Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna får breda ut sig och är ett trevligt avbrott från de många snabba och effektiva böckerna som passerat förbi. Murakami vågar låta berättelsen flyta ut, ta plats och beskriva det vardagliga. Den här gången spenderas största delen av tiden i ett litet, isolerat samhälle i bergen. Ja, och i staden med en oviss mur. Staden dit ingen får komma utan att först separera från sin skugga.

Men det var det här med brösten. Det känns bara mer och mer fånigt, gubbigt och tröttsamt för var bok. Murakami blir äldre. Jag som läsare blir äldre och åldersskillnaden mellan huvudpersonen och hans ungdomskärlek blir större och större. Den äldre mannens blick på den unga kvinnokroppen. Jag brukar ignorera det för att hitta boken där bakom, men istället för att låta det flyga under radarn så vill Murakami i den här boken dra allt till sin spets. Hela berättelsen bygger i slutändan på den manliga blicken.

Ute i verkligheten finns två ungdomar, en flicka och en pojke som förälskar sig i varandra. Men, så plötsligt en dag försvinner hon. Det var bara hennes skugga som var i den verkliga världen, hennes sanna jag finns i staden med den ovissa muren. Det tar pojken många, många år innan han tillslut lyckas ta sig till staden, separera från sin skugga och bli insläppt genom porten. Han har hunnit bli medelålders, men flickan är fortfarande 17. Och hon har inget som helst minne av att någonsin ha träffat honom, för det var ju i själva verket hennes skugga han lärde känna som ung.

Trots att berättelsen hela tiden cirkulerar kring staden och flickan utspelar sig de bästa delarna utanför. På ett bibliotek, i bergen. Där mannen får jobb som bibliotekarie på ett privat bibliotek med en excentrisk grundare. Det är sakta, vardagligt och här Murakamis särskilda sätt att berätta kommer till sin rätt. Det händer inte mycket, det är kallt, det är snö, han eldar. Sköter sina arbetsuppgifter på biblioteket. Börjar lära känns folk i staden. Äter blåbärsmuffins. Det tar några hundra sidor men tillslut kommer jag kommer äntligen in i berättelsen och kan sätta mig ner vid brasan och koppla av.

Similar Posts:

• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• 1¿Que?84

Det är en småputtrig tillvaro i butiken, kunderna kommer och går, Hitomi engagerar sig i Nakanos kärleksaffärer, i nya objekt som kommer in i butiken och i historierna om Masayos nya flammas hyresvärd som har en otrolig trädgård och en långhårig hund. Nakano åker på arbetsresor till olika delar av landet för att hjälpa till med värdering av föremål, trots att han egentligen inte håller på med sådant. Hitomi börjar intressera sig för Takeo som inte säger särskilt mycket, i början till synes mest av uttråkning, sedan allt mer nyfiket och passionerat.

Nakanos secondhandbutik är den andra boken av Hiromi Kawakami som finns översatt till svenska, efter succén Senseis portfölj. Det finns många likheter mellan böckerna – också här får läsaren följa en grupp människor som inte verkar vara några sociala ess, som lever en tillvaro som liksom lunkar fram, utan någon direkt dramaturgisk båge, som trots detta (eller tack vare?) är helt oemotståndliga. Det gemensamma liv som dessa udda karaktärer delar bjuder in till en varm atmosfär, där livet får pågå utan brådska, där maten som karaktärerna äter beskrivs som en lika viktig del som vilken avgörande händelse som helst. När Nakano blir knivhuggen av en kund tas det med jämnmod, ganska snart blir det bättre igen. När det stormar i Masayos kärleksliv äter hon ute på restaurang i stället för i det lilla bakre rummet till butiken, men bara i en vecka.

Nakanos secondhandbutik är en mjuk bok som genom sin enkelhet hyllar det grundläggande i livet, som hänför i den fingertoppskänsla som finns i texten kring människors egenheter och som vaggar in läsaren i en behaglig, trygg lunk, långt bort från vår annars överstimulerade verklighet.

Similar Posts:

• Finstämt om möten över mat
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Mycket mer än en deckare
• Lättsmält samurajsaga med mystiska inslag
• Växelsång mellan man och stad

Citationstecknen är ett uttryck för att den bild som spreds var en anpassning till västerländsk smak och västerländska idéer om det fjärran östern men det Monica Braw beskriver i sin bok Geisha eller samuraj? Japan och japonismen är att det inte var så enkelt som att den helt uppstod på avstånd från ursprungslandet som en form av kulturell appropriering. I stället handlade det delvis om resultatet av Japans sätt att marknadsföra sig. För att motverka bilden av ett u-land visade man upp högtstående konst och konsthantverk på världsutställningarna men man började också tillverka stora mängder föremål som skulle tilltala européer och amerikaner. Och i den explosionen var det många som inspirerades till egna verk med inslag av det ”japanska”.

