Och så vecklar historien ut sig under en enda försvinnande kort men samtidigt oändlig morgon och förmiddag, från den allra första början av relationen till det som måste bli slutet. Berättandet växlar mellan nuet och minnena på ett självklart och liksom sömlöst sätt och tar även in ett sedan, för den där förmiddagen ägde rum 2002.

Jag ser dem som bilder som exponerats över varandra. De är tre – artonåringen som kom dit med stora drömmar, den fem år äldre men fortfarande mycket unga kvinnan den här förmiddagen och så den ytterligare tjugo år äldre i en avlägsen framtid.

Jag är där med henne, med dem, i nuet och det som varit. Jag känner värmen och fukten, vinden, dofterna. Jag ser mörkret och känner trä och sand mot huden. Beskrivningarna går rakt in i mig. Jag förundras över hur det sinnliga och det intellektuella hela tiden finns med utan att någotdera tar över. Jag vill stanna i boken på samma sätt som berättarjaget vill stoppa tiden och stanna i den där förmiddagen.

Deras relation mot alla odds. Hon som kom från ett kallt land i norr och hade pojkvän när de möttes, hon som rest iväg och lämnat honom så många gånger. Han som skulle följa henne men inte gjorde det. Relationen som en protest mot men samtidigt spegling av olika aspekter på kön, klass och makt. Allt sipprar in; Jamaicas våldsamma förflutna, kolonialtiden, de rika och de fattiga. Hur det fortsätter, med vita kvinnor som kommer dit och överöser unga svarta älskare med pengar och presenter.

Hon vill vara en av dem som hör dit men hennes bleka hudfärg och avlägsna hemland gör henne hela tiden till en av de andra, liksom den ekonomiska ojämlikheten. Språket har också stor betydelse, eller språken. Svenskan, engelskan och vad jag tror är jamaicansk patois som hon lär sig tala med den lokala dialekten. Hon ser likheter mellan svenskan och patoisen och njuter av att lära sig den, njuter av nyanserna mellan den och engelskan. Det är också ett sätt att höra till men när vissa av orden vänds mot henne innebär det också ett förfrämligande.

Släktskapet med Karin i Flickvännen och Den vita staden i förhållningssättet till vad pojkvännen ägnar sig åt är nära men här handlar det om en helt annan reflektion kring våldet och hoten som finns alldeles i närheten men ofta under ytan.

Att mycket följer Karolina Ramqvists eget liv vet jag men jag söker inte mer kunskap om det. Hon är den av dem som kan göra något eget och nytt av sina upplevelser och erfarenheter utan att det känns särskilt intressant att fundera så mycket över vad som är helt självupplevt, att undra ”var det verkligen så?” Hon höjer sig över det med den där märkliga integriteten hon har. Det kan vara personligt och nära men ändå med en distans och det är en fantastisk känsla att få uppslukas av det hon skriver.

Similar Posts:

• Om att hålla ögonen öppna
• Inför galgen
• Sånger för Ras Tafari
• Före, under, efter skrivandet
• Kärlek Då och Efteråt

Mot den här bakgrunden är det spännande att öppna Lauren Groffs senaste roman Den vilda flykten. Tiden är 1600-tal och fokus är på en tjänsteflicka (utan namn) som ingått i en engelsk familjs hushåll. Familjen har tidigare levt i en stad men har emigrerat för att nu missionera på den nordamerikanska kontinenten.

Inledningen är en livlig beskrivning av hur tjänsteflickan smiter ut från det engelska fortet med stövlar som hon stulit av en herremans son. Hon flyr från den dödsbringande pesten som redan tagit många liv. Dessutom har ursprungsbefolkningen omringat fortet och i och med belägringen har ingen mat kunnat anskaffas och svälten leder till än mer död.

Den kommande språngmarschen ut i det vilda blir en kamp mot de fysiska elementen. Hennes kunskaper om naturen och geografin bygger på muntlig och kortfattad information. Hon prioriterar två saker: att förse sig med friskt vatten och att undvika närkontakt med män.

Tiden på flykt skildras med detaljerade och ofta sinnliga iakttagelser om naturen. Och vad beträffar definitionen av ordet flicka, visar det sig i återkommande minnesbilder att hon snarare är en ung kvinna, som saknar den som hon en gång kroppsligen förenades med.

Löpmarschen sker i sträng kyla och att läsa om hur fötterna för framåt trots smärta är som att lyssna till en föreläsare som återkommande deltar i ultramaratonlopp. Hurtigt levereras slutklämmen om att kroppen klarar mer än du anar: ”Det krävs bara ett starkt pannben” (min fiktiva föreläsares ord, inte Groffs ord).

Ämnet i sig – flykten – gör att man kan läsa romanen som en ren och skär äventyrsberättelse. Men Groffs vidvinkelperspektiv öppnar upp för mycket mer. Hon låter romanens unga kvinna föra tysta samtal med sig själv där hon funderar på rätten/orätten att invadera en annan kontinent. Att ursprungsbefolkningen inte alls blivit frälsta av de europeiska människorna är uppenbart för henne. Samtidigt speglas en annan under- och överordning, nämligen relationen mellan Naturen och Människan.

