Mitt lokala bibliotek är ett mycket vackert och välutrustat bibliotek. För att hjälpa läsarna att orientera sig i det relativt stora utbudet har man valt att sortera ut ett antal underavdelningar. Inte enbart enligt det gamla bokstavskodsystemet (som förresten numera är stört omöjligt att hitta en övergripande förklaring till eller karta över). Istället har man plockat ut böcker som särskilt skulle intressera unga, som är spännande, fantastiska, humoristiska eller underhållande. Och då pratar jag ändå bara om skönlitteraturen (serieavdelningen är en fullkomligt obegriplig röra av teman, ursprungsländer och gud-vet-vad).

Till viss del är det en indelning efter genre. ”Spänning” utgörs av deckare, thrillers och liknande. ”Fantasy” anses väl också etablerat. Humor, tja, det är ju svårt att säga vad som får olika människor att skratta. Själv har jag svårt för det just när något stämplats i förväg med ”roligt”. Stand-up comedy, till exempel.

Men min absoluta irritationsfavorit är ändå kategorin ”Underhållning”. Efter en snabb blick i denna hylla översätter jag till populärlitteratur. Populärlitteratur för kvinnor, vill säga. Även kallat romantik och tantsnusk. Eller, i senare generationer, chick lit. Barbara Taylor Bradford, Rosamunde Pilcher, J M Auel, Helen Fielding och Marian Keyes.

Att manliga författare knappt finns representerade är uppenbart. Däremot återfinns Jane Austen, Fay Weldon och Siri Hustvedt. Så i slutändan tycks ”underhållning” vara kategorin för kvinnliga författare med en stor majoritet av kvinnliga läsare. Är då verkligen kvinnor mer underhållande än män?

Den här kategorin böcker har alltid haft svårt att ta sig in på biblioteken. Och för all del har den klarat sig bra ändå, om än inte på kultursidorna. Nu har man väl ändå i något svagt ögonblick av demokratisk anda bestämt sig för att den bör få vara med. Och så ändå inte riktigt velat låta den beblanda sig helt med den finare litteraturen.

Å ena sidan finns här en uppenbar könsorättvisa. Män som skriver om relationer och sex eller för den delen dryper av stereotyper är ständigt lika välkomna i litteraturhistorier och kultförklaringar. Kvinnor är sentimentala och vulgära. Och kvinnliga läsare är verklighetsfrämmande Emma Bovary-typer. Inget nytt under solen.

Å andra sidan gör man den ”fina” litteraturen en djup orättvisa genom att lägga beslag på epitetet underhållande. Varför skulle de böckerna vara mindre underhållande än något annat?

Nej, när jag nu mer eller mindre lärt mig alfabetet utantill vill jag kunna hitta de böcker jag söker med hjälp av detta. Inte irra runt i andra människors värderingar och leta.