Jag har en ambivalent inställning gentemot Jag är den som är den.

I sina stunder problematiserar serien könsroller på ett enkelt men träffande sätt som får mig att reflektera över vilken märkligt skev tillvaro vi lever i. I dessa stunder vill jag hylla seriealbumet och tycker att det borde vara obligatorisk läsning för ungdomar då den belyser samhällskonstruktioner som bör ifrågasättas.

I andra stunder känns serien effektsökande på ett pubertalt vis. Då känner jag mig missnöjd, för Elin Lucassi kan bättre än så.

Jag är inget fan av Lucassis tecknarstil men det är inte tecknandet som är det väsentliga i hennes bok. Serien ifrågasätter normer som trots den humoristiska infallsvinkeln ofta känns skrämmande. När allvaret tillåts ta stor plats är Lucassi som bäst, som när hon under rubriken ”Dagens outfit” har ritat en svensk soldat ståendes med vapen.

Gestaltningarna av Calle Schulman, Stig Larsson och Fredrik Paulún är också höjdpunkter då resultatet av att sätta deras uttalanden i en annan kontext är underhållande.

Det finns dock en hel del sidor som känns oinspirerade, där Lucassis poänger faller platt.

Ojämnheten gör att helhetsintrycket av Jag är den som är den dras ned, jag tror att om Lucassi lyckas ta till vara på sina styrkor som serietecknare kan hon bli så fantastisk som hon emellanåt lyckats vara i Jag är den som är den.