Rayan har med kompisarna Amir och Caspian fått ett uppdrag att lämna kryddor hos sin faster. De stiger på i lägenheten och tänker att de ska dra vidare men så hamnar de runt köksbordet. Fastern har krävt av dem att tvätta sina händer och de fattar inte vad som händer förrän de upptäcker att de lydigt rullar vindolmar åt henne:

Det sjuka var att vi stannade kvar. Hade det varit någon annan hade vi taggat för länge sen. Det var något speciellt med blattemorsor och deras energi. De kunde få en maffiaboss att bli en gullig valp.

Berättelsen i Yani utspelar sig i Alby, en förort till Stockholm. För huvudpersonen Rayan går livet sin gilla gång i skolan. Han hänger oftast med kompisarna Amir och Caspian. Det som händer dem detta sista år i grundskolan, årskurs nio är nog bekant för många. Lärare som understryker hur viktiga deras ämnen är och som väcker gehör med varierat resultat hos eleverna. Tjejerna i klassen reagerar över orättvisor för att omgivningen både då och nu värderat manligt och kvinnligt olika. Tankar på gymnasieskolan som alla ska söka in på får ovissheten att breda ut sig, men kanske att det blir bra ändå?

En händelse vänder upp och ner på vardagslunken. Det blir ostadigt under marken och världen ses med andra ögon. Engagemanget som följer i spåren av händelsen, gör att samhörigheten blir ännu starkare med skolkompisarna, också i förhållandet till tjejerna i klassen. Sebbe är den entusiastiske fritidsledaren som lotsar de unga och ingjuter mod. De får inte ge upp!

Berättandet sker med Rayans rättframma språk och visar en människa som är på väg att lämna barndomen. Han registrerar ekonomiska skillnader genom att konstatera att ingen i hans kretsar handlar på Vivo, där allt är mycket dyrare. En skolutflykt med skidåkning har varit inplanerad länge av skolan och alla åker med trots att ingen har erfarenhet av skidsport sedan tidigare. Rayan känner sig tveksam över modersmålslektionerna i arabiska, han är inte jättemotiverad. Det är som om anpassningen till ett svenneliv är påbörjad fast ändå inte. Det är världen och medmänniskorna som betyder något, inte vilka specifika traditioner eller kunskaper som någon förståsigpåare menar är viktiga.

Jag föredrar att läsa berättelsen rakt upp och ner. Vänner är fantastiska (och Rayan måste erkänna att också syrran är ok). Lika fantastiskt är det att läsa om hur måna lärarna är om eleverna. Omsorgen tas visserligen inte alltid emot förbehållslöst. Likväl är det rörande att i slutscenen se hur skolans yngsta elever ger eleverna i årskurs nio en varsin röd ros. Skolan som en plats där man får minnen för livet är fint skildrad och visst kommer läraren Eva att till slut börja använda ordet ”yani” i stället för ”sålunda”. Även om det sker först någon gång efter att boken tagit slut.

Similar Posts:

• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Skolan står i brand
• Vajlett och skolan
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp

Berättelsen följer Dogge och Billy, och utspelar sig i och kring den fiktiva miljonprogramsförorten Våringe där Billy bor med sin familj. Dogge bor i den välbärgade grannorten Rönnviken. Vid berättelsens början har Billy just blivit skjuten, och Dogge är huvudmisstänkt. Läsaren får parallellt följa Billys och Dogges uppväxt – geografiskt nära varandra, men socioekonomiskt åtskilda. Steg för steg blir de stökigare, oroligare, och drar sig närmare kriminalitet. Steg för steg brister de skyddsnät som skulle ha förhindrat det.

Språkligt och stilistiskt står sig I dina händer bra i genren. Den är lättillgänglig och medryckande, med snabb dialog och många berättarperspektiv. Samtidigt är lokalpolisen Farid betydligt mindre hårdkokt än den genomsnittliga litterära mordutredaren på grova brotts-roteln, och utgår mer från en vilja att hjälpa och förstå ungdomarna på väg in i kriminalitet än en vilja att göra upp med buset. Han har också ett fungerande äktenskap, vilket är en befriande kontrast mot den klassiska deckarpolisen som trånar efter sitt ex och undrar varför de vuxna barnen inte hör av sig.

