Recension

: Arnold
Arnold Emilia Fogelklou
2009
Cordia
8/10

Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok

Utgiven 2009
ISBN 9789152632857
Sidor 313
Först utgiven 1944
Illustratör Omslag: Tomas Einarsson

Om författaren

Emilia Fogelklou (1878–1972) tog som första kvinna i Sverige teol kand-examen 1909 och 1941 blev hon den första kvinnliga hedersdoktorn i teologi. Hon var också lärare, psykolog, forskare, essäist, skönlitterär författare, kväkare, fredsaktivist och lågmäld rebell mot orättvisa på alla plan.

Sök efter boken

Strax före julafton 1914 fick författaren och teologen Emilia Fogelklou, då 36 år gammal, ett tjockt brev som hade skickats till henne från en för henne okänd person. Hon öppnade det först på julaftonskvällen.

I det stora kuvertet hittade hon en svensk översättning av den första sången i Dantes Divina Comedia, skriven på några ljusblå pappersark. I kuvertet fanns också ett långt brev. Avsändaren och översättaren hette Arnold Norlind och var docent i geografi vid Lunds universitet. Han hade läst några artiklar och böcker skrivna av henne och kände att de hade samma intressen. Han hade kommit in i ”Dantevärlden” genom sin översättning: ”och det har kommit mitt intresse att blossa upp till en mäktighet jag inte förut anat”, skrev han i brevet. Han visste att mystiken och särskilt skärseldsbegreppet intresserade Emilia Fogelklou, nu ville han fortsätta att skicka henne sin översättning, så som den växte fram.

Emilia Fogelklou uppskattade brevet med dess innehåll väldigt mycket. I den nu återutgivna boken Arnold, där hon 1944, 15 år efter Arnold Norlinds död, berättar om honom och deras liv tillsammans, beskriver hon händelsen:

”Det kom som en sällsam fläkt med det brevet, knappast ur själva orden, men någonstädes ifrån. Det ljusnade i hennes rymd. Hon hade alltid vandrat så allena i vad brevskrivaren hittade på att kalla ”dantevärlden”. Nu satt hon i själva julnatten med en kamrat i en stor osynlig kyrka […] Hon kände sig som bräddad av undrets lycka […]

Så kan det alltså gå till när man finner sin själsfrände. Trots denna glädje över kontakten umgicks sedan Arnold och Emilia under sju år nästan enbart som brevvänner. Men när de vid ett tillfälle träffades i Lund 1921 blev de förälskade, något som överraskar dem båda, enligt bokens förord, skrivet av Ulrika Knutson. Jag gillar inte riktigt det sätt på vilket förordet är skrivet, en del där är så förnumstigt och lite nedlåtande beskrivet. Till exempel kallar Knutson dem ”det fromma medelålders, lite luggslitna paret” och skriver att ”ingen kan säga att Arnold Norlind egentligen var någon drömprins. Tvärtom borde varningsklockorna klämtat […]”. Detta gällande hans sjukdom och hans möjligheter till karriär som akademiker. Nu är det inte Knutsons förord jag ska bedöma, det behövs som information om vilka Emilia Fogelklou och Arnold Norlind var, men vissa omdömen och diverse spekulationer hade man alltså helst sluppit. Boken bör tala för sig själv.

Arnold utkom alltså första gången 1944 och trycktes sedan i flera upplagor under 40-och 50-talet, för att ges ut på nytt 1976. Nu är det alltså återigen dags för en utgivning, eftersom boken länge varit slutsåld och det även på antikvariat. Arnold är en blandning av självbiografi, biografi och kärleksroman (den är skriven i tredje person). Denna bok som Emilia Fogelklou skrev om sitt livs kärlek Arnold Norlind, är gripande, poetisk och mycket öppenhjärtigt skriven, utan att bli för intim och skildra sådant som ingen kan ha något med att göra. Här finns stora och djupa känslor, en kärleksfull stämning genomsyrad av den gudstro som de båda delade. Jag ser det som att hon ville skriva en hyllning till honom och samtidigt lyfta fram en person, som redan 1944 verkade otidsenlig i sin godhet, sin ödmjukhet och kärleksfulla och förundrade inställning till hela tillvaron. Han var även modern, eftersom han var vegetarian. Som barn hade han varit vän med ett lamm för att, då det var dags, se det föras bort för att slaktas och sedan läggas på familjens middagsbord.

Det är svårt att exakt beskriva vad som är så bra och speciellt med boken. Kanske är den bra helt enkelt för att den är så genomsyrad av positivt tänkande, godhet, känslor av Guds närhet och livets skönhet och meningsfullhet, men också av naturupplevelser och möten med olika sorters människor. Det är en beskrivning av ett lyckligt äktenskap mellan två personer som är väldigt samspelta, psykiskt som intressemässigt. Den enda konflikten i boken (men den bestämmer ju trots allt hela deras tillvaro) är den som gäller Arnolds sjukdom, struptuberkulos, den som han aldrig blev frisk ifrån.

Den som tror att en berättelse måste drivas framåt av mänsklig ondska och onödiga konflikter, för att vara bra, behöver nog läsa denna bok för att se att så inte är fallet. Det är gripande med så mycket lycklig samvaro, så mycket omtanke i en så lång bok, man blir alldeles varm inombords av att läsa den. Och djupt rörd mot slutet. Men i detta sekulariserade land, måste tanken ändå uppstå för många läsare av denna bok: att så förlita sig på en gud, är inte det att bli lurad?

Fogelklou fick mycket stor respons efter Arnold, om detta berättar Knutson i förordet. Tackbreven för boken fyller flera hyllmeter i Kvinnohistoriska samlingarna i Göteborg och nästan alla brevskrivare vill själva berätta om sina liv, inspirerade av Arnold. Redan när boken kom ut för första gången 1944 skrev Emilia Fogelklou själv, som en inledning, att den var otidsenlig. Och att det kanske var det allvarligaste skälet för att släppa ut den. Det skälet håller även idag, tycker jag. Det finns mycket att lära sig av det otidsenliga.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2009-11-27 00:15 / Uppdaterad: 2015-11-07 18:30

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3515

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?