Kinesiska An Yus andra roman tar avstamp i drömmens värld och rör sig sedan i olika nivåer av dess spektrum. Pianot, dess plats i Song Yans liv och hur det eventuellt har ätit upp hennes personlighet och drömmar, står i centrum – tillsammans med svamparna som talar, sprider sig, och efterlämnar ett orange sken. Det är tydligt att båda dessa objekt symboliserar något grundläggande i Song Yans liv och denna berättelse om henne, men det är inte helt tydligt vad. Genomgående återfinns dock titelns tema: ett efteråt, något som har tagit slut eller försvunnit men som ljuder kvar i tillvaron och påverkar den.

Bokens handling må vara surrealistisk och Song Yans tankar och handlingar ihopblandade med dåtid, dröm och förnimmelser, men samtidigt är texten förankrad i vardagsögonblick, tydliga sinnesupplevelser och möten med andra människor. Här finns också drabbande trauman som påverkar bokens karaktärer på olika sätt. Språket är precist och sobert, vilket spelar fint med de mer utsvävande detaljerna och verkligheten som böljar.

Alla dessa delar borde göra boken till en drabbande berättelse som dröjer sig kvar efteråt. Ändå läser man med en känsla av att något saknas, och när boken tagit slut finns inte mycket till efterklang kvar. Kanske beror det på att Song Yan, trots att hon inte borde vara det, också i slutet av boken är i princip lika anonym som i början. Det är heller inte helt tydligt vad svamparna, dessa återkommande symboler, egentligen gör i boken. Symboler behöver för all del kanske inte ha tydliga innebörder, men talande svampar kräver ändå lite av en berättelse för att man som läsare ska köpa det som något annat än en utspejsad detalj.

Oavsett detta finns det trots allt något trivsamt i att befinna sig i den värld där Song Yan planterar svampar under handfatet på toaletten, hittar ett ödehus mitt i staden där en mystisk konsertpianist kanske eller kanske inte uppehåller sig och där årstiderna sömlöst rullar in i varandra.

Similar Posts:

• Svampbok med check på nästan allt
• Vad är egentligen en svamp?
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer
• Övernaturligt och mjukt om sorg
• Du är död för mig.

Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Det går inte att bortse från att det finns samhällskritik också i Tre bröder. Tillvaron som skildras i det rurala Kina under 60-, 70- och 80-talet är så pass hård och fattig att det är ett under att folk överlever den. Här finns också ett paradoxalt förakt mellan stad och landsbygd: i staden vet man att landsbygden möjliggör revolutionen (den ständigt pågående, alltid lite otydliga) men anser inte bönder vara värda mer än ohyra, på landsbygden är man stolt över sitt arbete men ser med förundran på människorna från staden som kommer på studiebesök. Kritiken från Liankes sida över dessa levnadsförhållanden är aldrig uttalad, men finns där, hela tiden mellan raderna. Den är emellertid sekundär.

I centrum står istället bandet till familjen, vördnaden inför fadern och farbröderna, förundran över den strävsamhet, stolthet och kärlek de bar med sig och spred omkring sig – trots att livet erbjöd dem ständiga, till synes omöjliga prövningar. Lianke beskriver i tur och ordning sin egen uppväxt, sitt förhållande till sin far, sin faders äldre bror och sin faders yngre bror. Det är memoarer som han skriver för att det är det minsta han kan ge tillbaka till de män som har givit honom så mycket, som understryker det arv han bär med sig från landsbygden, trots att han nu själv inte längre bor där.

Det är varm, men också hjärtskärande läsning. Lianke delar generöst med sig av anekdoter som belyser den beundran han hyser för sina förfäder: hur hans far sliter och kämpar för att anlägga en egen liten plätt brukbar jord, bara för att sedan behöva skänka den till myndigheterna. Hur hans faders äldre bror lyckas försörja sina åtta barn under åren av svält på sextiotalet genom att sticka strumpor till människorna i byn – inte för att sälja, utan för att hjälpa en annan människa och i gengäld få lite mat. Hur hans far, när Lianke tar värvning och ett krig bryter ut, vankar av och an i trädgården om nätterna, sömnlös av oro, och försämrar sin astma så pass att den till sist tar död på honom.

