Modersrollen togs över av den äldsta dottern, Avery, som skötte den med den äran tills alla systrarna lämnat hemmet och hon flydde in i en dimma av alkohol och droger – under en begränsad tid, innan hon blev jurist. Men under den ordnade fasaden – välbetalt arbete som bolagsjurist, äktenskap med en fantastisk kvinna, bostad i ett av Londons lyxigaste områden – pyr och bubblar det.

Den näst äldsta, Bonnie, fann utlopp för sina känslor i boxningen och kom riktigt långt i karriären – tills hon gav sig in i en match när hon inte borde ha gjort det. Nu arbetar hon som dörrvakt på en bar i Los Angeles.

Nummer tre i skaran, Nicky, arbetade som lärare och kämpade med allvarlig endometrios – och sin längtan efter att bli mamma.

Minstingen Lucky – som nu är 26 år gammal – har arbetat som modell sedan femtonårsåldern och kuskat jorden runt. Hon är skapligt framgångsrik men vilsen och självmedicinerar med alkohol och partydroger – och hävdar att hon har kontroll över det.

För ett år sedan avled Nicky och kvar finns hennes tre systrar som alla har hanterat förlusten, sorgsen och sitt dåliga samvete på olika sätt – och i ärlighetens namn inte särskilt bra. Som en blixt från klar himmel kommer på årsdagen ett mail från modern om att det är dags att sälja lägenheten, systrarnas barndomshem, där Nicky bodde kvar och det blir en vändpunkt för dem alla.

Samlade i barndomens stad kommer minnen och hemligheter ikapp dem medan de försöker få ordning på sina liv och hitta sina platser i den nya syskondynamiken.

Det ett bra driv i berättandet och de tre systrarnas perspektiv fungerar väl för att belysa olika händelser. Det finns också många både fina och roliga scener men jag har lite svårt att verkligen engagera mig i deras liv och problem. Det är lite för många plattityder och systrarna och människorna omkring dem är lite för mycket av typer och för lite av hela människor, trots att de förändras och utvecklas.

Troligen beror det på att förändringen mestadels sker ganska förutsägbart där den som tycks vara på ett visst sätt visar sig vara annorlunda. Därtill är det lite för många halvkvädna visor och strösslade ledtrådar men utan någon riktig finess.

Similar Posts:

• Glittret som döljer tårarna
• Om en mamma, och ett samhälle
• Mörkret inombords
• Stolthet och fördom och hatsex
• Sött och salt om systrar

I Skellefteå swipar Ewa på sin telefon. Titt som tätt och helst hela tiden. Någonstans i USA befinner sig hennes dotter Matilda på en ytterst oklar resa. Tiden går och kickarna och relationerna avlöser varandra där borta. Livet väntar runt hörnet, i nästa möte, i nästa fylla. Vi förstår att Matilda lämnat den inrutade, kvävande tillvaron hemma i Västerbotten. Men hon har också lämnat mamma Ewa i ett vakuum, i ett tillstånd utan mening.

När dottern slutar svara i telefon driver den nya ensamheten Ewa ut i natten. Där förvandlas hon till någon som vågar och tar för sig. Hon möter den levande taxichaffisen Nils som väcker något i henne. Han som åtrår henne och har en säregen bror som isolerar sig i källaren med sin fiol. Tycker om twisten med den förryckta brorsan i källaren istället för ”The Madwoman in the Attic”, som bland annat syftar på Charlotte Brontës Jane Eyre där Rochesters fru hålls inlåst på vinden. Här vänds saken upp å ner.

I randen av Klippiga bergen jobbar Tyler på det sunkiga motell som blivit hela hans tillvaro. Varje kväll är likadan, tills han möter Matilda, eller Birdie som han kommer att kalla henne. Tillsammans ger de sig ut på en Road Trip mot drömmarnas stad Los Angeles. Det blir en färd som stormar hela vägen över Atlanten och till den karga svenska sommaren där Ewa kämpar med livet och saknaden.