Här myllrar det av främst män som saluförde den japanska stilen och det blir lite plottrigt med alla namn och kortbiografier över de som var inblandade, såväl i Japan som utomlands, som rådgivare, tillverkare, importörer, försäljare, köpare och samlare, ofta i flera roller samtidigt. Det myllrar också av konstnärer som inspireras till egna verk med exotiska inslag eller till att göra något helt nytt. Ett antal illustrationer finns med för att visa läsaren bl.a. såväl ”genuina” föremål och sådana som producerats för export som de västerländska konstverken. Jag hade gärna sett ännu fler illustrationer av det som beskrivs i texten men urvalet är bra.

Det är ett bredare område än ursprunget till konstriktningen som omfattas – här finns fler aspekter av den inhemska synen på den egna konsten och kulturen som en del av den nationella identiteten. I den stängda tillvaron fanns inte heller ett behov av att samla och befästa en sådan identitet på samma sätt. När populariteten ökade och många familjer såg sin försörjning hotas genom politiska omvälvningar såldes en mängd föremål till utländska samlare och så uppstod ett behov av att bevara konstverk på ett nationalmuseum.

Det var inte heller så att japonismen uteslutande gällde konst och konsthantverk utan även inom skönlitteratur, teater och opera förekom inslagen från Japan men där framstod stereotyperna redan tidigt som just stereotyper och mycket har fallit i glömska med Puccinis Madama Butterfly som det största undantaget.

Geisha eller Samuraj? är en till formatet liten bok men den innehåller mycket, någon gång kanske lite för mycket då det dyker upp anekdoter som inte riktigt hör hemma i tematiken. Samtidigt är det svårt att begränsa på det sättet – konst och kultur har ju en tendens att inte riktigt hålla sig inom givna gränser och den stängda världen som öppnas upp blir en möjlig projektionsyta för vitt skilda saker.

Similar Posts:

• Färgsprakande och tankeväckande
• Århundradenas fördomar
• Bilder att leva med
• Nya vindar i Japan
• Ovanligt livsöde i smaklös förpackning

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

Kazu minns sitt liv, ett hårt liv där de få stunderna av lycka skyms bakom förluster och svårigheter. För att försörja sin familj har han tvingats arbeta långt ifrån hemorten och på så sätt nästan blivit en främling för sina närmaste. Mellan minnena tränger sig nuet på och bryter in i berättelsen som enerverande ljudeffekter eller som samtal mellan för Kazu vilt främmande människor. Han hör staden, på sätt och vis är han ett förmänskligande av staden.

Parken och staden liksom Kazu blir till kärl för bevarandet av historien: en kejsare och ett slag, en släkts traditioner, en sons examen, ett bygge av stadion för ett olympiskt spel. Och om Kazu på sätt och vis är en plats är platsen också en huvudperson i sin egen rätt.

Jag tycker att det är som bäst när man får stanna i Kazus tankar och minnen, kanske allra helst sådant som inträffat nyligen, som ett längre samtal hemma hos en annan hemlös (ja, det är en oxymoron men de skapar sig hem av nästintill ingenting).

När omgivningen blir för högljudd kan jag förstå det men jag blir samtidigt störd och tycker att när poängen uppnåtts behöver man inte stanna kvar alltför länge i utrop och dialoger.

När jag söker besläktade böcker får den korta romanen mig främst att tänka på en veritabel tegelsten: James Joyses Odysseus. Kazu blir en Leopold Bloom som rör sig i ett Tokyo som speglar Dublin men i mycket mindre skala.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ett modernt hus fullt med böngroddar
• Småputtrig, mjuk pärla
• Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis fall handlar det om upplevelsen av att ha trätt in i en ny livsfas. Alla jämnåriga vänner är inne i ekorrhjulet med jobb, barn och bostadslån. Men författaren grubblar om nätterna och tänker på kvinnor som gjort andra livsval. Fram växer ett beslut att hyra ut lägenheten och köpa en flygbiljett för att besöka platserna där Karen Blixen levde.

