Det är lätt att räkna i heltal, inte minst som recensent. Det ska ju sättas ett betyg, det ska fällas ett omdöme, det ska kategoriseras och konsumentinformeras; hör det hemma på kultursidorna eller på Pocketshops topplista, det ena eller det andra, vad säger du Helena Bergström? Det borde finnas något enkelt sätt att avgöra det där, någon enkel formel, ett eller noll. Men så finns ju de där böckerna som faktiskt är båda två. Som på något vis lyckas hitta den där balansen mellan hjärta och hjärna, där både författaren och hennes karaktärer framstår som lagom intelligenta människor med något att säga, där dramat inte känns billigt, där man inte känner sig det minsta billig om man får nåt i ögonvrån mot slutet.

En gåtfull vänskap vill så gärna vara en av de romanerna, med en story som kunde vara hämtad ur någon sådan där äcklig Julia Roberts-melodram men samtidigt så välskriven och med så mycket mellan raderna att den kan kännas äkta, kan kännas meningsfull. Det är ju i grund och botten så enkelt: ung kvinna utan familj och utbildning tar jobb som hushållerska för att försörja sin son, och blir av förmedlingen skickad till en gammal matematikprofessor som på grund av en hjärnskada tappat minnet. Han minns allt fram till 1975, alla formler han lärt sig och lärt ut, men sedan minns han bara de senaste 80 minuterna; varje morgon när hon dyker upp minns han inte att de någonsin träffats. Men så dyker ju då hennes son upp på hennes arbetsplats också, och runt pojken och hans matteläxor och professorns baseballstatistik börjar de bygga upp ett eget litet livsuniversitet där de lyfter varandra. Siffror är ju eviga.

Det borde kunna bli så jävla bra. Och det blir det nästan; Ogawa är en duktig stilist, hon skapar intressanta och rörande livsöden, hon vet hur man berättar en svårmodig historia med enkla, rena penseldrag. Men någonstans spricker det ändå för mig här. Det blir lite för ofta en sorts matematikens Sofies värld för vuxna, där hon tar i lite för mycket för att visa hur påläst hon är, försöker göra Fermats gåta och Eulers identitet till djupsinnig halvmystisk livsvisdom och det så tydligt att ingen ska kunna missa att tre irrationella tal kan läggas ihop till 1. Visst, det är fint, men någonstans runt det sjunde fantastiska talet hon av en slump råkar stöta på och får den perfekta världsordningen förklarad för sig av professorn undrar jag hur jag kan gilla detta och hata Paulo Coelho samtidigt.

Det där var orättvist. Detta är flera potenser bättre än så. Jag tror många kommer att älska den här boken. De kommer att le, gråta, och fundera över den. Om jag om ett år går förbi Pocketshop och ser den sitta där bredvid de andra storsäljarna blir jag inte förvånad; jag undrar bara hur mycket av den jag kommer att vilja minnas.