Romanens musikalitet ger en annan läsart, vi har att göra med en författare som vill något särskilt med sin stil. Prosan är variationsrik med slående metaforer, omtag och sammansmältningar av nutid och dåtid. Strukturen liknar närmast uppbyggnaden av medeltida ballader eller naturlyriska symfonier.

Sist men inte minst är berättelsen en utvecklingsresa. Rymden och vidderna vidgar kvinnans föreställningsvärld och tankarna rör sig kring världsalltet. Hennes isolerade tillvaro åtskild från andra människor fyller henne med frid men inte alltid. Där känner jag att Groff lyckas göra mig mest nyfiken. För om jag ska vara sanningsenlig, upplever jag mestadels en distans och jag frågar mig ibland om Groff tittar på sin fiktiva värld genom en glaskupa.

Den vilda flykten är med detta sagt ändå ett välskrivet verk. Jag skulle kunna välja att citera något av alla stycken som väcker lust till vandring i enslighet. Men faktum är att scenen jag vill dela med mig av är raka motsatsen. Textstycket handlar om när flickan blir betraktad på håll av två småflickor, som tror att de sett ett spöke flyta förbi i en urholkad stock på floden. De kivas om vem som ska springa till mödrarna längre upp på fälten för att meddela vad de sett:

Men den yngre systern var inte längre lika foglig som hon hade varit när hon var mindre. Hon hade börjat motsätta sig befallningar från sin äldre syster, och hon satte sig tungt på rumpan och kliade på ett bett på armen och sade irriterat att hon inte tänkte gå, för om hon gjorde det skulle deras mor sätta henne i arbete. Och den äldre systern försökte dra upp sin lillasyster i armen, men den yngre visste hur man gjorde sig tung och lealös, och trots att den äldre systern var ett huvud högre lyckades hon inte rubba sin yngre syster.

Similar Posts:

• Inte bara svart och vitt
• Familj i kras
• Tro, hopp och kärlek
• Om hudfärg och kön som avgör livsvillkor
• En överlevande överstinnas historia

Zaria, vår huvudperson, lever tillsammans med sin man och deras tre barn i Shiraz. Hennes man är känd för att säga vad han tycker oavsett vem som lyssnar, och fortsätter att göra så även när britterna dyker upp i deras liv. Zaria däremot försöker hålla en låg profil och försöker på alla sätt och vis underlätta livet för sin familj och sina barn. Gemensamt har de dock att de måste hantera en turbulent tid med nya politiska förutsättningar, en tid där utlänningar lägger sig i, en tid där det kan straffa sig att välja sida. Zarias man är till råga på allt en välbärgad markägare, men vägrar ändå att sälja sin skörd till britterna. Till deras (och hans storebrors) stora förtret. Ju längre berättelsen fortskrider desto mer utmanas Zaria och hennes försök att behålla lugnet i familjen. De utsätts för påtryckningar och repressalier från alla möjliga och omöjliga håll.

Den svenska utgåvan av Sorgehögtid inleds med en introduktion för att beskriva boken och skapa en kontext för den svenska läsaren. Ett bra sätt att skapa större förståelse för boken, dess karaktärer och den politiska tid som beskrivs. Antingen att läsa innan man läser själva berättelsen, eller efteråt, för den som likt mig föredrar att veta så lite som möjligt om en bok innan läsningen.

Det är lätt att förstå varför Sorgehögtid har blivit en klassiker som överlevt, Simin Daneshvar bjuder in till fantastisk läsning. Det är en välbalanserad bok som åskådliggör den påverkan världspolitik och kolonialism har på enskilda personers liv och möjligheter. Zaria kämpar stenhårt för att bevara lugnet i familjen på alla sätt hon kan, hon testar att ge efter för förtryck och lägga sig platt. Men när inte det hjälper hittar hon också mod att säga ifrån. Utöver maktobalansen inom samhället så visar boken också på hur det är att försöka navigera tillvaron som kvinna i ett patriarkalt klassamhälle, hur möjligheterna att säga ifrån och göra motstånd inte ser likadana ut för alla.

Similar Posts:

• Att växa upp i Iran
• Läs på om Iran
• En självbiografi som den ska vara
• Vad är egentligen motstånd?
• Åter från exilen

Sällan blir väl de postkoloniala teorierna så tydligt bekräftade som i fallet Edward Colston. Miljontals människor rövades från sina hem i olika delar av västra Afrika, regioner som sannolikt försvagades kraftigt med skadeverkningar in i vår tid. Pengarna gjorde enskilda köpmän och furstar stormrika. En hel del pengar kom också sjömän och kolonialtjänstemän till del i form av löner. Den europeiska allmänheten vann också något på slavhandeln: de fick välfärdsinrättningar och utbildning. Det har såklart gynnat kontinentens utveckling ända in i vår tid. Den enes bröd blev den andres död.

En av aktivisterna i den uppretade mobben, Jen Reid, är ättling till slavarna. Hon klättrade upp på sockeln där statyn hade stått och knöt näven i luften. ”Black lives matter!” kan hon mycket väl ha utropat för demonstrationen samlades under den parollen. Vilken triumf för henne och mänskligheten, tänker jag. Obegripliga grymheter och orättvisor i historien kan inte göras ogjorda, men vi kan ta itu med de delar av vår historieskrivning som är falsk eller gravt selektiv. Vi kan försöka lära oss en mer sann och nyansrik historia. Jag lär mig om Edward Colston och Jen Reid i boken Så vann woke. Men här tolkas händelseförloppet kring statyn annorlunda.

Få människor är objektivt och fullkomligt goda eller onda på ett sätt som går bortom de sociala och kulturella normerna under deras tid. Colston tjänade pengar på ett sätt som idag anses klandervärt och brottsligt, men han använde också sina pengar till sådant som var till nytta för Bristols befolkning. Att riva ner statyer säger ingenting om den nyansen.

Det är bara det att Colstonepisoden inte stannade vid nedrivandet av statyn. Bristols politiker beslutade att fiska upp monumentet och placera det liggande i ett av stans museer. Statyn fick en utförligare historieskrivning där även de mörkare sidorna av verksamheten i Royal African Company hade sin plats.

Men författaren Joanna Williams hävdar att det pågår ett krig mot det förflutna. Det är skadligt menar hon. Konsekvensen blir att vi inte kan enas kring hjältar från det förr. Vi förlorar våra band till svunna tider. Historien blir något att skämmas över. Men sanningen då, tänker jag i mitt stilla sinne, är det bara det konstruerade äreminnet över Edward Colston?

Aktivisterna som välte statyn i Bristol är woke, hävdar Joanna Williams. Woke är ett otympligt begrepp på svenska men kan översättas som ”medveten om sociala orättvisor”. Det kommer ur engelskans awake, att vara vaken, och användes ursprungligen av afroamerikaner. Att vara medveten som sociala orättvisor är förstås inte dåligt, det hävdar inte författaren. Men nu har begreppet tagits över av eliten i samhället, skriver Joanna Williams, utan att underbygga påståendet. Man skulle kunna göra tillägget att politiska krafter som inte vill ha någon social medvetenhet har förvanskat begreppet och gjort det till en ersättare för det slitna ”politiskt korrekt”.

Episoden från Bristol är bara en av ett myller av händelser i samtiden som boken tar upp. Här finns konflikter som briserat i skolan och på universitet, i diverse debatter om skönlitteratur och andra kulturformer samt inom politiken. Person X skriver något dumt på Facebook, låt oss säga något rasistiskt. Andra blir arga och ställer in föreläsningen/intervjun/konserten som X skulle hållit. X får stöd från högerextremt håll, men blir uppsagd från sin anställning. X, cancellerad och ensam, får starta om från noll och nu med en stor dos självcensur. Detta är ett hot mot yttrandefriheten och i förlängningen hela demokratin, resonerar Joanna Williams.

Det här känner man igen, eller hur? Å ena sidan kan det finnas skäl att fundera över om toleransen för smärre snedsteg har blivit för låg och de informella straffen för hårda. Joanna Williams tycker absolut det. Å andra sidan kan man fråga sig hur vanliga dessa fall är, hur genomgripande den så kallade cancel-kulturen är och hur dåligt det är med självcensur mot rasistiska, misogyna och homofoba grodor. Jag menar, har demokratin någonsin gynnats av att etniska minoriteter, kvinnor eller HBTQ-personer utsätts för förtryck?

Förr i tiden talade man om skam. Det var något som fick människor att avhålla sig från att fälla rasistiska, misogyna eller homofoba uttalanden. Men med Joanna Williams synsätt är det självcensur och något dåligt.

Det finns en självmotsägelse som löper som en röd tråd igenom boken. Å ena sidan är woke ett mångtydigt och över tid skiftande begrepp vars betydelse det råder oenighet kring, hävdar författaren. Å andra sidan gör Joanna Williams ett stort antal tvärsäkra påståenden av typen:

Woke syftar till att rangordna människor efter det förtryck man antar att de utsätts för.
Woke tillåter inte oliktänkande.
Woke når långt in i etablerade sociala och kulturella institutioner.
Woke formar politik, lagar och praxis.
Woke fokuserar på identitet och bortser från materiella behov.
Woke kritiserar majoritetsbefolkningen när den råkar uttrycka sig nedvärderande mot minoriteter, vilket leder till självcensur.

Detta är märklig och bakvänd läsning. Joanna Williams är visserligen välformulerad och rapp i tanken, men genomfalsk i argumentationen. Jag ska försöka exemplifiera. Hon beskriver bakgrunden och betydelserna av ordet kultur på ett oerhört intresseväckande och underbyggt vis. Plötsligt slänger hon in påståendet ”vi skiljer mellan finkultur och populärkultur”. Det är ett försåtligt användande av ”vi” som dock kan få passera. Men härnäst påstår hon att:

Till för några årtionden sedan var finkultur mer kopplat till överklassens smak. Det har ändrats på senare tid och dagens elit inte bara distanserar sig från finkulturen, utan kritiserar också sådana konstnärliga prestationer för att vara elitistiska och exkluderande, fläckade av sin koppling till döda vita män.

Tillåt mig invända! Tvärtom är det de välsituerade i samhället som är och förblir majoriteten av publiken på teatrar, operor och baletten. Det är de välutbildade som läser mest. Döda (och levande) vita män hävdar sig mycket väl om man ser till vilka pjäser som spelas, vilka romaner som filmatiseras eller vilka musikstycken den filharmoniska orkestern uppför. Men sådana här svepande och ej underbyggda påståenden utgör stommen i boken. De reses som halmgubbar av Joanna Williams som sedan skjuter ned dem.
Woke har segrat, hävdar författaren svepande. Men kanske är det inte en långsiktig seger? Att göra uppror mot woke är fortfarande möjligt, argumenterar Joanna Williams. Det behövs en ny sorts politiker. Etablerade medier måste utmanas. Censurtendenser på nätet måste tryckas tillbaka.

Check på allt det ovanstående, skulle jag säga. Nya politiker väller in på bred front, eller kanske skulle man kunna säga nygamla. Seriös journalistik utmanas av alternativmedier, ofta med anonyma utgivare. Och folk skriver fullt frimodigt på nätet precis vad som faller dem in!

Woke har knappast segrat, där tror jag Joanna Williams har fel. Men jag gläds åt den korta triumfen som Jen Reid fick.

Similar Posts:

• Fantastisk berättarkonst
• Ordet Europa betyder mörker
• Tredje Världens kamp
• Bristfällig miljöetik
• Fel premiss får helheten att halta

Vi odlar mat och först när det finns ett överskott, vilket producerar välstånd, odlar vi kontemplationens mark, en trädgård med saker som inte är nödvändiga för vår fysiska överlevnad. Den medvetenhet som har sitt ursprung i själva det faktumet är vad som ger trädgården dess särskilda, mäktiga plats i vårt liv och vår fantasi.

Jamaica Kincaids beskrivning av sin expedition till de himalayanska bergsvidderna gavs för första gången ut av National Geographic för snart tjugo år sedan. Nu, utgiven på svenska i fin översättning av Niclas Nilsson och med ett nyskrivet förord av Kincaid själv, får vi återigen träda in i de tre veckor av hänförelse och kontemplation som resan utgör för författaren, men också de frågeställningar om privilegier och kolonialism som ställs på sin spets.

Är det en reseskildring? En memoar? En essä? Bland blommor beskrivs som allt det, och samtidigt tycks texten inte helt vilja passa in i någon av de kategorierna – ingen av dem lyckas helt beskriva vad den här texten vill och lyckas göra. Det började med att Kincaid fick ett förslag från National Geographic att ”åka till en plats och göra något hon tyckte om” för att sedan berätta om det för sina läsare. Det är precis vad hon gjorde. Tillsammans med Dan Hinkley, hortonom, och två vänner till honom, reste Kincaid 2002 till Nepal för att vandra i bergen och samla in fröer att odla i sin trädgård i Vermont.

Boken är en återberättelse av Kincaids upplevelser av den resan, både den yttre med allt vad det innebar: långa vandringar upp och ner i berg som får Kincaid att ifrågasätta sitt tidigare synsätt att världen skulle vara ordnad horisontellt – förhåller sig inte allt i själva verket till en vertikal ordning? – ständiga spår av och direkta möten med maoister som kanske eller kanske inte vill släppa fram dem med liven i behåll, sökandet efter växter som uppfyller drömmen med själva resan: att hitta något på en avlägsen plats och ta med sig det hem till sin trädgård och få det att växa; ett sorts ultimat ägande och erövrande. Men denna reseskildring handlar lika mycket om det inre: Kincaids plats i världen, nu en privilegierad person som för nöjes skull kan resa tvärsöver världen och samla fröer till sin egen trädgård medan någon annan bär hennes och hennes vänners väskor och dukar fram alla måltider de äter, och som ändå är samma person som växte upp på en karibisk ö där man odlade för att äta, inte för att det var vackert.

Med Bland blommor lyckas Kincaid skicka läsaren på en skimrande och magisk resa, som är lika förundransvärd som tankeväckande, som ställer frågor och inte kräver svar, som lyckas hålla flera sanningar parallella med varandra snarare än ställa dem mot varandra. Behållningen är nämligen inte bara att få se Himalayas sluttningar i text, utan att få se dem genom Kincaids ögon. Hela vägen får läsaren följa med som ett sällskap till en guide som inte bara berättar vad hon ser i terrängen, utan dessutom pekar ut tankeväckande själsliga och samhälleliga angelägenheter lika självklart och lätt som om de faktiskt vore en del av landskapet. Upplevelsen är förundransvärd.

Similar Posts:

• Jamaica Kincaids trädgård
• Frånvaron och ljuset
• Kolonialismens sista dans
• En fotobok utan fotografier
• Kålroten i bouppteckningen

Vi väntar tills hon kommer, om det så dröjer till morgonfåglarna vaknat, om så ögonlocken svällt igen av myggbett. Medan vi sitter här känner jag längtan växa inom mig själv efter någon som jag bara sett på avstånd. Tillsammans med lillpojken växer byn, fjällen, han, jag och storasyster lika fort åt precis alla håll.

Ovanjorden är vemodig och drömsk, längtande, ett liv där det inte finns några rätta svar, ingen självklar väg att gå. Det är både väldigt enkelt att beskriva handlingen i boken, och helt omöjligt. Handlingen är inte det viktiga, utan språket, och känslorna de frammanar. Ovanjorden är ingen lustfylld läsning, och många gånger är det ganska oklart vad som faktiskt händer, och vad som är i Oskars huvud. Trots all smärta är detta en av de bästa böckerna jag läst i år.

Sitter du här och blir kär i mig?
Handlöst.

Ovanjorden är en berättelse om kärlek, att mötas men att ändå inte nå fram till varandra. Det är också en berättelse om vad det koloniala arvet och traumat gjort med människors liv och historia De som bestulits på sitt arv och sin identitet, och de som fått försvara sitt allt med näbbar och klor. De som förstår ett språk de inte borde förstå. Om avståndet och de svårläkta såren som skapats. Det är en berättelse om att vandra på stigar som känns bekanta, fast man inte vet varför ens släktingar tog en dit för länge sen.

Miljöbeskrivningarna är i en klass för sig, det är som att befinna sig på fjället, i skogen, klafsa runt i myren. Det är lerigt, svettigt och äckligt, och trots allt detta längtar jag dit. För att få se platserna med egna ögon. Boken är inte helt enkel att läsa, språket tar ofta omvägar. Berglund lindar inte in det som smärtar, bultar och skaver. Det gör stundtals ont att läsa.

Nájmie står i altandörren och tittar på oss igen. Eija håller ut handen men hon kommer inte. Handen blir hängande i kalla luften, Nájmie i dörren. Klyver, genom att existera, som jag gör, människostora hål i tillvaron.

Berglund tar med läsaren på en oförglömlig resa, bjuder in till det allra innersta. Att bevittna det som aldrig riktigt blir som tänkt, trots allt. Berättelsen är som en skör tråd, så skör att jag är rädd att den ska brista om jag lägger bort boken innan alla ord är lästa.

Similar Posts:

• Tårar i snön och starkt kaffe
• Vandring i ett norrländskt 1600-tal
• Människorna vid vattnet
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Om gränser och hur vi upprätthåller dem

Boken försöker inte ge något helhetsperspektiv på Afrikas, eller på svartas, historia, utan varje kapitel är en kortare essä på ett specifikt tema – det kan handla om såväl enskilda individer som om större processer och skeenden. Bredden är enorm både kronologiskt och tematiskt – vi får ta del av essäer om allt ifrån antika kungadömen i Afrika, via slavhandel och folkmord under kolonial tid, till anti-kolonial kamp under efterkrigstid, eller läsa om musiker som Fela Kuti eller Cesária Évora. Kapitlen är sorterade kronologiskt. Det gör att man kan kastas vilt mellan väldigt olika ämnen – exempelvis från en skildring av folkmord i Namibia till en skildring av den första afro-amerikanska miljonären, som blev rik på hårvårdsprodukter.

Levin skriver enkelt och medryckande, vilket gör det här till lättillgänglig läsning. Han har också försett varje kapitel med en föredömlig läslista för den som vill fördjupa sig mer i det ämne som respektive kapitel handlar om.

Men en fråga jag ställer mig är vilken historia som skildras här, och kanske framförallt vilken som utelämnas.

Vi får i flera kapitel läsa en hel del om tragiska processer och skeenden i svartas historia, som just slavhandel och kolonialism. Här ligger fokus i hög grad på vad externa aktörer – européer och araber, kristna respektive muslimer – har gjort gentemot svarta. Det är utan tvekan viktigt att uppmärksamma dessa fruktansvärda brott mot mänskligheten. Levin gör det också nyanserat och visar på hur komplext detta ibland kunde vara, med svarta aktörer som ibland deltog i exempelvis slavhandeln (som slavhandlare eller slavägare).

Många andra motsättningar inom och mellan olika afrikanska samhällen och nationer – såväl klasskonflikter som nationella, religiösa eller etniska konflikter, från både före och efter kolonial tid – ges däremot inte alls samma uppmärksamhet. Inte så att författaren förtiger såna frågor helt – man kan i ett par av kapitlen hitta stycken om hur exempelvis postkoloniala konflikter har utmynnat i oerhört tragiska inbördeskrig mellan afrikanska parter (som exempelvis när han skriver om Liberia eller Kongo).

Men de skildringarna uppfattar jag snarast som undantag i den här boken, och ofta bara som en pendang till den historia som huvudsakligen är i fokus i dessa kapitel. Och många viktiga skeenden och händelser lyser helt med sin frånvaro. Belgarnas folkmord i Kongo ges exempelvis ganska mycket uppmärksamhet, vilket såklart är helt motiverat, medan däremot svältkatastrofen i Etiopien på 1980-talet (i hög grad en katastrof skapad av människor), eller det mer samtida folkmordet i Rwanda på 1990-talet, för att nu bara ta två exempel, inte alls finns med.

Levin är öppen med att han hoppas att boken kan inspirera andra afrosvenskar att utforska sitt historiska arv. Och kanske är det av just den anledningen som historieskrivningen (inte minst i många av de talrika personporträtten) ofta hemfaller åt det lätt glorifierande slaget, både vad gäller urval och skildring.

Vi får alltså läsa om en rad mäktiga svarta kungar och drottningar, om modiga motståndskämpar och häftiga rebeller, om driftiga entreprenörer eller innovativa forskare och musiker. Själv har jag föga till övers för vurmande för kungar och drottningar, oavsett hudfärg, men jag kan absolut förstå att Levin väljer att uppmärksamma många av de andra människorna. Svarta har som Levin konstaterar allt för ofta marginaliserats i historieskrivningen, om de inte omskrivits på ett oerhört rasistiskt vis, så utifrån ett syfte att ingjuta stolthet hos afrosvenska läsare ser jag absolut vikten av att framhålla goda förebilder.

Det finns dock en kraftig övervikt åt att skriva om svarta från USA, vilket jag inte tycker känns särskilt befogat. Varför uppmärksamma exempelvis hårvårdsdrottningen från USA, men utesluta ANC:s motståndskämpar mot apartheid i Sydafrika? Levin skriver inledningsvis att han medvetet uteslutit vissa oerhört viktiga svarta från sin skildring – han nämner Martin Luther King och Nelson Mandela som exempel – därför att de oftare uppmärksammats i historieskrivningen. Det är säkert sant att de oftare uppmärksammats.

Men om nu syftet är att inspirera kanske framförallt unga personer så undrar jag verkligen om man ska förutsätta att särskilt många av de tilltänkta läsarna egentligen vet mycket om vare sig King eller Mandela. Och varför exempelvis ägna ett antal sidor åt USA:s Svarta Pantrar (som ju knappast är särskilt okända de heller), eller tämligen välkända musiker som Nat King Cole, medan det finns otaliga viktiga historiska svarta personligheter som hade kunnat uppmärksammas som de föregångare de var/är, men som nu över huvud taget inte nämns alls i boken.

Själv tänker jag då på alla möjliga människor, exempelvis politiska aktivister som Steve Biko, Winnie Madikizela-Mandela, Binyavanga Wainaina eller Ken Saro-Wiwa, filmskapare som Ousmane Sembane, författare som Ngugi wa Thiong’o, Chinua Achebe och Chimamanda Adichie, forskare som C.L.R. James och Walter Rodney, eller konstnärer som Yinka Shonibare och Chéri Samba, för att inte tala om rörelser som Sydafrikas Treatment Action Campaign, eller den banbrytande tidiga fackföreningsrörelsen i 1800-talets Sierra Leone. Att de här personerna finns på min högst egna önskelista innebär naturligtvis inte man som läsare kan förvänta sig att få läsa om alla man kanske hade velat i en sån här bok. Men min poäng är att Levins urval av vilka svarta personer som han porträtterar verkar ganska godtyckligt.

Boken har sitt ursprung i att Levin länge drivit Instagram-kontot @svarthistoria. I det formatet är det kanske förståeligt om historieskrivning blir anekdotisk, och kanske kan göras utan någon ambition att vara systematisk eller heltäckande i sitt urval av vad som skildras. Att överföra det formatet till en bok tycker jag dock inte blir helt lyckat eftersom det spretar betydligt mer än jag hade förväntat mig.

Det förefaller mig också som om författaren i viss mån undviker ämnen och personer som hade kunnat ge en mer problematisk och/eller problematiserande bild av svartas historia. Jag saknar alltså ambitionen att försöka knyta ihop säcken, och ge en mer övergripande bild. Men för den som vill ha en lättläst ingång till många aspekter av svartas historia så kan den här boken utan tvekan fungera utmärkt.

Similar Posts:

• Buzzwords men med mening
• Afrikas öde och framtid
• Den vita mannens börda revisited
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land
• Lysande om mörk historia

Den senare är en riktig tegelsten, i flera bemärkelser – det är nästan 700 sidor av Europas allra mörkaste historia. Texten är, precis som i Bänkpress och Ökendykarna, indelad i kortare, numrerade avsnitt, så på så vis är den upplagd för att kunna tas in i mindre portioner. Det är nog bra, för Lindqvist väjer inte för något i den våldsamma, avtrubbade, överslätande historia som är vår.

Utrota varenda jävel har en reseskildring som ramberättelse, där Lindqvist tar sig med buss genom Sahara, från Elgoleah (numera El Menia) i Algeriet till Zinder i Niger, med ett antal stopp på vägen. Resan är en ständig kamp mot sanden – i ansiktet, ögonen, att hålla den borta från packningen och framför allt datorn och disketterna (boken är från tidigt 90-tal) – och ännu mer från rädslan. Går man vilse i en sandstorm behöver man inte gå långt för att det ska innebära slutet.

Resan blir dock aldrig mer än ett ramverk, en av flera ledstänger när Lindqvist tar oss med i historiska återblickar kopplade till de olika platserna och tidigare resenärer, och därifrån smidiga hopp till ytterligare andra platser och personer i den europeiska historien i Afrika.

Framför allt får vi följa med på en annan resa med en annan europeisk författare när Lindqvist presenterar den polsk-brittiska författaren Joseph Conrad, med allt från Conrads ursprung, hans tidigaste resor som sjöman, hans längtan efter sammanhang och vänskap. Och hans förfäran över den våldsamma rasism han blev vittne till under sina resor, och hur han skrev Mörkrets hjärta. Boken växer fram i ett sammanhang, som en kommentar i en pågående debatt, där det europeiska våldet nästan (men inte helt) undantagslöst ursäktas, slätas över, motiveras.

”Du vet redan tillräckligt” hävdar Lindqvist. ”Det är inte kunskap vi saknar. Vad som fattas oss är modet att inse vad vi vet och dra slutsatserna.” Utrota varenda jävel är späckad med specifika historiska uppgifter som jag inte kände till tidigare, men visst har Lindqvist rätt, att vi även utan hans bok vet tillräckligt.

Utrota varenda jävel visar hur nazismens grymma idéer varken uppstod i ett vacuum eller är en anomali i ett i övrigt fredligt-demokratiskt Europa. Alla nazismens idéer och metoder hade redan utvecklats av européer av olika nationalitet, och mycket hade även beprövats bland människor som rätt konsekvent hänvisades till som ”lägre stående”.

Om Utrota varenda jävel fokuserar på den rasism som europeisk självbild och imperialism vilar på, så skärskådar Nu dog du istället massförstörelsevapnens framväxt. Det krävs återigen en hel del resonerande och mästerligt överslätande hos upphovsmännen, européerna alltså. Det är skrämmande hur smidigt och effektivt det fungerar.

Nu dog du är uppbyggd på ett ovanligt sätt, där läsaren kan följa de (återigen) korta textavsnitten enligt en snitslad bana. På boksidorna följer texterna en kronologisk ordning, men läsaren guidas att ta sig an dem i en annan, tematisk turordning. Det låter kanske invecklat, men fungerar bättre än väntat. Och det känns passande till ett så kaotiskt innehåll som krig och förintelsevapen är.

Både Utrota varenda jävel och Nu dog du är fantastiskt välskrivna. Lindqvist sammanställer en otrolig mängd information men utan att det blir tradigt eller överlastat. Tvärtom lyckas han framställa det på ett engagerande och mänskligt sätt, med hög språkkänsla. Det finns så många skäl att läsa den här boken, men det kan vara nödvändigt att läsa en bit i taget för att orka ta till sig allt.

Nu ska jag ta en paus innan jag tar mig an Raoul Pecks HBO-serie Exterminate All the Brutes, som bland annat är baserad på Lindqvists bok.

Similar Posts:

• Vår export av det civiliserande våldet
• ”Inte ens skönheten är alltid något fult”
• Fel premiss får helheten att halta
• Att vidga sina vyer
• Skräcken! Skräcken!

Kanske hade jag tyckt bättre om den ifall jag varit mer påläst kring detta?

Jag tänker nog generellt att en roman ska kunna stå på egna ben och inte kräva en massa förkunskaper, men kanske glömmer jag då vilka förkunskaper jag faktiskt har när jag läser en västerländsk roman?

Här stör det mig onekligen att jag har svårt att placera handlingen i tiden, och det är inget jag är van vid att ha problem med. Av det faktum att den lite diffusa koloniala närvaron åtminstone delvis tycks bestå av tyskar sluter jag mig till att den måste utspela sig någon gång före andra världskriget. Det är i och för sig inte fel, men av vad jag kan läsa mig till i efterhand ska den utspela sig strax före första världskriget … Så ja, det stör mig att behöva vara så lost. Även om den bristen såklart egentligen ligger hos mig.

Paradiset känns samtidigt på många sätt som en klassisk västerländsk roman. Den handlar om en pojkes uppväxt till ung man, och i dess centrum står en strapatsrik resa, fylld av möten. Det vill säga, inte vet jag om det här egentligen är typiskt västerländska drag – de är kanske tämligen allmänmänskliga? – men de är i alla fall mycket välbekanta.

Pojken i fråga heter Yusuf. Han är elva eller tolv år när hans föräldrar plötsligt skickar iväg honom med ”farbror Aziz”. Farbror Aziz, tvingas Yusuf inse, är i själva verket inte alls hans farbror, utan en rik köpman till vilken hans far har skulder. Yusuf är lämnad som pant, som arbetskraft, för dessa skulder.

Till att börja med får han arbeta i en butik nära farbror Aziz vackra hem. Det är det äldre butiksbiträdet Khalil som lär upp honom, och som försöker få honom att fatta vilken position han hamnat i. Om nätterna sover de tillsammans ute på butikens terrass, där Yusuf drömmer mardrömmar om de hotfulla, vilda hundar som drar omkring runt de sovande pojkarna.

Åren går. Då och då drar köpmannen Aziz ut på karavanfärder inåt landet för att bedriva mycket lönsam och knappast helt laglig handel. En dag, när förberedelserna för en ny karavan pågår som bäst, får Yusuf besked om att han ska följa med.

Det blir en ännu mer farofylld resa än ens de mest erfarna räknat med, och jag måste säga att jag känner igen väldigt mycket från de koloniala berättelser jag läst tidigare. Klimatet är ofta skoningslöst, med hetta, fukt, insekter och sjukdomar. Människorna de stöter på är inte sällan vidskepliga och opålitliga. Varje stam hyser färgstarka föreställningar om dem som finns runt nästa hörn. Mitt i denna röra har européer dykt upp och skapat ännu större osäkerhet.

Något paradis är det knappast. Så vad syftar egentligen romanens titel på? Först tänker jag att det är den muromgärdade trädgården som hör till ”farbror Aziz” egendomar. Yusuf suktar efter att få vara där, men hans närvaro är knappast oproblematisk. Paradiset diskuteras också stundtals bland människorna han möter på sin resa. De tillhör olika religioner och tjafsar ofta, ibland godmodigt, om varandras föreställningar.

I slutänden tror jag att det kanske handlar om de små glimtar av skönhet Yusuf ändå kan få syn på, av naturens storslagenhet, av mänsklig vänlighet och kamratskap och av de första tafatta kärleksblickarna han får. Kanske erbjuder den mänskliga tillvaron inte mer paradis än så? Små glimtar.

Similar Posts:

• Skräcken! Skräcken!
• Inte hela sanningen
• Ostafrikanische Träume
• Den ärvda exilen
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet

Sådana tankar laborerar den franske författaren Laurent Binet med i sin roman Civilisationer. Den är på flera sätt en lek med vår historia, också till formen. Den första delen är en isländsk saga, ”Freydís Eiríksdottirs saga”. Den andra delen utgörs av fragment ur Columbus dagbok. Den tredje är en medeltida krönika med instuckna brev av bland andra Erasmus och Thomas More. Den fjärde är en pikareskroman om pikareskromanens storhet Miguel Cervantes äventyr i ett något annorlunda Europa.

Freydís Eiríksdottir kommer norrifrån, som nordborna ju gjorde, men reser allt längre söderut i Amerika. Hon för med sig hästar och konsten att utvinna järn, men också sjukdomar. Det kommer att få en avgörande betydelse för berättelsens andra del. När Christofer Columbus och hans skepp anländer i slutet av 1400-talet har urbefolkningen större möjligheter att försvara sig, och Columbus blir den sista av européerna att dö i fångenskap på Kuba.

Så är grunden lagd för romanens längsta och mest centrala avsnitt, ”Atahualpakrönikan”. Några decennier senare ligger inkan Atahualpa i krig med sin halvbror. På flykt från dennes arméer kommer Atahualpa till Kuba, där de får höra talas om främlingarna från andra sidan havet, och också får möjlighet att studera vad som finns kvar av deras skepp. Sagt och gjort. Inkan ger sig av över Atlanten och erövrar så småningom Europa, eller, som det kommer att kallas, ”Femte provinsen”, efter de fyra provinserna i inkans ursprungsland.

Perspektivskiftet är smått genialt. Binet vänder upp och ner på invanda begrepp. Gör dem främmande. Så har amerikanerna svårt att begripa alla stridigheter kring detaljer i européernas dyrkan av ”den uppspikade guden”, men lär sig snart att använda deras ”talande blad”. Atahualpa läser Machiavelli, spelar ut furstar mot varandra och trotsar såväl påven som Luther. På kyrkporten i Wittenberg spikas Solgudens 95 teser upp, till den senares stora förtrytelse.

Blir det för den sakens skull ett bättre Europa än det verkliga? För ett tag förefaller det så, men så enkelt gör Binet det inte för oss. För vem kan överblicka följderna, om det förflutna bara varit en liten smula annorlunda?

Civilisationer är ett rasande intressant och läsvärt tankeexperiment. Att det också är så mycket ett formexperiment både vinner och förlorar romanen på. Det är bitvis underhållande, men skapar också ett visst avstånd. Hur hade det varit om Binet skrivit en mer traditionell roman, med större utrymme för känslomässigt engagemang? Med ett klarare fokus, lite mindre spretigt?

Om, om, om …

Similar Posts:

• Undersökningens process först och främst
• Karibien bortom turistbroschyrerna
• Små spoilers driver handlingen
• Lusten slocknar, men jag småler
• Gåtfullt i prästgården