Tre bröder är en bok som minst sagt ger perspektiv. Lianke skriver om hur de tre bröderna i generationen före honom tar sig genom livet, men också hur de möter döden, en efter en, på olika sätt och vid olika tillfällen i livet. Han skriver om ödet, hur det kommer och kastar omkull tillvaron, och han skriver om skillnaden mellan att se på livet som “ett liv” och att se på livet som “dagar”; hur det första är fullt av möjligheter och äventyr, och det senare snarare en monoton strävan att överleva. Allra mest förmedlar han hur mycket dessa tre män har betytt och betyder för honom. Genom boken försöker han ringa in vidden av det arv de lämnat honom att bära med sig, samt vikten av att vårda det och göra det bästa av den tid som givits honom här på jorden.

Similar Posts:

• King Kong Blues
• Lukt av ladugård, depression och död
• Klasskamrater
• Om en mamma, och ett samhälle
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Det är många frågor som finns att tackla, och i Människans spegel vill Hao Jingfang ta itu med några av dem både i novell- och essäform. Sex noveller från ett par decennier in i framtiden, och två essäer som försöker bena ut exakt vad vi kan vänta oss ska hända och hur vi kan hantera det – vad vi vill med en annan intelligens, och vad den kan tänkas vilja med oss.

Det är ingen dum idé; att spekulera över framtiden kräver ju en blandning av både fiktion och fakta. Jag gillade Den hopfällbara staden, Haos introduktion på svenska, och hittar några gånger samma uppfinningsrikedom här i glimtar; den både charmiga och kusliga interaktionen mellan en AI och ett litet barn i ”Qiankun och Ali”, arbetsplatshumorn i ”Var är du?”, den pittoreska old school-SF-handlingen i ”Mänsklighetens ö” som kunde kommit direkt ur något av Sam J Lundwalls gamla zines… Men samtidigt känns det ofta lite för blodfattigt. Frågeställningarna Hao ställer upp är intressanta, men de känns mer som resonemang och tankeexperiment än faktiska berättelser, med platta karaktärer och slutsatser som sällan går bortom resonemang SF-författare har fört i 50 år nu. Då tycker jag t ex Louisa Halls Speak tacklade frågorna med både mer stil och mer eftertanke.

Då är de avslutande essäerna intressantare (om också tyvärr lite slarvigt översatta). Hao spekulerar i vilken tidsrymd vi kan ha att röra oss på, och vad som kommer att hända när det väl klickar till i en molnserver någonstans. Vad är vi idag, och i framtiden, bättre på än de smartaste datorer? Vad behöver våra barn och barnbarn kunna för att leva tillsammans med dem? Vad återstår för att en dator smart nog för att kunna spöa de främsta schack- och Jeopardy-mästare ska lära sig för att faktiskt kunna kallas intelligent? Är det överhuvudtaget möjligt för en virtuell intelligens (eller för den delen en människa som ägnar hela sitt liv åt en virtuell värld) att tillägna sig kunskap och förståelse om en verklighet utanför den?

Jag skulle nog rekommendera att man läser antingen Nick Boström eller Max Tegmark i anslutning till detta, det finns en del frågor som Hao (av nödvändighet på bara 50 sidor) lämnar åsido, men som introduktion till ämnet är det inte dumt. ”Det finns ingen art som kan tillintetgöra vår andliga värld om vi inte ger upp den på egen hand”, skriver hon. Gott så; men vet vi var det beslutet i så fall kommer? Kommer det ett tydligt val, eller kommer det bara en lång rad med aningen smartare lösningar som gör livet lite bekvämare varje gång…?

Jag funderar lite på det här mänskliga att envisas med att skapa mönster och sammanhang. Precis som Hao påpekar att ett spädbarn bara behöver se ett par olika hundar för att förstå konceptet ”hund” medan en dator kan kategorisera i åratal utan att förstå att en chihuaua och en S:t Bernhard är samma sak undrar jag över kontexten här. Skulle novellerna fungerat bättre om de inte ställts upp som frågeställningar essäerna ska besvara? Dödar anspråket på svar fiktionen? Datorer verkar inte kunna leka; jag hoppas att förlaget ger Hao fler chanser att göra det också.

Similar Posts:

• Du levande
• Kan du inte tala…?
• Utmärkt introduktion till Chi-Fi
• Framtiden kan bli bra. Och/eller dålig.
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid

Det är i alla fall den officiella versionen, och vem är jag att betvivla den. Om någon tjänar pengar på den är den väl rätt.

