Recension

: En eller annan väg
En eller annan väg Sara Paborn
2015
Brombergs
5/10

Sött och salt om systrar

Utgiven 2015
ISBN 9789173376419
Sidor 195
Språk Svenska

Om författaren

Sara Paborn
Fotograf: Malin Johansson

Sara Paborn är född 1972 och debuterade 2009 med romanen Släktfeber. Hon har tidigare arbetat som copywriter och har också skapat appen Poesi på G där 20 kända svenskar läser en dikt var ur hennes diktsamling Vilken tur att vi träffades innan vi dog.

Sök efter boken

En eller annan väg av Sara Paborn utspelar sig en sommar i slutet av 1980-talet. Sjuttonåriga Frida ska tillbringa några veckor ensam i villan medan hennes mamma extrajobbar på ett hälsohem. Det har gått tre år sedan storasystern Marissa försvann hemifrån och de saker som hon lämnade efter sig har blivit noggrant undanstuvade av mamman. Eftersom Marissa inte bara är Fridas storasyster utan också ett konstnärligt underbarn så har ritblock, målarfärger, skivor och kläder fått en slags magisk laddning för Frida. ”Genier är speciella. De måste tänka på sig själva”, säger mamman.

I de flesta familjer finns det bara plats för ett geni och Frida har accepterat att leva i skuggan av sin storasyster. Hon har till och med börjat se det genialiska som något farligt, något som kan ta överhanden. Ändå finns det djupt inom henne en längtan efter att vara som Marissa. Eller kanske bara efter att vara speciell.

Försiktigt lyfte jag ner en midjekort, röd skinnjacka och satte den på mig. [---] Jag stod blickstilla och väntade på att något skulle hända. På att jag skulle känna mig annorlunda, kanske drabbad av genialitet. Men inget hände.

Frida behåller skinnjackan på i flera dagar och tar bara av sig den när hon sover. Jackan gör henne redo för något. Hon vet bara inte vad. Men några dagar senare dyker Marissa upp tillsammans med pojkvännen Fabiano och sköldpaddan Benito.

Baksidestexten till En eller annan väg beskriver romanen som en ”fartfylld road story”. Tanken är kanske att läsaren ska associera till begreppet ”road movie” och att detta i sin tur ska bidra till att skapa vissa förväntningar på innehållet. Det här är dock inte en särskilt fartfylld historia, tvärtom är tempot makligt med gott om plats för tillbakablickar på systrarnas gemensamma uppväxt. Visst finns det likheter mellan exempelvis Thelma och Louise och Sara Paborns roman där Marissa, den begåvade och egensinniga storasystern, lockar med lillasyster Frida på en biltur som slutar i Paris. För även om handlingen är löst upphängd kring en italiensk madonneskulptur vars ursprung behöver utredas är det här, precis som så ofta när en resa står i centrum för berättelsen, vägen som är mödan värd. Att den yttre resan i En eller annan väg i själva verket handlar om den inre blir stundtals till och med lite för uppenbart när Sara Paborn strösslar Fridas inre monolog med filosofiska funderingar i stil med: ”Att bli den man egentligen var. Var det en plikt, ett offer, ett straff, en ynnest, det enda rätta? Det kanske fanns ett pris att betala. Men vad var priset för att inte försöka alls?”

Även om Fridas livsvisdomar duggar lite väl tätt så balanseras de upp av observationer som är milt absurda på ett uppfriskande sätt, och sammantaget lyckas Sara Paborn ändå skapa ett övertygande porträtt av en ung kvinna som letar efter en egen riktning i livet. Jag-perspektivet i kombination med det enkla, ibland lite naivt högtravande språket bidrar till detta. Tidskänslan är också stark och Sara Paborn får mig att minnas ett 1980-tal då man levde i skuggan av atomkriget, svampmålade väggarna i aprikos, tvättade håret med Timotej-schampo och drack café au lait. Ändå är det särskilt skildringen av relationen mellan de båda systrarna som fångar mig.

Hon luktade exakt likadant som då: sol, parfym, nagellack och något som påminde om Juicy Fruit, tuggummit i stanniolpapper. Jag skulle aldrig kunna förklara känslan av gemenskap som låg i den där luktbrygden. Jag trodde att dessa lukter var unika för oss, att de var vi.

Jag känner igen mig i Sara Paborns skildring av lillasystern Frida. I beredvilligheten att ställa upp på det mesta när storasyster någon gång på nåder kan tänka sig att umgås. I att bli retad och bestämd över. I hur man både vill och inte vill bli som sin storasyster. Men jag känner också igen mig i den självklara gemenskapen som alltid finns systrar emellan, trots att man inte sett varandra på länge. Och i den grundmurade trygghet som Frida, trots allt, verkar besitta. En trygghet som kanske kommer ur just detta att hon är en lillasyster. Ur vetskapen att det finns någon som gått före henne ut i världen. Någon som alltid är beredd att ställa upp för henne, oavsett vad som händer. För så länge man är en lillasyster är man aldrig helt ensam.

Elisabeth Lahti Davidsson

Publicerad: 2015-08-05 00:00 / Uppdaterad: 2015-08-04 12:29

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6216

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?