Porträtteringen av de kriminella ungdomarna känns mindre trovärdig – inte minst ”Italienaren”, en gängkriminell tonåring som på bara en halv sida hinner slänga ur sig så disparat slang som ”mannen, jävlar”, ”lugna dig ett par hekto”, ”het på gröten” och ”kör så det ryker”. Annat som drar ner trovärdigheten i berättelsen är när Dogge gör ett villainbrott, och hittar ”medicinsk marijuana” (bara omkring ett hundratal licenser för cannabinoider av torkade växtdelar beviljas årligen så sannolikheten för att hitta dem i en slumpmässigt vald villa är nästan noll), och ”prozac” (fluoxetin marknadsförs inte under det namnet i Sverige).

Gängkriminalitet och dödligt våld – i synnerhet med skjutvapen – är ett allvarligt och tilltagande problem (även om det tar trettio sekunders googling att bli överraskad över hur mycket mindre ökningen är än det framställs som i media). Det är rimligt att det porträtteras i populärkulturen, och Giolitos skildring är på flera sätt mer nyanserad än jag kanske hade väntat mig. Men det är också ett ämne som är otroligt infekterat, används flitigt som politiskt slagträ, och jag är tveksam till om Giolito är rätt person att skildra det. Hon är en vit kvinna i övre medelklassen som arbetat inom affärsjuridik och internationell rätt. Så vitt jag kan se har hon ingen personlig eller mer omfattande professionell koppling till ämnet. Dogge och Billy är trasiga barn som är både offer och förövare. Billys mamma Leila är ensamstående förälder, bor i ett ”särskilt utsatt område”, och utsätts för diskriminering och marginalisering. Farid är uppvuxen i Våringe och har lagt sin karriär på att lära känna småkriminella ungdomar. Giolito är uppvuxen i Djursholm, har en universitetsutbildning och ett högstatusyrke, och bor nu i Bryssel med sin man och tre döttrar. Hon tar på sig att skildra alla dessa karaktärers tankar och känslor, och hur väl eller korrekt hon gör det är svårt för mig att avgöra, men att kunna måla upp en berättelse som Göteborgsposten lyriskt beskriver som ”ett slag i magen” betyder inte nödvändigtvis att man är rätt person att göra det.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Sockersött och avgrundssvart
• När allt är för sent
• Yrkeskriminella bygger bo
• Omöjlig att lägga ifrån sig

De motstridiga känslorna tar krafterna ur Aicha – som har bestämt sig för att hålla låg profil. Hennes tvillingbror har varit på fel plats vid fel tillfälle och trots ett frikännande i en mordrättegång möter alla i familjen omgivningens misstänksamhet. Ali är nu hårt kontrollerad av sin mamma. Det enda som kan göra att vardagen kommer tillbaka är planerna på ett giftermål. Och att Ali gör vad han kan för att bli vuxen. Han vantrivs på bygglinjens utbildningsplats men har inget val.

Det inre upproret i Aicha har också en annan källa. Killen som hon kände att hon klickade med har oklar anknytning till de kriminella handlingarna som sker utanför det egna lägenhetsfönstret. Vem ska hon tro på egentligen och särskilt när ingen talar öppet om vad som händer? Namnen på kompisar som brorsan och killen rör sig med verkar involverade i tunga saker.

Det rappa språket och snapandet med telefonerna är ungdomarnas värld. Som kontrast kliver mamma Mona in. Hennes energi utgår från en stark revanschlust. Det ska bli en bröllopsfest som ingen ska klaga på. Sorgkanter uppstår med pappa Husseins tungsinthet och tankar. Han jobbar, jobbar och den unga generationen frågar sig om ett sånt liv verkligen är värt att leva.

Livet i Husby är ingen lätt match. Grundtilliten till grannarna är omskakad. Mellan generationerna växer klyftan för varje minut som Alis blivande fru vistas i badrummet med dörren låst, för att göra ett nytt videoklipp till sin Youtube-kanal. Scenen från telemarketingföretagets rum där arbetsbåsen står tätt, kan användas i all ledarutbildning för att visa hur man INTE ska coacha sina anställda. För Aicha är dessvärre telefonringandet det enda jobb hon kan få.

I Lowkey skildras människorna som är närmast dödssoffren i samband med skjutningar i förorten. Deras planer kastas om ideligen, deras drömmar krossas. Betydelsen av att ha någon form av överlevnadsknep kan inte underskattas. Det hjälper att ta till humor när krigen och katastroferna lurar bakom gatuhörnen. En svensk chef som kommer med en flaska vin till familjen som aldrig dricker alkohol blir en lustighet liksom driften med produkterna inom skönhetsbranschen:

Sibel försöker kolla snett på mig, men det går inte. Hennes ögonfransar är för långa och felplacerade med limmet, så dom tynger ner ögonlocket. Hon kan bara kolla rakt fram utan att skada ögat.

Tanken är nog inte att vi ska skratta åt dem som gör bort sig – snarare bara visa upp lite medmänsklig klantighet. Det lättar på trycket, tro’t eller ej.

Farshin tar avstamp i en oerhörd verklighet där konflikter slutar i dödligt vapenvåld. Hon föreläser inte om samhällssegregering och klasskillnader utan litar blint på sin läsares förmåga att dra egna slutsatser. Dessutom skymtar en gigant bakom Farshins drama. Den drabbade familjen, det snabba replikskiftet och den onda bråda döden påminner väldigt mycket om William Shakespeare.

Similar Posts:

• Shakespeare i Husby
• Skolan och kompisarna
• Ode till det hopplösa
• Amor vincit omnia
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.

Aicha och Ali är tvillingar. I början av boken Mizeria är Ali superförbannad på sin syster som skiner som en sol på Snapchat. Hon har nämligen lånat hans nya Adidasjacka utan att fråga om lov. Till råga på allt har hon använt ett blomsterfilter på bilden som enligt honom gör att jackan nu blivit helt ”guzzifierad”.

Ali är kille med allt vad det innebär. Han har kompisar från dagisåldern och en av dem står honom närmare än alla andra. Aicha är tjej och intar en tuff attityd för att hon inte vill låta någon tro att vem som helst ska kunna bli ihop med henne.

Ungdomens drivkrafter är starkare än något annat. De unga tvillingarna berättar i ett drivet tempo om livets drabbande händelser. Några kapitel är berättade ur mammans, pappans eller vännens perspektiv. På det här sättet återges en komplexitet som inte går att ifrågasätta.

Lustfylld humor förekommer tätt i den första halvan av boken. Dialogerna och det talspråkliga visar upp en individualism och en kärlek till orddueller. Ena stunden vinner Aicha och andra stunden Ali. Jag får en stöt av medkänsla när jag läser Aichas betraktelse av den åtta år äldre väninnan och hennes lilla dotter:

Lilla, söta, klumpiga Aya rullar runt i Mishas famn och vägrar somna. Misha överöser henne med kärlek, Aya får höra hur mycket mamma älskar henne minst tre gånger innan hon ens öppnat ögonen på morgonen. Varken jag eller Ali har något minne av att våra föräldrar någonsin sagt det till oss, bara tanken är skum att dom någonsin skulle visa en annan sida än kontroll eller besvikelse. Det är så annorlunda för dom nya barnen, jag undrar hur skillnaden kommer att visa sig i framtiden.

Bokens andra halva visar fortfarande samma rappa språk men här tillkommer händelser som orsakar sorg. Livslågor som hastigt släcks men också frustrationen över en samhällsutveckling som är högst aktuell. Det finns all anledning att granska vad som cirkulerar i rapporteringen av förorten, bland annat i sociala medier men också bland politiska partier. Det tycks som om det är viktigare att svartmåla förorten och dess invånare än att diskutera lösningar kring arbetsmarknadens osäkra förhållanden med timanställda och gig-ekonomi. Även neddragningar i resurser till skola och bibliotek borde diskuteras mer högljutt på sociala medier.

Det krävs talang att gestalta ett drama på det sätt som Melody Farshin har lyckats med i sin debutbok. Vem vill läsa om medelklasstillvaro när det finns böcker som brinner och påminner om hur fort ett liv slås i spillror? Shakespeare hittas numera i Husby.

Similar Posts:

• Efter dödsskjutningen
• Vardagsdrama för förskolebarn
• Bladvändarspänning på västkusten
• Om att slå sig fri och gå vidare
• Hur olik får man vara?

