ISBN | 9515011639 |
---|---|
Först utgiven | 2000 |
De personliga tillfälligheternas bok skulle jag vilja kalla denna Något som liknar en roman av Fredrik Lång. Faktum är att Fredrik var min lärare på en folkhögskola i Finland. Men det är ingen tillfällighet, för jag recenserar boken på grund av att han var min lärare och att jag har läst Sommaren med Sue och Den finska mannens sorg som båda är med i den serie av romaner som Lång kallar Den äktenskapliga komedin, och denna bok är det gudomliga bidraget i den komedin enligt mig. Ingen slump, snarare ett band som knyts.
Jag läser baksidan och konstaterar att detta något som liknar en roman kommer utspela sig till viss del i Marocko, Agadir närmare bestämt. Där har jag varit. Betyder att platserna kommer ha minnesbilder, mina minnesbilder, när jag läser boken. Varenda korsning kommer att poppa upp vid läsningen för jag har mer eller mindre fotografiskt minne, när det gäller resor.
Detta såg jag inte heller som någon magisk slump, jag var fortfarande lugn. Det magiska började med två namn i boken: Cecilia och Shems.
Huvudpersonen i boken, Isak Juul, alltid kallad Isse, är en banktjänsteman, som har rationaliserats bort och har det knaggligt i förhållandet till sin fru, som har gjort karriär och börjat prata ”chefiska”, dessutom är hon otrogen med ”den där jäveln” enligt vad en kund på banken sagt då han inte fick ett lån, då Isse fortfarande var kamrer och inte brydde sig så hårt. Men när han blir arbetslös och ”chefiskan” brer ut sig blir Isse desperat och börjar söka kontakt med andra av det andra könet, på uttänkta egna omöjliga vägar. Han får syn på sin prinsessa när han sitter på en resebyrå med sofistikerad fjärravlyssningsapparatur och lyssnar på vart folk skall resa. Han blir förälskad i en dam vid namn Cecilia, som skall åka till Agadir och bo på hotell Shems och han bestämmer sig för att åka efter och bo på samma hotell för att jaga denna sina drömmars Cecilia.
Här börjar min personliga magi, men även romanens intrig skruvar sig rejält med en aktieaffär som skall sätta dit ”den där jäveln”. Mitt personliga faktum är att jag bott på hotell Shems med en stycken Cecilia. Det är lite chockartat läsningen får ett driv förutom intrigen och språket. Jag berättar för folk om boken, jag är ju personligen indragen i Något som liknar en roman. Det är inte längre bara en bok utan en personlig händelse, som man kan berätta om i bilen, vid fikabordet, på gatan.
Reflektion; så skall en bra bok fungera, ge oss något att tänka på och prata om.
Jag är övertygad om att böcker, som blir läsupplevelser måste kosta oss själva privat något. Vi måste bli personligt inblandade i ordsörjan, medvetet eller omedvetet. Det kostar att läsa. Och detta fall med namnen, platsen, är ett pedagogiskt underverk, som jag råkat snubbla över. Om jag nu med förmågan (elaka kallar det handikapp) att blanda fiktion och verklighet skall börja väva in mitt liv i boken, att detta inte är tillfälligheter, utan författaren har förföljt mig efter att han var min lärare i Finland och skriver utifrån oss på hotell Shems, det är då jag börjar få svindel. Detta som alltid är idealet, böcker som blir konspirationsteorier, speglar, där vi väver in våra egna filosofiska frågor; Varför lever jag? Vad är meningen? Är jag kär?. Eller som i detta extremfall hela ens personliga vardag. Det är här någonstans folk kan bli besatta och göra dumma saker, jag tänker på Björk och Lars von Triers bråk t.ex. Björk levde sig in i sin roll till den grad så att hon ville att Lars skulle ändra storyn. Det är här jag lutar mig tillbaka och ser mig omkring utanför bokpärmen.
Identifikationens första steg handlar om ”stilar” som passar en själv att vara i, sådana stilar skapas ständigt utav språkrester som bor i en själv (det man har läst tänker jag på), miljöer, talspråk, människor. Detta används för att skriva olika typer av texter. Något som är väldigt magiskt som mitt exempel visar, är namnet på personer och platser, de är besjälade, så om en bok tar upp en Cecilia i samband med hotell Shems i Agadir, så sker något med mig. En boks uppgift är att denna magik ska uppstå, människor ska få sina liv indragna i böcker, följaktligen kan jag se författaren, som en trollkarl med en historia eller bara ett behov att uttrycka något och en uppsättning trollformler för att nå fram med historien eller uttrycket.
Fredrik Lång använder i denna bok två i huvudsakliga ”stilar” eller ”röster” eller ”trollformler”, typer av ”språk”. Jag finner inget bra ord för det eller jag finner flera bra ord för det. Den första ”stilen” han använder är dåtid, huvudpersonens skoltid, ett slags rappt gymnasie-coolt-språk, detta försvinner i och med historiens gång vilket jag tycker är skönt för det är lite flåsigt och klingar lite falskt, men skall nog göra det, så där uppstyltat som en ung mans dikter ungefär. Den andra ”stilen” som har en långt mera verklig, icke konstruerad klang, med humorn närvarande hela tiden, är fylld av energi och hålls mycket högt av mig. Det är sånt driv så det är bara att resa med. Särskilt gillar jag de akademiska dialogerna som är uppblandade med vardagens grus. De får läsaren att känna sig smart och det vill den ju alltid. Behållningen förutom att jag får denna magiska läsupplevelse är att det skrivs om manligt och kvinnligt ur ett perspektiv, som jag kan tycka mig sakna annars, och humorn är ju glasklar. Läs Fredrik Lång för det kan vara början på en lång vänskap.
Publicerad: 2001-01-17 00:00 / Uppdaterad: 2011-06-16 18:15
En kommentar
Det här var utan tvekan den skummaste recensionen som jag någonsin läst.
Csabi: Frågade du någonsin herr Lång ifall bokens Cecilia och din väninna Cecilia var samma person?
#
Kommentera eller pinga (trackback).