Min sommar på landet gav mig tid att läsa. Bortsett då från andra krav, en krävande installation av en robotgräsklippare och kriget mot örnbräken, tuvor och tistlarna – det roboten inte klarar, naturens skitväxter. Nässlor och ja så vidare … Men har även fjantat omkring och kikat på fåglar. Korpen som närmsta granne och fiskgjusarna nere vid sjön — försökt lära känna deras egenskaper – korparnas nyckfulla gymnastikövningar i luften med snabba vändningar, brytningar och snurr – fiskgjusens långsamma men koncentrerade sjunkande över Vanderydsvattnet, för ett snabbt dyk och klorna våldsamt i bytet. En dödskamp och ibland är bytet stort nog för att rovfågeln ska dras ned i djupet – under vattnet till abborrarnas och gäddornas värld, men till slut tycks den alltid vinna kampen (hur? – ingen vet). Drar sig upp och flyger sen lågt med sitt tunga byte, kraftiga vingslag strax över ytan – fisken alltid vänd med synen framåt och den får kanske därmed se sin livsvärld en sista gång – uppifrån, en förmodligen obegriplig syn – men en insikt i okänd rymd och så vidare – en snabb död.

Sommaren på landet gav mig tid att läsa. Mycket skräp, naturkåserier – fjantiga litterära naturbetraktelser. Bygdehistoria, Sveriges flora – en svampbok samt några lite mer vettiga böcker. Och sen tog semestern slut. Jag borde ha läst Under all denna vinter istället – när jag hade så gott om tid. Istället för att läsa humoresker om djur, om räven och järven, så borde jag så här eftertänksamt efteråt prioriterat tid åt Negar Nasehs debutroman. Som är briljant. Konstnärligt utmärkande, framstående. Punkt slut. Jag kan om så, sluta här. Ska jag? Låt mig.

Men jag fortsätter.

Om boken… Själva berättelsen tar slut efter 200 sidor – jag var tyvärr inte alls beredd på det. Vad som följer är istället en författares dagbok, en processbok om romanen jag nyss läst och nyss förstått att här – är den slut, berättelsen slutar här. Men gör det något? Att i en bok ha en bok om boken? Nej inte alls, om jag varit beredd så nej – vilket jag inte var, så svar: Ja, där och just då – men efteråt; nej – det gör inget alls. Arbetsdagboken som följer är måhända en liten ironisk vink till autografiernas manliga genigestalt. Men den skildrar snyggt författarens metoder och romanens tillkomst och inspirationskällor — i skrivande och berättande, vilka böcker Naseh läst under tiden, skrivprocessen. Dagboken blir i sin utformning även den som en roman. I vissa fall: — smått maniska fördjupningar, i mytologi, konst och författarskap.

Men jag har en känsla av att jag borde ha läst mer försiktigt, skruvat ned tempot — jag lider en viss saknad av platsen, berättelsens utrymme – huset som ligger skyggt beläget i en skog någonstans i Västmanland, en avfolkad plats dit Helene flyttat tillsammans med pojkvännen Adam. Där är berättelsens presens, som växlas med återblickar i form av minnen från föräldrahemmet på Marsö, skärgårdsön där Helene växt upp. Med sin moder och äldre syster Eva – fadern bor utomlands, obetydlig och samtidigt betydlig – knappt omnämnd finns han ändå som karaktär. Men tillbaka till platsen i berättelsen: En vildmark, ett hus mitt i en skog, vid en sjö.

Jag bor vid A- och O-träsket som mynnar i Kålabodaån som mynnar i Burträsket sim mynnar i Kvarken som är en del av Bottenviken som är en del av Östersjön som leds ut i Nordatlanten som tillsammans med Sydatlanten utgör ett av världshaven som alla blandas med varandra och täcker större delen av jordklotet.

Helenes mor – moder – kommer och hälsar på några dagar. För första gången kommer hon dit och hälsar på. Skeendet är gestaltat genom Helene, hennes tankar och minnen, reaktioner. Inledningen av boken, Helenes noggranna planering inför besöket: mammans favoritskorpor som tar flera veckor att baka, att förfina i en vilja till perfektion; vilka böcker som hon köpt, dedikerat och ska lägga vid moderns säng. Smått maniskt kan de tyckas vara, förberedelserna inför moderns besök, men det ger en bild av att mötet är viktigt, varvid författaren tidigt planterat en förväntan — vad kommer hända i mötet, ett katastroftänk. Platsen beskrivs mästerligt i bilder, som med olika filter av disharmoni som krockar mot ett till synes harmoniskt liv. Men inte alls förvirrande – romanen är sinnlig i sin form – ett ständigt ökande tankeflöde, tankefoster. Karaktärens yta förändras knappt när bokens handling drivs mot bråddjupet av inre tankar. Ytan i mötet med den kontrollerade och smått känslokalla modern, driver det underliggande till vansinne. Men ingen är ond, ondskan finns där — men inte förklarad, inte motiverad. Naseh förklarar i sin arbetsdagbok:

Jag behöver ingen ondska som ska straffas. Jag är trött på det. Jag behöver ett sinne, ett psyke vari det utkämpas en strid. Jag behöver inte veta vad som händer sedan och om det är realistiskt. Jag bryr mig inte. Jag eftersöker det som sker inuti och som tvingas komma i kontakt med omvärlden. Eruptioner av vansinne och brott är ögonblicksbilder, bakom dessa finns tankegångar, missuppfattningar och förorättanden som skulle vara spännande att få belysa.

Inte heller gestaltas galenskapen mer än som mänsklig. Den finns.

Boken är som att vakna från en dröm man mått bra i, i slummer en morgonlycka! Innan vardagens löften och strunt gör sig påträngande. Från detta morgonslummer till vardaglig oro till skräck och villfarelse – så kan bokens dramaturgiska motor förklaras, eller som fiskgjusens jakt — sänkande, sjunkande tydligt mot vad, snarare om den ska eller inte ska? — riskera sig själv för bytet. Men det säger ju inte så mycket. Hur författaren genomför en så nära känslostyrd och mänsklig växling, från förnuft till skrämmande oförnuft, bilder som stannar kvar som minnen – även hos läsaren, vad jag minns som bildkonstnärliga mästerverk – hur det görs och av vad? – genialt i vart fall, berättandets subtila skiftningar, bilderna och lager på lager på lager av förvandling och sömnlöshetens övertänkta. Boken är evolverande. Som korpens luftlekar är språket, lika fritt och självklart — begåvat.

De leder henne. En på varje sida. De styr henne. Och hon har inget emot det, låter sig ledas. Att hon inte kan se dem, inte vet hur de ser ut, stör henne inte, snarare tvärtom, det är skönt, bekvämt att inte se och behöva ta ställning till dem. Hon hör viskningar, ett mumlande, meningar som inte går att särskilja. Två röster som dansar, tar vid och fyller ut.

Obehagliga varelser tar vid – och i berättelsens andra del ”Epikris” – blir synerna och ljuden, rösterna, allt mer konkreta och skrämmande. Men att ja! här en bok att läsa. Läs Nasehs romandebut. Läs … men läs inte för fort. Det kommer ångras efteråt. Tro mig.