Recension

: Ockuperad stad
Ockuperad stad David Peace
2014
Coltso
8/10

Deckare med efterkrigstidens Japan i huvudrollen

Utgiven 2014
ISBN 9789187219344
Sidor 310
Orginaltitel Occupied city
Översättare Peter Samuelsson
Först utgiven 2009

Om författaren

David Peace (född 1967) är en brittisk författare som debuterade med 1974, den första romanen i Yorkshirekvartetten, 1999. De fyra böckerna har följts upp av en roman om kolgruvstrejkerna, GB84, och en om fotbollslaget Leeds United. Peace har även släppt två romaner i en trilogi om Japan precis efter krigsslutet. Han växte upp i West Yorkshire men flyttade redan 1991, först till Istanbul och bodde sedan från 1994 och femton år framåt i Japan.

Sök efter boken

När Japan villkorslöst kapitulerar i augusti 1945 är det bokstavligen en nation i spillror och ingenstans är det tydligare än i Tokyo. Även om några atombomber aldrig fälldes där så har tre års flygbombande reducerat befolkningen med hälften och ersatt kvadratkilometrar av bebyggelse med ingenting. Det är en tidpunkt där många berättelser slutar. Men för David Peaces trilogi Ett porträtt av en sörjande stad är det själva början.

Att förstå det japanska samhället har inte alltid varit helt enkelt, men att ta avstamp i den tid då nationens självbild över en dag går från att ha varit den främsta av alla, och där den största bragden varit att dö för sin gudomlige kejsare, till att vara en nation som villkorslöst kapitulerar och styrs av ockupationsmakten, har onekligen sina poänger. Det är en tid då saker och ting ställs på sin spets, milt uttryckt. I Ockuperad stad, trilogins andra, fristående, del, är handlingen förlagd till 1948 och här kan man ana ett samhälle som tagit sina första stapplande steg mot normalitet. Även om det japanska undret, där Tokyo kommer att stå värd för de olympiska spelen om mindre än tjugo år, ännu känns mycket avlägset.

Tokyo, som för läsaren mer upplevs som ett levande väsen än en geografisk plats, må vara en materiellt och andligt slagen stad, men den har kraft att sakta men säkert dränka de personer, ockuperade såväl som ockupanter, som sätter sig emot den outtalade ordning som nu råder. Precis som i föregångaren Tokyo år noll tar författaren avstamp i ett verkligt fall. Där var det seriemördaren Yoshio Kordias mord- och våldtäktshärjningar precis efter kapitulationen som användes medan det här är giftmordet på de anställda på Teikokubanken som står i centrum. En person förklädd till doktor utsänd av ockupationsmyndigheterna ger strax innan stängning de sexton bankanställda ett påstått dysenteriserium. Men det är i själva verket ett dödligt gift. När de anställda några minuter senare dör, eller i fyra fall faller in i koma, försvinner han med bankens kassa.

Precis som i det verkliga fallet, där Sadamichi Hirasawa fälldes för mordet men där ingen justitieminister någonsin skrev på ordern för den utdömda avrättningen, på grund av osäkerheterna i fallet, så finns här väldigt många trådar och långt fler frågor än svar. De berättande rösterna är flera: en utredande kriminalinspektör vid Tokyopolisen, en bankkassörska som är ett av de överlevande offren, en amerikansk officer vid ockupationsmyndigheterna med uppdrag att undersöka krigsbrott rörande Japans bakteriologiska krigsföring, en sovjetisk officer med motsvarande uppgift, samt en japansk journalist ivrigt påhejad av sin redaktör att före sina konkurrenter komma upp med uppgifter om fallet. Flera spår pekar mot enhet 731, en enhet i den japanska ockupationsarmén i Kina som experimenterade med bakteriologisk krigsföring, men vars medlemmar istället för att åtalas för krigsbrott fick amnesti av amerikanerna i utbyte mot tillgång till forskningsresultaten. Forskningsresultat vilka erhölls genom experiment på kinesiska civila och på allierade krigsfångar.

Romanen är skriven med den typiska stil som kännetecknar Peaces författarskap. När huvudpersonerna själv talar är det ofta med ett språk där vissa ord eller meningar upprepas och där själva textens utformning nästan tangerar gränsen till lyriken. Andra partier består av brev, rapporter eller nyhetsutklipp. Alla har dock ett gemensamt drag av klaustrofobi, personerna kommer vidare i fallet men bara till en gräns. När de närmar sig saker som inte ska kännas till ligger locket på och istället kvävs de sakta själva.

Att författaren själv bott många år i Japan och är väl förtrogen med landets speciella kultur skapar en autenticitet (ja, som icke-japankännare antar jag i varje fall det) där de förenklade klichébilderna lyser med sin frånvaro. Det är likt andra författare av böcker i denna undergenre till kriminalromanen, jag tänker främst på James Ellroy, stundtals svårt att hänga med i själva kriminalfallet som ligger väldigt långt från ”vem-är-mördaren”-spekulationer á la Agatha Christie. Koncentrationen får snarare fokuseras på att bara försöka följa med.

Sammantaget är det en roman där jag tror att läsarna snabbt uppdelas i de som antingen gillar eller inte alls gillar. Någon väg där emellan finns inte. För att vara en roman som sorteras under deckarfacket så kräver den mycket mer än flertalet av sina hyllkamrater. Men så ger den också väldigt, väldigt mycket mer.

Oscar Rooth

Publicerad: 2014-08-14 00:00 / Uppdaterad: 2014-08-11 21:24

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #5784

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?