Pablo Picassos begåvning upptäcktes tidigt. Han var ett underbarn och betraktades som fjortonåring av sin omgivning som jämbördig med Velazquez. Men konstkritikern John Berger visar i denna klassiska essä hur Picassos skapande inte företer någon utveckling, hur han genom sitt liv är beroende av mysteriet kring underbarnets kreativitet. Det finns dock ett självlysande undantag: perioden 1907 till 1914, tiden för kubismens genombrott och mognad.

Det är ofta traderat att den berömda målningen Flickorna från Avignon från 1907 är det första kubistiska verket. John Bergers analys ger snarare vid handen att målningen utlöser den rörelse som redan var i vardande. Från den bilden och fram till första världskrigets utbrott 1914 ingår Picasso för första och enda gången i sitt liv i en grupp, en konstnärlig rörelse. Georges Braque beskriver det som att han och Picasso klippklättrar ihop med ett rep emellan sig.

Kubismen är enligt John Berger en av konsthistoriens mest betydelsefulla revolutioner. Detta av flera skäl. Kubisterna befriade konstnärerna från kravet på ”ädla” motiv som den döende hjälten eller det sublima landskapet. I stället kunde de, om de så valde, måla massproducerade ting som en stol eller dagstidning. Kubisterna introducerade kollaget och mixed-media. Dessutom, och kanske mest fundamentalt, komplicerade kubisterna människans sätt att se på seende. Bara genom att växelvis blunda med ena och sedan andra ögat, förändras synvinkeln vid betraktandet av något. Genom att röra sig runt ett objekt får betraktaren olika synintryck. Dessa naturliga fenomen prövade kubisterna att fånga i sina målningar och skulpturer.

John Berger är materialist och marxist och värderar kubismen betydligt högre än exempelvis den abstrakta konsten. Han anser att kubisterna var de sista optimisterna i västerländsk konst. Kubismens framåtskridande utveckling får ett abrupt slut i och med krigets utbrott då de franska konstnärerna blev inkallade och andra länders medborgare fick lämna landet. Pablo Picasso återgick till det, huvudsakligen, ensamma skapandet.

Därefter fick Picasso kämpa med den roll som det borgerliga samhället tilldelar konstnären, anser John Berger. Essän gör en utflykt in i Jean-Jacques Rousseaus idévärld. Pablo Picasso har accepterat rollen som den ”ädla vilden”, en romantisk figur som påminner om ett förflutet, mera äkta tillstånd. Picasso har tvingats bli sentimental och i sitt motivval härmande. Till slut har han ätits upp av sin egen popularitet. John Berger visar hur den enda dramatiken som existerar i vissa bilder är den att det är Picasso som har hållit i penseln.

Picasso levde i exil från sin barndoms Spanien. Han tillhörde ett förgånget århundrade, resonerar Berger.

Han idealiserar det primitiva i sin egen genialitet för att kunna fördöma sin korrupta samtid. Men för att bevisa sig för sig själv måste han ständigt arbeta. Detta i ensamhet. Men vad ska han måla? Frågan måste Picasso besvara på egen hand. Till slut vet han inte vad han ska måla. Motiven tar slut.

Så skissar John Berger på kärnan i Pablo Picassos misslyckande. John Bergers kritik kan framstå som paradoxal. Picasso var en mycket flitig konstnär som lämnat efter sig en stor produktion. Men med text och bild driver John Berger sin tes. Essän gör spännande exkursioner till det feodala Spanien, den borgerliga revolutionen och till realpolitikens första världskrig.

I sin avslutning diskuterar John Berger varför den enskilda, geniala konstnärens misslyckande är allas vår angelägenhet. Gåvorna som de bästa konstnärerna kan bära fram åt sin samtid är ovärderliga, nästan som fantastiska uppfinningar. Men det borgerliga samhället har behövt sitt mystiska geni. Picasso kollrades bort från chansen att utvecklas fullt ut.

John Bergers essä publicerades på engelska 1965 medan Pablo Picasso fortfarande levde och åtnjöt omåttlig popularitet. Den är inopportun och modig. Dessutom trotsar John Berger den gillrade fällan att hamna i samma läger som konservativa och reaktionära belackare av all slags modernism. Det löser han genom vältalig och med bilder underbyggd analys som står på egna ben. Ibland ställer han bara två målningar mot varandra och läsaren förstår poängen. Brombergs gav ut essän på svenska 1989.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Motarbetad av teologer
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• Salongskvinnor i skuggan
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar

I sex längre essäer – vilka i sin tur är uppbyggda av korta brottstycken eller mini-essäer på olika teman, vilka Jonsson försöker väva ihop till en helhet – ger sig således författaren in i en brottningskamp med många globala ödesfrågor. En inledande essä utgår exempelvis från ett känt fotografi kallat ”The Situation Room” (som visar Barack Obama och hans stab just i det ögonblick som USA:s specialstyrkor håller på att gripa Osama Bin Laden) för att diskutera global maktutövning. Vi kastas därifrån till en annan essä som bland annat ägnas åt Jonssons egna försök att skildra Grönland, men som under sina försök att göra detta hamnar i ett postkolonialt dilemma i relation till en medlem av den lokala befolkningen. Flera av bokens följande essäer använder sedan något specifikt litterärt verk eller konstverk som avstamp för en postkolonial analys. Som bäst blir Jonssons bok i några av de något mer avgränsade essäerna. Allra bäst är kanske essän ”Apor och människor”, där Jonsson tar avstamp i Toni Morrisons och Franz Kafkas författarskap för att diskutera rasism.

Den postkoloniala kritiken har ett program, skriver Jonsson i en av bokens essäer:

att vända på den globala berättelsen, provinsialisera Europa, decentrera världsbilderna, skapa en pluritopisk världsuppfattning, läsa kontrapunktiskt, utforska marginalerna, avoccidentalisera historiografin, vrida den koloniala relationen ut och in och frigöra sig från diskurser som hindrar oss från att förstå den subalterna.

Som program för en hel teoretisk skolbildning kan det här ambitiösa programmet kanske fungera. Men att försöka hantera ett dylikt program i en enda bok? Att Jonsson gör ett ambitiöst försök att arbeta med ett antal av punkterna på det här programmet står klart. Tematiskt diskuterar essäerna i den här boken allt från krig, internationell terrorbekämpning, kapitalismen, global fattigdom, flyktingar och migration, till klimatförändringar, globaliserade arbetsmarknader eller vithetsprivilegier. Teoretiskt ser vi samma mycket ambitiösa agenda. I bokens andra kapitel, som Jonsson själv beskriver som dess ”teoretiska verkstad”, kastas vi i ilfart mellan Marshall McLuhan, Manuell Castells, Joseph Stiglitz, David Harvey, Naomi Klein, Michael Hardt och Antonio Negri, Frederic Jameson, Göran Therborn, Francis Fukuyama, Antonio Gramsci, Gayatri Spivak och Cornelius Castoriadis.

I sin helhet försöker boken famna så mycket att det blir ganska ohanterligt, oformligt. Många gånger känns det också som om essäerna inte når ända fram till ambitionen att vända på den globala berättelsen; som om de bara hinner börja skrapa på ytan av en fråga innan Jonsson har kastat oss vidare till ett annat problem i vår postkoloniala värld.

Similar Posts:

• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Spretande framtidsantologi
• Tredje Världens kamp
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd

Boken Suomi–Finland ges ut som en skrift inför året då Finland träder in i 100-årsfirandet av landet som självständig nation. Firandet, som kommer att kosta 19 miljoner euro, tycker han landet kunde varit utan och han undanber sig flaggviftandet. Han understryker att han vill vara europé och likställer inte frihet med ”den nya våg av exkluderande nationalism som nuförtiden spelar en roll”.

Det här är en liten bok i fickformat, som Donner själv kallar för ”orättvis essä”. Kanske skulle den kunna döpas till Donners lilla svarta i likhet med Maos lilla röda, då den innehåller en hel del betraktelser som skulle kunna klippas ut som självbärande citat. Men den består också av personliga noteringar om åldrandet, tillgången till avancerad och kostsam sjukvård samt privilegiet att kunna arbeta långt upp i 80-årsåldern.

Vassast formulerar han sig om den visionslösa nuvarande politiska ledningen i Finland. Den saknar långsiktighet, bildning och solidaritet med människor som står längst ned på samhällsstegen.  Inget politiskt parti i Finland får grönt ljus, inte ens det parti som han själv representerat i såväl EU-parlamentet som i den finska riksdagen. ”Nästan alla i maktställning påstår sig ha rätt för att de har makt. Det är ett intellektuellt nedslående försök till cirkelbevis”.  Donners styrka är att han är konsekvent i sin ton. Det finns ingenstans exempel på nedåtriktade sparkar; endast det privilegierade samhället Finland (i ett globalt perspektiv) eller dess företrädare med makt får ta emot hans verbala snytingar.  Det som den nuvarande regeringen får utstå är inget annat än hån. Följande citat riktas mot utrikesminister statsminister Juha Sipilä, finansminister Petteri Orpo, utrikes- och europaminister Timo Soini:

Ett av regeringens sjukaste projekt var att förlänga arbetstiden med den egendomliga förevändningen att detta skulle leda till en ökad produktivitet. Jag tänker på den riksdag där alla tre är medlemmar, tre månaders semester på sommaren och vanligen en månad på vintern. En avundsvärd situation, som jag lyckades utnyttja till fullo. Kanske de önskar förlänga sin egen arbetstid med en dag eller två, som föredöme.

