Recension

: Jag önskar jag hade...
Jag önskar jag hade... Giovanna Zoboli Simona Mulazzani (illustratör)
2015
Urax
8/10

Bland åtråvärda egenskaper och bildrik fantasi

Utgiven 2015
ISBN 9789187208270
Sidor 28
Orginaltitel Vorrei avere...
Översättare Ida Andersen
Först utgiven 2010

Om författaren

Giovanna Zoboli är italiensk bilderboksförfattare. Tillsammans med illustratören Simona Mulazzani har hon tidigare gett ut också Den stora slummerboken på svenska.

Sök efter boken

”Jag önskar jag hade…”, den här bokens titel, är också den inledning som gör varje mening i den komplett. Uppslagen avbildar i färgsprakande storformat olika djur mitt i sin hemmiljö, mer eller mindre fantasifull eller realistisk, och texten ger oss en av djurets egenskaper – som är det som jaget i boken önskar sig. Det allra första uppslagets text lyder till exempel: (”Jag önskar jag hade…”) ”Koltrastens ögon för varje grässtrå som växer på ängen”, och bilden avbildar en fågel som får breda ut sig över hela uppslaget, mitt bland nära skildrade grässtrån i olika nyanser.

Vi befinner oss precis bredvid koltrasten, på marknivå, och just den känslan är det säkert många som känner igen sig i: att vilja komma åt den där lilla världen som ryms i gräset men som vi är för stora för att se. Att det egentligen är tveksamt hur mycket koltrasten drar nytta av sin förmåga att se alla de små detaljerna som vi missar, att den snarare är helt inriktad på att dra upp maskar ur jorden än att fundera över de olika grässtråna, spelar mindre roll.

Tonen i boken skiftar mellan att vara realistisk och mer drömmande eller vildsint. ”…fjäderlätta steg fyllda av tystnad” är en helt realistisk egenskap hos tigern, medan ”Hundens vemod när snön faller om vintern” snarare är en tänkt egenskap, inläst av betraktaren. Ännu mer olika i fråga om realism är bilderna, där en panter som smälter in mot den svarta nattens bakgrund finns i den ena änden av skalan. I den andra änden återfinns till exempel lemurerna vars lek bland trädgrenar placerats i ett landskap där träden samtidigt är hyreshus.

Den här spännvidden gör boken rik, rolig och oväntad att bläddra i, jag blir som läsare överraskad och glad över de olika lösningarna och tolkningsmöjligheterna. Jag tror dock att en del av uppslagen, framför allt de mest filosofiska, går ett yngre barn förbi. Som det där den åtråvärda egenskapen är ”elefantens enorma öron som förstår allt himlen säger”. En annan typisk vuxengrej med boken är att man kan spåra influenser och hintar till andra verk, både konst- och bilderbokshistoriska, i bilderna. Jag är inte alls säker på att illustratören Simona Mulazzani läst Anna-Clara Tidholms Hanna, huset och hunden, men får onekligen den känslan av bilden av den gigantiska hunden i ett rum med möblemang mindre än hans huvud. Det spelar ju ingen roll om hon sett boken eller inte, med det är i alla fall roligt att tänka sig att hon gjort det.

Alice Thorburn

Publicerad: 2016-03-24 00:00 / Uppdaterad: 2016-03-20 17:36

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6504

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?