Berättelser baserade på verkligheten säljer, det är det ingen tvekan om. Geishabiografier har av någon anledning blivit en egen subgenre där fakta och fiktion går in i vartannat. Bara de senaste åren har en hel rad kommit på svenska, med titlar som Geisha, Jag, en geisha, En geishas liv och En geishas memoarer. I det här fallet har det engelska originalets titel Geisha. A life blivit Den sanna historien – och det med ordet ”sanna” i större storlek och i avvikande färg.

Själv får jag kvällstidningsrysningar. Det finns en uppenbar exotism i dessa ”sanna historier” som inte ligger långt ifrån obehagligt stereotypa representationer av andra kulturer och människor. Är inte de ljuva geishorna egentligen en sorts lyxprostituerade? För att inte tala om alla förtryckta muslimska kvinnor? Den klassiska bästsäljaren i genren är ju Betty Mahmoodys Inte utan min dotter.

Jag säger inte att de här böckerna är onda. De varierar i kvalitet och de beskriver viktiga upplevelser (inte minst kvinnors) med ett visst allmänintresse. Det är just den där airen av absolut sanning jag har svårt för, och det i kombination med tendensen att tala till det mest sensationslystna i oss. Hollywoodfilmen som historieskrivning, liksom.

Som flera av de ovan nämnda geishaböckerna baseras Den sanna historien på Mineko Iwasakis liv. Det är ingen slump. Iwasaki var sin tids största geisha, med en årsinkomst på en halv miljon dollar. Hennes liv är onekligen en intressant berättelse, och faktiskt inte så sensationslysten som förlaget vill göra gällande. Snarare är ett av hennes syften att motarbeta en del envisa rykten kring det mytomspunna yrket.

Mineko Iwasaki utsågs redan som liten till atotori, arvtagare till ett framgångsrikt geishahus. Hon adopterades in i ägarfamiljen och redan vid fem års ålder flyttade hon ifrån sina föräldrar för att börja träna dans och andra konster som hör geishayrket till. Redan som maiko (tonårsstadiet innan man blir geiko, vuxen geisha) blev hon mycket populär bland kunderna, och levde ett påfrestande hektiskt liv med dans- och musiklektioner, ceremoniella plikter, traditionella dansföreställningar och privata bokningar.

Hierarkier, traditioner och regler måste följas – samtidigt som Iwasaki ibland tvingades försvara sig både mot andra geishor och mot kunder som inte följde dem. Geishahusen är en till största delen enkönad värld där hård konkurrens råder. Iwasaki bestämde sig tidigt för att bli den bästa, och det pris hon fick betala var att ständigt stå i centrum för både beundran och för avundsjuka intriger. Den sanna historien är en berättelse om en karriärinriktad ung kvinna, men också om en kvinna som inifrån försökte få till stånd förändringar av ett traditionstyngt system och som till slut valde att lämna det.

Det är ett ganska fascinerande liv, det medges – och det är vad den här boken lever på. Inte originalitet, inte författartalang (fast den är bitvis charmig är den ojämn och antar på några ställen en ganska smaklös sagoaktig ton). Inte heller någon lysande översättning eller formgivning. Snarare är det lite ironiskt att en så högt värderad geisha fått en så billig framtoning.