Iakttagelserna är inte bara av satirisk art. Ett resonemang rör de vänsterorienterade politiska kretsarnas företrädare och hur de menar att kapitalismen är farlig. Han föreslår att de vänsterorienterade tänker ytterligare ett varv, om de likställer så olika kapitalistiska länder som Ryssland och Kina med USA. Samhällsförhållandena skiljer sig ganska avsevärt i de olika länderna, det är bara att gå till historieböckerna eller texter producerade av de mer seriösa mediehusens korrespondenter. Donner själv hämtar näring ur sina många resor till ett stort antal länder och kontakter med en stor mängd människor. Inte heller ser han nyttan av att ekonomiska klyftor växer. Han är mycket skarp mot girighet som möjliggör ökning av privat förmögenhet på bekostnad av – ja, ni vet – människor som inget har och/eller flyr från krig.

Jörn Donner är privilegierad på många sätt, något han inte vill dölja. Han har fått tillgång till dyr och avancerad sjukvård vid ett flertal tillfällen och är sant tacksam över att samhällets tjänster kostat honom mindre än 40 euro per dag. Men han lyfter fram ett etiskt dilemma som ingen funnit svar på. Denna avancerade sjukvård når nämligen inte alla, i synnerhet inte glesbygdsbor.

Så här löper tankarna som Donner delar med sig av. Allting har två sidor om inte fler. Det är lätt att känna igen sig i sättet att låta en idé träda fram för att i nästa stund bereda plats för dess motpol. Det är inte att vara visionslös, snarare att vara realistisk utifrån en lång livserfarenhet.

Det är nog ingen under 45 år som kommer att läsa den här boken, trots dess behändiga format och flyhänta språk. Det märkliga är att de skrivna raderna andas mer livslust än uppgivenhet.  Ibland är det nämligen svartsyn och korthuggna meningar som får askan att glöda igen; en sorts levnadskonst som ju inte är bundet till en viss ålder.

Similar Posts:

• Gammelmansgnäll
• Kloka tankar om känslor
• Donner versus Donner
• Att vara sin fars son
• Mastigt om finsk fascism

Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians röst. Aleksijevitj är tvärtom enkelspårig och monologisk.

Få Nobelpris har kanske varit så lite ifrågasatta som det till Aleksijevitj – möjligen med undantag för i Ryssland och hemlandet Belarus/Vitryssland. Jag tycker själv att det är det allra mest klockrena av akademiens val. Kritiken gör mig alltså både förvånad och nyfiken. Vad ser Vladimir Golstein som jag inte ser?

Egentligen vet jag knappt om jag blir särskilt mycket klokare på det efter att ha läst igenom dessa synbart blygsamma 31 sidor. Det är framför allt 31 sidor där professorn i slavisk litteratur använder de ryska klassikerna till att slå Aleksijevitj i huvudet med. Skalar man bort alla dessa referenser framstår det kvarvarande innehållet mer som en personlig aversion än som någon verklig litteraturkritik.

Golstein menar att Aleksijevitj ansluter sig såväl till en rysk fixering vid elände och lidande som till sovjettidens tjernucha, ”svartmålning”. Vem är det då alltså som svartmålas? Att döma av hennes böcker borde det rimligtvis vara Sovjetunionen, men Golstein fokuserar i själva verket mycket lite på Aleksijevitj litterära produktion, och desto mer på olika uttalanden om det nutida Ryssland och dess ledning. Han skriver om hennes ”skeva och naiva ideologi”, ”alltid redo att kritisera Ryssland för att vara tyranniskt och förtryckande”. Hon förväxlar författarens roll med åklagarens, menar Golstein, utan att han själv tycks ha några som helst problem med att axla just denna roll.

Nu hör jag visserligen till dem som har svårt att ta ”politisk” som ett skällsord alls, men jag kan inte förstå Golsteins kritik som annat än den att Aleksijevitj i sina fantastiska skildringar av sovjetiska människor och livserfarenheter inte tillräckligt låter den nutida ryska maktens perspektiv komma till tals. Hon går västvärldens ärenden, menar den amerikanskanställde professorn, och jag vet faktiskt inte riktigt hur jag förväntas ta den här texten på allvar alls. Vilken rent ut sagt pinsam professorsprestation – vad kan han ha för trovärdighet i sitt ämne om han bara använder det till sådana här märkliga utbrott?