Plötsligt bryter sig fler och fler inslag från skoltiden in i hennes liv – en gammal vikarie blir hennes lärare på litteraturvetenskapen och han är tillsammans med en annan gammal lärarbekant, en kvinna som var mer än så, en förebild, en idol, som nu har skrivit en bok om sådant som skedde där och då. Därtill en gammal klasskamrat som vill att den sanna historien ska berättas, historien om hur det verkligen var. Plötsligt spökskriver Hélène sin barndom och ungdom och förvirringen blir snarare större.

Det tycks mig som om Elise Karlsson vill skildra och levandegöra ett mer subtilt utanförskap. Hélène kan i de flesta sammanhang passera som en i mängden men när det gäller detaljer känner hon sig fel och främmande. Det handlar om att ha internaliserat ett språk, eller ett sätt att använda språket, men också synen på sig själv och världen, sig själv i världen.

Samtidigt är vilsenheten inte bara den som tillhör den klassmässigt förvirrade, utan också något som kan sägas höra till åldern – och tiden. Förr var man så illa tvungen att bli något så fort man blev vuxen; det fanns inte tid att vela och leta, något som nu – och även 2001 – närmast är legio. Hélenè vacklar och tvekar men jag lyckas inte riktigt läsa henne som så annorlunda. Kanske är det för att hon är så välformulerad som jag har svårt att se henne som den hon är, eller ska vara. Det hon säger sig inte kunna, inte ha klarat av att anamma, ter sig ändå så nära att jag bara ser en spegelbild av alla mina verkliga och fiktiga medelklassbekanta.

Jag tilltalas mer av det allmänna än av det specifika, hur platsen där man växt upp sätter sina spår och hur den kan bli främmande, trots att man är kvar där. Hur det är att alltid längta någon annanstans, oavsett orsak. Hur man tillägnar sig nya platser, erövrar dem bit för bit, hur den yttre kartan samspelar med den inre.

Eller hur snåriga även ganska enkla relationer är, hur pojkvännen Rickard verkar mer intresserad av vad läraren Jussi sagt och gjort än av sin flickvän, men hur han ändå tycker att det är självklart att hennes vilja ska spegla hans.

Därtill finns spänningsmomentet – vad kommer det hon skriver att leda till, kommer hon att få den hämnd hon önskar? – som jag nästan motvilligt dras med i.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• Norma Jeane åker på charter
• Schablonartat om klass
• Fly, fly away
• En berättelse om klass

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.

Similar Posts:

• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Kulturell vantrivsel

Ibland vill man bara försvinna
man mår keff, att aldrig få vinna
lägga sig ner och aldrig mer vakna
man tänker här på jorden finns inget jag ska sakna
(Latin Kings – ”Borta i tankar”)

Det är lätt att tröttna på Dogge Doggelito. Han har under senare år exponerats mycket och synts i allt från lekprogram i tv till den uppmärksammade ”cykel på köpet”-reklamen för Elgiganten. Kim Veerabuthroo Nordbergs reportagebok om Dogge väcker intresse för artisten jag trodde jag hade tröttnat på sedan länge. På bokens baksida går det att läsa att ”ingen har hyllats så mycket för sitt bidrag till den svenska hiphop-scenen som Dogge Doggelito” och det tycker jag är helt rätt. Det går inte att underskatta Dogge och Latin Kings betydelse för svensk musik och personligen tycker jag att albumet I skuggan av betongen är den bästa svenska hiphop-skiva som gjorts.

Ibland vill man bara försvinna berättar om Dogges uppväxt i Alby, hans fängelsevistelse, genombrottet med Latin Kings och förlusten av hans hustru Leonida. Det är onekligen en intressant bok och reportageformatet gör den lättläst på ett sätt som passar historien. Bokens problem är att det aldrig känns som man riktigt kommer Dogge nära inpå livet, han har ett avståndstagande trots att han i boken talar om högst personliga händelser. Detta gör att berättelsen känns något ytlig i sina stunder och inte tillför någonting nytt till historien om Dogge och Latin Kings.

Att Latin Kings övriga medlemmar Chepe och Salla inte ville medverka i boken är synd då deras närvaro kunde skänkt ett annat perspektiv. Jag tror även att det hade fyllt en funktion att låta Daddy Boastin` komma till tals då han var med i gruppen under en lång tid. Det är enbart den något avståndstagande Dogge som får talutrymmet vilket kan ses som logiskt då boken handlar om honom men resultatet blir något entydigt och mycket av det som står visste jag redan om Sveriges första riktiga rapstjärna. Nordberg skriver då och då om hur svenska samhället såg ut under en viss period i Dogges liv och detta är en av boken styrkor, blicken lyfts och texten blir någonting mer än enbart en lång intervju.

Bokens titel är tagen från Latin Kings låt ”Borta i tankar” och är passande då det känns som ett tema hos Dogge. Känslan att må keff återkommer i boken och det är någonting som antagligen alla människor känner igen sig i. Det är lätt att avfärda Dogges utveckling från förortsrappare till deltagare i lekprogram på tv men livet handlar inte bara om att göra det som i allmänhetens ögon ses som rätt. Verkligheten är komplicerad och det må vara enklare att gitta från den i sköna drömmar än att kränga cyklar från Elgiganten. Så enkelt är det inte. Livet är komplext vilket Nordbergs bok gestaltar väl.

Similar Posts:

• Lysande svensk musikjournalistik
• Zlatan + Fotboll = Sant
• Berättelsen vore bättre i någon annans händer
• Bokmässa i Rinkeby
• DIY – politisk och peppande

Det är en tunn liten bok som nästan uteslutande består av elevernas röster, av okommenterade, anonyma citat. Så här är det på min skola, det här skulle jag vilja förändra, därför tror jag folk tänder eld på skolor, det här skulle jag vilja säga till politikerna och så här skulle jag göra om jag var politiker. En del stycken är kortare, andra längre. Några är rent hotfulla, andra snarast desperata. Alla bryr sig sannerligen.

Vi har bra lärare men vår skola är liten och vi har jättegamla böcker som säger fel, till exempel i samhällskunskap.

När vi vill förbättra vår skola är svaret: Det finns inga pengar.

Sänk kraven era gubbjävlar! Tror ni kan göra vad ni vill, ni vet inte hur svårt det är, det är inte ni som behöver lägga ner all er tid på skolan, ni behöver inte oroa er över om ni kommer in på ett gymnasium eller inte …

Eleverna bryr sig om orättvisor, läskiga miljöer, våld och mobbing, taskiga och utbrända lärare, betygs- och provstress, brist på utrustning och mat. Mat? Mat. Förvånansvärt många skriver om att det borde finnas mat så alla fick äta sig mätta, så att man orkar hela dagen. Inte bara det vanliga gnället på äcklig skolmat (som kan vara mer eller mindre berättigat, men som man ju alltid ångrade sen, när man blev vuxen och tvungen att laga själv), utan faktisk brist på mat. Att den inte räcker till alla.

Bland elevernas foton finns några få som avbildar något som ser trivsamt ut, ett välordnat och relativt mysigt klassrum eller en glatt målad vägg där alla fått skriva sitt namn. De allra flesta visar på brister och vandalism, på trasiga möbler och rutor, sönderkarvade bord och sunkiga toaletter, ekande kala korridorer och taggtrådsförsedda stängsel. Det är fängelselikt.

Ofta finns inga människor alls på bilderna, men ibland finns eleverna med som kroppar, som ben som sparkar, händer som håller cigaretter, pekar finger, en brinnande pingisboll. Inga ansikten. Tröstlösheten är minst lika påtaglig som i orden, men visar kanske också just på behovet av uttryckssätt.

Det är förstås den här bokens vinst, att den ger ett visserligen begränsat utrymme att komma till tals på. Samtidigt saknas något som utlovas i de båda konstnärernas besök ute på skolorna, själva mötet. Dialogen. Här uppstår ingen sådan. Varje röst står ensam, blir till och med en bricka, ett lösryckt citat som författarna kan flytta runt. Det blir tydligt inte minst i hur man valt att kontrastera med korta citat från diverse skolpolitiker (också de anonyma). De blir en blek fond med sina formella politikerfloskler. Klart clueless.

”Jag tror att många elever ändå har förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningspolitisk talesperson

”Känner inte igen påståendet om att många högstadieelever är arga på politiker. I de fall de är det så bör man väl fråga dem. Jag vet faktiskt inte.”
Kommunalråd. Skolansvarig

”Det är inte riktigt min bild, att högstadieelever generellt saknar förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningsutskottet

Och det känns som att Fuck skolan i slutänden valt lite fel väg. Istället för att få de båda världarna att närma sig varandra, ungdomarna i skolan och de som bestämmer över den, målar den upp två oförenliga läger. Förortskidsen och de världsfrånvända eliterna, de oförstående vuxna.

