Men det hade kunnat vara värre. Mycket värre.

Jämför bara med hur odräglig tillvaron skulle vara om självaste Satan med smådjävlar, demoner och annat sattyg i släptåg skulle dyka upp. De skulle rida dig i sömnen; få syskon att ligga med varandra; vända granne mot granne; få folk att riva sönder och förfalska Toran och den senaste upplagan av Hänt Extra – ja, helt enkelt skända allt som är heligt. Och annat.

Nobelpristagaren och jiddischspråkige Isaac Bashevis Singer lämnade in 1991 och hade då levat i USA sedan 1935. Antagligen var han förutseende, men förmågan att tyda framtiden är föga värt om man inte har deg nog att vidta de nödvändiga åtgärder som nöden kräver. För, och detta är viktigt, tro nu inte att judar fram till det storskaliga mördandet var förskonade. Nej och åter nej. Hör ni? Nej! Läs: Victor Klemperers LTI: Tredje rikets språk, Götz Alys Europa mot judarna 1880–1945, Etty Hillesums dagbok, Hanna Krall, Zofia Nałkowska, Sarah Kofman.

Jag fann Satan i Goraj i en bokhylla på den lokala Erikshjälpen. Ja, jag trotsade allt vad vett heter i och med mitt besök och är väl också ett klappträ. Men jag slickade åtminstone inte på en endaste ur personalen. Var vänliga att tro mig. Jag är inte genomond. Att den hette Satan i Goraj märkte jag först när jag kom hem. Jag köpte den i tron om att den hette Satan i Gatan. Det hade smakat nybakad kanelbulle det.

Handlingen har hängts upp på en del historiska händelser: Slakten av judar i Polen och Ukraina 1648 samt den falske Messias Sabbatai Zvi som inte riktigt den han framställde sig som. I Goraj uppstod en liten hängiven sekt, men innan det hade stora delar av den judiska befolkningen mördats eller fördrivits. Människor flyttade sedermera åter dit, staden återuppbyggdes, men sen kom den ärofyllda svenska hären under kommando av Gustav X och orsakade oreda och kaos och död. Ett par hundra år senare jämnades staden återigen längsmed marken. Då var det Wehrmacht som hade vänligheten att slakta och rasera. Om varken detta eller den svenske överbälttågarkungen, som ju alla vet ville äkta sin kusin Drottning Kristina, yppas det gudskelov intet om. Vilken skam vore inte det för vårt ärorika kungarike!

Som mången gång under historien var människor förvissade om att den yttersta tiden var nära förestående. Så ock människorna i Goraj. Med full övertygelse visste de att de att de strax skulle få smaka på söta frukter och leva i oändligt välstånd. Sen blir det som vanligt när slika idéer får fäste: människor hemfaller åt lättja och ohämmat sex och annat som till förstone framstår som högst rimligt men som möjligtvis inte fungerar i längden. Även om ohämmat sex antagligen inte gör någon större skada så till vida man inte börjar idka älskog med kadaver och sockerdrickaträd. Det är ju bara konstigt och näppeligen Gudi behagligt. Hur som helst tar det sedan inte alls lång tid innan djävulen gör entré. Att man blir tagen i besittning av ondskan är nästan lika säkert som att monstret i det gamla spelet SkiFree till sist slukar en. Rykten vet emellertid att berätta att om man undviker plogbromsandet och istället fräser ner till afterski-puben i slutet av backen så överlever man dödsångestfärden. Då slipper man se det självgoda jävla kräket hoppa av glädje efter att ha slukat en med pjäxa och självförtroende och allt.

Uppå den någorlunda historiskt korrekta grunden förekommer en del folktro. Vi har att göra magiska medaljonger, besvärjelser och visa män och kvinnor som sade sig veta både det ena och andra. Järtecken var det inte få av. Judarna skulle strax nå himmelriket på jorden, men kom istället att drabbas av störtskurar av regn och hagel som kom att översvämma hus. Det går helt enkelt inte så bra.

Så, vad kan vi då dra för lärdomar av boken? Jo, att ohämmat sex kan vara trevligt, att Messias antagligen inte kommer uppenbara sig under vår livstid, att du inte ska hänge dig åt incest, att vi ska bygga boningar som klarar tre dagars öppen himmel, att ej spela SkiFree om du vill behålla hälsan, att inte åka Stockholm för att det är en kul grej samt, och detta är det viktigaste kära ni, att rädslan för coronaviruset bara är en masspsykos initierad av djävulen.

Similar Posts:

• Den sanna fasan
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet
• ”Också himlen kan göra misstag”
• The Devil’s Right Hand
• Vikten av vittnet

Under 2016 och 2017, efter sin tid på Sahlgrenskas psykiatriska avdelning (som skildras i Storm i den pelare som bär), reser Lundberg till ett kloster för att vistas där vid två tillfällen.

Boken utgår från Lundbergs dagboksanteckningar under vistelserna. Det är en poetisk prosa som ofta täcker mindre än halva boksidorna. De religiösa och litterära referenserna är många.