Den separatutgivning av noveller som de senaste åren etablerat sig på marknaden inte minst med Novellix förtjusande små volymer har så smått börjat sprida sig även till facklitteraturen. Det är en rolig tendens, tycker jag. Varför Karneval förlag valt att ge ut just denna text i sin nystartade småskriftsserie Den lilla hammaren (en referens till Anton Tjechov) går mig dock helt förbi.

Similar Posts:

• Tidlösa betraktelser av ”skenbart obetydliga individer”
• Nobelpriset i litteratur 2015
• De många rösternas författare
• Ytligt om rysk politik och samhällsliv
• Dokusåpan det nya Ryssland

I antologin Minnet av företrädaren. Aderton inträdestal i Svenska Akademien har Lotta Lotass och Bo Svensén samlat inträdestal av nyinvalda akademiledamöter som enligt plägsed haft uppgiften att hålla tal över sina företrädare. På detta sätt – eller snarare borde man säga på dessa sätt eftersom talen skiftar mycket till anslag och karaktär – minns de sina företrädare och försöker teckna en bild av dem. De arton inträdestalen i antologin spänner från A G Silverstolpes tal över Axel von Fersen från 1795 till Carl Ivar Ståhles över H S Nyberg från 1974. Vi rör oss alltså inom ett tidsspann på nästan tvåhundra år. Riktmärke för redaktörerna har varit att inte välja tal av någon nu levande akademiledamot.

Den som tror att talen är devota, okritiska hyllningar till företrädaren tar fel. De är heller inte några neutrala, menlösa alster som försöker tala så mycket som möjligt om så lite som möjligt och därigenom bara bli ett tjusigt retoriskt stycke utan innehåll. Inte sällan blir talen direkt gripande när t.ex. den av sjukdom och lidande plågade Carl V A Strandberg håller tal över den likaledes av sjukdom märkte och allt bittrare medicinaren Israel Hwasser. I honom ser Strandberg närmast en frände. Hwasser var uppenbarligen mobbad redan som litet barn, och förlorade tidigt sin mor; han skulle med Strandbergs ord ”allt för tidigt få den svidande erfarenheten av förgängelsens oblidkeliga ingripande i de ljuvaste förhållanden.”

Verner von Heidenstams tal över Carl David af Wirsén är gripande på ett helt annat sätt. Under flera decennier hade Wirsén varit den förhärskande smakdomaren i det litterära Sverige och aktivt motarbetat Heidenstam och dennes inträde Akademien. När sedan Wirsén dör väljs Heidenstam till hans efterträdare och får då uppgiften att hålla minnestalet över sin bittraste fiende. Men Heidenstam lägger bort skiljaktigheterna och det gamla grollet. Han talar om att ”pilarna ligga bortskjutna och förrosta i gräset”. Heidenstam försöker loda djupet hos Wirséns uppenbarligen mycket komplexa karaktär, och ser både det goda och det dåliga. Man anar att Wirséns roll som smakdomare var något han närmaste känt sig tvingad in i. Det han helst ville göra var att leva för dikten. Och i efterhand klandrar inte Heidenstam honom för hårda ord, utan sluter fred postumt med Wirsén. Det är ädelt och storslaget.

Karaktären hos talen är, som jag nämnt, mycket skiftande. Det första talet av Silverstolpe är prunkande och svulstigt i bästa gustavianska stil, vilket i efterhand är ganska påfrestande att läsa. Detta tal är intressant också därför att det höll på att orsaka stor politisk skandal, då Silverstolpe tog Fersens parti i dennes kritik mot Gustaf III. Säg vad man säga vill, men harmlösa är dessa tal inte.

Från gustaviansk retorik spänner bågen över till Selma Lagerlöfs tal över A T Gellerstedt. Hennes tal blir nästan en saga precis som hennes romaner, och Gellerstedt blir en figur i sagan. Pär Lagerkvists tal över Heidenstam är fullt av förtvivlan och sorg over det rådande världsläget – året var 1940 och Europa stod i brand. Men Lagerkvist frammanar Heidenstam som en diktare att återvända till för att söka tröst; att hans diktning kan få vara de brunnar till vilka det är nödvändigt att färdas, för att tala med Johannes Edfelt.