Jag känner igen känslan av att ständigt vara missförstådd, misstolkad och omyndigförklarad. Att ingen lyssnar på en. Men två vuxna konstnärer borde kunna göra något mer med det materialet. Inte bara måla upp schabloner, utan också leda vidare, ställa relevanta frågor. Det är väl ändå ingen som tycker att är det okej att vissa skolor är dåliga?

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Hur kunde det gå så fel?
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Blir du lönsam, lille vän?
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp

Ja, Blackeberg har onekligen fått sig en dust av sina egna författarsöner, både Ajvide Lindqvist och Handberg är ju uppväxta där. Mobbing och missbruk är förvisso knappast något unikt för just Blackeberg (även om vampyrer nog får sägas vara det) och platsen får något av en dubbelroll. Dels är ju förorten helt central för berättelserna genom att de beskrivs med en sådan exakthet som bara någon som själv är uppväxt där och som dessutom har en tydlig hat/kärlek till området kan frambringa, men också för att den statsplanerade arbetarförorten ger en hög igenkänningsfaktor då den ju finns i praktiskt taget alla svenska städer.

I den här berättelsen, som onekligen har självbiografiska inslag, men i vilken utsträckning känner jag inte till, finns berättarjaget Peter. Han bor i det blå höghuset tillsammans med sin ensamstående mamma, som bedriver hårsalong, och med sin äldre bror som med tiden faller ifrån. Fadern är frånvarande och istället har mamman en kompis, kommunisten och konstnären Kjerstin, som bor där under långa perioder. Blackeberg är ett litet mikrokosmos där de dåligt isolerade väggarna gör att de flesta vet det mesta om varandra. Det mesta stannar dock som skvaller, och rediga ingripanden när de vuxna männen ägnar sig åt hustrumisshandel på fyllan är sällsynta. Samma synsätt gäller den yngre generationen vars haschrökning och vandalism ses som helt naturliga inslag på deras utstakade väg till att i framtiden bli nästa generations alkoholiserade hustrumisshandlare.

Peter och hans vänner, Dockan och Flåris, bedöms också gå just den vägen, men är ännu lite för unga. Istället har de sin egen klubb, klubb Ibsen, som är döpt efter Ibsengatan, med klubblokal i ett skyddsrum i höghusets källare. Vad klubben egentligen är till för vet de inte riktigt själva men bara faktumet att de har en klubb drar många till sig. När så den okände läraren S, en förkämpe mot pöbelvälde och ivrare av ordning och disciplin, tar sig an Peter visar han på ett engagemang som går långt över det som de vanliga lärarna visar. Han skall helt enkelt göra karl av den faderlösa pojken och rädda honom från knark och brott. Hans engagemang visar sig dock vara mer än tvetydigt och nyttjar sig väl av förortens rådande tystnadskultur.

Handbergs roman består av många välskrivna scener där tidstypiska attribut blandas med ett mer universellt tema om hur ett barn, och senare en ung tonåring, förhåller sig till omvärlden och den mängd roller den får axla gentemot föräldrar, vänner, klasskompisar, vuxenvärld etc. Att Handberg har ett stort intresse för kalla krigets kärnvapenkrigshot framgår tydligt då det yttre hotet från supermakterna ständigt är närvarande, något som är lätt att glömma idag men som då både var ett reellt hot och en källa till allmän ångest. Som läsare får man både hoppa fram och tillbaka i tiden men också växla mellan olika berättarstilar och till en början upplever man att det nog finns en röd tråd där någonstans, men att den är svår att följa. Detta skapar tyvärr en viss spretighet, men sakta men säkert försvinner den. Och då, runt halvvägs, tar boken ett starkare grepp. Att Handberg både är en bra skribent och att han har någonting att säga med sitt författande inser man dock redan efter det första kapitlet och det håller mig kvar till en början, innan historien som sådan skapat sin egen dragningskraft.

Skräcken finns också här, dels i form av läraren S, men i ännu större utsträckning på grund av vetskapen om att alla andra blundar och att det är som S säger rakt ut: ”ditt ord mot mitt”. Med sådana motståndare skulle hjälpen från en vampyr vara mer än önskvärd. Tyvärr är de ju rätt så sällsynta. Till och med i Blackeberg.