Att följa den röda tråden i Blixens liv ger mersmak. Kankimäki hittar flera historiska kvinnor som rest sin väg för att upptäcka världen. Oavsett tidens förväntningar har 1800-talskvinnor klädda i svarta långkjolar, vita blusar och korsetter tagit sig till djungler, prärier och dramatiska bergslandskap. Ett av de största hindren i det viktorianska England var ekonomin, kan man kallt konstatera. Var du kvinna tillhörde nämligen alla pengar endera fadern, maken eller brodern. Det är spännande att läsa om hur kvinnorna nätverkar, raggar sponsorer eller ger blanka tusan i om reskassan är skral.

Mellan raderna anar läsaren hur berättaren hanterar sina egna rädslor och drabbas av vankelmod. Då är mötena med nattkvinnorna välgörande. Perspektiven vidgas.

Allmänna reflektioner kring reslust av upptäcktsresande Mary Kingsley (1862 – 1900):

När mina föräldrar dog med sex veckors mellanrum -92 och min bror begav sig österut var jag dödstrött och kände att ingen behövde mig längre, och begav mig ner till Västafrika för att dö. Västafrika roade mig och var vänligt mot mig och intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, och ville just då inte döda mig – jag har ingen brådska.

Artemisia Gentileschi (1593 – 1653), som ges utrymme i avsnittet om de italienska konstnärerna under 1500- och 1600-talen, ingjuter annat mod. Nämligen att en konstnär aldrig ska ge efter och pruta på priset för nedlagt jobb:

Priset kan inte ligga under fyrahundra dukater, och ni måste skicka mig ett förskott, så som andra höga herrar brukar göra. [. . .] Jag svär på att jag inte ens till min far skulle sälja tavlan till detta låga pris.

Kankimäki samlar ihop sina efterforskningar och resultatet blir tack och lov aldrig en monoton uppräkning av Wikipedia-liknande artiklar av tio intressanta kvinnoöden. Det personliga sökandet smälter samman med insikter om att människors liv innehåller såväl segrar som förluster. Hennes metod att spegla sitt eget skrivandes mödor mot nattkvinnornas liv innehåller även humor. Hon tampas med packning inför sina resor och jämför med hur man i tidigare århundraden utrustade sig. Kontrasterna är många.

Boken illustrerar på sätt och vis den starka fantasin om hur kämpaglöd kan föra människan framåt. Den enda invändningen jag har är att denna fantasi målas upp med den vita västerlänningens sätt att se på tillvaron. Om reseäventyr av idag (eller böcker som skrivs om äventyrsresor) inkluderar kunskap om de negativa konsekvenserna av västerlandets kolonialism, tycker jag att de blir ett strå vassare.

Till nyfikna läsare vill jag ändå dela med mig av hur roligt det var att läsa om nattkvinnorna och lärdomarna som berättarjaget gör. Runtom i världen hindras människor än idag att följa sin passion på grund av förväntningar, normer och lagar. Men ibland öppnar sig ett fönster och sinnet kan få en uppfriskande påminnelse om att det går att göra något annat.

Similar Posts:

• Vad skulle Märta ha sagt?
• Kvinnohistoriskt pepp-ABC
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Livets kalkyl går inte ihop

Hiromi Kawakami har skrivit en bok som är som lätta fingertoppar mot pannan. Här finns inga stormiga känslor eller intriger; allt är mjukt, behagligt och helt oemotståndligt. Det är något mycket meditativt i att få följa Sensei och Tsukiko genom deras måltider av traditionella japanska maträtter, att få vara inuti Tsukikos huvud och se världen genom hennes stillsamma blick. Detaljerna – maten, omgivningarna, de små tankarna kring livet, spelar huvudrollen, och tack vare det liksom smälter de stora teman som boken rör sig kring in i en, nästan obemärkt. Det är trots allt en bok som handlar om stark förälskelse – och stark vänskap, om självständighet och ensamhet, om liv och död, men det är serverat i aptitliga små skålar med varm nudelsoppa.

Det är utöver detta mycket uppfriskande att få läsa om en trettioåttaårig kvinna som är vaken och skarp, och inte reflekterar över samhällets krav på att stadga sig och skaffa familj – eller vad någon eventuellt anser om att inleda en relation med en mycket äldre man. Allt sådant lämnas därhän, vilket känns positivt överraskande, kanske mest med tanke på att mina tidigare erfarenheter av japansk litteratur är baserade nästan enbart på Haruki Murakami, som ju också har ett särskilt öga för detaljer, men vars kvinnoporträtt känns minst sagt otidsenliga.

