Recension

: Längtans flöde
Längtans flöde Alva Dahl
2019
Syster Enbär
8/10

Lev utan överflöd, utan brist

Utgiven 2019
ISBN 9789151911618
Sidor 176

Om författaren

Alva Dahl, född 1985, är författare och översättare. Hon var med och grundade förlaget Novellix och är verksam som redaktör och kulturskribent. Boken Längtans flöde (2019) är hennes senaste.

Sök efter boken

Jag hade ett samtal härom veckan som fick mig att inse att religion på individnivå inte intresserar mig mer än måttligt. Religionskritik duggar som vanligt tätt och är i vanlig ordning sällan nyanserad; ofta handlar det om alltför generaliserande bilder målade med alltför grova penseldrag och föga fantasi. Om vi nu ändå av ren lättja och utrymmesskäl begagnar oss av den grova penseln, kan vi med några drag se att många religiösa läror bär på en människosyn som inte nödvändigtvis påverkar just min situation men många andras. Vissa frågor är inte ”intressanta” att diskutera, alla frågor är inte strikt teoretiska och harmlösa. Huruvida liv efter födseln finns, om nekrofili egentligen borde vara OK och huruvida retroaktiv abort helst skulle vara legalt kan ju vara alldeles utmärkta samtalsämnen på vilken social tillställning som helst. Men när en lära/människa slår ned på redan utsatta individer/grupper och har en konservativ inställning till rådande maktordning är det inte intressant utan smaklöst. Att med iskallt intellekt diskutera dessa frågor och känna sig bekväm med detta beror på inget annat än att man inte har något att förlora.

Nu är gudskelov Alva Dahls eftertänksamma Längtans flöde ingenting annat än en personlig berättelse om livet och hennes relation till Gud. Boken är lågmäld, ödmjuk, funderande och samtalande; samtidigt anspråkslös och anspråksfull – helt beroende på hur den läses. Den är om det allmänmänskliga, man kan vara en ohelig ateist och ändå känna igen sig. Grunden är en låghet inför Gud och nerven de inre slitningarna hon dagligdags upplever i strävan att hitta rätt. Hon söker det stora i det lilla. Förtroliga samtal – vilket inte är det samma som diskussioner eller argumentation –, upplevelsen av en islossning på vårkanten får henne och läsaren att förnimma det fantastiska med att vara vid liv. Smartphonen är massornas opium, ett förbländande sken. Teknologin är i mångt oundgänglig, men ofrånkomligen gör skärmtiden att vi inte noterar björkars musöronsmå löv, ljudet från gruset under skon, skalbaggens flykt.

Ljus finns ändå är titeln på en av Emilia Fogelklous otaliga böcker. Tre ord jag återkommer till och försöker påminna mig om. Tre ord som är de mest trösterika jag kan tänka mig – ljus finns ändå, oaktat hur kompakt mörkret är. Alltid, någonstädes, flämtar ett litet ljus. Ljuset är mörkrets förutsättning, liksom ljuset inte skulle vara någonting utan mörkret. Jag tänker att mörkervandring lär en ödmjukhet, men hon formulerar det bättre: Natten lär en att fråga. Dahl kan i någon mån sägas gå i Fogelklous spår och inte oväntat förekommer Fogelklou i registret längst bak i boken tillsammans med Franciskus av Assisi och Simone Weil. Under raderna anar jag Hjalmar Ekström, Ulf I. Eriksson, Etty Hillesum, Mäster Eckehart. Emellertid intalar vi ju oss både det ena och det andra för att framstå i bättre dager – om inte annat inför oss själva, så ta mig inte på orden.

Jag förstår det som att Dahl befinner sig i en uppbrottsfas. En av många antagligen, men just denna verkar ha sin källa i ett uppbrutet äktenskap. På en av sidorna skriver hon om demensen. Den ”demente är radikalfenomenolog och etnograf i sin egen minnesbank”, skriver hon apropå en fantasi om att en dag få träda in i demensen och ”återvända till det brustna äktenskapet” hon trodde var lyckligt. Radikalfenomenolog alltså. Här fnissar jag till. Hon är stilsäker och fyndig i sitt språk och tycks ha ett djupt intresse för språket och framförallt konstarten interpunktionen. En tidigare bok från henne heter Interpunktion: om skiljetecken och textens nyanser. Uppbrott alltså, men att gå vidare är lika mycket att lämna bakom sig som att ånyo plocka upp. Det är i denna skärningspunkt hon befinner sig.

Texten är frikostig med utrymme för eftertanke och är uppdelad i fragment som sällan upptar mer än en sida. Hon har strött ut frön för läsaren att idissla tills de öppnar sig – eller spottas ut. Somt säger mig ingenting, men det beror kanske på intellektuell och upplevelsemässig tandröta. Jag förstår det som att hon inte söker efter Gud, utan vill leva i och genom honom. Något åt det hållet, åtminstone. Mäster Eckhart ska i en predikan ha sagt att

…den människa som har ett inre liv, så att hon har kunskap om Gud i hans egen känsla och hans egen grund, är befriad från intrycket av skapade ting och är innesluten i sig själv i sanningens borg.

Att leva utan överflöd, utan brist. Inte ett utplånande av jaget utan ett bortjagande av vår fallenhet för sigsjälvdyrkan. Att försöka ”leva fram ljus” men samtidigt komma ihåg att det viktigaste är ”att ljuset blir till” genom vilken människa som helst. Hur svårt är inte det! Dahl säger: ”Ena dagen väger lyckan tyngst, nästa dag sanningen”. Lycka: Att passa in, göra vad som förväntas, nå och uppnå. Sanning: Att ”strunta i massans rörelse, avstå helt från substitut och skenbilder”. Vi kan försöka leva efter ett ”ja” som är ”ett omöjligt löfte om att vara skärpt i varje framtida fotrörelse”. Vi måste försöka att inte snubbla, att inte avvika från vad stig vi nu färdas uppå. Under Hans öga eller inte.

Vi uppnår aldrig fullständig visshet huruvida sökandet i slutändan kommer bära frukt eller ej, men ”alternativet vore död, och det är livet vi kallats till”.

Robert Myhreld

Publicerad: 2019-08-01 00:00 / Uppdaterad: 2019-07-30 21:34

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #7809

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?