Historien Yan Lianke låter den fiktive Yan Lianke berätta är alltså denna: En liten by mitt ute i ingenstans drabbas en dag, kort efter att Deng Xiaoping har förklarat att det även i en kommunistisk ekonomi är rätt att tjäna pengar, av Ödet: alla invånare får av en drömvision en roll att spela, och en av dem – Kong Mingliang – får rollen att rycka upp den sömniga lilla byn till något annat. Han börjar med att stjäla gods från lokaltågen och sälja till högstbjudande. För detta blir han förstås hyllad som en den nya andans man, och får hela byn att göra detsamma. Sen får hans hatkärleksobjekt Zhu Ying idén att åka till stan och sälja sin kropp, och sen får hon alla byns flickor att göra detsamma och skicka hem pengarna. I god maoistisk ordning upphöjs de båda till förebilder för de andra att sträva efter, och Sprängriftes explosion är igång; medan tiden går från 80-tal till 2010-tal växer den från by till köping, från köping till stad, från stad till … Allt i en enda lång jakt efter mer pengar, mer makt, utan någon som helst fundering över ett syfte. Tillväxten är sin egen gud.

Som häradshövding kan jag tala om för dig att Sprängrifte är utfattigt, men när vi blir rika på riktigt kommer jag att befordras till provinsguvernör. Kina är också fattigt, men när landet blir rikt på riktigt kan vi köpa oss en amerikansk president.

Jo, Yan brer på brett med satirpenseln här, och inte sällan landar han poänger som har relevans långt utanför Kina. Det är klart att vi alla gillar self-made men som bevisar sin storhet genom hur många människor de kan utnyttja. Som bäst blir Explosionskrönika en rejält giftig uppgörelse med en värld där allt som inte sitter fast både kan och bör säljas till den högstbjudande, där resurser kan stampas fram ur en allt blodigare mark bara makthavarna kräver det, där alla -ismer kan vrängas till motiveringar för det man hade tänkt göra ändå.

Men i längden håller det varken som samhällsmodell eller som roman. Över 380 sidor behövs något annat än satiren att hålla fast vid, och alltför ofta faller Yans torrt redogörande berättare in i att helt enkelt låta sina ganska platta och huvudpersoner göra något bara för att ödet kräver det, eller för att handlingen kräver det, vilket må vara ungefär detsamma. Alltför sällan blir någon av dem något mer än enkelt skissade karikatyrer utan några försonande drag alls, och över 380 sidor ger det också långa sträckor där jag som läsare bara tuggar ord och väntar på nästa scen där Yan faktiskt vill berätta något. De scenerna finns där, och ibland glimtar han till rejält, med ett ben hos Márquez och det andra hos Bulgakov. Jag önskar bara att vi fick mer av de bitarna.

All heder dock åt Anna Gustavsson Chens översättning, som har ett härligt språk och undviker det som många andra översättningar från kinesiska gör, att översätta alla person- och ortsnamn bokstavligen så att alla går ikring som indianprinsessor och heter Gula Nejlikan från Den Eviga Strävsamhetens By. Bara namnet Sprängrifte, som låter som ett faktiskt ortsnamn, där den engelske översättaren hade ”Explosion”. Visst är det, som hon kommenterade på Instagram, lite hobbitvarning på det; men Explosionskrönika är ju en saga, en allegori som inte gör anspråk på någon explicit sanning. Så det är lugnt, hörni. Ingen orsak att oroa sig. Vi kan väl alltid ta båtarna till nästa värld när allt skiter sig.

Similar Posts:

• Varsamt porträtt av förfäder
• Befriande nattliga promenader
• Klasskamrater
• En klurig och härligt absurd mordgåta
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Att döma ut den halva miljon titlar som produceras årligen på kinesiska förlag, baserat på de sju noveller som Chin Lit nu publicerat vore naturligtvis absurt. Men när jag läste förordet – där Ekeroth berättar om hur en dryg sinolog orättvist dömt ut hela Kinas litterära gärning, och hur det sporrade henne till att starta ett förlag inriktat på översatt kinesisk litteratur – så väckte det känslor av hopp och förväntan hos mig. Känslor som vartefter jag läste novellerna övergick i förvirring, skepsis och besvikelse.

Novellerna är skrivna av författare från olika generationer, med olika bakgrunder, och olika stilar. Men inte med någon av dem lyckas jag riktigt förstå berättelsens poäng. Jag förstår till exempel inte den otroligt långsökta novellen som bygger på en sexuellt överförbar smitta som är obotlig hos män, men som kvinnor kan bli av med genom att ha sex med (och därmed smitta) en man. Själva grundpremissen ger mig obehagliga associationer till de myter som finns i HIV-drabbade områden om hur sex med en oskuld ska kunna göra en smittad frisk, och ur ett medicinskt och vetenskapligt perspektiv är såväl den som andra nyckelförutsättningar rent nonsens. Men inte heller om jag bortser från det ser jag att novellen har så mycket att erbjuda. Jag antar att författaren vill säga något om hur den sexuella maktbalansen förskjuts när män börjar bli rädda för lössläppta kvinnor.

I södra Europa började kvinnor snart erbjuda ”kompensation”. Pengar i utbyte mot sex.

Men så vitt jag kan se blir det ändå bara en repetition av den uttjatade idén om en ränksmidande kvinna som vill få män i säng för sina egna syftens skull.

Men att erbjuda pengar för sex var detsamma som att säga att man var smittad, och ämnade rena sig. De använde sig därför av alla tänkbara trick, som att spela jungfrulig oskuld, låtsas bli hopplöst förälskad eller som att de helt tappat kontroll över sina begär.

Och det här är ändå en av de bättre novellerna i samlingen. En är ett enda långt pengagräl mellan en man och en prostituerad om att hon gett honom en sönderriven sedel i växel. Det är inte en smickrande skildring av någon av parterna, men lämnar mig inte med någon annan känsla än att människor (och i synnerhet torskar) suger. Det visste jag redan. En annan är ett långt brev om meningen med livet, som tycks vara skrivet av en person i ett maniskt skov. Det skulle kanske ha relevans som undervisningsmaterial inom psykiatrin, men är litterärt helt ointressant.

Men det som är mest tröttsamt med den här novellsamlingen är en ständigt närvarande misogyni. Dels sådan som kan tillskrivas karaktärerna, men också sådan som mer verkar komma från författaren. Det är gott om våldtäkter, kvinnomisshandel och skeva maktförhållanden, men jag får sällan känslan att författaren är på offrets sida. Beskrivningarna av kvinnor tenderar att fokusera på kropp och yta, och det är gott om nedsättande beskrivningar av fula kvinnor. Som i Blå naglar av Ren Xiaowen. Över bara två sidor i början av novellen förses vi med charmerande formuleringar som:

Under den lilla taklampan trängs mammas och min systers svulstiga kroppar.

Hennes grova fingrar ryms knappt på miniräknarens lilla knappsats.

och

Hon har en nysydd blus på sig, där den stora kragen framhäver de köttiga ringarna runt hennes hals.

Hela den novellen präglas av en närmast tvångsmässig kroppslighet – kroppsvätskor sprutar åt alla håll, och den sexuella dynamiken mellan karaktärerna är så grotesk att Fifty shades of grey ter sig som en frisk och sund relationsguide i jämförelse. Missförstå mig inte – att läsa en grotesk berättelse om bisarra människor kan också vara intressant, men de enda känslor novellen väcker hos mig är äckel och irritation.

Jag kan nästan ingenting om kinesisk kultur, och den behållning jag ändå kan ha av 7 x Chin Lit är när jag får en inblick i de annorlunda sociala regler och livsvillkor som gäller i karaktärernas liv jämfört med mitt. Den aspekten kommer bäst till sin rätt i Cao Kous novell En kväll i byn. Det är en ganska långsam och omständlig berättelse om hur några lärare går runt i en by och letar efter en försvunnen kollega, där inte så mycket händer, mer än det sociala spelet mellan de unga lärarna och kollegans kusin. Men också i den berättelsen är den eviga misogynin central, och på sidan 213 når jag en passage som jag kommenterat i mina anteckningar med det enda ordet ”SERIOUSLY?”

Så här ser det ut när hon gråter: Hennes stjärt trycks mot stolen och blir som ett stycke kött som pressas samman och ovanför skakar hennes mjuka midja.

Jag må vara en PK-feminist och allt det där, men en gråtande kvinna som är orolig för att hennes kusin ska ligga död i ett dike på landsbygden beskrivs här alltså bokstavligt talat som ett stycke kött. Det kan inte bara vara jag som tycker att det är ocharmigt. På hedersplats bland andra WTF-värdiga omdömen om kvinnor kan annars nämnas följande citat ur Xiaowens Som en fisk:

Amo tittade på Eva med glädje och tänkte att hennes matstrupe måste vara mjuk och len.

Amo är i övrigt en på det hela taget sympatisk och välmenande person och hans omdöme om Eva framställs inte på något sätt som avvikande.

De 215 sidorna känns evighetslånga. Medan jag läser växlar mina känslor mellan irritation, äckel och likgiltighet. Bara någon gång ibland bryr jag mig om vad som händer med en karaktär. Och genom hela läsningen hoppas jag att nästa novell ska vara bättre. Det är den inte.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Ojämnt men sött
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• I Mittemellans Rike

Det säger inte ett jota om varför den här kinesiska bilderboken, skapad av Zhang Ning, fascinerar.

Titta till att börja med närmare på framsidans sköldpaddor: varenda gräns mellan färgsjoken består av små, små stygn. Familjen Sköldpadda tar sig till havet är nämligen helt gjort i sydda applikationer och broderier. Tygerna har Zhang Ning dessutom färgat själv. Hav, berg och djur – allt är uppbyggt av tygbitar i olika nyanser och mönster, på en gång intrikat och lite naivistiskt, och överallt är de små sömmarna synliga i kanterna.

På sin långa färd till havet träffar sköldpaddorna olika djur som svarar på hur långt det är till havet och hur det egentligen är där. Fast var och en svarar ju efter sitt förstånd och sin erfarenhet. För fågeln är havet nära, medan myrorna tror att dammen i närheten är ett hav. Alla berättar de sina egna tolkningar av vad som finns där, och det är först när sköldpaddorna, och läsaren, får se det med egna ögon som vi kanske fattar riktigt vad de menade.

Fast visst kan korallrevet se ut som en färgglad skog, och maneterna som skira fallskärmar?

Zhang Ning gestaltar havet med en barnsligt förundrad blick som är ljuvlig att kliva in i.

Similar Posts:

• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Det är ni som är de konstiga, det är jag som är normal
• Havstrutens liv i fina akvareller
• Vem är det som är lat egentligen?

Chin Lit, ett litet svenskt förlag specialiserat på kinesisk litteratur, ger ut både romaner för vuxna och bilderböcker, och under våren har två fantastiskt fina bilderböcker kommit ut, förutom Blinda Rödluvan och vargen av Han Xu även Zhang Nings Familjen Sköldpadda tar sig till havet. Det är böcker som inte bara innehåller tänkvärda berättelser, utan också kan inspirera båda barn och vuxna med sina vackra och kreativa bilder.

Blinda Rödluvan och vargen är gjort i någon sorts collageteknik, där bilderna skapats av färgsjok som jag tror i sin tur tillverkats genom att måla på längden med kritor över olika ojämna underlag. På så sätt har Rödluvan och allt hon möter på sin färd genom skogen en alldeles egen textur. Oerhört vackert och levande!

Berättelsen är till en början den välkända: lilla Rödluvan ska gå och hälsa på sin mormor genom den stora skogen. På vägen möter hon olika djur – vars märkliga proportioner förmodligen beror på att hon faktiskt inte kan se dem – som alla varnar henne för vargen. Fast när hon väl möter vargen så kan hon ju inte heller se att det är han som är vargen.

Han säger att han bara är ”en liten grå hund”, erbjuder sig han följa henne på vägen och planerar att äta upp både henne och mormor – men i och med att Rödluvan inte kan se att han är en varg, och inte bemöter honom som en varg, så händer något annorlunda.

Det blir inte lika lätt att behandla någon som en fiende om inte den i sin tur behandlar en som en fiende. Det gör Blinda Rödluvan och vargen klart värd att läsa och diskutera med barn i olika åldrar – och kanske inte enbart barn.

Similar Posts:

• Magiska bullar och förtrollande teknik
• Tandlös saga med bett
• Uppdaterad saga med humor
• Titta vad fint
• Färd i föreställningar

Höghusen veks på mitten och bugade sig undergivet likt de ödmjukaste av tjänare, ända tills deras huvuden nådde ned till fötterna. Sedan veks de och bugade en gång till. Deras huvuden och armar vreds och böjdes och stoppades in i mellanrummen. Efter att höghusen vikts ner drog de ihop sig till jättestora kompakta Rubiks kuber som samlades tätt ihop och föll i djup sömn.

Staden har tre olika utrymmen, som är uppvikta och aktiva vid olika tidpunkter. Medan ett utrymme är aktivt sover de andra två. Utrymmena representerar olika samhällsklasser, där utrymme 1 bebos av en välmående överklass, utrymme 2 av medelklassen och utrymme 3 av en utpräglad arbetarklass, vars huvudsakliga sysselsättning är sophantering.

Huvudpersonen Lao Dao bor i utrymme 3, och spenderar sina vakna timmar med att sortera och återvinna sopor från de andra samhällsskikten. Han tycks egentligen inte vara missnöjd med det, tvärtom är det ett arbete han kämpat hårt för att få. Den yngre generationen vill kanske helst inte arbeta med sopor, men för Lao Dao är det en trygg anställning som fyller en viktig samhällsfunktion.

I utrymme 3 fanns det tjugo miljoner sophanteringsarbetare. De var nattens kungar. De övriga trettio miljoner medborgarna försörjde sig genom att sälja kläder, mat, bränsle och försäkringar. Men nästan alla var på det klara med att sophanteringsarbetarna var grunden som hela utrymme 3:s välstånd byggde på.

Lao Dao är en lågmäld, och lite lakonisk karaktär. Han reflekterar inte så mycket över sin position i samhället, eller varför det är uppbyggt så som det är. Men han är orolig för sin dotter, som snart kommer att behöva en plats på förskolan – något som hans magra lön inte alls räcker till för att finansiera. Han räknar ut att han kan spara etthundra yuan om dagen på att inte äta frukost, så på ett år kan han spara ihop till två månaders förskoleavgift åt dottern. Sen kommer pengarna – trots hans idoga sparande – obevekligt att vara slut. Han är fullt medveten om omöjligheten i ekvationen, men hans dotter älskar musik, och han vill så gärna hitta en plats åt henne på en förskola där hon kan få undervisning i musik och dans. Så han går hungrig, och hoppas.

Möjligheten öppnar sig för honom när han hittar ett meddelande bland soporna, som kommer från en man i utrymme 2. Qun Tan är en ung doktorand som har förälskat sig i en flicka från utrymme 1, som han träffat på en konferens, och han vill ha hjälp att föra fram ett meddelande till henne. För det är han beredd att betala 200 000 yuan; motsvarande två månadslöner från hans extrajobb som praktikant på ett finanskonsultföretag, och nästan två årslöner för Lao Dao. Det är ett erbjudande som är för bra för att tacka nej till, och Lao Dao tar sig an det riskfyllda projektet att ta sig över till utrymme 1.

Bokens författare Hao Jinfang har en doktorsexamen i ekonomi, och hennes intresse för nationalekonomi blir påtagligt genom boken. Mot slutet av boken träffar Lao Dao en person som gjort en klassresa från utrymme 3 till utrymme 1. Denne Lao Ge berättar för en tämligen oförstående Lao Dao om bakgrunden till varför man gjorde staden hopfällbar. Det var en effekt av automatiseringen av industrin, som minskade behovet av mänsklig arbetskraft.

Kostnaden för arbetskraft går uppåt, och kostaden för maskiner går nedåt. Vid en viss tidpunkt blir maskinerna billigare. Efter att produktionen ställs om ökar produktiviteten och BNP ökar, men arbetslösheten stiger också. /…/ Den bästa lösningen var att drastiskt minska ner vissa människors vakna tid och sen ordna fram sysselsättning åt dom.”

Kanske är det lättare för någon med en bättre förståelse för nationalekonomi att förstå om Hao Jingfang driver någon tydlig politisk agenda i sin berättelse. Den hopfällbara staden är en komprimerad variant av ett kapitalistiskt klassamhälle, och orättvisorna är tydliga. Den mest uppenbara orättvisan är att de olika samhällsgrupperna inte får lika mycket vaken tid. Utrymme 1 får vara vakna och aktiva ett helt dygn i sträck om de vill, medan utrymme 2 och 3 delar på de timmar som finns kvar – utrymme 2 får sexton av dem, och utrymme 3 bara åtta. Så Lao Dao och hans gelikar lever under korta vakna perioder mellan tio på kvällen och sex på morgonen. De ser aldrig verkligt dagsljus, och all tid de spenderar sövda i sina kapselsängar gör att de åldras snabbt.