Sammanfattningsvis är Senseis portfölj en fint inslagen liten present man absolut bör ge till sig själv.

Similar Posts:

• Småputtrig, mjuk pärla
• Mat som kärlek
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Ve den stackars pendlaren
• Imponerande japansk rikedom

Yoshinobu Mikami jobbar på polisen i Tokyo. När boken öppnar är hans dotter försvunnen, vilket tär på honom och framför allt hans fru som isolerat sig hemma för att alltid kunna svara i telefonen. Mikami har dessutom degraderats till pressansvarig, ett svårt jobb med tanke på att inga detektiver vill prata med journalister och journalisterna i sin tur anklagar polisen för att undanhålla information för att undvika kritik. När Mikami upptäcker oegentligheter i ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka sätts bollen i rullning och drar läsaren med sig.

Nu kanske du tänker “Vadå originell? Två sammanlänkade fall av försvunna flickor låter rätt standard.” På vissa sätt är det så. Men allting förhöjs för den västerländska läsaren av att kontexten till handlingen är så annorlunda från vad de flesta av oss är vana vid. Det japanska samhället lyser hela tiden igenom och får mig att haja till. Handlingen är spännande redan den, men ovanpå det håller boken mitt intresse genom alla detaljer som avslöjar nya saker om Japan för mig. Allt från hur relationen mellan olika poliser och avdelningar ser ut, till hur man behandlar vittnen, till att undersökningen avbryts av uppståndelsen kring kejsarens död. Det ger ett extra djup till historien och får mig att vilja läsa mer och mer.

Sina sexhundra sidor till trots (med liten text dessutom) är 64 verkligen att varmt rekommendera till alla deckarfantaster och även till den som inte brukar gilla deckare, för det här är så mycket mer. I sitt hemland har boken sålt snabbare än man kunnat fylla på den och i Tyskland vann den pris för årets bästa deckare när den översattes. Missa inte denna internationella pärla helt enkelt!

Similar Posts:

• Murakamis sorgsna meditationer
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Kalla brott och osynliga händelser

Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa om romanen. Så många respekterade läsare kan ju inte gärna ha fel. Jag måste ha missat något väsentligt.

Sedan dess har jag läst en hel del av honom – även om jag hållit mig ifrån den mest uppenbara fantastiken – och tyckt mycket om det. Hans blick för det under ytan dolda i såväl det brittiska som det japanska är skarp och oerhört nyanserad. Och ja, det går inte att komma ifrån att det för mig ligger ett Nobelpris mellan den uppfattning och min första.

Kanske försöker jag göra dygd av mitt eget tillkortakommande, men jag tänker ändå att den här upplevelsen säger något om vilken sorts författare Ishiguro är. Det går inte att kliva in i hans romaner med alldeles vardagliga, klumpiga steg. De kräver sin egen sorts läsande. Man måste liksom skruva in sig, som en gammal radioapparat, på det finstilta. Det osagda.

Återstoden av dagen, med sin på en gång lyhörda och totaldöva jag-berättare, var romanen som alldeles vann över mig, och Konstnär i den flytande världen är den av Ishiguros andra romaner som jag läst som påminner mig mest om den.

Konstnär i den flytande världen utspelar sig i Japan några år efter andra världskrigets slut. Titelpersonen, den pensionerade konstnären Masuji Ono, har svårt att riktigt finna sig till rätta i det nya Japan, som ganska abrupt ställt om från det militariserade kejsardömet som förlorat kriget, till ett modernt, demokratiskt land med amerikanskinspirerade ideal. Ono hör till de där som egentligen inte uppfattar att han tagit någon politiskt ställning, men som konstnär i karriären har han ändå surfat på vågorna av de politiska trender som rått.

Själv går han mest omkring och saknar sina gamla krogkvarter, där han brukade umgås och vara omsvärmad av vänner och adepter. Sina två vuxna döttrar har han en ganska haltande relation med. Den yngsta, som fortfarande bor hemma, försöker bli gift, och det är fortfarande en process som följer ceremoniella ramar och angår hela familjen. Pappans roll före och under kriget tycks dock ligga dem i fatet i de här förhandlingarna, och så småningom inser Ono att han måste göra en markering.

Jaha, blir det bra då, då? Nej, så enkelt fungerar ju inte mänskliga relationer och värderingar i ett snabbt föränderligt samhälle. Romantiteln talar inte om ”den flytande världen” för intet.