Starkast för mig är de målande bilder av ångesten som Lundberg målar upp. Av någon anledning har jag läst flera riktigt mörka böcker i år om psykisk ohälsa. Jag tänkte att det kanske skulle bli väl tungt med ytterligare en bok på temat, och det är verkligen en riktigt mörk och tung bok, men tack vare Lundbergs poetiska språk och pregnanta bilder så fångar texten mig ändå.

I alla fall till en början. Efter de första hundra sidorna börjar det ändå kännas väl enkelspårigt. Det är först på de allra sista sidorna som en viss förändring börjar antydas. En deprimerad hjärna går på repeat, tänker jag. På så vis är det en träffande gestaltning av depressionen. Men det hade lyft ännu bättre om där hade funnits något i textens struktur som gjorde att det inte bara hade känts som en och samma upprepning nästan rakt igenom. Visst är det ett fantastiskt språk, men även det fantastiska språket blir entonigt när det blir alltför upprepande bortåt 150 sidor.

Skilsmässan är fortfarande ett öppet sår, eller kanske snarare ett sår som tryckts undan tidigare och därför fortfarande gör så ont. Men i beskrivningarna av sin saknad efter ex-partnern blir hon aldrig en människa utöver berättarens behov av att ha henne nära. Detsamma med nunnorna på klostret, de som lever sitt liv där och tar hand om gästerna, framför allt berättaren och ytterligare två manliga gäster med stort andligt behov (om än av helt olika slag). Hustrun ”förstår honom inte”, beklagar sig en av de andra gästerna, och det känns som en upprepning av berättarens hela beskrivning av sin relation till sin exfru. Att det hela, hela tiden måste vara de manliga karaktärernas behov och deras frustration över kvinnornas (hustrurnas, nunnornas) oförmåga att finnas där för dem på det sätt männen tycker sig behöva, är ju också en rätt uttjatad trop som inte direkt talar till mig.

Men trots de repetitiva inslagen, är det ändå en bok med ett ytterst välskrivet språk. Antagligen gör sig boken bäst att läsas lite i taget, både för att fånga det uttrycksfulla språket och de många referenserna, och för att begränsa det monotona intrycket.

Similar Posts:

• Avbrott i en deprimerads dagbok
• Lukt av ladugård, depression och död
• Skilsmässans efterbörd
• Om en mamma, och ett samhälle
• Tröstande medicin

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper

På olika sätt närmar sig Koli sitt studieobjekt: genom att gå till mammans och broderns konfirmationsbiblar, genom att googla, genom att analysera namnets språkliga härkomst, genom att utreda Leviatans möjliga identifikation som krokodil eller val, eller kanske dinosaurie.

Det är Kolis rättframma sätt att ta sig an det bibliska monstret som skapar humor i texten. Först lyser humorn fram som små korn mellan raderna, för att vartefter få breda ut sig allt mer:

när leviatan

stod upp

skrämde han de mäktiga

visst är krokodiler skrämmande varelser

men de är inte mer skrämmande när de står än när de sitter

eftersom de har så korta ben

 

tyrannosaurus tros ha varit sju meter hög i stående läge och

anses passa denna beskrivning bättre

Humorn klär av monstret dess hemskhet.

Genom att studera Leviatan så som den beskrivs både i bibeln och på internet blir texten också en studie av vår värld och vår världsuppfattning.

i det banbrytande verket

systema naturae

beskriver linné alla arter

som han kände till

[…]

enligt uppsala universitets linné on line

eller som de själva förkortar det

LOL

hade den första utgåvan

bara elva sidor

[…]

enligt LOL

finns idag ingen motsvarighet

till systema naturae

antalet kända arter

har helt enkelt blivit för stort

för att kunna samlas i en enda bok

Och så på en helt egen sida:

skapelsen är för mycket

Så visst är det underhållande genom att vara både roligt och smart. Visst väcker det en del tankar här och var, men tyvärr rör det sig sällan särskilt långt under ytan. Men kanske är det inte meningen. All lyrik behöver kanske inte väcka starka känslor, provocera eller beröra på djupet. Kanske kan en diktbok helt enkelt få vara bara originell, rolig och smart. Gott så.

Similar Posts:

• Linnés liv och verk
• Intressant om Linnés psykologi
• En tidlös tragedi
• Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi
• Ett mänskligt monster

Nu är gudskelov Alva Dahls eftertänksamma Längtans flöde ingenting annat än en personlig berättelse om livet och hennes relation till Gud. Boken är lågmäld, ödmjuk, funderande och samtalande; samtidigt anspråkslös och anspråksfull – helt beroende på hur den läses. Den är om det allmänmänskliga, man kan vara en ohelig ateist och ändå känna igen sig. Grunden är en låghet inför Gud och nerven de inre slitningarna hon dagligdags upplever i strävan att hitta rätt. Hon söker det stora i det lilla. Förtroliga samtal – vilket inte är det samma som diskussioner eller argumentation –, upplevelsen av en islossning på vårkanten får henne och läsaren att förnimma det fantastiska med att vara vid liv. Smartphonen är massornas opium, ett förbländande sken. Teknologin är i mångt oundgänglig, men ofrånkomligen gör skärmtiden att vi inte noterar björkars musöronsmå löv, ljudet från gruset under skon, skalbaggens flykt.

