Det finns olika sorters lögner. Tolvårige John har börjat kartlägga dem alla i sin lögndagbok. Hans närmaste studieobjekt är familjen, hans mamma och pappa och farmor. John blir mer och mer övertygad om att han har en medfödd talang att avslöja lögner, om han bara fick en chans att visa prov på sin förmåga så skulle han lätt kvala in i Guinness rekordbok. Konstigt nog kommer det aldrig några svar på breven han skickar till deras redaktion?

John är mycket ensam, han har massor med tid att gå och grubbla. På grund av familjens urusla ekonomi har de accepterat farmoderns erbjudande att bo inneboende i hennes hus. Hon har det betydligt bättre ställt, hon kan unna sig små resor och att spela på hästar, något som sticker hennes fattige son i ögonen. Han som sitter hemma och studerar i hopp om att klara inträdesprovet till Trinity College, han som knappt dragit in några pengar alls till hushållet de senaste tre åren – varför kan inte han få en del av faderns efterlämnade förmögenhet? John snappar upp ett och annat som inte är avsett för hans öron och av den information han samlar drar han sina egna slutsatser: Kommer farmor kräva att de flyttar snart?

Efter en incident i skolan där även vännen Brendan vänder honom ryggen, är John ännu mer utlämnad åt sig själv. Hans föräldrar har inte heller så mycket tid att umgås med honom som han skulle önska. Vuxenvärlden är inte så lätt att förstå sig på. John lever i ett ganska stumt klimat, mycket av det som händer runt honom sätts det aldrig ord på.

Ett oväntat inslag dyker upp i berättelsen när en ny vikarie gör entré i skolan, Mr Roche. Han uppmanar eleverna att börja tänka självständigt. John känner sig sedd. Som läsare är det inte alltid lätt att veta var gränsen mellan det John tänker/drömmer om och det som faktiskt händer går? Bestraffar verkligen mr Roche Johns mobbare på det grova sätt som beskrivs i boken eller är det en hämndfantasi som utspelar sig inne i Johns huvud?

Det sönderfall han oroat sig för inträffar mycket riktigt, om än inte på ett sätt som han kunnat förutse. Det är knappa tider för de fattigaste i sjuttiotalets Irland och familjen klättrar neråt på den sociala rangstegen. Istället för att svetsas samman av de yttre motgångarna, blir familjeklimatet ännu bistrare.

Det är en detaljrik text, träffsäker i de små iakttagelserna. Det är ett intressant grepp att låta John pendla mellan barndomens oskuldfullhet och de begynnande tonårens identitetssökande. Men det blir ändå den biten som ställer till det för mig som läsare, att svängningarna mellan väldigt vuxna funderingar och tankar helt utan självdistans blir väldigt stora. Kanske ska detta avspegla att det är en liten kille som trots allt pratar mer med vuxna än med sina jämnåriga?

"Vad betyder anakronistisk?" frågar jag.
"Det betyder historiskt ologisk", säger pappa. "Det skulle vara som om Jesus Kristus drack en klunk Coca-Cola innan han hängdes upp på korset."
Mamma säger: "Jag hämtar ordboken. Vi ser efter vad det står i ordboken."
Hon går iväg. Pappa reser sig för att röra om bland kolbitarna i öppna spisen och går sedan plötsligt sin väg utan att säga något. Mamma kommer inte tillbaka med ordboken. Jag läser boken ensam.