En äldre manlig brittisk författare har nyligen skapat rubriker genom att skriva en science fiction-roman som han bestämt hävdar inte är science fiction; hans roman undersöker ju hur människor och AI relaterar till varandra, gubevars, medan science fiction bara handlar om att ”åka i tio gånger ljusets hastigheter med antigravstövlar”. Att gamla fiiiina författare avfärdar genren är inget nytt, men att det sker samtidigt som SF under senare år genomgått en enorm föryngring och tagit ställning på ett sätt genren knappt gjort sen Dicks och LeGuins glansdagar gör bara deras argument tröttare.

Kameron Hurley skriver science fiction. Det skäms hon inte en sekund för. The Light Brigade står med en fot väldigt tydligt i genrens historia medan den andra har tagit klivet in i en ny värld. Vi befinner oss i det stora slutliga kriget mellan rebellerna på Mars och den välordnade, fria civilisationen på Jorden. (OK, Marsmänniskorna är ju människor de också, men de har ju själva valt att bo där och vi är ju inte alltid så bra på att minnas det där med alla människors lika värde.) När São Paolo tillintetgörs i ett överraskningsanfall blir Dietz, som förlorat hela sin familj, rekryterad för att hämnas, att bli en av The Light Brigade, interplanetära marinsoldater som på ett ögonblick kan teleporteras vartsomhelst och komma fram redo att döda de farliga Andra och rädda det Goda. (Och på köpet förstås får bli riktiga medborgare också. Nån gång. Kanske.) Om inget går fel med teleporten, men det är ju acceptabla förluster, ett nödvändigt offer för det perfekta samhället. En eller två soldater som då och då återformas med benet där huvudet borde vara. Men om man inte bara hamnar fel i rymden utan också i tiden, om man ser vart man är på väg men inte varför eller hur … ? När sanningen själv fullständigt tappar betydelse eftersom inget har kontext? När alla delar av systemet leder in i samma återvändsgränd?

But it turns out most of us don’t want truth. We want stories that back up our existing beliefs. Sometimes, to save the world, you have to let it break.

Så långt låter det kanske helt inte annorlunda än fabbro Ians föraktfulla avfärdande av genren som häftiga men meningslösa rymdresor och pangpang. Men det där von oben-aktiga filosofeeerandet om mänsklighetens status har ju genren redan gjort sen Shelley, Hurley är förbannad och vill faktiskt tillämpa det också. The Light Brigade är därför en roman om entropi, om det sammanbrott som händer när system äter sig själva; det systematiska nedbrytandet av människor till mördarmaskiner, av folkgrupper till monster, av samhällen till vinstmöjligheter, av idéer till propaganda, av molekyler till information. Det som först känns som en lätt uppdaterad cover på Starship Troopers (Verhoevens, inte Heinleins) börjar snart knaka i fogarna när strukturerna tappar ordningen och frankensteinas ihop med andra gamla trogna lik; Orwell, Vonnegut, Wells, Adams, Cameron, etc etc. Men de gamla dystopierna håller ju inte längre i Trump-eran; varför ska fascismen låtsas ha idéer och ideal när folk gärna följer den ändå? Behövs den ens när alla springer som panikslagna råttor för att slippa ta itu med sin egen förmåga att ändra något? Så för varje teleportering limmas alltihop mer och mer med Hurleys egen förkärlek för gegga och blod och heliga feministiska vrede, medan Dietz kastas fram och tillbaka i tiden och den så tvärsäkra människans (och läsarens) kropp, världsbild och själva historia bit för bit måste bytas ut och formas om och byggas upp igen, från student till hämnare till soldat till monster till …

Som ni kanske förstår är The Light Brigade långtifrån en subtil roman. Och någonstans kan jag lite sakna det inte mindre politiska men än mer fantasirika världsbygget i hennes förra roman The Stars Are Legion (alias Lesbians in Space!). Men den följer både sin välsnitslade labyrinthandling och sin grundfilosofi så väl att när den till slut kommer ut på andra sidan med knytnäven i vädret blir jag nästan bländad. För vad än gamla stofiler vill få oss att tro kan litteratur vara både kul, intelligent och relevant. Entropi upphör när ett slutet system tillförs ny energi. Och jävlar vad jag behöver en sån här roman just nu.