Ljus finns ändå är titeln på en av Emilia Fogelklous otaliga böcker. Tre ord jag återkommer till och försöker påminna mig om. Tre ord som är de mest trösterika jag kan tänka mig – ljus finns ändå, oaktat hur kompakt mörkret är. Alltid, någonstädes, flämtar ett litet ljus. Ljuset är mörkrets förutsättning, liksom ljuset inte skulle vara någonting utan mörkret. Jag tänker att mörkervandring lär en ödmjukhet, men hon formulerar det bättre: Natten lär en att fråga. Dahl kan i någon mån sägas gå i Fogelklous spår och inte oväntat förekommer Fogelklou i registret längst bak i boken tillsammans med Franciskus av Assisi och Simone Weil. Under raderna anar jag Hjalmar Ekström, Ulf I. Eriksson, Etty Hillesum, Mäster Eckehart. Emellertid intalar vi ju oss både det ena och det andra för att framstå i bättre dager – om inte annat inför oss själva, så ta mig inte på orden.

Jag förstår det som att Dahl befinner sig i en uppbrottsfas. En av många antagligen, men just denna verkar ha sin källa i ett uppbrutet äktenskap. På en av sidorna skriver hon om demensen. Den ”demente är radikalfenomenolog och etnograf i sin egen minnesbank”, skriver hon apropå en fantasi om att en dag få träda in i demensen och ”återvända till det brustna äktenskapet” hon trodde var lyckligt. Radikalfenomenolog alltså. Här fnissar jag till. Hon är stilsäker och fyndig i sitt språk och tycks ha ett djupt intresse för språket och framförallt konstarten interpunktionen. En tidigare bok från henne heter Interpunktion: om skiljetecken och textens nyanser. Uppbrott alltså, men att gå vidare är lika mycket att lämna bakom sig som att ånyo plocka upp. Det är i denna skärningspunkt hon befinner sig.

Texten är frikostig med utrymme för eftertanke och är uppdelad i fragment som sällan upptar mer än en sida. Hon har strött ut frön för läsaren att idissla tills de öppnar sig – eller spottas ut. Somt säger mig ingenting, men det beror kanske på intellektuell och upplevelsemässig tandröta. Jag förstår det som att hon inte söker efter Gud, utan vill leva i och genom honom. Något åt det hållet, åtminstone. Mäster Eckhart ska i en predikan ha sagt att

…den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.

Att leva utan överflöd, utan brist. Inte ett utplånande av jaget utan ett bortjagande av vår fallenhet för sigsjälvdyrkan. Att försöka ”leva fram ljus” men samtidigt komma ihåg att det viktigaste är ”att ljuset blir till” genom vilken människa som helst. Hur svårt är inte det! Dahl säger: ”Ena dagen väger lyckan tyngst, nästa dag sanningen”. Lycka: Att passa in, göra vad som förväntas, nå och uppnå. Sanning: Att ”strunta i massans rörelse, avstå helt från substitut och skenbilder”. Vi kan försöka leva efter ett ”ja” som är ”ett omöjligt löfte om att vara skärpt i varje framtida fotrörelse”. Vi måste försöka att inte snubbla, att inte avvika från vad stig vi nu färdas uppå. Under Hans öga eller inte.

Vi uppnår aldrig fullständig visshet huruvida sökandet i slutändan kommer bära frukt eller ej, men ”alternativet vore död, och det är livet vi kallats till”.

Similar Posts:

• Frågor som får svar
• Privat och intetsägande
• Självklart enkelt
• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Att brottas med gud

Det är för romanen Röde Orm som Frans G Bengtsson är känd för en bredare publik i vår tid. Med ett småleende kan jag känna igen mig i hans ord om hur denna roman blev till. En lös tanke i ett författarhuvud, en enda karaktär som fascinerar och slutligen blir det en hel roman. I Frans G:s fall fick han kung Harald Blåtand så att säga på hjärnan och ur det och en tanke om en galärslav som från början var högerhänt men av sin tid vid åran blev vänsterhänt, växte Orm Tostesson och hans äventyr som viking fram. I romanen har Frans G varit konsekvent i sin litteratursyn. Idealet var de isländska sagorna och i det han själv skrev gäller: ”Yttre beskrivning, dialog och handling är vad berättaren har att hålla sig till, för den händelse han önskar åstadkomma någonting som skall kunna ge en smula illusion av realitet.”

Litteratur och konst är alltså för Frans G något som framställs med möda och ansträngning efter stor tankeverksamhet. Litteratur är inte psykologiserande om känslor i långa inre monologer som han menar är rena fantasier och att detta har upphöjts till litteratur istället för det äkta – det litterära ideal som idag benämns ”show, don’t tell” – att läsaren genom karaktärernas ord och handlingar ska förstå deras psykologi. Frans G menar också att orsaken till att deckare och historiska romaner är så populära, beror på att där med nödvändighet finns handling och dialog, för att rädda sina egna känslor greppar läsaren efter dessa genrer.

