I min gröna ungdom var jag en kortare period aktiv som flyglotta. Det innebar att man satt uppflugen i särskilda luftbevakningstorn (snarlika ornitologernas) och förväntades identifiera och nedteckna de flygplansmodeller, som förhoppningsvis kom i ens synfält. Eftersom det mestadels rörde sig om propellerplan antar jag att uppgiften var tämligen identisk med den som flyglottor utförde under kriget. Av snittet på den (i och för sig rätt stiliga) uniformen att döma misstänker jag att också den var en relik från 1940-talet.

Det var för övrigt vid denna tid som lottarörelsen fick ett rejält uppsving i Sverige och vid krigsutbrottet 1939 var medlemsantalet uppe i 30 000, fördelade på 169 lottakårer. Rörelsen grundades efter finsk förebild redan 1924. Namnet är hämtat från dikten om Lotta Svärd (som utspisade svultna fältsoldater under kriget 1808-09) ur Fänrik Ståls sägner, signerad Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg.

I Anna Larsdotters nyutkomna bok Glömda soldater: kvinnorna i andra världskriget figurerar bland andra signalistlottan Gunborg Hagberg, som tjänstgjorde på Försvarsstaben i Stockholm, ett par våningar under jord, där hon tog emot telegramremsor. Ungefär vid samma tid slevade kantinlottan Maija Kitunen upp soppa och serverade kokhett (surrogat)kaffe ur enorma kittlar till krigsmän på Karelska näset i vårt östra grannland.

Kriget rasade som bekant inte bara vid fronten och kvinnornas roller var många olika. De återfanns inom motståndsrörelsen, tjänstgjorde som sjuksköterskor, radiotelegrafister, kurirer, kodknäckare, fallskärmsreparatörer, piloter, prickskyttar (i Sovjet), ambulansförare, i verkstäder, flygindustrin, vapenfabriker och jordbruket. De grävde skyttevärn samt deltog i civilförsvaret med mera.

Läsaren blir ytligt bekant med ett stort antal kvinnor, vilka vi får följa parallellt allteftersom kriget fortskrider. Det är kvinnor av kött och blod, som stiger fram ur boksidorna. Antingen de ”bara” gör sin plikt, är hjältar, medlöpare eller skurkar.

Författaren har i och med valet av prepositionen ”i” snarare än det mer frekventa ”under” i bokens titel velat signalera och understryka kvinnornas aktiva roll. Hennes syfte med boken är förstås att synliggöra deras betydelsefulla krigsinsats, som i historieskrivningen hitintills varit nästintill osynlig. I någon mån därför att kvinnorna själva – enligt Larsdotter – inte sällan valt att tona ner sina bedrifter. I Sovjetunionen blev de kvinnliga soldaterna i Röda armén till och med uppmanade av militärledningen att hålla tyst om sin medverkan vid fronten.

Inför skrivandet har bokens författare Anna Larsdotter gjort en gedigen research. Hon har gått igenom stora mängder dagböcker, brev, inspelade intervjuer, artiklar, biografier och annan litteratur samt opublicerade manuskript, allt enligt en imponerande litteraturförteckning, som redovisas i slutet av boken.

Framställningen är allt annat än torr, eftersom Glömda soldater är bräddfull av ögonblicksbilder, som etsat sig fast i kvinnornas medvetande, som de sedan satt på pränt och som Larsdotter i sin tur vaskat fram. Språkbruket är livfullt och genomarbetat. Världshändelserna redovisas genom den vanliga kvinnans ögon. Berättartekniken att utgå från den lilla människan – för att på detta sätt få den större bilden – får läsaren att verkligen engagera sig.

Det rör sig om snabba scenväxlingar, ofta med cliffhangerkänsla. Ibland med smidiga övergångar av typen ”Samma morgon….”. Läsaren kastas i hisnande hastighet mellan världsdelarna, något som förmedlar att händelserna sker slag i slag. Likväl går det förvånansvärt lätt att hålla lagom styrfart i läsningen.

Boken håller vad den lovar! Här smyger männen sig inte in bakvägen och tar över framställningen, utan det är kvinnorna som står i fokus. Handlingen är svår att återberätta i och med myllret av karaktärer och information. Jag kan därför bara uppmana till läsning!