Similar Posts:

• Gammaldags framtidsresa
• Mörkermaskin
• This one goes to 11
• Det sista som dör är hoppet?
• Och politiken blev kött

Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann den på poker.

Denna originella grundberättelse har faktiskt fått mig att släpa hem I begynnelsen var Bob från biblioteket tidigare, fast tydligen krävdes det ett ALMA-pris för att jag också skulle ta mig tid att läsa den. I år fick Rosoff alltså priset, med motiveringen att hennes ungdomsböcker

talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

I begynnelsen var Bob utspelar sig sannerligen i ”en besynnerlig och bisarr värld”, men jag vet inte om jag skulle sträcka mig till att just den tilltalar både känsla och intellekt – inte hos mig i alla fall. Jag gillar idén. Den är knäpp, egen, en smula tragisk och skulle faktiskt förklara en hel del. Fast jag känner inte direkt med någon av karaktärerna, och det tycker jag nästan alltid är ett problem.

Bortsett från Bob och hans halvalkade, spelmissbrukande mamma och hennes intergalaktiska pokerpolare befolkas romanen av Mr B, en grå byråkrat som så gott han kan försöker lappa och laga i Bobs katastrofala skapelse (och som själv gjort valarna, vilket jag av någon anledning tycker är en väldigt fin detalj) och av Bobs senaste förälskelse/kåtslag Lucy, en tindrande vacker och oskyldig ung tjej som jobbar på en djurpark. Ja, och så Bobs kroniskt deprimerade, kroniskt ätande husdjur, ecken.

Inte minst detta stackars udda husdjur gör att mina tankar går till Eva Ibbotson, vars barnböcker om häxkonster och annat jag själv läste och gillade i tidig slukarålder. I begynnelsen var Bob måste räknas in i en typisk brittisk humoristisk tradition, uppburen av författare som Ibbotson, Douglas Adams, Terry Pratchett, med flera. I bästa fall har de något sorts djup bakom all sin underhållande knasighet.

I Bobs fall består väl detta djup för all del i teodicéproblemet, det vill säga: om Gud är god, varför finns det då ondska och lidande? Rosoffs svar är kanske: för att Gud inte bryr sig. Eller: för att han är minst lika lite ofelbar som sin skapelse.

Som roman är problemet med Bob delvis ett liknande: jag bryr mig inte. Bob och Lucy är schablonmässiga och genuint ointressanta – i Bobs fall också rätt osympatisk – och själva grundpremissen om skapelsen fungerar ganska halvhjärtat. Jag är visserligen tveksam till i vilken utsträckning unga läsare kan identifiera sig med någon av dem, eller för den delen med den medelålders byråkraten Mr B, men där hamnar nog snarast mina sympatier, hos byråkraten och hos den deprimerande men matglada ecken. Och valarna.

Similar Posts:

• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Almapriset 2016 och 2005
• Människorna som passerar
• Mörkret inombords

Humans need fantasy to be human. To be the place where the falling angel meets the rising ape.

Precis som jag upptäckte Douglas Adams för tidigt, innan jag upptäckte science fiction, upptäckte jag Terry Pratchett för sent, utan att någonsin egentligen ha varit så förtjust i fantasy. Någon liten röst i mig har alltid velat ha det till att jag gör något fel där; att att läsa och läsa om författare vars verk driver med klichéer jag mest känner till ryktesvägen är som… tja, att bara känna till Sjunde inseglet från oräkneliga parodier av schack-med-döden-scenen.

Men det fanns ju, både i Adams och Pratchetts böcker, så mycket mer än bara parodi. Pratchett skapade skivvärlden, en formellt tvådimensionell värld, så att han kunde bygga ut den åt alla de håll han själv ville. Högst upp på ryggen till sköldpaddan som bär upp världen medan den simmar genom universum kunde han surfa vart som helst, hantera både mänsklighetens gränslösa kapacitet för idioti och vår lika gränslösa möjlighet att räcka ut en hand till varandra, eller att bemöta galenskap med ett gapskratt. (Eller OK, många gapskratt.) Som alla fantasyvärldar (eller kanske som få andra, i det att den var medveten om det) var Pratchetts värld hård, orättvis och våldsam, och där fanns kämpar med järnnävar som Sam Vimes och mäktiga kvinnor som Nanny Ogg på de godas sida, men den erbjöd också alltid möjligheten till andra lösningar än halshuggning och beskodda stövlar. Jag kom in i Discworldserien sent, och har läst böckerna i helt fel ordning, men jag gillar det; personer som jag lärt känna som veteraner i en roman är plötsligt unga och naiva igen i nästa, och det som är omöjligt i en bok är plötsligt vardagsmat i nästa. Tiden blir irrelevant.

I have no use for people who have learned the limits of the possible.

Visst var han ojämn, det är man om man spottar ur sig 70 romaner under en alltför kort livstid. Mästerverk som Reaper Man och Good Omens blandades med pliktskyldiga pastischer som Unseen Academicals. Men även i de svagaste böckerna fanns humorn där, och kärleken till karaktärerna. Det ligger inte minsta ironi i att humanisten Pratchetts kanske mest älskade karaktär med tiden blev … ni vet. Skelettet med svart kåpa, lie och timglas, bra schackspelare, som alltid fanns med någonstans i alla böcker han skrev men med tiden fick bli en hjälte, som gör sitt jobb inte av ondska, blodtörst eller tvång, utan av egen fri vilja eftersom om det måste göras så ska det göras väl, med medkänsla och respekt för dem som, med eller mot sin vilja, under några sekunder eller dagar eller år är hans medarbetare i det svåraste jobb som finns. Där andra försökte besegra döden gav han Döden liv.

It is said that your life flashes before your eyes just before you die. That is true, it’s called Life.

För en del år sedan, innan han diagnosticerades med en av de jävligaste sjukdomar som kan drabba en tänkande, kännande människa, berättade Sir Terry att han ibland fick mail från fans som fått veta att de var döende, och hoppades att liemannen skulle vara som i Discworldböckerna. ”Those are the kind of letters that cause me to stare at the wall for some time.” Hans vän Neil Gaiman skriver att Terry absolut inte mötte döden i upplyst salighet utan med trots och ilska, och vem kan förebrå honom det. Men det finns många lösningar, och vrede och humor kan finnas sida vid sida. Minuterna efter hans död avslutar hans familj Discworld på Twitter:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER. Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night. The End.

Jag har inte läst allt Pratchett skrev än (vem fan hinner med det?), och även de böcker jag har läst kommer att bli som nya när jag läser dem i en annan ordning. Allt finns kvar där, och jag kommer att asgarva offentligt när jag läser dem. Tack, Terry, för att du visste att vi alla är dårar som, när vi måste, nästan kan bli hjältar.

FABRICATE DIEM PVNC

Similar Posts:

• Om Gud var en slacker
• Trivselfantasy på tomgång
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Julskiva
• Sövande genom världsrymden

Sorgligt nog dog dock robotmakaren innan han hann bygga en sjätte robot som kunde reparera femman, varpå hans änka efter en passande tid anlitade en framgångsrik leksaksrobotkonstruktör från Eringo Beta att göra jobbet. Denne grävde kvickt upp ritningarna till de fem första robotarna och satte igång.

Efter flera månaders hårt arbete presenterade han resultatet. Till en början var många försiktigt optimistiska; visserligen var själva skalet till roboten lite väl bekant, eftersom den uppenbarligen var ihopsatt av delar som var snodda rakt av från de fem originalrobotarna utan att den nye konstruktören tillfört något nytt, men när han väl satte igång roboten skulle den säkert göra något kul.

Han slog om strömbrytaren.

”Fffffffffroody”, sa roboten, knirkade lite med ena knät (som hade varit en liten utsmyckningsdetalj på den tredje roboten, men nu förväntades driva hela konstruktionen). ”Frood. Frooooody.” Den stannade upp tillräckligt länge för att åskådarna skulle hinna minnas att ordet ”frood” hade sagts en eller två gånger av de tidigare robotarna; den nya roboten verkade ha det som sitt huvudsakliga ordförråd. ”Frood”, sade den en gång till medan en liten rökplym började stiga upp från dess huvud. (I övrigt gjorde huvudet, som för många hade varit favoritdetaljen hos originalen, inte speciellt mycket alls utom att dricka te då och då.)

Vid det här laget började robotkonstruktören få panik. Ingen av de delar han snott från de gamla robotarna verkade vara inkopplad till moderkortet eftersom de just inte gjorde någonting, och de många lösryckta smådetaljer han snappat upp från originalen var inte starka nog att bära en hel robot utan en stark egen struktur. Alltså rusade han raskt in i sin verkstad och hämtade en ny del (byggd av open source-material som alla kände till redan) som han raskt monterade fast på robotens rygg. Roboten, som var balanserad för att stå helt still och imponera med sin blotta existens och officiella status som Uppföljare, tippade omgående bakåt och slog i marken med ett ihåligt ”dång”. Där låg den sedan helt stilla, froodande tyst för sig själv, medan en misslyckad detalj från den femte roboten gnisslade en smula.

En efter en gick åskådarna därifrån. I tidningen dagen efter avfärdades den nye robotkonstruktören med uttrycket ”äpp”, ett slangord från Betelgeuse som betyder ungefär ”säkert en genomhyvens kille om man bjuder honom på en öl, men som inte verkar ha en aning om hur man bygger just den här typen av robotar och som nog borde ha låtit oss behålla de goda minnena av originalen i stället.”

Och om ni tyckte att det skämtet var återanvänt ska ni defintivt låta bli Och en grej till… .

Similar Posts:

• Harry Potter med automatvapen
• Illa förtäckt politisk propaganda
• Artemis på rätt väg
• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Visst går det att köpa kärlek

På många sätt och vis är det här en väldigt barskrapad historia. Det är berättelsen om en man vid namn Chancelade (fr ”chanceler” = vackla, vingla, stappla, tappa balansen) och hans liv. Och hans är egentligen inget stort litterärt öde; han är en ganska vanlig typ, och inget enormt ovanligt händer honom egentligen. Han leker, han växer upp, han blir kär, han skaffar barn, han blir gammal, han dör. Det som gör detta till raka motsatsen till tråkig diskbänksrealism om en tråkig man är hur det berättas, och hur han ser på det här livet. För Chancelade gillar detaljer. Redan som liten pojke ser vi honom extrapolera hela världar utifrån de minsta saker – en helt fantastisk scen i början där han gör sig själv till skalbaggarnas gud, till exempel. Han försöker förstå sin värld genom att gå upp i den, hitta ord att sätta på allt han ser och känner… hela den där ”kosmos i ett sandkorn”-biten.

Man borde vara överallt samtidigt, på bergens toppar då norrskenet flammar upp, i havsdjupen vid vulkanernas stumma explosioner, i trädstammarna då regnet sakta börjar falla, och varje droppe sprängs på varje blad.

Titeln går igen överallt; trots hjärtesorg, dödsfall och ondska här och där är Le Clézios värld inte en kall, ogästvänlig plats full med lidande, tvärtom. Den svämmar över av skönhet, och Chancelade vandrar igenom den konstant berusad av alltings existens och rörelse. Visst är detta ibland en hemsk upplevelse – alla som läst Liftarens guide till galaxen kan väl relatera det till Vidgade vyer-vortex: om du ser hur liten och ögonblicklig du är i förhållande till den enorma världen borde det driva dig till vansinne. Men det gör det inte hos Le Clézio; i stället måste vår käre Chancelade hitta ett sätt att leva i denna fantastiska känslomässiga intrycksöverdos till bergochdalbana som till och med ett vanligt liv kan vara.

Världen var för levande, man kunde inte besegra den. Rymden hade för mycket utrymme, tiden för många sekunder, dagar, veckor, årtusenden. Då kunde man inte längre göra något för att förstå. Man kunde inte längre möta det absolutas skrämmande blick. (…) Man borde störta sig på huvudet i svindeln, och arbeta, älska, hata, lida, vara lycklig, döda, föda, sådär utan vila, utan ljuvhet; spela insektsvärldens grymma och omättliga spel, för att det faktiskt inte var något annat att göra. En dag var man där. En annan dag var man död.

Detta kanske låter lite småkonstlat, det finns kanske trots allt bara en begränsad mängd saker man kan säga utifrån ganska vardagliga upplevelser, och även om boken givetvis innehåller mer rakt berättande också kräver det en hel del av en författare för att hålla igång en sådan här text i 220 sidor. Men den unge Le Clézio kan, även om han snubblar ett par gånger; när Chancelade blir kär tillbringar han ett par korta kapitel med att tala i teckenspråk, morsetecken och helt påhittade ord för att försöka beskriva känslostormen, vilket… nä. Kul i teorin, men i praktiken är det skönt att de kapitlen är korta. Men även då är språket underbart precist; det är inte ofta man stöter på en författare som är så här bra på att navigera komplexa existentiella kärr med ett språk som är så här klart, livligt och… tja, kul helt enkelt. Jag påminns ibland om Clarice Lispectors jublande extatiska friformsprosa, och ibland omPerecs och Calvinos lekfulla metafiktioner. Visst händer det att Terra amata blir lite väl förtjust i sina egna formlekar, och för- och efterorden där Le Clézio vänder sig direkt till läsaren känns smått klumpiga, men för det mesta är den en ren sockerchock till nöje att läsa. Och precis som i vanliga livet får man väl ta det goda med det onda, hoppas att det ena väger upp det andra, hålla i sig i kurvorna och känna hur det kittlar i magen.

Similar Posts:

• Porträtt av modern som ung
• Att byta kontinent
• Tjuven gör tillfället
• .nu, .då, .∞
• Havet, tiden, kärleken, träden, förfäderna, kriget

Så har det alltid varit, ända sedan Peyos Astrosmurf letade sig hem till oss i slutet på 70-talet. Vilka perspektiv, vilken saga, vilket drama! Och några år senare – Albert Barillés Det var en gång – rymden på en av de två TV-kanalerna. Sedan var vägen utstakad, genom Romero och Avenells Axa i farsans gamla Chock-tidningar och en uppsjö superhjälteserier med rymdanknytning, till en hel svit pocketöversättningar i serierna Galax, Delta, Kosmos, Science fiction-serien och Kalla kårar. Åren gick och med dem förmågan att ta sig igenom fler sidor och något mer avancerade berättelser än John Wyndhams Invasion från djupen. Clark, Herbert, Asimov, Bradbury, Heinlein … Bröderna Strugatskijs Picknick vid vägkanten var världsomvälvande. Den förändrade för alltid min syn på vad SF är och kan vara. Sedan dess har jag fortsatt sätta mig in i alla dessa olika alternativa spekulativa världar; Dan Simmons elaka Hyperion-svit, K.S. Robinsons diskbänksepiska Marsböcker och Banks stundom vansinniga Culture-universum.

Jag är väldigt glad att jag inte blev astronom. Inte för att min matematiska obegåvning någonsin hade medgivit det, men ändå. Jag blev arkeolog istället, med resultatet att – efter år av dryg facklitteratur – jag inte orkar med någon form av fiktiv förhistoria. Jag förhåller mig exempelvis torrt källkritisk till Aylas sexäventyr i urtiden, vilket förstås förtar charmen med läsningen. Ämnet har förlorat sin romantik och jag är bottenlöst nöjd att detsamma inte har drabbat min vurm för SF.

SF, science fiction, är förresten ett ganska fånigt uttryck som mer speglar tiden det tillkom i än vad genren idag omfattar. Det är lite som termen UFO faktiskt, det är också fånigt. Om jag kastar en stekspade i nacken på dig, och du inte har en aning om vad som träffade dig, har du just haft en närkontakt med ett Unidentified Flying Object. SF är fantastisk avkoppling, en potentiellt oändligt vid tänk-om-litteratur som kan måla upp de sjukaste, mest bisarra och minst sannolika verkligheterna och sedan låtsas som om de är fullkomligt naturliga för alla karaktärer som rör sig i den. Den kan obehindrat bolla tid och rum i handlingen så till den grad att den kan röra sig fritt mellan genrer och stilar. Här kan man hitta allt från Douglas Adams osannolika galenskaper till Peter Nilsons poetiska filosoferingar.

Det räcker gott för mig.

Similar Posts:

• Vem tillhör framtiden?
• Originellt och fascinerande
• Rymdsaga om Bach, datorer och vårt oändliga behov av tröst
• Fröken Smilla 2.0
• Imponerande historiebeskrivning

Varje rad i första delen av boken är som en aforism men det löper ändå lätt och ledigt och en känner vår tid dunka fast stoffet är gammalt som dom gamla grekerna, det handlar ju faktiskt till och med om en av de gamla grekerna närmare bestämt Pythagoras. Lång besvärjer sig på något sätt och kliver innanför huden på Pythagoras och hans tid och skriver en biografi och en skröna och ett historiskt/filosofiskt verk med fotnoter på samma gång.

Han har hållit sig i den "(sken)självbiografiska" fåran länge nu, på ett underfundigt sätt och jag har fått gapskratta men med sin näst senaste roman Ryska kusinen så lämnar han vår tid och ger sig in i mer klassiskt episkt berättande (Jag tänker på Eino Hanski), här möts det först nämnda och det senaste. Denna bok är en självbiografi (som Pythagoras hur konstigt det än låter) men ändå en episk roman om ett annat liv. Prosan är dock omisskännligt Långskt lekfull, ett nöje att läsa trots tuggmotstånd.

Mästerverk, följaktligen nomineras han för första gången till Nordiska rådets pris. Vinner inte men är ändå äkta stolt då han läser ur boken på restaurang Trappan på Folkets hus i Göteborg som nu två år i rad tagit dit en handfull av de nominerade författarna till nämnda pris. I år var det skam att det svenskaste av nomineringarna som var där var Lång med sin klingande finlandsvenska men ännu skamligare för trappan är att högsta trappsteget har de aldrig prickat in, aldrig har vinnaren varit med på dessa författarkvällar. Lång är som uppträdande författare, tillbakadragen och lågmäld, raka motsatsen till sin sprudlande, lekfulla, fyndiga, påhittiga prosa.

Pythagoras en halvgud/människa, Apollo är hans far enligt sägnen är huvudpersonen. Vi får följa mobbingen från barndomen och uppväxten men någon psykologisk finskildring av människan/halvguden P. är inte detta, det är grövre penseldrag som romanen är dragen med. Den handlar om staten och vishetens roll gentemot staten, det är en filosofisk thriller eller en politisk revy, det handlar om handel och pengarnas roll när den kommer in i handeln och så handlar det om människan som alltings mått. Det är grova penseldrag, det är vist och fastslaget men ändå undanglidande och med glimten i ögat. Någonstans skriver Lång, om ni hittar något vist i boken så är det antagligen stulet från grekerna. Han är bra ödmjuk denna författare, denna filosof. Jag gillar det. Och när han på ett ställe säger "och det är blott ljud utan mening." Och det följer en massa bokstäver bland vilka de sista är klockren ungerska med ett stavfel, kära stavas; Kedves, så tar jag det liksom varje ungersktalande som en personlig hälsning.

Därför är denna recension en personlig hälsning från recensenten till en vän och författare. Du har skrivit ditt mästerverk tycker jag och sådant är världen tacksam för och mästerverk för en författare är det närmsta sanningen han kan komma. Långt ifrån vinst av priser, försäljningssiffror och annat sådant. Jag avslutar med att citera Douglas Adams: "42" och så lite ljud som inte ens är ord; "Most már találkozunk, viszontlátásra kedves barátom".

Similar Posts:

• Den finske mannens hämnd
• Underfundigt romanbygge
• En avsaknad av nyanser
• Läs Scepticism Inc. istället
• Om Gud var en slacker

Så någon gång under detta deliriumtillstånd måste Svålhålet ha kommit till. Det rör sig om ett gäng, mer eller mindre oberoende, futuristiska sf-skrönor som utspelar både på vår lilla jordplätt och i den stora världsrymden – och kanske framförallt: i Niemis allra vildaste vildmarksfantasi.

Skrönorna kunde lika gärna ha varit fristående delar i Liftarens guide till galaxen, om det nu inte hade varit för att Adams lämnade kvar ribban så högt upp att man som författare borde förstå bättre och inte göra sig något besvär för att nå upp dit. För det gör inte Niemi, han river redan i kvalförsöket och kan se sig om i himlen efter Adams rekordhöjder.

Någon större kultstatus lär alltså inte Svålhålet få. Inte ens alla tornedalska knorrar i hela universum kan påverka den utgången. Men jag vill heller inte förkasta Niemis sf-tripp som en dålig pastisch eller ännu en dussinbok i genren. Som svensk författare bryter han ändå lite ny mark. Med dadaistiska tankeexperiment och opretentiös samhällssatir lösgör sig Niemi från de vedertaget traditionella berättarnormerna som råder i det här landet. Och sådana eskapader bör uppmuntras. Allt ska inte behöva vara så jävla überseriöst och följa en powerpoint-presentation i hur skönlitteratur bör skrivas.

För mig räcker det gott med ett skratt eller två. Eller varför inte en mindre fnissfest. Vilket Niemi också lyckas bjuda på. Personligen har jag svårt att värja mig mot pubertal humor med paradoxala vändningar som vänder upp och ner på allt man lärt sig i hem och skola. Det är löjligt underhållande.

Niemi snålar inte direkt med det virket: sovande stenar väcks till liv, universum har formen av en kukprofessor, Gud heter Rulle, oturen är en partikel som döpts till Kurt, i det kosmiska parlamentet är en jordröst värd 0,002 standardröster (lika mycket som fistelmaskarnas som bor i mammutars rövhål).

Så där håller han på, vår käre Tornedalsbo. In absurdum. Och visst luktar det lite effektsökeri över det hela.

Tröttsamt i längden, ja. Men det går an, om man helt enkelt inte tar allt på så stort allvar.

Det här är en ungdomsbok för vuxna och nöjer man sig med ett par skratt och några mindre djupa tankeställare lär man inte bli besviken. Skruvade uppslag råder det ingen brist på. Varifrån inspirationen är hämtad vet vi ju redan. Bra skit tål dock att upprepas.

Similar Posts:

• Episoder som roar ibland
• Läs Scepticism Inc. istället
• Tell me why? I don’t like mondays
• Som ett laxljuster i magen
• Jorden runt för sista gången?

Fantastiskt roliga beskrivningar av personer, platser och händelser blandas med tuffa sådana av en värld i förändring och människors bedrägliga beteende. Adams beskriver resan och människors dumhet på samma självsäkra sätt som i Liftarens guide till galaxen och Dirk Gently-serierna. Genom microfrågor ur makroperspektiv eller tvärt om får han oss att inse hur korkat vi beter oss och att vi verkligen borde veta bättre. Ett besök på Tiananmen square innan studentupploppen ger en speciell känsla. Jag hade inte koll på att det är torget utanför den förbjudna staden och att det har en så central plats i Kinas historia som det faktiskt har. Kunskap blandat med anekdoter sammanvävt av en Adams i toppform, det blir inte mycket bättre än så här.

Det är ganska glest mellan skämten och det stämmer bra med böckerna i liftaren också tycker jag. Adams hade en otrolig förmåga att få en att dra på smilbanden mitt i en seriös mening. Det är en ren fröjd att läsa hans texter. Rena poesin och man blir glad bara av sättet han sätter samman orden på. Det räcker. Det räcker väldigt långt och kommer verkligen fram i mötet med bergsgorillorna. Det känns som om man var med dom där på berget. En otrolig känsla. Dian Fossey, eat your heart out.

Tyvärr har sista chansen att se Douglas Adams passerat och det är verkligen sorgligt. Själv missade jag honom på framtidsdagen i Örebro strax innan han gick bort. Han var verkligen en ordvrängare av rang och jag kommer inte på någon som överträffar honom. Han är saknad.

Similar Posts:

• Läs Scepticism Inc. istället
• Ganska kul men för hoprört
• Passar i samma ram som första boken
• Småfyndig men halvbanal story
• Inte så jävla überseriöst

Något som jag finner fascinerande med boken är att humorn är som klippt och skuren för den ironiska generationen. Den är en blandning av South Park, Simpsons, Meet the Feebles och Liftarens guide till galaxen men är skriven medan den ironiska generationen tultade runt i blöjor. Men å andra sidan kan även det mesta av Johns musikaliska åstadkommande anklagas för att vara före sin tid. Så han kanske bara var sådan.

Boken börjar med att John i okomplicerade ordalag berättar om tiden och livet med Yoko Ono. Men övergår sedan till en lite mer svårläst samling essäer. Man kan läsa lite hur man vill eftersom de är skrivna lite huller om buller trots att de flesta har en bestämd kronologisk ordning. Boken är inte utgiven av John själv utan av Yoko, som också skrivit ett sammanfattande efterord, sex år efter Johns död. Det fanns heller inget uttalat beslut om att boken skulle ges ut. Men har man läst något annat av Johns litterära alster så vet man att det utgivna resultatet fortfarande skulle ha samma halvt ofärdiga karaktär.

Att döma ut Muntliga röksignaler som ”dålig litteratur” eftersom den inte är skriven efter några regler och inte heller är bearbetad är bland det dummare man kan göra. Jag kan jämföra med avslutningskapitlet i James Joyces Odysseus där Molly Bloom ligger i sin säng och låter tankarna flöda fritt. Joyce skriver utan att använda vare sig punkter eller kommatecken och utan några övergångar mellan ämnena. För det är så man tänker, huller om buller och utan avbrott. John har skrivit sin självbiografi så som man tänker när man ska försöka förklara något som känns stort och viktigt. Man kan omöjligt veta var man ska börja och har absolut ingen aning om hur det kommer att sluta. Han använder metaforer och fiktiva namn kanske för att slippa bli stämd men främst för att i ord försöka beskriva hans känsla för något eller någon. Han skriver inte med baktanken att försöka styra hur omvärlden betraktar honom. Han skriver av lust att provocera med sanning och ärlighet. Jag ger så mycket mer för det än exempelvis Strindbergs Röda rummet eller Hermann Hesses Stäppvargen som inte gör annat än försöker bekräfta författarna som missförstådda genier.

Det här är en bok som jag kommer att plocka upp igen och läsa någon enstaka essä ur för att skratta åt, fundera på eller förfäras av beroende på tillfälle. Jag hoppas att många gör det samma, för John Lennon var en sann nutidsfilosof fast med färre diplom men mer rock’n'roll.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Ger dig tid att stanna upp
• Leende brio och lätt vemod
• Inspirerande snabbläsning
• En levande lögndetektor?