Karl Ragnar Gierows tal över Hjalmar Gullberg är en av de bättre och finkänsligare analyserna av Gullbergs diktning jag har läst. Gierow slutar med att citera Gullbergs dikt om det oundvikliga döendet och uppgåendet i Gud; ”Snart i hans stormvind sjunger jag/ och virvlar i hans vattedrag/ och brinner i hans morgonglöd fjärran./ Men hemma bär ni ut mig död.” Alla de personer som ägnas uppmärksamhet i föreliggande antologi har burits ut och bort döda. Men de har även besjungits och själva sjungit. Om detta vittnar dessa arton inträdestal, som tillsammans på ett storslaget sätt tecknar en bild av svensk kultur, litteratur och historia.

Similar Posts:

• Vecka 7 på dagensbok: prinsessdramer, Kongo och Emily Dickinson
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Svenska kulturpersonligheters kultiverade trädgårdar
• Strindberg 101
• Fosterland eller älskad vän?

…Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på den här sidan kölen är det tydligen inget mot vad som hänt i Norge. Plats på scen för Eyvind Tjønnelands Knausgårdkoden. Med avspark från Jan Kjærstads uppläxning av den norska kritikerkårens förmenta undfallenhet inför Knausgård dyker han in i detta monumentalverk av självförhärligande, självavslöjande, okritiska åsikter… recensenternas, alltså… och försöker reda ut både varför det blir sådan debatt runt boken, och vad Min kamp egentligen är för en bok, vad Knausgård egentligen gör, vad det är för heroin han häller i sina dagboksanteckningar som gör att folk inte kan sluta läsa dem. Inte nödvändigtvis med målet att visa att kejsaren är naken, snarare för att försöka reda ut hur en kejsare kan imponera genom att gå ikring i jeans och t-shirt.

Full disclosure: jag är en av dem som plöjt alla fyra delar av Min kamp som översatts hittills, och som kommer att hänga på låset när de två sista delarna kommer ut, och det trots att det finns mycket i dem som tråkar ut mig eller gör mig förbannad. Fråga mig inte varför, det har jag fullt upp med att försöka förklara själv, och eventuellt kommer det i någon framtida recension. Men hur mycket jag än älskar smart kritik, och hur mycket jag än vill hålla med om så finns det ändå någon del av mig som blir förbannad på Tjønneland här, som tjurar i ett hörn och vill säga ”Jag skiter i om han har rätt, låt mig gilla det jag gillar! Jag vill inte se hålen i kejsarns t-shirt!” Det är en reaktion som förbryllar mig själv, och…

…och åååååh, ååååååh, nu gör jag det, nu kommer det, nu gör jag precis det som Tjønneland framför allt anklagar Knausgård och hans läsare för: Knausgård för att hela hans författarskap bygger på att skamlöst vräka ut sina KÄNSLOR sida upp och sida ner och uppmana läsarna att identifiera sig med honom, och läsarna för att de köper det. Han skäller ut hela den moderna litteraturkritiken för att den låtit lura sig in i att diskutera hur väl en bok stämmer mot verkligheten och hur väl den får oss att känna igen oss själva i stället för att berätta något vi inte redan visste.

”Se, her har du meg, hvis du kan bære meg og tåle meg. For jag har ikke tenkt å forandre meg, nei. Og nu er du min medskyldige!”

För allt ordbajsande, alla oändliga detaljbeskrivningar och vägran att redigera sig till trots är det förvånansvärt sällan som Knausgård faktiskt säger något intressant, menar han; det är ett evigt betraktande på yta och konstaterande vad det får unge herr Karl Ove att… ofta rentav bara att det får unge herr Karl Ove att känna något, oklart vad. Åååååh, åååh. Och läsarn ba ”Ja! Jag har också varit 13 och känt mig osäker! Jag har också varit olyckligt kär! Jag har också tyckt att folk är idioter! HAN SKRIVER OM MITT LIV!” Min kamp blir bara en duk där folk projicerar sina egna känslor. Efter 100 år av socialrealistisk Litteratur i Skandinavien kan vi inte spjälka sån kost, verkar han mena, och resultatet blir ungefär detsamma som att släppa loss en svältande statare på en kinabuffé: vi vräker i oss en jävla massa stärkelse och socker och tycker det är gott, men inte får vi i oss mycket näring. ”För tidig sädesavgång som litterär metod”, muttrar han surt efter volym 4.

Det er egentlig ikke normalt å være sint, glad eller trist i Norge. Slikt bør man legge lokk på inntil man eventuelt står frem på TV og bekjenner at man har vært deprimert (…). Det normale er en emosjonell flathet som kanskje kan oppnås hvis man spiser valium regelmessig. Dette skaper grobunn for sentimental litteratur der leseren får lov til å grine over personer som er skapt for at vi skal få emosjonell utladning.

Det är inte det att Min kamp är dålig litteratur, säger han sig mena (även om han ger anmärkningsvärt få positiva omdömen om den). Men mitt i all fascination för den, för självbiografin som performance, som debattföremål snarare än som litterärt verk, måste det finnas plats för att diskutera hur den faktiskt fungerar, vad den faktiskt säger. Hur det eviga vacklandet mellan exhibitionism och skygghet, mellan verkligt och påhittat, mellan ärlighet och provokation, mellan skavaller och litteratur blir en enorm dubbelbluff som friskriver författaren från allt ansvar att göra något annat än att fortsätta stapla ord på hög.

Som kritik av Min kamp, och av både läsarens och kritikerkårens brist på immunförsvar mot den, är Knausgårdkoden rejält matnyttig; 25 år från nu vill jag gärna läsa Tjønnelands förord till jubileumsutgåvan av Knausgård. Men samtidigt, om vi nu prompt ska peta hål i kejsarjeansen, finns det intressanta vinklar som jag tycker han ignorerar eller dribblar bort; frågan om den politiska aspekten av Min kamp reducerar han till exempel till frågan ”Är Knausgård en Hitler?” och besvarar den med ett rungande ”Nej!” Vilket är svårt att argumentera mot, men inte heller direkt säger så mycket. Det finns andra vinklingar, både inåt och utåt, som jag gärna skulle se honom tackla också; Min kamp som antilitteratur, medvetet sabotage av romangenren? Knausgård som en produkt av det nuvarande kulturlandskapet? Etc. Men möjligen är det återigen jag som projicerar vad jag vill se i boken och därmed vill se i kritiken av den också… som man anar när Tjønneland för tredje gången drar fram Aristoteles och Freud är kanske kritiker inte immuna mot att projicera saker på Min kamp heller, och det vore väl mycket begärt av en 150-sidorsbok att den skulle täcka allt som kan sägas om ett mångtusensidigt verk som antingen innehåller allting eller ingenting.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Och väntandet, det var livet
• En ärelös jävel

Vad jag här vill göra är att undersöka vilket intryck föreställningar om rashierarkier, uteslutning på grund av ras, rasmässig sårbarhet och tillgänglighet har gjort på icke-svarta som delat, motarbetat, undersökt eller ändrat på dessa föreställningar. Den vetenskap som forskar i slavarnas tankar, fantasivärld och beteende är värdefull. Men lika värdefullt är ett allvarligt försök att se vad rasideologin gör med herrarnas tankar, fantasivärld och beteende.

Det faktum att människor tenderar att definiera sig själva genom att formulera någon sorts motpol äger stor allmängiltighet och är knappast någon ny idé. Från politik till ungdomskultur, till föreställningar om manligt och kvinnligt, till rasism verkar polarisande vara något grundläggande i hur vi skapar våra identiteter och hur vi förstår andra.

Morrison är långt ifrån den första att skriva om sådant. Edward W Saids klassiker Orientalism kom 1978 och Simone de Beauviors Det andra könet redan 1949, för att bara nämna två av de mer namnkunniga exemplen. Ändå är Mörkt spel märkligt fri från referenser – också för en bok som bygger på en serie föreläsningar.

Kanske har det att göra med att Mörkt spel är skriven för en amerikansk publik, för problemet med hänvisningar återkommer. Bland annat nämner Morrison i inledningen av boken att somliga amerikanska kritiker berömmer sig om att aldrig någonsin ha läst någon afroamerikansk författare och det är för mig ett så bisarrt (och dessutom vagt) påstående – inte att det finns kritiker som aldrig har gjort det, men att de dessutom skulle kunna skryta med det offentligt – att jag önskar mig ett förord riktad till en svensk publik som kunde bringa någon ordning i litteraturdebatten i detta märkliga land.

Till viss del kan man kanske ändå känna igen sig i den paradoxala ängslighet som Morrison också påtalar inför allt som luktar politik, som skulle kunna stöta eller kränka någon. Där tycker jag att hon har en viktig och intressant poäng:

En trolig anledning till knappheten på kritiskt material i detta stora och fängslande ämne är att den litterära debatten alltid styrs av tystnad och undanflykter i frågor som gäller rasen. Undanflykterna har skapat ett nytt ställföreträdande språk där problemen är kodade, något som utesluter en öppen debatt. Situationen förvärras av det förhöjda tonläge som tränger fram i allt tal om ras. Det kompliceras ytterligare av det faktum att vanan att inte låtsas om rasen anses vara en älskvärd, ja generös och frisinnad gest. Att notera den är att erkänna en redan misskrediterad olikhet. Att stärka dess osynlighet genom tystnad är att tillåta den svarta gruppen en skugglös delaktighet i kulturetablissemanget. I enlighet med den logiken talar alla belevade instinkter mot ett noterande av rasen, vilket utesluter en mogen debatt.

Lite synd är det i alla fall att Mörkt spel med några ytterligare hänvisningar och exempel hade kunnat bli en mycket mer lättillgänglig bok. Bäst är Morrison också när hon ger och diskuterar konkreta exempel ur den amerikanske litteraturen. Dem hämtar hon bland annat hos författare som Ernest Hemingway, Edgar Allan Poe och Mark Twain.

Om den som uppskattar dessa författare genast fick hjärtat i halsgropen nu har jag emellertid inte alls lyckats förmedla vad Mörkt spel går ut på. Syftet är ingalunda att peka ut, eller till och med sortera ut, författare som rasister eller ickerasister. Det Morrison sysslar med är betydligt mer nyanserat och analytiskt än så.

Similar Posts:

• Dialog i svartvitt
• En nobel kortroman
• Att andas nyanser
• En doft av förruttnelse
• Klaustrofobisk familjemiddag

Ändå, tycker jag, finns det en poäng i att försvara varje läsares rätt att förvalta det lästa efter eget bevåg. Berättelser är det som uppstår i mötet mellan människor och texter, inte något orubbligt eget som författare kan stjälpa upp i bokform och sedan förvänta sig att den formen ska hållas för evigt, att innehållet kan fortsätta vara helt och hållet deras. Har man som upphovsman sådana krav får man helt enkelt hålla sig till att skriva för byrålådan. I samma ögonblick som man släpper sin text inför andras ögon får man också räkna med att den förändras, att den betyder andra saker för andra människor och deras behov.

Inte för att jag direkt klandrar författarna för att de har sina uppfattningar om vad de skrivit. Inte för att de tendera att resa runt och tala om det vitt och brett heller. Ofta tjänar författare paradoxalt nog bättre på att åka runt och tala om sina böcker än vad de gör på själva böckerna. Några sanningar skulle jag däremot inte utgå ifrån att de sitter inne med.

Detsamma gäller förstås i minst lika hög grad för kritiken. Något som aldrig upphör att förvåna mig är hur regelbundet folk blir provocerade av principen att sätta betyg på kulturupplevelser. Ger man en film eller skiva ett visst antal getingar eller radiotorn stör det oftast bara dem som tycker att just antalet är orättvist, men är det en bok eller kanske teaterpjäs som graderas är det oftare betygssättandet i sig som upprör. Hur i hela helskotta kan man reducera konst till en fem- eller tiogradig skala, invänder den provocerade.

Men det just det som är grejen. En bok eller en pjäs eller vad det nu må vara kan aldrig reduceras till ett visst antal poäng. Upplevelsen av ett verk däremot, den kan nödtorftigt pressas in på en sådan skala. Kritik är faktiskt bara åsikter och av någon anledning blir det så tydligt och bra just när man envisas med de där fyrkantiga betygen.

Det får väl för all del erkännas att fenomenet att ständigt delge andra sina subjektiva åsikter kanske möjligen är en smula egocentrisk. Själv tänker jag mig alltsammans lite som ett samtal där jag kan ge mitt svar på något en författare framfört och sen är det upp till den som eventuellt lyssnar att formulera sina egna. Då och då blir de där svaren så ilskna att de når tillbaka. I andra fall kan man bara hoppas att samtalet fortsätter på sina håll, lever vidare i nya förgreningar, i protester, medhåll eller vidaretänk.

Börjar man däremot anse sig sitta inne med de absoluta svaren, ja, då landar man lätt i någon sorts halvfascistisk självbefläckelse där fortsatta samtal är överflödiga. Och då vill i alla fall inte jag vara kritiker längre.

Similar Posts:

• Rushdie, Roy och många fler
• Kortfattat i konsten att kritisera
• På första parkett
• Vem bestämmer vad där står egentligen?
• Svensk poesihistoria genom hundra poeter

Det som alldeles uppenbart förvånar och, jag ska inte hymla, stör mig, när jag börjar på Brev till Alice är den översvallande tonen. Det är ”Mitt kära barn! Min kära, söta lilla Alice” och ”litteraturen, med stort L”. En återkommande liknelse av litteraturen som Skapandets stad, där författarna bygger rejäla verk eller fuskbyggen och besökarna strömmar hit och dit, under entusiasmens sol, inspirationens måne, i skuggan av det väldiga Shakespeare-slottet och allt vad det är, gör mig riktigt illa till mods.

Men jag vänjer mig, och Weldon spär ut det storvulna med humor och samhällsengagemang. Hon ger, genom romanens brev från författaren Fay till systerdottern Alice, en personlig bild av världen, skrivandet och Jane Austen.

Romanens upprinnelse är den att den unga Alice börjat läsa litteratur på universitetet, umgås med planer på en egen roman och ber sin moster om hjälp med att uppskatta Austen. Som i de flesta brevromaner känns ramberättelsen väl konstruerad, men själva brevformens pratiga, informella stil är riktigt trivsam.

Mottagaren, Alice, får inget verkligt liv för mig. Hon pysslar med sin roman, sina ohörda frågor och sina små kärleksaffärer och känns som en platt karaktär (men är säkert en trovärdig ung dam egentligen, jag är möjligen bara för ung själv för att gärna inse det). Här antyds också ett slags skuggberättelse om den ansträngda relationen mellan Alice föräldrar och den författande mostern. Den förefaller intressant och är skickligt tecknad i bakgrunden, precis utom räckhåll för läsaren.

Om Jane Austen har Weldon en hel del intressant att säga både vad gäller framsläpade faktauppgifter om Austens tid och miljö och vad gäller egna tolkningar och åsikter. Hennes favorit bland romanerna är originellt nog Lady Susan, också den för övrigt en brevroman. Hon positionerar sig också som nitisk försvarare av mrs Bennet i Stolthet och fördom och får mig faktiskt att skämmas en smula för alla föraktfulla skratt genom åren. För vad skulle man egentligen göra om giftermål var enda chansen att rädda sig och sina barn från ruinens brant?

Så den pretentiösa liknelsen om Skapandets stad får jag väl leva med. Och jag har faktiskt riktigt kul när hon beskriver kritikerna som stadens självgoda busschaufförer.

Similar Posts:

• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Lapptäcke i brev och bilder
• Läsa om
• Litteratur och underhållning
• Biografi som tänker själv

Det är onekligen en imponerande uppgift.

Det lilla häfte som för första gången utgavs 1877, när Strindberg var 28 år, har tryckts om flera gånger och nu senast är det i Bakhålls upplaga som herr Strindberg ställer upp det ABC som ska lära oss till konstkritiker.

Genom konstkännarens alfabetet leder han oss med säker skärpa, satir och ironi. Han beskriver med svängig självklarhet vilka uttryck som med fördel kan användas, och ger exempel på meningar som en konstkritier-wannabe gör helt rätt i att skriva på en liten lapp och lägga i bakfickan. Han delar med sig av konsttekniska termer så att konstkännaren kan övertyga med kombinerad analysförmåga och tekniskt kunnande.

Strindberg inleder med ett förord där han målar upp en scen som han låter oss förstå inträffade på var och varannan konstutställning under det sena 1800-talet. Två konstkännare far arm i arm runt på en utställning, betraktar och undersöker målning efter målning, ömsom skärskådande ett litet mörkt hörn av tavlan, ömsom ivrigt diskuterande från många meters håll. Dessa konstkännares framfart kan få vilken utställningsbesökare som helst att bli förskräckt. Men då kommer Strindberg in och talar om att vem som helst kan träda in i herrarnas ställe – eller i alla fall genomskåda dem.

I ABC:et låter författaren oss exempelvis veta att ordet "fantasi" är onödigt i konstkännarens vokabulär, ty då denna "alldeles saknas i den moderna konsten, behöver kännaren ej veta något därom". Däremot är det viktigt att kunna lämna dubbeltydiga omdömen då konstkännaren måste vara diplomatiskt och hålla ryggen fri. Detta är de facto kännarskapets höjdpunkt! Ett dubbeltydigt omdöme innehåller både beröm och klander, som "Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier". Så fortsätter det, bokstav för bokstav, och man ler imponerat åt författarens fantastiska förmåga att på ett svalt satiriskt sätt formulera sig, men man anar den underliggande irritationen som sannoligt växt fram genom läsning av konstkritik i tidningar och besök på museum.

Detta skrevs för mer än hundra år sedan och Strindberg riktar sig mest mot kritik av målningar. Det är kanske inte lika tillämpbart idag, då konsten domineras av andra konstformer än det rena måleriet. Ändå är det tänkvärt och underhållande att läsa och fundera över hur mycket man verkligen ser i ett konstverk och kan utläsa, och hur mycket konstkritikern läser in i verket för att kunna lämna skarpsinnig och välformulerad kritik.

Rekommenderas för alla som någon gång funderat på att bli konstkritiker. Och alla andra.

Similar Posts:

• August Strindberg 2012
• Vår postkoloniala värld kritiserad
• Klassisk kritik av Picasso
• Gapa stort
• 7,5 hp Strindberg för dig som har bråttom