Similar Posts:

• Vecka 46: Lär mig!
• Underliga vägar, här kommer vi
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Metamonster i ett mörkt åttiotal
• Svarta hjärtan, svarta hål

Familjen består av en pappa och hans två barn. Den äldre brodern, Zackarias, från ett tidigare äktenskap och den sjuttonårige Gallus, vars mor bor någon annanstans och inte är kapabel att sörja för honom. Ingen av dem mår bra. Pappan och Zackarias har båda någon form av odefinierad fysisk sjukdom och Gallus har dragit sig undan från yttervärlden in i ett dataspel där han framlever sin vakna tid, nästan helt utan kontakt med den fysiska verkligheten runt omkring honom.

Scenen är Frölunda Torg. En plats där ett enormt shoppingcenter flankeras av de för förortstorgen karaktäristiska miljöerna. Kvarterskrogen, busshållplatsen, systembolaget och de höga husen som ramar in allt detta. Att det är just Frölunda Torg och en storstad kan vara, men behöver inte vara, relevant för läsupplevelsen. Stämningarna och livet på alla dessa torg runtom i landet är förmodligen desamma, och jag tror att många läsare är bekanta med den känslan. Oavsett om det är i Göteborg eller i norra Värmland.

Vi lär känna den här familjen när hopplösheten redan har slagit klorna i dem. De har inga pengar. Ingen kan jobba. Zackarias sjukdom är så svår att definiera så att diagnosen uteblir, och därmed sjukpenningen. Gallus är sjutton år och går inte i någon skola. Därför har familjen inte rätt till något stöd för hans försörjning. Pappans pension måste räcka till att försörja hela familjen. Läsaren förstår att detta inte är möjligt.

Som extra börda på svält, fattigdom, sjukdom och svek får pappan reda på att en obetald skuld har blivit såld vidare till ett par frilansande indrivare vars metoder han allt för väl känner till. Ungefär där känner jag som läsare att jag själv hade dukat under, men den här familjen klamrar sig liksom fast vid kanten på stupet. Gallus är nämligen en av de bästa, kanske bäst i världen, på det här dataspelet han spelar. Det finns pengar att hämta där i en turnering som ligger några månader fram i tiden. Kanske, eventuellt att familjen på ett eller annat sätt kan hålla ut fram tills dess.

Detta tillstånd av ovisshet och hopplöshet som så lätt kan knäcka en människa, är normaltillstånd för den här familjen. Normaltillstånd överhuvudtaget innehåller toppar och dalar. Så även här. Det finns stunder då familjen är på topp sett utifrån just deras förhållanden. Ett förtroligt samtal eller en fullproppad matkasse från affären ger en, om inte guldkant, så i alla fall ett kvitto på att deras tillvaro har ett värde.

Människans hopp och hopplöshet är ett outtömligt ämne, och Börjesson lyckas här med sina karaktärer fånga detta på ett fint sätt. Språket fungerar bra och jag tycker om det stilistiska greppet att låta beskrivningarna av Gallus spelande vara språkligt annorlunda än den övriga texten. Som läsare upplever jag i och med det att Gallus faktiskt befinner sig på ett helt annat ställe än sin far och sin bror.

Den läsare som är intresserad av att hitta underliggande betydelser kan leta i namnet Gallus, och den läsare som uppskattar laddade miljöskildringar kan finna det i en spårvagnsresa pappan och Zackarias företar sig från Frölunda Torg in till stan.

På ett sätt vill jag inte analysera den här boken för mycket. Jag tycker att den förtjänar att läsas helt förutsättningslöst. Min känsla är att boken kommer att ge till varje enskild läsare det just den läsaren behöver ha av den. Att försöka komma med kritik är också svårt för mig eftersom jag inte har bearbetat boken färdigt än. Karaktärerna vill inte släppa taget om mig. Möjligtvis är boken för kort och frågetecknen lite för många. Möjligtvis blev jag aningens lite för störd och fick lite för ont i magen.

Det här är en mycket intressant debut, och jag förväntar mig, eller snarare kräver, en fortsättning på detta författarskap.

Similar Posts:

• Om ”Gallus”, utsatthet och Frölunda Torg : Författarintervju med Pål Börjesson
• Stort intresse för debuten ”Gallus” på Pusterviksbaren
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg
• Bildningsväg genom betongen
• Ryggont vid läsning, ändå bra!