Simson tycker inte om beröring. Simson får raseriutbrott om någon närmar sig hans hår. Mamman och pappan som varit barnlösa i många år välkomnar en efterlängtad son. Något skiljer honom från andra barn. De förser honom med råd och ger exempel på vad som INTE går för sig så att han lär sig konsten att […][...]

En reseskildring kan ta sig uttryck på många olika sätt, men jag måste säga att jag aldrig tidigare läst något som liknar det här. Upplägget är att författaren P.F. Thomése tillsammans med tre andra holländska författare blir inbjuden av en humanitär organisation att resa till Israel och de palestinska områdena i Gaza. Thomése har inte […][...]

Efter att ha läst Anyurus första roman Skulle jag dö under andra himlar och förbluffats av dess magnifika språk så känner jag att detta blåa verk kommer förbinda mina ögon från första sidan till den sista. Och jag har rätt, den förbinder och allt annat än förblindar mig. En civilisation utan båtar är Johannes Anyurus […][...]

Förra veckan recenserade jag två mycket viktiga böcker om den sedan årtionden pågående konflikten i Gaza. Det är två böcker som visar hur starkt förhållandet mellan kultur och politik är. I Gaza, mitt älskade har Gideon Levy publicerat en samling krönikor skrivna under 2006-2011. Han har i flera år kämpat för att få fler att […][...]

Förord till den svenska läsaren. Det var en teatralisk tillställning utan dess like den där gången för länge sen. Någonstans i mitten av 1990-talet efter många års resande i Gaza, platsen för mitt arbete och min kärlek, stod vi där alla tre - den palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid, min utmärkte fotograf Micky Kratsman och jag - vid utfarten till gränsövergången i Erez som spärrar av remsan, nu liksom då. Det var mitt i euforin över Osloavtalet och vi trodde i vår enfald att ockupationen vars slut. Att Gaza var självständigt och befriat. Vi skulle inte resa dit längre, i alla fall inte för det sisyfosarbete vi ägnat oss åt i många år: att bevaka den israeliska ockupationen för de israeliska läsarna, de som inte ville läsa, inte se, inte höra. I ett enastående, oförglömligt ögonblick vände vi oss om, alla tre samtidigt, och med en gest som kunde ha lånats från filmens värld vinkade vi adjö till Gaza. Hej då, ockuperade Gaza, och inte på återseende, åtminstone inte i din ockuperade skepnad. Vi kommer inte längre att återvända till dig, skriva om dina umbäranden och förluster, om den meningslösa blodspillan, om förödelsen, förnedringen, fattigdomen, de bristande resurserna eller arbetslösheten som var din lott under så många år. Gaza hade slagit in på en ny väg, trodde vi, och vi vände oss åter mot Tel Aviv, den plats på jorden som ligger längst bort från Gaza, och som aldrig visat något intresse för Gaza eller berörts av dess öde. Den gesten slutade med ett fiasko. Kort därefter återvände vi till Gaza, till dess berättelser om liv och död som aldrig upphörde...[...]

Joe Sacco är tecknaren och journalisten som 2001 åkte till Gaza på uppdrag för tidningen Harper’s tillsammans med journalisten Chris Hedge. De skulle skriva om hur palestinierna klarade sig under den israeliska ockupationen under den första intifadan men började samtidigt rota i en händelse från november 1956 som rörde ett massmord på civila i staden […][...]

Tänk dig att du kommer hem från jobbet. Redan i ytterdörren möts du av en stickande rök. När du kommer in i vardagsrummet upptäcker du att möblerna står huller om buller och att det är ett stort hål i vardagsrummets bortre vägg. Eller att du har flytt från din bostad men går tillbaks för att […][...]

Gaza 1987. Tiden för den första intifadan, alla medier, såväl tidningar som teve, kontrolleras av den israeliska ockupationsmakten. Sådan är situationen när graffitin plötsligt börjar spridas i remsan – Gazas grå fasader får tjäna som forum för information, kommunikation och motstånd. Mia Gröndahl, som under flera år fotat graffitin i Gaza och nu sammanställt boken […][...]

Bukra fil mishmish är arabiska för ”imorgon, när aprikosträden blommar”. Träden blommar i samma säsong som den arabiska ökenvinden, sharaven, blåser och därför är det få aprikoser som överlever. Bukra fil mishmish betyder aldrig. Catrin Ormestad skriver detta och hon berättar att vid sidan om inshallah, ”om Gud vill”, är bukra fil mishmish det vanligaste […][...]