Men när jag läser Den hopfällbara staden får jag inte intrycket av att den ska utgöra något slags brandtal, utan jag får mer känslan av ett tankeexperiment. Hur skulle ett samhälle se ut som försöker anpassa sig till problemen med överbefolkning och arbetslöshet genom att stuva undan delar av befolkningen när den inte behövs? Skulle det lösa problem? Skulle det skapa nya? Lao Daos pragmatiska inställning till livet präglar också berättandet. Det är en mycket rak berättelse, utan sidospår eller utvikningar. Men den blir inte tråkig för det, utan är genomgående intressant och tankeväckande.

Enstaka passager provocerar mig ur ett feministiskt perspektiv. Lao Dao är mycket förtjust i hur kvinnorna i utrymme 1 för sig, och tycker att även de unga kvinnorna i utrymme 3 ”borde sitta lungt och stilla, låta klänningen täcka över knäna, låta de fina tänderna skymta fram i ett litet leende, och prata med mjuk röst.” Även här har jag svårt att förstå författarens agenda, för efter Lao Daos lilla utläggning konstateras ändå att han ”visste att vad de egentligen behövde inte alls var sådana saker.” Kanske är det en styrka; läsaren tvingas hitta sina egna värderingar, utan att det är uppenbart var författaren står i frågan.

Chi-fi, alltså kinesisk science fiction är en genre som hittills varit okänd för mig. I Kina publiceras årligen 500 000 skönlitterära titlar, men nästan inga översätts och publiceras i väst. De senaste åren har ändå en del av dessa böcker översatts, och chi-fi har blivit ett koncept som rönt framgång internationellt. Den hopfällbara staden gör mig nyfiken på att fortsätta utforska genren.

Similar Posts:

• Ai-Ai, kapten?
• Den hållbara staden
• Livets hårda skola – på ryska
• 7 x besvikelse
• Uppföljare med ändrad riktning

Ännu i dag är Krossa den amerikanska imperialistiska konspirationen det enda pekingoperastycke jag lärt mig texten till.

Cui gör det som alla musikälskare drömmer om: han jobbar med musik. Eller rättare sagt gör han inte alls det. Han bygger svindyra stereosystem till nyrika Beijingbor som inte kan höra skillnad på Bach och Last. Det var en bra business för några år sedan, i det boomande Kina, men nu är han snart 50 och klassklyftorna blir allt oöverskådligare, och i 10-talets värld där musik bara är något du hör på telefonen, eller som bäst på piratkopierade CD med taffligt producerad Hong Kong-pop, har uppdragen börjat dö bort. Som miljoner andra hankar han sig fram från lönecheck till lönecheck, bor frånskild i andra hand i en dragig lägenhet full med HiFi-utrustning för tiotusentals kronor och hans egen syster hotar med vräkning. Så när han får en chans att bygga det bästa stereosystem världen någonsin skådat (för lyssna på det lär ingen göra) åt en man som uppenbarligen är inblandad i väldigt farliga affärer vore det ju dumt att säga nej.

Osynlighetsmanteln är en rotlös men inte viktlös liten roman, och det är nog med flit. Ge Fei låter i korta episoder sin hjälte fumla sig igenom det nya Kina, med barndomsminnen av kulturrevolutionen och döda föräldrar genom Dengs kommersialisering fram till dagens läge där allt har ett pris och inget tycks ha ett värde, där det förflutna sopats rent på en generation, där ingen har kontroll över sitt öde men ändå får klara sig själva.

I stilla mak, med lätt Kafka-torrt sinne för humor och utan större åthävor, får vi Cuis liv berättat för oss fram till ett läge där han i princip blir en statist i en verklig Scarface. Jag är lite kluven till Ge Feis berättarstil; den är så precis, så lågmäld att även de största dramatiska händelserna nästan blinkar förbi med en butter kommentar; mer Satie än Tchaikovsky. Som läsare får en själv tolka in mycket i vad som händer, berättaren Cui håller huvudet nere, fokuserar på att ta sig igenom vardagen. Det gör att det någon gång blir lite svårt att få grepp om den. Samtidigt gillar jag hur den gör de stora idealen – förutom Cuis ensamma passion för musiken – påfallande i sin frånvaro. Världen styrs av skurkar, politik diskuteras bara av självgoda akademiker som aldrig behöver omsätta något i praktik, och faller du under en viss horisont ser världen dig inte längre. Så är det bara, anpassa dina förväntningar därefter så kanske du kan lära dig att se någon skönhet mitt i skiten ändå.

Similar Posts:

• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• På luffen i Kina
• Staten knådar medborgarna
• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina