Att höra hur Haymitch hamnade där låter kanske som en deprimerande historia? Dessutom vet vi ju i stora drag hur det kommer att gå redan innan vi öppnar romanen – om man nu med ”vi” menar oss som blev trollbundna av ursprungstrilogin från början, och fortfarande hänger kvar, trots att Collins förra prequel, Balladen om sångfåglar och ormar, hade uppenbara brister.

Med Sunrise on the Reaping – till skillnad från sina fyra föregångare har denna fått behålla sin engelska titel i svensk översättning – går Collins på många sätt tillbaka till ursprungskonceptet. Vi får följa en ung människa från distrikten, besegrad periferi i förhållande till den segrande huvudstaden, som väljs ut som tävlande i de grymma Hungerspelen, där distriktens ungdomar ställs mot varandra på arenan tills bara en överlevande vinnare står kvar.

Att författaren ändå lyckas variera det här konceptet och ge det liv än en gång är skickligt. Relationerna mellan de tävlande, dödsfiender eller tillfälligt allierade, engagerar, liksom hela prequel-paketet. Ja, vi vet vart vi är på väg, men vi vet ju inte hur vi kommer dit. Trådarna i den väv som är romanen pekar både framåt och bakåt. Välbekanta karaktärer kommer igen.

Det gäller också samhällskritiken, det bärande element i Hungerspelen som ska ha fått såväl filmatiseringen som den upproriska handgesten som används i den förbjuden i flera asiatiska länder. Bland annat i Thailand, Myanmar och Hong Kong har de tre mittenfingrarna i luften blivit en symbol för verkliga demokratirörelser.

Det kan ta tid för ett uppror att spridas. För en gnista att slå ut i en omstörtande eld.

Sunrise on the Reaping börjar på slåtterns morgon, den dag på året när Hungerspelens tävlande från varje distrikt ska utses och skickas till huvudstaden. Inte bara två från varje distrikt detta 50:e spel, utan fyra. Fyra barn mellan 12 och 18 år, sammanlagt 48, som skickas mot en nästan säker och definitivt plågsam, tv-sänd död.

Det är Haymitch Abernathys 16-årsdag, och han kommer aldrig mer att få gå och lägga sig i sin egen säng, under samma tak som sin mamma och lillebror. Aldrig mer smyga sig till stunder i skogen med sin käresta, Lenore Dove.

Regimen har makten att ta ifrån dig allt i Hungerspelens värld. Men den som har förlorat allt kan kanske också bli en farlig fiende?

En liten gnista kan bli en omstörtande, förgörande eld.

Similar Posts:

• Upp till kamp
• Beroendeframkallande var ordet, sa Bull
• Ljudet av Snow som faller
• Att överleva på andras bekostnad
• Den eviga frågan: finns det toaletter i rymden?

En annan gryning utspelar sig ett par decennier framåt i tiden, i ett lätt igenkännbart men samtidigt annorlunda Stockholm. Sverige är en sluten apartheidstat, styrd av ett icke namngivet främlingsfientligt parti. Medborgarna är uppdelade i klasser, baserade på biologiskt ursprung och med olika rätt till välfärd, till utbildning, vård, bostad och arbete. De med låg social status kämpar för överlevnad och existensberättigande. De med hög status har betydligt mer att förlora. Det är ett obehagligt trovärdigt sätt att styra med hjälp av rädsla och privilegier.

Fantastik blir lätt framtung med allt som behöver förklaras. Så inte En annan gryning. Camilla Sten kastar oss in i huvudpersonen Isas vardag, där tunnelbanan stoppas på grund av demonstrationer – det är den 30 november – och resenärerna tvingas passera extra kontroller på väg till ersättningsbussar.

De flesta i vagnen ser ut att vara C eller D, och det är som det brukar vara. De som har ett litet svart A eller B i sitt pass behöver inte leva med de ständiga förseningarna, de gnisslande spåren, den unkna stanken. Alla omkring mig har något att frukta. Det är inte svårt att hitta en förevändning för att gripa en eller två av dem. För sådana som dem finns inga undantag och inga marginaler, och det gör det inte för mig heller, egentligen. Inte nu längre.

Isa tillhör en liten grupp aktivister som kallar sig Vita rosen. Det är inte det enda i romanen som har en bismak av tyskt 1930-tal – regeringspartiet kom till exempel till makten 2033, får vi veta. Men gick det verkligen rätt till?

Isa och de andra i gruppen lever i en ganska planlös tillvaro av motstånd. När det plötsligt blir för sent att gå tillbaka till vardagen och låtsas som ingenting är inte alla beredda på det. Ingenting är självklart. Är deras motstånd verkligen värt priset? Finns det en mening med det de gör?

Det känns på många sätt som en trovärdig skildring av en grupp bestående av individer med olika anledningar att ha hamnat där de har hamnat. Det är inget glamouröst, actionfyllt eller ens alltid helt genomtänkt motstånd de gör, men någon måste väl göra det?

Jag kan inte påstå att personerna eller intrigerna är särskilt levande inom mig ett tag efter att jag slagit igen den här boken, men det finns annat som gör den klart läsvärd. Dystopin är ett så drabbande och klargörande sätt att tänka politiskt, som nyhetsrapporteringen sällan hjälper lika mycket med. I det som verkar vardagligt käbbel och strategi finns en riktning, där det som var osägbart för några år sedan plötsligt är självklart och vardag idag.

Dystopin hjälper oss att höja blicken. Att ställa den livsviktiga frågan: vart är vi egentligen på väg?

Similar Posts:

• Innanför och utanför i dystopiskt kravsamhälle
• Sverige efter revolutionen
• Välsignad vare frukten
• Sverige, nästa
• Dussindeckare om hälsohets

Vad som vid första anblick verkar vara ett gäng fristående noveller visar sig efter ett tag vara nedslag i en gemensam värld. Berättelserna knyter an till varandra på subtila sätt och personerna återkommer som bifigurer, rykten eller något annat i periferin. Tiden rör sig långsamt framåt, vi rör oss via föräldrar till deras barn till framtiden och en utopisk värld som är lika obehaglig den.

Det hade visat sig efter en tid av försök med olika metoder att ett visst mått av fysisk närhet och ömhet var till nytta för barens empatiska utveckling, även om Barnträdgårdens barn i framtiden skulle fylla en väldigt speciell funktion, som inte direkt, vid första anblicken, skulle förknippas med empati.

Läsupplevelsen är svår att beskriva, när jag försöker sätta ord på vad jag just upplevt låter allt banalt och tillrättalagt. Känslan som Handbok i klardrömmar lämnar efter sig är ett smygande obehag, ett lätt illemående men också en vilja att veta mer.

Att skriva noveller är en svår konst, läsaren måste hinna känna något innan de få sidorna är slut. Johanna Holmström har inga problem att hinna fånga läsaren, mer än en gång läser jag och önskar att just den här berättelsen snart ska få ta slut. Så att jag genast kan ge mig i kast med nästa omskakande upplevelse. Det är som att titta på en tågkrasch i slow motion, jag kan inte slita bort blicken.

Vet du, fortsatte Silja. Det finns ett sätt att få tyst på honom. Om du vill.

Gemensamt för alla noveller är våldet som lurar i hörnen. Gemensamt är också ensamheten. Trots att de flesta berättelser utspelar sig i närheten av andra människor är det ingen som sträcker ut en hjälpande hand. Det finns inget kollektiv, ingen gemenskap att sätta sin tilltro till.

Mamma hatar pappa med ensam styrka. Hon hatar pappa i varje knapp som trilskas i varje ensamt knapphål. I varje ensam kaffekopp vid en ensam morgonmacka.

Kort sagt obehaglig, men ändock fantastisk läsning.

Similar Posts:

• Världen som trevlig?
• Mörkermaskin
• Den perfekta drogen
• I upplevelsen av landskap och människor
• Genre för eftervärlden: ”namedroppism”

Livbärarna balanserar mellan en verklighet som är väldigt lik vår egen och något helt annat – ploten kan tyckas tillhöra ett eget sci-fi-universum, men de enda två saker som skiljer den värld som Mirjam lever i från vår egen är just de vetenskapliga framsteg som gjorts inom barnafödande och möjligheten till delat föräldraskap, och, kanske framför allt, den stigmatiserande kultur som uppstått kring ”naturliga” graviditeter och förlossningar. På så vis är fokus mycket tydligt: Rosvall verkar i denna sin andra roman vilja rikta kritik mot ett samhälle som vänder sig mer och mer bort från kroppen och ”det naturliga” till fördel för konstgjorda lösningar som anses vara framsteg, men som kanske är ett brott mot – eller i alla fall ett förbiseende av – naturen.

Tyvärr känns det tunt, kanske för att det inte riktigt går att känna igen det samhället kritiken riktas mot som vårt eget. Det är väl ändå ingen som ifrågasätter kvinnokroppen på det sätt som Rosvall implicit menar? Som samhällskritik faller boken därmed lite platt, vilket tyvärr också påverkar hela boken. Här finns nämligen inte mycket mer än Mirjams val och kval kring sin graviditet och det beslut hon tagit att lämna sin sambo och det samhälle hon känner igen. Det finns en tydlig romantisering kring kroppen och urkraften som en gravid kvinna utgör, en sinnlighet i språket som riktas till du:et i magen, men mer än något annat känns det predikande och privat snarare än personligt – och därmed, tyvärr, ganska ointressant.

Så kallad ”förlossningslitteratur” har diskuterats flitigt och fått mycket ris den senaste tiden. Det tycks dock trubbigt att fördöma en hel ”genre” och, utan att tala för all litteratur som handlar om graviditet och föräldrablivande, handlar den kritik som kan riktas mot till exempel Livbärarna mindre om själva ämnet i sig, mer om utförandet och premissen. Det är självklart omvälvande att vara med om en graviditet, och medför säkerligen mycket tankar om naturlighet och hur vi egentligen ser på kropp och funktion i vårt samhälle, men Rosvall lyckas inte ta det vidare från tankar som redan formulerats ideligen, och bättre, av andra kvinnor genom tiderna. Något hade behövt vara mer unikt och angeläget för att boken skulle kunnat nå upp till sina ambitioner.

Similar Posts:

• Briljant ämne och obehagliga frågor
• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Den enes utopi är den andres dystopi?
• Kvinnan som skapande kraft med förhinder
• ”Just say YES!”

I sammanhängande dikter ställer Lina Rydén Reynols frågor om kropp, ägande och utnyttjande på sin spets. Kvinnan erbjuder sina medmänniskor kött att äta, i gengäld kräver hon unga pojkar att mätta hennes egen sexuella hunger. Köttet luckras upp, kroppen tillåts vara ohelig och användbar.

På många sätt speglar dikterna kvinnans feberyra när hon – ständigt – ligger i sin sjuksäng för att läka fram nya kroppsdelar: avslagen inför vad som sker, upphackad och vindlande mellan det inre och det yttre, mellan ett jag och ett hon. Logiken får läggas åt sidan till fördel för känslor, stämningar, suggestiva bilder och moraliska frågeställningar. Samtidigt finns det en tydlig berättelse och kronologi dikterna emellan. Frågan är dock om detta hade behövts.

Styrkan hos Använd dem som du vill ligger i den suggestiva stämningen som Reynols lyckas väva fram. Ämnet kött, kropp och utnyttjande är också intressant och Reynols lyckas hitta vinklar och vrår som känns nya och spännande. Mot slutet börjar det dock kännas något tjatigt; man väntar lite på att något nytt ska hända. Och nya saker händer – handlingen utvecklar sig, men den känns dels sekundär, dels inte tillräckligt motiverad för att fängsla läsaren. Kanske hade boken tjänat på att fungera mer som diktsamling, mindre som den hybridform den har nu. Eller, kanske hade en starkare story och en mer välmotiverad dramaturgisk utveckling fått hybridformen att fungera.

Reynols har dock hittat fram till ett spännande tankeexperiment som bär tillräckligt bra för att Använd dem som du vill ska kännas både ögonöppnande och omvälvande.

Similar Posts:

• Mitt i levandet
• Arbetet, existensen, språket
• Färgskimrande och famlande om sorg
• Febriga drömmar om död
• Klart och säkert om osäkerheten

Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.

Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!

I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.

1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)

Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.

Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.

Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”

Similar Posts:

• Kunde varit större
• För mycket av det goda
• En modern besvikelse
• Donnie Darko har flyttat till England
• Tillfredsställande avslutning

Mor och dotter lever ensamma i öknen som nomader, tills Onyesonwu kommer upp i skolåldern och mamman beslutar sig för att hon behöver träffa andra människor. Gå i skolan. De slår sig ner i en by, Jwahir, där okeke-människor fortfarande lever i fred, i stort sett ovetande om krigets fasor längre västerut. Men inte heller här är ett ewu-barn socialt accepterat. Folk föreställer sig att resultatet av en sådan ond handling bara kan bli en ond människa.

Inte blir det lättare när Onyesonwu börjar visa prov på övernaturliga förmågor. När hon som elvaåring ska omskäras är det som att skräcken plötsligt gör henne osynlig. Byns äldste vill inte låtsas om att det händer, men de tre jämnåriga flickor som är med uppfattar att det är något särskilt med Onyesonwu. De fyra blir oskiljaktiga vänner, och när tillvaron i byn längre upp i tonåren blir ohållbar för Onyesonwu bestämmer de sig för att följa med henne tillbaka västerut.

Då har Onyesonwu hunnit utveckla sina förmågor en hel del, delvis med hjälp av en ytterst motvillig magiker och hans lärling, Mwita. Mwita är byns enda andra ewubarn, och de båda blir ett par. Också han följer med henne västerut, liksom en av de andra tre flickornas fästman.

De sex ungdomarna ger sig av västerut för att på något sätt stoppa våldet, folkmordet och förslavandet av okekefolket som begås av nurufolket, under ledning av en general som också är en mäktig magiker. Det är den konflikten Onyesonwu och Mwita fötts ur, och den som de tycks vara födda till att försöka stoppa.

När berättelsen börjar har allt – nästan allt – redan hänt. Onyesonwu sitter fängslad av nuru, och väntar på sin avrättning. Hon har redan upplevt den i en magisk vision, länge vetat att det var detta som väntade henne. Att hon ska offras.

Nnedi Okarafors berättelse har många drag av klassisk fantasy. Den utvalda hjälten, omgiven av en trogen skara medhjälpare men samtidigt ensam med sitt öde. En outsider, som får kämpa för att få utbildning och hjälp. Ett förfärande påbrå.

Genom att kombinera alla dessa välbekanta drag med afrikansk folktro, ökenmiljön, konflikterna mellan folkgrupper, krig och våldtäkt åstadkommer Okorafor samtidigt något väldigt nytt, angeläget och påtaget vuxet. Det här är en slags modern, dystopisk fantasy som inte skyggar för vare sig sexuellt våld, kvinnlig omskärelse, sexism – eller sex. Intrigerna mellan ungdomarna på sin ödesresa gränsar ibland nästan till sängkammarfars. Det är oväntat, underhållande och hjärtskärande på samma gång.

Nigeriansk-amerikanska Nnedi Okorafor är något av en stjärna på SF- och fantasyhimlen, och jag har köpt flera av hennes böcker på engelska tidigare. Ändå har jag lyckats missa denna första svenska översättning, som kom härom året på lilla Palaver Press. Till sommaren släpper de första delen i Okorafors Binti-trilogi, och det är ju tur, för det här är verkligen fantastik utöver det vanliga.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Migration som rör upp känslor
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy

Yoko Ogawas klassiker från 1994 beskrivs som en fabel om en tillvaro som präglas av totalitarism. Berättelsen skildras ur en ung författares ögon, och glidningen mellan det konkreta, vardagliga i livet på ön blandas skickligt upp med det fabliskt drömska och uddlösa:

På kvällen var ön ännu tystare. Människorna som var på väg hem från sina arbeten gick med nedböjda huvuden, barnen sprang snabbt in i sina hem, lastbilarna körde skramlande om mig när deras varor var slutsålda på de kringflyttande marknaderna och det bullrandet ljudet från motorer, som verkade vara i dåligt skick, dröjde sig kvar.
Omgivningen fylldes av en tyst stillhet som om hela ön förberedde sig själsligen för det utplånande av någonting som kanske skulle komma att inträffa dagen därpå.

Hos jaget, precis som hos de flesta andra på ön, finns inget motstånd mot att ting efter ting upphör att existera, bara en flyktig undran över hur länge det kan fortgå – vad händer egentligen när omvärlden upphör att existera bit för bit utan att något nytt uppstår? Sedan finns det de som av någon anledning minns allt. De måste hålla sig gömda från den hemliga polisen som upprätthåller ordningen på ön kring alla utplåningar och ser till att de är totala; inte ens i minnet får de utplånade sakerna leva kvar.

De förlorade minnenas ö är en sällsam historia som, trots att det är en dystopi och beskriver ett totalitärt förtryck, är småputtrigt mysig på ett sätt som gör att de obehagliga insikterna och stora tankarna om livet och döden slinker in i sinnet under läsningens gång nästan omärkbart. Mer än att fokusera på det totalitära maskineriet eller människans motstånd, landar berättelsen i människans märkliga förmåga att finna sig tillrätta och uppskatta vad som finns kvar i tillvaron, snarare än det som utplånats.

Similar Posts:

• 5/10
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid
• Våld, åtta till fem
• Amor vincit omnia
• Småputtrig, mjuk pärla

Ava befinner sig i Eden, en slags oas byggd av överlevarna efter influensan. Det är rent, ljust, vackert och högteknologiskt. Det är en värld av strikt hierarki där barnen och ungdomarna – för de är de enda som finns kvar – är uppdelade i kaster. Ava inser förvirrat att hon hamnat bland eliten i det högsta kastet Lustgården. Men varför? Hon är förvisso inte obegåvad, men inte heller bäst, och de andra verkar vara i toppform. Både fysiskt och mentalt.

Tillvaron i Lustgården är strikt inrutad och överträdelser av reglerna accepteras inte. Prestation och perfektion förväntas, medan svaghet i form av empati och kärlek bestraffas. För att behålla sin plats i Lustgården behöver eleverna vinna mot varandra och mot elever från de lägre kasten.

Felet med Eden beskrivs som “en Hungerspelen för 2020-talet”. Den största likheten är att protagonisterna befinner sig i en elitistisk och totalitär regim där människor tvingas tävla mot varandra för att förtjäna sin plats. En av tävlingarna utspelar sig på en strand, vilket ger mig associationer till Hungerspelens andra del. Men det finns också många skillnader. Man får inte veta något om världen utanför Eden. Hur är den? Och kanske viktigast – när är den?

Felet med Eden är, precis som en bra ungdomsbok ska vara, skriven på ett fängslande sätt och jag läser ut den i rasande fart. Spänningen stegras för varje sida, allt eftersom frågorna kring Eden mångdubblas. Det är ett lite riskfyllt grepp att som författare låta läsaren förbli lika ovetande som huvudpersonen. Det kan vara ett effektivt sätt att bygga upp dramatik i berättelsen, men det kan också lämna läsaren frustrerad och förvirrad.

Det är tyvärr det som händer för mig. Jag läser med känslan av att det är något viktigt jag missat. Jag lyckas inte riktigt greppa Ava, får ingen klar bild av hur hon ser ut eller vem hon egentligen är. Det är kanske ett medvetet drag av Uggla eftersom Ava själv inte förstår exakt vem hon är, men likväl stör det mig.