Hennes neuroser och rädslor skildras så starkt och avskalat att det är svårt att inte bli drabbad. Samtidigt mår jag dåligt över mamma Ewas besatthet och vilja att ha full kontroll över sitt vuxna barn. Hennes omtanke förvandlas till en fuktig filt och jag kan förstå att Matildas mående spiller över i självmedicinering av alkohol, droger och sex. Hur hon känner sig kvävd och kontrollerad. Naturligtvis är det mer komplicerat än så och det vore förmätet att tro att allt handlar om Matildas relation till sin mamma.

Det här är en drabbande berättelse med en mor- och dotterrelation i fonden. Men det handlar också om ensamhet och att bryta sig fri. Det är späckat med längtan efter att bli sedd och sug efter kärlek. Det handlar om att våga söka efter mening och om att våga leva det liv man drömmer om. Det är sårigt, svårt och ömsint beskrivet. Och på vägen får vi faktiskt en hel del äventyr också.

Similar Posts:

• Studier av en försvunnen mor
• En berättelse om våld (och litteratur)
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Vasst och varmt om kärlek och vänskap
• Ingen ljuger väl om våldtäkt?

Om debutboken Lite död runt ögonen var plågsam läsning, så är hans nya roman Som natten sju resor värre. Jag kan inte påminna mig att jag blivit lika drabbad av värnlösheten hos en romangestalt sedan Anna Ringbergs roman Boys och det var ett bra tag sedan.

Spelplatsen är Högdalen söder om Stockholm, där romanens unga huvudperson Asynja har sitt hem på sjätte våningen i ett nedgånget höghusområde från miljonprogrammets tid.

Solen i hennes liv är den fyra månader gamla dottern Snäckan, som ännu inte fått något riktigt namn. Sambon Eddie är långt ifrån någon svärmorsdröm; han langar droger, brusar lätt upp, kommer och går lite som han tycker och tror på lättförtjänta pengar.

Eddie växte upp i ett idylliskt villaområde i Högdalen och Asynja klamrar sig fast vid förhoppningen att han ska ta sig i kragen och väcka sin pappas gamla hantverksfirma till liv, så de kan börja leva Svensson-liv.

Istället har Eddies drogaffärer gått snett och han har hamnat i en härva, som han inte förmår trassla sig ur. När Eddies kumpan Kevin dör och ett ungt par blir skjutna utanför en pizzeria i Hagsätra börjar mardrömmen på riktigt.

Asynja tillbringar sin vakna tid med att ta hand om Snäckan, städa lägenheten och ligga lågt för att inte reta upp Eddie i onödan. Det blir mycket cigaretter och skräpmat. Hon smygsuper för att hålla ”oron som gjutit sig fast i magen” stången. En och annan vinglig pubrunda med Snäckan i en bärsele på magen blir det också när Eddie är ute.

Trots att Asynja egentligen mår pyton lägger hon ut bild efter bild på den “lyckliga familjen” på Instagram och väljer att blunda för den fysiska misshandel som hon utsätts för. Först när Eddie planerar att använda Snäckan som sköld mot pistolkulor packar hon äntligen sin väska och flyr fältet.

Prosan är lågmäld och ordknapp, dialogerna rikliga och perspektivet helt och hållet Asynjas. Egennamnen verkar valda med stor omsorg; några efternamn bekymrar författaren sig inte om. Nutiden avbryts av återblickar på Asynjas delvis besvärliga uppväxt i Norrland.

Ärlemalm tycks ha hörsammat kritiken angående sin förra bok, då flera recensenter ansåg thrillerinslagen ovidkommande eller rentav störande. Fast den nya boken både innehåller brott och tre döda personer uteblir spänningen.

För egen del uppskattar jag att tempot stegras emellanåt. Eftersom karaktärerna uppehåller sig i kriminella miljöer, så känns det heller inte alltför långsökt.

Jag muttrade irriterat när Ärlemalms förra bok klassificerades som roman på biblioteket där jag arbetar, i stället för att inordnas i deckarhyllan. När det gäller placeringen av bok nummer två har jag däremot inga invändningar mot att den står bland skönlitteraturen.