Trots Frans G:s koketterande om att hans studier mest bestod av fest och schackspel blev han en mycket lärd man. Och det är i hans essäer som detta framstår så tydligt. Det finns ett antal essäsamlingar av honom som är lika läsvärda idag som de var när de skrevs. Frans G:s penna är flyhänt, metaforerna både bitska och roliga och när jag nu säger han är lättläst tror jag att han skulle le belåtet om han i sin himmel läser detta. För språklig talang innebär lättlästhet. Det finns en fördom att det som är krångligt och motigt att läsa är något som har varit svårt att skriva och krävt djup tankemöda. När det egentligen är tvärtom. Det som är lätt att läsa, det innebär inte förenkling, är också det som kräver mest av sin författare.

Mina essäböcker av Frans G är nötta och fulla av understrykningar och anteckningar i marginalen. Jag kan liksom inte låta bli dem och tar fram dem då och då och läser än en gång om De långhåriga Merovingerna eller om Människan och hennes lycka. Frans G:s texter har en förmåga att vara upplyftande, att höja över det vardagliga och ge ett sammanhang och en känsla av vad som är viktigt och inte.

Det med upplyftande av läsaren är också Frans G:s definition på vad som är bra och dålig poesi. Jag har provat teorin även på prosa och finner att den för det mesta håller där också. Hur svårt och hemskt ett ämne än är, skriver Frans G – om läsaren känner sig upplyft så är det bra. Det handlar om ordens valör, om stringens i de bilder som orden frammanar och om den rytm och musik som finns i helheten.

Vid snabba nedslag här och var i Frans G:s essäer kan man lätt få associationer till elitism och gammaldags träig, till och med patriarkal, lärdom. Men det är ytan som bedrar. Vid närmare läsning ser läsaren att det inte finns något förakt för den allmänna, så kallat vanliga, människan. Däremot finns det en ton av irritation, ibland illa dold ilska, mot den medelmåttighet som tror den är något. Frans G kan rasa mot byråkrater och statistiker, klåfingriga språkvetare och utarmning av kultur och bildning. Det är på ett sätt en civilisationskritik som ibland tydligt lyser igenom. Det som framstår som det motsatta och det åtråvärda är emellertid inte den upphöjde akademikern på lärdomens piedestal utan istället visar Frans G på det äkta hos strävsamma arbetande människor.

Man har jämfört Frans G med hans två stora idoler, författaren Joseph Conrad (bla. Mörkrets hjärta) och filosofen Arthur Schopenhauer, just på grund av en pessimistisk grundsyn. Conrads shakespearska ”alla-dör-på-slutet-tragedier” där människor måste fullfölja de öden de är födda till och där kritik mot materialism, civilisation och icke autentiskt liv är genomgående, är något som Frans G är full av beundran för.

Schopenhauer som skrev verket Världen som vilja och föreställning och hade åsikten att människan skulle förneka sin vilja, behov och önskningar, för att se den verkliga verkligheten, tingen som de är i sig, ser Frans G istället på med ett roat överseende. Den buttre farbrorn i Frankfurt am Main kunde för all del ha sina poänger men han levde inte som han lärde. Självmord borde ha varit den ultimata konsekvensen av det totala förnekandet av viljan som Schopenhauer förespråkade, men istället var filosofen mycket mån om att hålla sig kvar i livet och akta sig för sådana saker som pestepidemier. Men det pessimistiska, svartsynen, får förmodas vara det som Frans G kunde känna igen sig i.

Frans G skriver i essän Om böcker och deras användningar om läsaren som hålls borta från de äkta klassiska verken med att de görs så märkvärdiga med all kring-litteratur, böcker om böckerna – litteraturhistoria, analyser, ”dårhusalster och kommentarer … lärt svammel…” – att ingen vågar närma sig dem. Och i de otal moderna böcker som publiceras serveras det hafsigt hopkomna som är inne för dagen, ”alstrat av sådana som ha på känn, att världen föddes igår och nådde full utveckling i förmiddags samt troligen går under i morgon…” Frans G anser att det triviala och vardagliga, det förenklade, har gjorts till ideal i motsats till de tidlösa verken. Den essän är bara ett av många ställen där han med ett syrligt anslag använder adjektivet ”modern”. Det är då inte i betydelsen framsteg utan i betydelsen dagslända som han ironiserar över modernitet samt övertron på ett eventuellt nytänkande eftersom de flesta tankar som finns att tänka ”redan vore slitna på kung Orres tid.” I essän Försök till en optimistisk betraktelse tar Frans G ut svängarna rejält när det gäller pessimistisk kultursyn i och med att det optimistiska ligger i att nu har all dumhet kommit fram ur djupen så nu kan det inte bli värre.

