Skolskjutningarna som tycks äga rum allt oftare men hela tiden på avstånd landar mitt i rikemansidyllen. Skottlossning i ett klassrum i Djursholms allmänna gymnasium. En lärare och några få elever och bara en är oskadd – Maja. Bland de döda finns hennes pojkvän Sebastian och bästa vän Amanda. Nio månader senare står Maja inför rätta och det är under rättegångens tre veckor vi får följa henne.

Det är en intressant, gripande och tankeväckande skildring – hur kunde det gå så här, så långt, så illa, och Maja ger oss delar av svaren men som så ofta leder de vidare till fler frågor. Funderingarna kring sanningen, hur sanningen i rätten skiljer sig från den gängse betydelsen av ordet, det nästan metafysiska i att det rätten tror på blir vad som faktiskt hände, ur ett visst perspektiv är mycket fascinerande i det här sammanhanget – vi läsare vill veta allt, tycker oss ha rätten till det, men vad är ”allt” och vad är sant?

Maja berättar bara så mycket som hon måste, även om läsaren får veta mer än vad som sägs i domstolen, mycket mer, är det ändå inte så att hon fläker ut sitt innersta – när hon är på vippen att komma för nära det som verkligen bränns backar hon, om och om igen. Lusten att öppna sig fanns där men nu är den reflexen undertryckt. Hätskheten går ändå i vågor, tysta och sammanbitna utbrott mot advokaterna, mot föräldrarna, mot läsarna.

Det är lätt att slänga ur sig ord som hat, och jag hör pausen där Maja inväntar läsarens reaktion. Hon har mig i sin hand och hon vet det. Hon riktar sig till mig, till oss, som inte förstår, som vill hitta förklaringar, som fastnar i klichéer och plattityder.

Någon gång kan jag haka upp mig på att Maja är så välformulerad, att hon låter så mycket vuxnare än sina arton år (borde hon inte vara åtminstone nitton, eller har hon fått börja skolan tidigare, missade jag den detaljen?), men samtidigt – hon har suttit och tänkt och formulerat sig i flera månader. Dessutom är hon intelligent och har åtminstone gillat att läsa.

Men som person är hon ändå väldigt undflyende. Hon har inga intressen, har ingenting speciellt. En skapligt hög status i klassen men ändå anonym. Inga särskilda planer – när jag tänker efter förvånas jag över hur mycket av oskrivet blad hon ändå är, innan hon genom Sebastian blir Någon. Det skulle mycket väl kunna vara en förklaring men är det kanske inte heller. Jag ser henne framför mig där hon sitter men min bild är fel, så att jag gång på gång måste ändra den. Jag ser henne som så långt ifrån Amanda när de i själva verket är ganska – väldigt – lika och jag inser att jag luras av mina egna fördomar.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lionel Shrivers Vi måste prata om Kevin men egentligen är det ju bara brottet de har gemensamt. Eller – oförmågan att som förälder nå sitt barn och kanske vice versa. Maja önskar ju gång på gång att någon ska se och hjälpa henne, ta ifrån henne det ansvar som väger alltför tungt, men hon vet samtidigt att ingen kommer att göra det. Orden är bara ord, bevisat om och om igen – som man kategoriskt kan känna. Och där finns en orsak till den hårda fasaden och ilskan som ett försök att dölja det andra. Ett pansar att sluta in sig i, för att man ville, för att man måste. Ett skal man inte kan hacka hål på själv på egen hand. Jag känner mest sympati för henne, också när hon är rejält osympatisk.

Det finns inga enkla svar här, det finns röda skynken men funderar man lite går allt att vrida och vända på ytterligare en eller ett par gånger, bortsett kanske från den, vad det verkar, vidrige Claes, mannen som är motsatsen till ungefär allt en förälder ska vara. Där blir det faktiskt för mycket, långt mindre hade räckt för att motivera de delarna av handlingen.

Malin Persson Giolito är jurist och har arbetat som advokat, vilket för mig skapar en extra trovärdighet åt skeendet i rättssalen men när hon i efterordet berättar hur hon frångått såväl lagstiftning som terminologi på området känner jag mig en aning lurad. Det blir kanske en bättre bok men det som kändes sant och riktigt är det inte längre. Å andra sidan är det tillräckligt bra för att jag ska kunna svälja den invändningen. Det är intensivt och medryckande och ibland spänning på nagelbitarnivå och väldigt mycket att fundera på.