Kanske borde jag ha anat det av titeln, men det här är ingen lätt bok att ta sig igenom. Det handlar om bibliotekarien Tuva som efter en våldtäkt bestämmer sig för att hämnas. Kvinnor våldtas om och om igen, och nu måste någonting hända. Hon har fått nog, för sina egna, och andras, vägnar.

Det är med en imponerande, om än plågsam, omedelbarhet som Märta Tikkanen skildrar våldets maktstruktur och känslan av hjälplöshet. Egentligen handlar det inte så mycket om det sexuella våldet som det handlar om makt, och maktmissbruk: ”En våldtäkt är alltid en handling av makt.”

Genom Tuvas hämndtankar spelas också hennes liv upp. Ett liv fyllt av svikande män och ouppfyllda drömmar. Någonstans finns där också en tristess över allt som aldrig händer, och hur lite hon någonsin blir tagen på allvar. När så våldtäkten sker brister något i henne, bägaren rinner så att säga över.

Tuvas tankar och handlingar är samtidigt frånstötande och sympatiska. Revolten blir till slut oundviklig, även om den bara visar på hur lätt våldet kan spridas vidare när det får tillräckligt med näring. Romanen visar också tydligt att det inte leder någonstans, oavsett ambitioner. Det leder bara till mera våld.

Hämndplanerna kommer inte bara från ilska, hon vill framför allt att han ska förstå vad han har gjort. Att han verkar tro att hon uppskattade det gör allting så mycket värre.

Det finns inga våldtagna kvinnor har hon läst. Det finns bara kvinnor som klär sej utmanande, som rör sej utmanande, som kastar utmanande blickar, som tänker utmanande tankar.

Och vem har sagt att det är så?

Vem passar det att påstå något sånt?

Det vore verkligen alltför enkelt. Vilken underbar förklaring, vilket berättigande av våld i alla dess former.

De tycker om att lida. De vill gå ner i gruvorna och jobba, de gillar risken för ras och giftgas, stenlunga, ackordhets, tigger om tigerburar och tortyr.

Män kan inte våldtas är en bok som skakar om, även efter MeToo-rörelsen. Det är svårt att läsa, och diskuteras kanske helst på seminarium eller i läsecirklar. Att läsa den ensam, kan jag med erfarenhet intyga om, är svårt och kanske inte nödvändigtvis något att rekommendera. Men det är definitivt en bok som, tyvärr, kommer att vara aktuell länge än och som fortfarande väcker funderingar.