Frans G beskriver sig själv i ett brev till en vän 1925, som att han ena stunden har storhetsvansinne och nästa stund är nere i en avgrund av självförakt anseende allt han gör som pekoral. Han verkar också ha haft en lidelsefull och närmast smärtsam skapargärning eftersom han kan påstå sådant som att författarens bästa stunder är när han slipper skriva. Det tyder på en man som hade stora, närmast enorma, krav på sig själv. Han ville leva och skriva som han lärde när det gällde litteratur. Han är också beskriven som att ha varit en melankoliker. Kanske led han av depressioner och ovanpå det pessimism. En konservativ med självtvivel som i sina texter ställde sig utanför som iakttagare, en åskådare av inte bara litteratur utan även av livet självt. Men det finns också en humor som är mild, vidsynt och medlidsam och där finns en förnöjsamhet. Han kunde skriva om konsten att vara lycklig och vad som var viktigt i livet, om fiskelycka och god sömn och där poängteras det lilla, enkla livet som det högsta av tillstånd. Att ligga i gräset en varm sommardag.

Kanske var det för Frans G:s kärleksfulla hyllning till denna enkelhet och basala livsglädje som han själv blev så läst och älskad. Essäsamlingen För nöjes skull kom ut 1947 och såldes i 40 000 exemplar vilket visar att helt vanliga läskunniga bönder och arbetare också älskade Frans G. Han skrev för en bred publik och han är folkbildande men inte mästrande. Och Röde orm var sin tids Harry Potter när det gäller popularitet. En högfärdig elitist skulle inte ha blivit så populär och läst av så många människor. Det skulle passa med en travestering här, att han lästes på latin av lärde män och på bönders språk av bönder. Sedan var det förstås alla intressanta och spännande ämnen han skrev om, allt från antikens personligheter till författare, generaler och vikingar, intet ämne tycks ha varit honom främmande. De livsöden han beskriver, var och i vilken tid de än verkat, är intressanta på så vis att de enskilda människornas betydelse kommer fram. Det kan gälla en general under Napoleon eller en författares skilda verk.

Frans G:s essäer är lika läsbara idag som de var för över ett halvsekel sedan. De finns på närmsta bibliotek eller antikvariat och den som ännu inte har läst dem har en högtidsstund framför sig.

Så var då Frans G Bengtsson en ladugårdsförman i en akademikers klädnad? Det går att dra den slutsatsen. Han skrev sonetter, en italiensk versform, om de mest högstämda ting och medger att han under sin tid med korna utformade tekniken. En av sonetterna som heter Betesmarken är avslöjande. Där diktar han om hur han låg i gräset och läste Schopenhauer:

Mitt Ting i Sig blev sommarlukt från maden
av mynta; och min Värld som Föreställning
blev vipors flax runt kvigor som idissla.

Fotnot: Frans G Bengtsson levde 1894-1954, G står för Gunnar.

Similar Posts:

• Vad är en sommar utan böcker?
• Känslan och förnuftet
• En frostskadad viking
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Episoder som roar ibland

Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann den på poker.

Denna originella grundberättelse har faktiskt fått mig att släpa hem I begynnelsen var Bob från biblioteket tidigare, fast tydligen krävdes det ett ALMA-pris för att jag också skulle ta mig tid att läsa den. I år fick Rosoff alltså priset, med motiveringen att hennes ungdomsböcker

talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

I begynnelsen var Bob utspelar sig sannerligen i ”en besynnerlig och bisarr värld”, men jag vet inte om jag skulle sträcka mig till att just den tilltalar både känsla och intellekt – inte hos mig i alla fall. Jag gillar idén. Den är knäpp, egen, en smula tragisk och skulle faktiskt förklara en hel del. Fast jag känner inte direkt med någon av karaktärerna, och det tycker jag nästan alltid är ett problem.

Bortsett från Bob och hans halvalkade, spelmissbrukande mamma och hennes intergalaktiska pokerpolare befolkas romanen av Mr B, en grå byråkrat som så gott han kan försöker lappa och laga i Bobs katastrofala skapelse (och som själv gjort valarna, vilket jag av någon anledning tycker är en väldigt fin detalj) och av Bobs senaste förälskelse/kåtslag Lucy, en tindrande vacker och oskyldig ung tjej som jobbar på en djurpark. Ja, och så Bobs kroniskt deprimerade, kroniskt ätande husdjur, ecken.

Inte minst detta stackars udda husdjur gör att mina tankar går till Eva Ibbotson, vars barnböcker om häxkonster och annat jag själv läste och gillade i tidig slukarålder. I begynnelsen var Bob måste räknas in i en typisk brittisk humoristisk tradition, uppburen av författare som Ibbotson, Douglas Adams, Terry Pratchett, med flera. I bästa fall har de något sorts djup bakom all sin underhållande knasighet.

I Bobs fall består väl detta djup för all del i teodicéproblemet, det vill säga: om Gud är god, varför finns det då ondska och lidande? Rosoffs svar är kanske: för att Gud inte bryr sig. Eller: för att han är minst lika lite ofelbar som sin skapelse.

Som roman är problemet med Bob delvis ett liknande: jag bryr mig inte. Bob och Lucy är schablonmässiga och genuint ointressanta – i Bobs fall också rätt osympatisk – och själva grundpremissen om skapelsen fungerar ganska halvhjärtat. Jag är visserligen tveksam till i vilken utsträckning unga läsare kan identifiera sig med någon av dem, eller för den delen med den medelålders byråkraten Mr B, men där hamnar nog snarast mina sympatier, hos byråkraten och hos den deprimerande men matglada ecken. Och valarna.