Jag måste inte kunna relatera till en karaktär för att tycka om den, men jag behöver ha någon slags förståelse för dennes personlighet och motiv. Jag fattar inte Ava. Hon vaknar upp förvirrad på ett okänt ställe, omgiven av personer som inte gör någonting för att få henne att känna sig välkommen, råkar direkt illa ut, blir ovän med en lärare som har mycket mer makt än hon och planerar en dum och barnslig hämnd mot denne, trots att hon förstått att hon befinner sig på ett ställe som jobbar med rent av sadistiska bestraffningar för minsta överträdelse.

Det finns en intressant och spännande idé här, men jag lämnas med för många frågor.

Similar Posts:

• Dystopi i en klass för sig
• En svensk tiger
• Skruvad satir om utopins höga pris
• Att minnas bara rädslan
• För mycket av det goda

Den dystopi Bim Eriksson tecknar ligger nära verkligheten och nära i tiden i en stad mycket lik Stockholm med ett stort sjukhus som heter Karolinska och en klubb som heter Brädgården. Och en Folkhälsomyndighet som arbetar för att utrota oro och ångest, men inte genom att gå till orsakerna. Ett totalitärt samhälle där idealmedborgaren är frisk och stark och totalt avtrubbad. Men det finns en motståndsrörelse, människor som gått under jorden för att vara som de är och må som de mår – för att få vara hela människor med kompletta känsloregister.

Här finns inspiration från Karin Boyes Kallocain med såväl övervakning av medborgarna som en substans som används i samhällets tjänst, även om den fungerar på ett helt annat sätt, och från det tidiga 1900-talets syn på folkhälsa och vilka som var värdiga att föra sina gener vidare med en retorik som innehåller uttryck som ”växa ond frukt från friska grenar”.

Det finns också inpass om att vad som ses som galet och avvikande är beroende av många olika faktorer, som kön, klass, kultur och normer.

- Hur ska jag förklara… okej så här. Galenskap har en viss estetik.
- Okej.
- Som galen kvinna så ska du vara vulgär, högljudd och känslomässigt opålitlig. Gärna promiskuös eller sexuellt utmanande. Det är en bild som funnits i alla tider […]

Om man läser den enbart som en satir kring synen på psykisk ohälsa och med en feministisk utgångspunkt är det närmast omöjligt att inte hålla med och förfasa sig och att ställa sig på motståndsrörelsens sida men om man i stället – eller samtidigt – läser den som en allegori över det som sker just nu kring Coronapandemin, med restriktioner, massvaccinationer, kontroller och en Folkhälsomyndighet som håller dagliga presskonferenser är det för mig lite svårare. Tanken väcks ofta, som av utropen i tunnelbanan:

Viktigt meddelande till samtliga resenärer – SL följer statens riktlinjer gällande kollektivt resande – Le mot dina medresenärer – Håll avstånd till spårområdet och var uppmärksam på samhällsvärdarnas anvisningar – Tack för din samarbetsvilja

Det är något försåtligt över det, något som oroar mig, men jag trycker ändå undan det, så där som fiktionens medborgare gör. Vilken sorts spegel är det här egentligen?

De finaste scenerna är de där sårbarhet visas, som när den relationsmässigt lätt tondöva Berina försöker skapa förtroende, eller hanterandet av en panikångestattack, i bjärt kontrast mot mer bombastiska utfall.

Ibland får jag det inte riktigt att hänga ihop – tillsammans med allt annat känns det till exempel inte rimligt att det skulle vara tillåtet att röra sig i staden maskerad. Först värjer jag mig också en aning mot teckningsstilen – de oproportionerligt små huvudena och framför allt ögonen som bara är en kontur kring något vitt, vilket jag alltid tycker är obehagligt – men snart vänjer jag mig, även om jag verkligen tycker bäst om Berinas kaninmask som har en annan typ av ögon.

Slutet öppnar för en fortsättning som jag hoppas ska komma, för även om det inte riktigt är min kopp te skulle jag ändå vilja ha påtår.

Similar Posts:

• En brokig målarbok
• Olika nyanser av melankoli
• Recensionen, ditt as
• Biblioteken bedriver piratutlåning av böcker
• Möten i butiken