Nu väntar jag otåligt på att få se var nästa bok hamnar och håller tummarna att det ska bli i deckarhyllan. Mera spänning efterlyses av en inbiten deckarläsare.

Similar Posts:

• Ett amerikanskt århundrade
• Kärlekstörstande kriminella
• Språklig förundran
• Alltings brist på fasthet
• Lysande om svärta och oläkta sår

Vi rör oss i detaljrika och rustika miljöer och får besöka stora lägenheter, anrika ärvda slott och klassiska röda tegelhus à la London där det dricks iskallt vitt vin i vackra glas. 

Kontrasterna mellan rik, fattig, lycka och olycka är tydliga och i novellerna möts de diametrala motsatserna på det mest självklara sätt för att ibland byta ägare. Fokus i berättelserna växlar ibland hastigt mellan personerna men trots novellformatet upplever jag inte att det blir rörigt. Långa tidsperioder beskrivs också på få sidor – från händelser under uppväxten till den nu vuxna personen som tänker tillbaka på det som skedde.

Vi får bland annat möta den unga och något uttråkade flickan Jane som av en slump möter en vild studenttrio. Trion cruisar runt i en bil och består av Daniel, Paddy och Nigel. Pojkarna är ute efter underhållning i form av droger och tjejer. Jane hoppar in i bilen och åker med och efter en stund hamnar gänget hemma hos Nigel. Han bor ett stort hus med pool där även Fiona, Nigels syster håller till. Föräldrarna lyser självklart med sin frånvaro. Jane ringer hem till sin mamma, drar en lögn och säger att hon ska övernatta hos en kompis. Det som sedan händer skapar minnen hos Jane som bränns fast för alltid. I Daniels minne finns inte ens en bit av Jane kvar. 

I en annan novell får vi träffa det tysta lilla barnet Robyn som ska hälsa på sin pappa och hans nya fru. Barnet anländer i smutsiga kläder och med flackande blick. Pappan är ständigt frånvarande medan den ofrivilliga styvmodern gör sitt bästa. Fokuset för henne ligger ändå på att veckan snart är slut och att hon snart kan återvända till sitt ordinarie liv. Men det blir inte som planerat. Starka känslor kommer i vägen och samvetet tar sin plats utan att fråga om lov. 

Hadley är mycket bra på att beskriva känslosvängningar med ett neutralt och avskalat tonläge även om det är dramatiska ting som pågår. Hon fångar dynamiken mellan människorna på ett knivskarpt sätt. Allt är inte svart eller vitt och ingen människa är bara ond eller god.

Flera av novellerna finns kvar hos mig en bra stund och jag kommer att tänka på Bonjour Tristesse av Françoise Sagan. Hadley har ett likande lågmält men fångande sätt att berätta sina historier och inom detta område är hon helt klart en mästarinna.

Similar Posts:

• Hadley briljerar i enkelheten
• Löjligt lycklig läsning
• Stark novelldebut 
• Uppbrott och våndor
• Lysande om svärta och oläkta sår

Hedda är alltså omstöpt till Henrik, tidpunkten är nutid i stället för sent 1800-tal och platsen är en liten obetydlig ort med en liten obetydlig bensinmack, i stället för Oslo. När Hjort för över de instängda och starka känslornas Hedda till Henrik tar hon stora friheter med sådana förutsättningar, för att låta de undertryckta känslorna skruva på sig på precis rätt sätt, vid precis rätt tillfälle.

Det är fascinerande hur Hjort – i Gun-Britt Sundströms svenska översättning – lyckas få språket att flyta på helt naturligt och harmoniskt, genom de nästan oändligt långa meningarna. På något vis lyckas hon få dem att hämta nytt driv och ny kraft framåt, utan att det känns krystat eller konstruerat. Det bara flödar helt naturligt.