Similar Posts:

• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Almapriset 2016 och 2005
• Människorna som passerar
• Mörkret inombords

Av hans kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så sägs det också, dem störtar han ner i helvetet. Om det är sant så tycks han ju vara alldeles som vi, lika god och lika ondskefull. Dem vi tycker om är vi också goda mot, och de andra önskar vi allt ont som finns. Hade vi samma makt som han skulle vi kanske också störta dem i fördömelse till evig tid, fast riktigt säkert är det väl inte. Bara en guds ondska är väl stor nog till det.

Det är Ahasverus, Jerusalems skomakare, som talar. Han som vägrat guds son att vila vid väggen till sitt hus och som därför dömts till att vandra utan ro till evinnerlig tid. Ett märkligt hårt straff för vad som tycks vara en lindrig underlåtenhet. Och det är väl någonstans här som Lagerkvists fråga tar form: vad handlar egentligen denna märkliga, och villkorade, kärlekslära om?

”Det är ingen glädje att se gud”, säger berättelsens sibylla som Ahasverus har kommit till för att bli siad om sitt öde. För även sibyllan har haft sina duster med gud. En gång var hon älskad och uppfylld av en gud som bar getens tecken. Som orakelprästinna i templet var hon den främste ända tills hon förbröt sig mot guden. Hon förälskade sig i en vanlig man och den svartsjuke guden hämnades genom att befrukta henne.

Så hon födde gudens son, en efterbliven stackare med ett evigt leende, älskad av getterna men undangömd från människorna. Sibyllan berättar sin historia för Ahasverus. Om hur människorna drev bort henne från templet när de upptäckte hennes kärlek och om hur hon födde sin son bland bergen där hon sedan dess uppehållit sig.

Även hon försöker förstå. Vad hon – och Lagerkvist tycks det – kommer fram till är något paradoxalt. Trots att gudarna liknar människorna i att de kan känna både kärlek och svartsjuka, ja, de är väl de facto kalkerade efter människan eller om det nu är tvärtom, så är guden ändå i grunden något främmande. Han är snarare en obeveklig kraft. Omänsklig och fullständigt obegriplig ser guden ned på människans värld med ett evigt leende påklistrat på sitt ansikte. ”… både ond och god, både ljus och mörker, både meningsfull och full av en mening som vi inte kan komma underfund med men heller aldrig låta bli att grubbla över.”

Men till sist är det ändå dock denna obegripliga gud som ger livet mening, tycks Lagerkvist ändå säga, på gott och ont. ”Vad skulle mitt liv ha varit utan honom”, säger sibyllan.

För mig som är uppvuxen i en tid när den sekulära rationaliteten tycktes ha förpassat all verklig gudstro till historien är det märkligt att uppleva en ny tid där religionens mörka sidor, den svarta skuggan i människans själ, tycks appellera så många människor och driva dem till monstruösa grymheter. Pär Lagerkvist skulle kanske inte ha blivit så förvånad, upptagen som han själv var med att försöka förstå religionens motsägelsefulla väsen. Han kunde ju som få andra också lyfta fram dess ljusa sidor: ”… också kan vara ett litet altare av grästorv där man kan gå och lägga några sädesax och bli trygg och full av frid genom det”, som han vackert beskriver en sådan fromhet.

Sibyllan, originalutgiven 1956, är den fjärde av Pär Lagerkvists verk som Brombergs nu återutgivit. Obehagligt aktuell och i dess bästa mening på samma gång lättläst och full av svåra frågor skulle jag säga att den vore ytterst lämplig som obligatorisk läsning i skolan. Det är ett tips, utbildningsministern.

Similar Posts:

• Det vackra och fula i människan
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Ska vi hångla?
• Tyfus tar dig närmare Gud
• Gud är inte god

De smärtsamma berättelserna ur Heberleins liv, som kretsar kring kärlek, övergrepp och sjukdom, finns alltså i första delen av boken, tillsammans med hennes frågor. Den första delen är nästan dubbelt så lång, som den andra delen, där hon låter Gud svara och förklara sig. Heberlein har till exempel mycket att berätta om manligt förtryck och övergrepp som hon drabbats av. Hon frågar Gud varför han skapade två kön, där kvinnan är skapad av mannens revben. ”Kunde du inte ha skapat två likar? Du skapade inte bara två kön, man och kvinna, du skapade också en maktordning, en hierarki, det nödvändiga fundamentet till de patriarkala strukturer som jag och alla andra kvinnor (och män) är underkastade.” (Ja, detta är en av tillvarons största gåtor, varför det finns en maktkamp mellan könen.)

I sin text refererar Heberlein totalt till 24 böcker, alla listade i bokens källförteckning. Det är böcker om religion, teologi, filosofi, etik, psykologi, sociologi, feminism och kvinnohistoria. Och där finns också den skönlitterära Paradise Lost av John Milton. Det känns som att man som läsare borde vara djupt insatt i dessa texter för att få en helhet. En av böckerna som Heberlein kommer in på, i samband med att hon skriver om att hon känner att Gud befinner sig på avstånd och håller sig borta i tid av nöd, är den brittiske författaren C.S. Lewis bok Anteckningar under dagar av sorg (A Grief Observed). Boken skrev han när hans fru hade avlidit i cancer. Han undrar varför Gud övergivit honom, och var Gud finns. Nu, då han verkligen behöver Gud, då är Gud tyst. I detta känner Heberlein väl igen sig. Det verkar vara en mycket viktig bok.

En annan av de böcker Ann Heberlein hänvisar till, är den brittiske sociologen Zygmunt Baumans Det individualiserade samhället”, där han tar upp problemet med den senmoderna, postmoderna människans vanmakt och känsla av otillräcklighet: ”Människans kamp för överlevnad är inte en kollektiv kamp, utan en kamp som varje individ för på egen hand, utlämnad åt sig själv, sin styrka och sina svagheter.” Människan föds inte längre till att tjäna överheten och Gud, utan hon vill klara sig själv och har därmed blivit ”ett naket, skrämt och aggressivt jag på jakt efter kärlek och hjälp”. (Ja, här kan man bara hålla med.)

Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig innehåller alltså massor av frågor om tillvaron, som vi skulle vilja ställa till Gud, som ”Vem är du? Vad vill du mig?”. Men det finns en del i boken som gör det svårt för en utomstående att förstå exakt hur författaren tänker. Och så måste det ju vara. Var och en upplever tillvaron på sitt sätt, var och en har sin egen utgångspunkt, med olika erfarenheter i bagaget. Däremot är det helt obegripligt varför svordomar måste finns i en sådan här bok.

Nej, det går egentligen inte att recensera en bok med någons frågor till Gud, och med Guds svar på dessa frågor. Det går heller inte att kort sammanfatta alla frågor som ställs, alla svar som ges. Det går bara att försöka sätta sig in i syftet med boken. Guds svar, vilka till stor del är sådana som människor skulle önska att Gud gav, indikerar på att bokens syfte är att ge tröst. Problemet med vissa av svaren är att jag tycker Heberlein framställer det som att Gud befinner sig i en märklig saga, alltför svag och maktlös. Alltings skapare måste vara mer än så här:

Ja, jag är trött och sorgsen. Gammal. Sliten. Kanske förbrukad. Så tänker jag ibland, dåliga dagar. Ändå vet jag att ni behöver mig. Så länge ni tror på mig finns jag kvar. Om det så bara är en människa som tror, så finns jag. Jag lever tills den sista av er tappar tron och hoppet – och när jag dör, dör ni med mig. Så kära dotter, släpp inte taget. Tappa inte hoppet. Behåll din tro. Överge mig inte. Jag behöver dig.

Ann Heberleins bok gör mig minst sagt konfunderad. Är hon verkligen nöjd med att Gud verkar ofullkomlig:

Ni är så många och vill så mycket att jag ibland känner mig helt söndertrasad. Ni är så många. Och ni behöver mig så mycket allihop. Vet du vad? Jag är mycket mer lik dig än vad du förstår. Eller, snarare, du är mer lik mig än du förstår. Jag är en ensamstående mamma som ibland är väldigt trött. Ibland vill jag bara sätta mig ner och gråta. Gråta över att ni är så missnöjda och olyckliga. Jag tycker nog att jag gett er ganska goda förutsättningar. En hel värld, till brädden fylld av sådant som går att äta, sådant som är vackert, sådant som är nyttigt – bara för er!

Är det just detta som tröstar henne, att Gud egentligen inte räcker till?

Similar Posts:

• Bakom kulisserna
• Knappast klädsam ångest
• Livet iscensatt
• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• ”Är det här en pretentiös bok?” och 9 andra jätteviktiga frågor

Nu, ett halvår senare, har jag pengar. Och när jag återsåg boken på Akademibokhandeln kom nyfikenheten på den tillbaka. Avsnittet Lodalen läste på vår kväll handlade om en tjej som hade planscher på David Cassidy och Luke i Macahan uppsatta, inte för att hon gillade dem, men som ett bevis på att hon var normal.

”Gillar du David Cassidy?” frågar nästan alla som kommer in i mitt rum.
”Nej, så klart inte, men han är ju så snygg”, svarar jag med eftertryck.
”Skulle du ligga med honom om han kom hit?” undrade Lillen sist hon var här.
”Jamen, det är väl självklart”, sa jag så att alla hörde.
Vi tittar varandra i ögonen. Det är Annas lek. Hennes kärlekslek med mig.
”Det är det bästa jag vet”, säger hon. ”Att fly in i dina fina ögon.”
”Mmm”, svarar jag.
”Det är bättre än kir.”
”Bättre än kontaktlim.”

Conny skiljer sig från andra tjejer. När hon fortfarande bodde tillsammans med sin pappa lärde han henne att snatta. Tillsammans med sina kompisar Räkan, Lillen och Sirkka brukar hon stänga in sig i badrummet och leka grupplaba. Det vill säga grupponani. När jag läser det blir jag förvånad; jag trodde bara det var killar som onanerade tillsammans. Men en kompis jag pratar med saken om, säger att hon och hennes kompisar också gjorde det. Jag tycker det låter befriande med grupplaba. För mig var onani och tankar på sex inget man pratade med någon om. Conny ger sig i kast med att utmana killarna, vara med i deras lekar, vara en av dem. Samtidigt har hon ett sammansvetsat kompisgäng som hon kallar ”Sisters in crime”. Redan 15 sidor in i boken är hon min nya idol.

Att växa upp och inse att man är gay är aldrig enkelt. Än svårare blir det om du befinner dig i bibelbältets Jönköping och det är 70-tal. Homosexualitet bedöms som en sjukdom fortfarande. Ett par blir intervjuat i teve om sin läggning. ”Men är det nödvändigt då, att så att säga erkänna?” frågar reportern. Och ”Men hur vet man vem som är man och vem som är kvinna i ett homosexuellt parförhållande? Eller om jag säger så här: Är det en som intar en mer manlig roll medan den andre går in i kvinnorollen?” När intervjun avslutas med att männen kysser varann, mustasch mot mustasch, resulterar det i att tidningarna blir nedringda av klagomål på detta inslag. ”Var det någon på SVT som tänkte på att detta visades då många barn och ungdomar kommit hem från skola och fritidsaktivitet och just slagit på teven?” skriker en arg insändare. ”Kanske såg de detta utan målsmans sällskap. Mycket olämpligt! Skäms SVT!”

Det är inte svårt att känna igen den arga Svensson som i sin anonymitet inte skräder orden i sina obetänkta fördömanden. Vi har samma röster kvar idag, minns bara ilskan över RFSUs sexualupplysningsfilmer för en tid sen. Det är en annan tid och mer krävs för att uppröra, men samma inskränkthet härjar i det småborgerliga riket. Om dessa röster visste hur mycket liv de förstör? Med ett enkelt grepp visar Mian Lodalen hur viktigt det faktiskt kan vara för en ungdom att just hamna framför ett teveinslag som detta.

Vi får följa Conny genom insikt, förnekelse, då hon ger efter för lusten, men fortfarande bär på skammen att erkänna för sina vänner. Att hon tänder på tjejer. Att hon faktiskt gått och kärat ner sig i en. Och att hon inte kan hejda det, hur mycket hon än försöker.

En söt, brunbränd tjej halvligger på en klippa. Det är vass bakom henne. Håret blåser i vinden. Bröstvårtorna är bruna och styva. Runt höften har hon en slarvigt knuten handduk. Man får en skymt av mushåret. Tjejen har ett pekfinger i munnen och ler in i kameran. Mot betraktaren. Det är inget speciellt med henne. Hon ser ut som vilken svensk tjej som helst som pryder omslagen till tidningar som Se, Lektyr och Fibban. Men jag liksom fastnar i bilden och det är nu det sker.
Av all skit och udda galenskap som jag redan har drabbats av, så är det här det vidrigaste.
Jag slår ihop tidningen och vänder blicken mot taket. Mot himlen, mot Gud. Jag har inte bett sedan jag var liten. Gud skiter i mig och jag skiter i honom. Ändå är det alltid uppåt min blick riktar sig när det inte vill ge sig. Men ber gör jag inte längre.
(…)
Kanske inbillade jag mig bara. Jag spänner benmusklerna. Spjärnar emot. Försiktigt och med lätt darriga händer öppnar jag tidningen igen. Blonda tjejen ler mot mig och det går som en het stöt genom hela kroppen. Känslan är kvar. Den slutar inte.

Conny skriver om det i sin dagbok. Hon döper det till ”Det dåliga”, DD. I biologiboken i skolan har hon läst om Det dåliga. Det heter homosexualitet, och de flesta människor som har det i sig har en tung framtid att blicka fram emot. Mycket problem väntar den som är homosexuell. Äldre homosexuella kan komma att utnyttja yngre. Det bästa är omvändelse. Något som inte finns i Jönköping än.

Boken handlar förstås inte bara om funderingar kring den sexuella läggningen. Men kanske genomsyras hela Connys halvkriminiella leverne med supande och detta ständiga behov av att upprätthålla en mask, av just denna förbjudna insikt hon gjort.

Tiger är kanske en av de viktigaste böcker som skrivits för unga idag. Den är lättillgänglig, snabbläst och karaktärerna är personer man vill hänga med jämt. Jag glider snabbt in i 70-tals-jargongen och ”fular i” (skiter i) om jag egentligen borde göra annat än att läsa just nu. För mig är Tiger en av de viktigaste böcker jag läst, också för att jag känner igen mig. När jag var liten upptäckte jag att jag inte bara drogs till killar, jag drogs till tjejer också. Men liksom Conny var jag noga med att gömma den vetskapen för alla i hela världen. Nu tänker jag att det inte behöver vara så längre. Att min känsla av utanförskap har hört samman med att halva jag har blivit utsatt för självcensur. Connys tankar har varit mina, och tack Mian Lodalen för att du drog fram dem i ljuset.

Similar Posts:

• Magiskt om musik och människor
• Födda i fel tid
• Gravvnojja 1973
• Kärlekstörstande kriminella
• Ge mig mitt liv. Nu.