Uttrycket används egentligen av en äldre konstnärskollega – eller mästare – för att beskriva den nattliga värld det är dennes ideal att försöka fånga på duken. Bilden av den världen gör samma anspråk på att vara något evigt som den patriotiska idévärld som Ono kommer att förkasta den för. Ingen av idéer är förstås verkligt evig.

Istället verkar uppfattningarna om vad som är rätt och fel svårhanterligt flytande. Ono själv har kanske mest flutit med. Eller samvetslöst surfat på vågorna? Vad är det egentligen man gör när man är en del av ”tidsandan”?

Vad är det egentligen Ono har gjort?

Similar Posts:

• Tomrum och tolkning
• Stolthet och fördom
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Kriget mot ett mansdominerat samhälle
• En etikettens man som utvecklas

Japan hade inte riktigt den här kollektiva rörelsen och öppenheten. 2017 var det framför allt en japansk kvinna som klev fram och gav övergreppen ett ansikte och ett namn. När journalisten Shiori Ito den våren gick ut offentligt med sin överklagan mot åklagarens beslut att inte väcka åtal för den våldtäkt hon utsatts för ett par år tidigare, stod hon påtagligt ensam. Hennes familj vågade inte längre hålla kontakten, och hon fick svårt att utöva sitt yrke, eftersom den hon anklagat var en högt uppsatt medieman.

Originalutgåvan av boken Black box kom ut samma år. Där vill Shiori Ito inte bara berätta om det hon själv varit med om, under och inte minst efter övergreppet, utan också sätta ljus på och påverka Japans sätt att hantera sexuella övergrepp.

För att göra det har hon bland annat besökt Sverige och våldtäktsmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm. Det är förstås intressant ur ett svenskt perspektiv – den svenska våldtäktsstatistiken är ju minst sagt omdebatterad. Enligt FN-uppgifter som Ito återger ligger Sverige i topp med 58,5 fall per hundratusen invånare. Japan däremot intar plats 87 med bara 1,1 fall per hundratusen. Samtidigt svarar en av femton japanska kvinnor i en anonym undersökning att de har tvingats till sex, och det är inte så svårt, när man läser om Itos erfarenheter, att förstå varför benägenheten att anmäla är liten.

2015 bjuds den unga aspirerande journalisten ut på middag av den äldre chefen, under förespegling att prata jobbmöjligheter. De dricker en del, men långt ifrån vad Ito brukar tåla. Plötsligt blir hon yr, och minns sedan ingenting, fram till att hon vaknar på den högt uppsatte mediemannens hotellrum med honom över sig. Hotellets övervakningsfilmer visar hur han släpar henne till sitt rum.

Gång på gång får hon berätta om den här kvällen för polisen. Hon får rekonstruera den, med en docka över sig, i polisens träningssal, inför en rad av manliga poliser. Gång på gång får hon ovidkommande frågor om sitt sexliv och sina preferenser. Gång på gång blir hon avrådd att anmäla. Det som hänt är ju så vanligt. Och svårbevisat. Och pinsamt för alla inblandade.

Tiden går och Ito börjar ge upp hoppet om en lösning. Mediemannen befinner sig utomlands. Så kommer plötsligt beslutet om att han ska häktas. Utredande polis står beredd på flygplatsen. Då dras plötsligt häktningsbeslutet tillbaka, utredarna byts ut och fallet läggs ner. Tjänster och gentjänster tycks bytas på höga nivåer.

Jag önskar att jag kunde säga att den här boken får mig att förstå hur ett land som ibland verkar närmast överlägset civiliserat kan fungera så i grunden ociviliserat. Japan är ju känt för sin låga brottslighet, men nu undrar jag snarare hur representativt Itos fall är. Hur vanlig är den här vänskapskorruptionen? Hur ofta går status före rättvisa, och hur ofta är det snarare fråga om att brott inte leder till åtal eller ens anmäls för att det helt enkelt känns lönlöst?

Handlar det ”bara” om sexualbrott och brott mot kvinnor? I World Economic Forums ”Global Gender Gap Report” hamnar Japan på 110:e plats av 149 länder. Abort är till exempel bara tillåtet med mannens tillstånd, även om graviditeten är en följd av våldtäkt. Om detta skriver svenska Hanna Aqvilin i förordet till Black box, och frågan är om inte jag som läsare rakt igenom hade behövt även hennes utomstående ögon på det där fascinerande, problematiska, svårbegripliga landet.

Similar Posts:

• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• En klubb för oss alla
• En oskuldsfull häxa
• Ve den stackars pendlaren
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution