I slutet av 1800-talet inleddes vad som på engelska kallades för "the scramble for Africa" – kapplöpningen efter afrikanska kolonier. Det var den andra vågen av europeisk kolonialism – efter en första våg där man främst hade riktat in sig på att kolonisera amerikanska eller asiatiska territorier. På konferenser i Europa enades statsmän om principer för koloniseringen, och drog streck på kartor för att avgränsa respektive lands territoriella anspråk.

I den här boken skildras uppdelningen av Afrika, ur ett europeiskt perspektiv. Fokus är just på den geografiska och juridiska delningen av Afrika, inte de facto koloniseringen som följde i uppdelningens fotspår. Författaren är tydlig redan i inledningen – Afrika kommer att behandlas som ett objekt, skriver han uttryckligen. Det Wesseling vill skildra är européernas agerande kring uppdelningen av den afrikanska kontinenten ur ett, som han själv formulerar det, mer "gammalmodigt" perspektiv. Det han främst vill sätta fokus på är nämligen individerna och deras motiv. På så sätt – menar han – blir historien mer "konkret" än vad den skulle ha blivit om man hade försökt skriva historien ur andra perspektiv.

Boken är uppdelad efter region, och för var region skildras utvecklingen kronologiskt. Texten handlar då i hög grad om diplomatiska förhandlingar och förvecklingar, missioner och militärexpeditioner. Men framförallt handlar skildringen, precis som utlovat, om individernas – eller rättare sagt, de stora Männens – motiv och agerande. Och det är en extremt manlig historia som skildras här – personregistret består till 99 procent av män, och i bokens kapitel har männen faktiskt en än mer dominerande plats. Bara en enda kvinna, Storbritanniens drottning Victoria, nämns mer än en gång. Skildringen av de inblandade männen blir ofta mycket detaljerad. Så kan vi exempelvis läsa att Cecil Rhodes var homosexuell och gillade att bada i sitt badkar, att William MacKinnon var en gudfruktig man som skänkte mycket till välgörenhet, att Thèophile Delcassés pappa var kronofogde eller att George Goldie hade en turbulent ungdom. Vad den här typen av biografiska data spelar för roll för det händelseförlopp författaren vill skildra framgår inte precis alltid.

Wesselings fokus på de stora männens historia är dock mer problematiskt av en annan anledning. Genom att fokusera på de enskilda individernas åsikter och motiv missar man lätt andra faktorers inverkan – alla de faktorer som Wesseling bortser från därför att han anser dem "abstrakta". Att vissa faktorer skulle vara abstrakta är nu förstås inget givet faktum. Många faktorer kan skildras minst lika konkret som personers åsikter och tankar – men det kräver både en god författare och andra källmaterial och annan litteratur än de Wesseling här väljer att använda sig av.

Uppdelningen av Afrika var nu inte på något vis unik – istället finns det många likheter mellan uppdelningen av Afrika och tidigare kolonisation på andra håll i världen. Genom att sätta uppdelningen av Afrika i relation till kolonialismens utveckling på andra håll skulle det ha varit möjligt att avgöra i vilken mån enskilda individer verkligen varit avgörande i ett historiskt förlopp, och i vilken mån det fanns en historisk kontinuitet och likheter som torde bero på helt andra faktorer. Tyvärr gör Wesseling aldrig något seriöst försök till en sådan jämförelse, vilket gör att bokens skildring känns mycket ofullständig. Konsekvenserna för afrikanerna lyser även den helt med sin frånvaro i den här boken (förutom att Wesseling i sin avslutning antyder att kolonialismen trots allt inte var så negativ som många afrikaner nu för tiden hävdar). Med tanke på Wesseling explicita eurocentrism är det förstås inte ett dugg förvånande, men det bidrar än mer till att göra bokens skildring av kolonialismen i Afrika högst ofullständig.

På en punkt är jag i varje fall helt överens med Wesseling: hans historieskrivning känns garanterat gammalmodig. Men är du ute efter en bok som skildrar de driftiga, vita männen bakom uppdelningen av Afrika – varsågod, här är i så fall en bok för dig.

Trots det mastiga sidantalet bör du då dock inte förvänta dig en heltäckande bok på temat (något Wesseling paradoxalt nog själv verkar inse i bokens avslutning, men ändå inte försöker åtgärda). För inte skulle du väl köpa att en biografi över Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt (och alla de regeringssammanträden och internationella förhandlingar de deltagit i) skulle vara en heltäckande skildring av det moderna Sveriges historia?