När vi dras in i Henriks tankesfär har det inte hunnit gå ens ett år sedan han och Elsa fick ihop det. Nu är de redan gravida och på väg hem från smekmånaden på franska rivieran. Resan blev ett fängelse för Henrik, såklart, och väl hemma inser han att ingenting är ju bättre där, tvärtom.

Han är arrogant redan från bokens början, men det går samtidigt att förstå hans frustration över hustrun som han inte delar varken intressen eller livsmål med, över svärföräldrarna som inte kan låta bli att gå över alla gränser, och över sin hopplösa jobbsituation. Men till slut går det inte att undra vad som får en vuxen människa att välja kronisk missnöjdhet och städnigt gnäll hellre än att göra något åt sin situation. Det är en förskjutning av läsarens syn på huvudpersonen som Hjorts penna gör varsamt och precist.

Det finns något av August Strindberg här, av En dåres försvarstal och Inferno. Att befinna sig inuti den där manligt fåfänga galenskapen, den där som antar att jag har rätt till allt jag vill bara för att, och om jag inte får det så är det världens största orättvisa. I Hjorts tappning är den dock betydligt mer uthärdlig, bland annat för att där finns humor bortom allt det mörka och istängda.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Att vara femton år
• Vi är alla fåglar under himlen
• Mördarens monolog
• Franskt vemod som skaver

Utsökta lik. Det är en munsbit det, sanna mina ord. Andrew Compton är ”jaget” i en berättelse som kretsar kring fyra individer. De övriga tre – Tran, Luke och Jay – växer fram i ett tredjepersonsperspektiv. Andrew berättar om sitt liv och hur han på det mest snillrika och oväntade vis lyckas göra sig fri från de påträngande väggarna bara ett fängelse kan uppbåda. Varför han dömts till en livstid i fängelse? Han har mördat och sedan idkat samlag med tjugo och några människor. Han kallas av media ”Den evige värden” eftersom hans offer aldrig kom att lämna hans boning.

Efter flykten tar sig Andrew från Birmingham till New Orleans och möter efter en tid sin jämlike Jay. Jay har, utöver vad som gör dem till den perfekta duon, även den goda smaken att ta ett par munsbitar av sina offer. Pojkarna blir på så vis en del av honom. Ibland kan han inte hålla sig och dinerar medan de fortfarande har puls. Oftast är de emellertid så drogade att de knappt märker något, men inte alltid. Offren är genomgående svaga, fattiga och enligt Jays utsago inte helt främmande inför att dö. Som om de innerst inne vill sluta finnas till. Jay är, som ni ser, en sann samarit.

Om du tror att Billy Martin (Poppy Z. Brite) är en Gabrielle Wittkop så misstar du dig å det grövsta. Det finns onekligen ett mått av ömhet, men kroppars safter, dofter, konsistens, innanmäten formligen väller ut. Det är kukar i hedniskt trånga anus och mottagande halsar; sperma och blod överallt; stekta köttbitar och giriga tänder som gnager sig genom magar. Alldeles ypperlig läsning för den som har svårt med aptiten. Lite smaskig lever ur någon som lever, hade inte det smakat? Hovmästaren, låt gärna tarmar, gaser och LSD-förädlat blod vara kvar. Rått ska det vara. Blodigt.

Tänk er boken som en utbroderad version av valfri Cannibal Corpse-låt, vilket inte osökt får mig in på en av de stora frågorna: Hur har inte sångaren George Fishers huvud lossnat av allt rotorbladsliknande snurrande med huvudet? Å andra sidan är hans nacke som gjord för hårt fysiskt arbete. Han skulle kunna dra fem undermåliga sovjetiska ångdrivna traktorer över de bördiga ukrainska åkrarna genom att propellera sig framåt med håret.

Begynnelsebokstäverna som inleder varje kapitel har stänk av bläck omkring sig. Har man någonsin använt rött som typsnittsfärg? Spermafärgat? Skalpellblänkande? Här om någonstans skulle det göra sig väl. Språket är som ni förstår närgånget, men det är inte ett överdrivet frosseri i ondska ni kommer bläddra igenom. Det finns ett rättvisepatos som tilltalar mig. Boken utspelar sig kring slutet av 80- och början av 90-talet och det finns i samhället ett djupt rotat hat mot homosexuella. Det är tyvärr inte blott ett minne utan lika mycket en påminnelse som följer med in i vår samtid. Vi talar oss varma om tolerans, men det finns både ett öppet och dolt grasserande hat och förakt mot all sexualitet som inte faller inom den ram som utgörs av heterosexualiteten. När det talas om den tolerans vi är kända för, strömmar det fram högar med skitiga lögner om hur liberalt, tillåtande och förstående det är. Då frågar jag dig: När såg du senast två samkönade hålla hand i offentligheten? Sverigedemokrater och värre kräk skulle utan att tvivla inte bara hala ner utan gärna bränna regnbågsfärgade flaggor. Jag blir så jävla arg.

Rasismen i boken försöker inte dölja sig. En scen, som äger ett stort släktskap med en händelse ur Jeffrey Dahmers sjuka liv, är när poliskåren negligerar en svart persons vittnesmål för några gröna sedlar. Vi läsare stryker längs utmed väggarna i de mörka och nedgångna gränderna; i samhällets botten skrapas det fram offer som ingen kommer sakna. Droger dödar, ingen bryr sig. Föraktet mot det förment öppna och toleranta samhället blir som tydligast i Lukes radiokanal vars sändningar krälar sig ut i etern från en båt uti de alligatorstinna träskmarkerna. Naturligtvis går han under ett alias. Mitt hat mot allt vad intolerans, fantasilöshet och dumhet heter flödar.

Författarens fascination eller åtminstone stora intresse för verkliga massmördare går inte att ta miste på. Referenser dyker upp här och där och har ni följt med i true crime-vågen lär ni inte stöta på några överraskningar. Jag är inte särskilt kräsmagad, men morden och fantasierna är inte sällan så närgångna att jag åtminstone en gång brister ut i ett ”eeew”. Martin är en duktig författare, förmedlar känslor och scener på vis som är både på- och inträngande. Ibland hastas det fram en gnutta, men överlag trivs jag med karaktärsutvecklingen- och förmultningen.

När jag är klar med läsningen ser jag framför mig hur exempelvis en centerpartistisk före detta jordbruksminister med en okontrollerbar vikingasjuka förbereder ett tal som skulle kunna låta ungefär så här:

Låt mig ta några exempel. Är det, och ska det vara, lagligt att på en död person stryka på något som exempelvis en nekrofil tycker smakar eller luktar gott, för att låta en annan nekrofil slicka av det som är påstruket på könet? Ska det vara tillåtet att smeka en död på kuken av kärlek, eller ska det räknas som ett sexuellt utnyttjande? Det blir ytterst svåra bedömningsfrågor att ta ställning till även med en förändring av lagstiftningen.

Det får bli som det blir med det.

Införskaffar du boken har du utsökt spårvagnsläsning. Jag personligen började pulsera och vibrera av möjligheten att min stolsgranne skulle slänga ett öga på vad jag läste. Personen skulle vrida sig av obehag, dra ihop knäna. Än hellre önskade jag att okända, oartiga och intresserade medresenärögon skulle kräla över min axel. Vad var det de skulle se? Vilka tankar skulle fara genom deras huvuden? Skulle personen överväga att kliva av sjutton hållplatser tidigare än planerat och invänta nästa vagn? Ni ska ha i åtanke att jag alltid läser med huvan djupt neddragen över pannan…

Similar Posts:

• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd
• Open up and bleed
• Helgongestalten som blev skällsord

Så möter hon då kärleken en natt. Hon ligger på ett köksbord med huvudet på en kudde hos en läkare som hon legat med en gång och som nu illegalt ska avsluta den graviditet han (kanske) orsakat, och när hon vaknar har kärleken flyttat in där fostret tidigare levt. Kärleken heter Petidin, en smärtstillande drog som hennes älskare/läkare gett henne inför fosterfördrivningen. Hon går hem till man och barn och drömmer om drogen, om den äckliga läkaren som kan ge henne drogen. Drömmer om när hon kan få lämna sitt liv och få leva i värmen från drogen.

Tove väger trettio kilo när hennes missbruk är som värst. Vattnet blir svart när hon tvättar håret inför avvänjning.

Jag påminns om Kerstin Thorvall när jag läser Tove Ditlevsen. De skriver om sin ångest och sin gränslöshet, båda i relation till män hela sina liv men utan att riktigt intressera sig för männen som ger dem det som de behöver. Toves liv är vackert och fult, hon själv är vacker och ful, vidrig och skör. Denna människa som skriver om sitt liv, sina män, om galenskap och beroende, resan från ung konstnär med äldre make till en kvinna som plötsligt inser att hon inte längre minns när hon såg sina barn fast de bor i samma hus.

Min åsikt är att det viktigaste man kan vara är att vara rolig, det kräver mod och skärpa. Tove Ditlevsen är genomgripande rolig. När hennes livs kärlek lämnar henne sätter hon in en annons i tidningen där han är redaktör: ”Känd kvinnlig författare som kommit ur ett långt olyckligt äktenskap söker en manlig vän, gärna bilist.” En sådan lycka att kunna skriva sig genom smärta!

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att välja och skriva sitt liv
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Ur smärtan liv och poesi
• Värmen från en toasits

Epidemin har tagit livet av hemlösa missbrukare på gatan och amerikanska popkulturella ikoner som Prince, Tom Petty, Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Den dödar fler amerikaner per år än bilolyckor och vapen, och skördar fler offer än hivepidemin när den härjade som värst.

Vänta nu, fler än vapen? Är det något som når oss närmast dagligen, förutom Donald Trumps senaste Twitter-intriger, så är det ju ”skjutningar”. Så klart – de är spektakulära, kan drabba vilken offentlig plats som helst, och stämmer väl överens med vår bild av de vapengalna amerikanerna.

Missbruk och överdoser däremot, de tenderar att gå under radarn, som privata tragedier. Privata exempel på svaghet.

Jonas Cullberg lyfter blicken. Han finns med på gatan, i hemmen, och pratar med missbrukare, frivilligvårdare och anhöriga, men han tecknar också de bredare tendenserna. Samhällsperspektivet. Hur Trumps löfte om en mur mot Mexiko lockar den vita medel- och arbetarklass som drabbats hårt av inflödet av billigt heroin från grannlandet i söder. Hur alltfler börjat betrakta läkemedels- och drogberoende som en sjukdom, just eftersom det drabbar delvis andra grupper än alla de unga svarta män som gavs hårda fängelsestraff under 1990-talets ”krig mot drogerna”.

Vad som kanske allra mest slår mig i Cullbergs skildring är de så kallade marknadskrafterna. Det här handlar inte enbart om hur beroendeframkallande de här preparaten är. Inte ens om varför så många människor känner behov av lindring och flykt från vardagen. Det handlar minst lika mycket om hur mycket pengar här finns att tjäna, om läkemedelsbolag som helt utan belägg marknadsfört smärtstillande medel som ofarliga och icke beroendeframkallande, som uppmuntrat och premierat läkare som skrivit ut betydligt mer än vad som varit rimligt, och om samvetslösa läkare som fått bonusar och patienter bland alla dessa människor som inte kunnat sluta.

Patienter, förresten. De är kanske snarare kunder, som kunnat shoppa runt bland samvets- eller åtminstone aningslösa läkare för att få ut så mycket läkemedel som möjligt. På så sätt är väl beroendeframkallande medel den ultimata produkten: kunderna behöver ständigt mer och är beredda att göra nästan vad som helst för att få det.

Nå, åtminstone fram tills de dör av det.

Similar Posts:

• Krig mot knarket eller mot det bejerotska paradigmet?
• Min president var svart
• En kamp med kvinnokroppen som slagfält
• ”Wall Street vann (så varför är de så oroliga?)”
• Trainspotting light

Jag trodde att det var, om inte fel på mitt (läs)huvud, så åtminstone min läskondition och -koncentration. Det är kanske fortfarande sant, ni känner till devisen att även om man är paranoid så betyder det inte nödvändigtvis att man inte är förföljd. Malcolm Lowry visste att föda fram ett mustigt språk, ett mastigt språk, ett svårsmält språk, interfolierat med allegorier, antagligen också en och annan svårknäckt algoritm, målande beskrivningar och delirisk introspektion där omvärld, interna dialoger som aldrig lämnat huvudet och hjärnspöken sammansmälter. Ett ordflöde som inte känner till några uppdämningar, hämningslöst lämnar orden papperna och försöker tränga sig in genom ögonen på läsaren för att kortsluta alla nerver de kommer åt. Det är en sådan där medvetandeström som återfinns hos vissa irländska förmågor. Boken kräver sin läsare, inte minst för att hantera alla färger som förekommer. För det är minst sagt en färgstark bok. En målning på många vis, där det mesta tycks vara färglagt. Man får tycka vad man vill om det – jag gillar det.

Min spanska är milt uttryckt bristfällig. På gymnasiet fick jag godkänt eftersom läraren välmenande påstod att jag ”egentligen kunde”. Hon hade fel. Mexiko är skådeplatsen så viss förtrogenhet med spanskan krävs då det i boken förekommer en hel del uttryck och hela haranger på spanska. Dessa finns inte översatta någonstans, inte ens i en fotnot, vilket är ett bra val av både författare och översättare. Kan man inte ta in en bok är det ens eget tillkortakommande och det får man hantera på vis man själv finner lämpligt. Jag hoppade över styckena och missade halva boken!

Titeln till denna text har, såvitt jag förstår, med en beställning av ytterligare ett glas mescal att göra. Meningar likt denna återkommer om och om igen. Under De dödas dag får vi följa framför allt tre karaktärer. Geoffrey Firmin, Konsuln kallad, är protagonisten som finner sig akterseglad av den fysiska verkligheten, sitt äktenskap och sin titel. Han är alltså inte längre konsul på pappret, men väl i mångas medvetande. Möjligtvis främst i hans eget. Konsuln är inte vid sunda vätskor. Det är snarare tvärtom – det han har i sig är mest en hälsovådlig mängd alkohol. Såvitt jag kan läsa mig till, äter karln under hövan lite, men dricker desto mer. En renrasig suput, kanske mer men absolut inte mindre. Han glider runt i en komplett kostym, men den lilla fadäsen att han tycks ha glömt strumporna går inte att överse. Vilken skandal! Eller så har han inte glömt det. Alla gör vi våra val. Det går utan att bege sig ut på djupt vatten att sluta sig till att vår käre konsul föddes bakis men fick sig en återställare genom nappflaskan. Fast så är det kanske ändå inte. Inte helt klara, men ändock inte helt fördolda, skäl i vuxen ålder ligger bakom hans situation.

Det dämpade dånet från vattenfallen fyllde rummet som ljudet från en fartygsmaskin…Evigheten…Konsuln stödde sig, svalare nu, mot bardisken och såg ner i det andra glaset med färglös eterluktande vätska. Att dricka eller icke dricka. – Men medan han var utan mescal, tänkte han, hade han glömt evigheten, glömt att världen var stadd på resa, att jordklotet var ett skepp piskat av Hornets svans, dömt att aldrig nå sitt Valparaiso. Eller att det var som en golfboll slagen med en fruktansvärd hook mot Herkules slipsknut av en jätte från fönstret av ett dårhus i helvetet. Eller att det var en buss som styrde längs slingrande vägar mot Tomalín och ingenting. Eller var det som – vad det nu skulle vara om en liten stund efter nästa mescal. Fast han hade inte tagit någon ’nästa’ mescal än.

Jag gör mig lite rolig på bekostnad av hans alkoholproblem. Jag vill inflika att det är osmakligt, alkoholism finns det inget lustigt över. Alkoholavgiftning ska visst vara något i hästväg men några tankar på att sluta dricka har inte Konsuln. Såvitt jag förstår det har boken kallats alkoholromantiserande. Jag vet inte från vilket buskage dessa förvrängda och verklighetsfrånvända läsningar kommer. Det är ingen vacker avundsvärd belägenhet Konsuln befinner sig. Inte! på! något! vis! Jag menar, karln dricker mescal som smakar som ”10 meter taggtråd” och är inte främmande för strykninet som har använts för att avliva hela djurarter.

Ramberättelsen är ingenting utöver det vanliga. Vid handen har vi ett klassiskt upplägg där en kvinna, den före detta frun Yvonne, ska rädda både honom och deras förhållande. Billigt, men med den lilla uppfriskande detaljen att även brodern Hugh försöker dra sitt strå till stacken. Både Yvonne och Hugh får stort utrymme i boken, vilket är tacksamt. Hela avsnitt viks åt dem och deras levnadsöden intresserar mig mer. Året är 1938 och i bakgrunden skymtar det spanska inbördeskriget. Nu hämtar inte boken sin näring främst från handlingen utan det är språket och allehanda psykologiska mekanismer som tilldrar sig läsarens uppmärksamhet. Gott så.

Kanske kan vi kalla boken en tragedi. Lowrys liv var alla gånger det. Gravt alkoholiserad ändade han livet för egen hand. Huruvida det var alkoholen som förde honom till den punkten överlåter jag till andra att avgöra. Klart är att berättelsen innehåller stora (över)doser av egna upplevelser. Boken har helt klart sina brister, men jag gillar den ändå. Till och med rätt mycket. Och märk mina ord, vänner – här har ni en framtida klassiker till recension. Hurra!

Similar Posts:

• Flaskan eller kärleken?
• Nedtonat, känslosamt och våldsamt mänskligt
• En tidlös roman som prickar in samtiden i dubbel bemärkelse
• Kontraster i novellform 
• Världens bästa mamma (nykter)

Parallellt med detta drabbas kriminalinspektör Manfred Olsson av en personlig tragedi då hans dotter ramlar ut genom fönstret och faller handlöst tre våningar ner. När han inte vakar på sjukhuset tillsammans med sin fru så utreder han två drogrelaterade mord som snart visar sig ha samröre med Samuel. Hans mamma har ångrat att hon kastat ut sin son och letar förtvivlat efter honom. Samuel å sin sida känner sig bevakad och misstänker att narkotikabossen Igor är honom på spåren.

Dvalan är en berättelse där flera av karaktärerna lever sina liv slumrandes. Men när livet ställs på sin spets tvingas de vakna upp och ta tag i sin livssituation. Detta parat med vår tids ökande narcissism som frodas i sociala medier. Jakten på bekräftelse och beröm på nätet blir till blodigt allvar. Att leva här och nu utan filter och fasad är inte ett alternativ för många. Vad väljer vi att visa upp av våra liv på medierna? Det är en intressant aspekt. Och inte en enkel ekvation. Blir det för enahanda tröttnar omgivningen och kanske även en själv.

Karaktärerna i Dvalan är nogsamt utmejslade. De har alla sina tillgångar och brister men jag stör mig på att ett par av dem främst beskrivs i termer av svettiga polyesterskjortor, läskigt långa tånaglar, gula tänder och rynkiga bröst, även om det finns en ömsint underton. Det som boken bitvis kritiskt undersöker krockar med den negativa utseendefixeringen, att en del av människorna Dvalan befolkas av tvingas knuffa sig fram i skuggan av sitt negativt beskrivna yttre.

Förutom detta är det här en väldigt spännande historia som är svår att lägga ifrån sig. Dessutom är, trots allt strul, bandet mellan Pernilla och hennes son Samuel ömsint och starkt. Det den mamman inte kan tänka sig göra för sin son finns nog inte.

Similar Posts:

• Mode, makt och mord
• Lögner och förbannade hemligheter
• Hemligheter och lögner
• Livet i andras minnen
• Hemvändare, bladvändare och samhällsomnämnare