I centrum står Lo Björn, journalist, som återvänt till Glommersträsk. Det är en återkomst som inte handlar om att hitta tillbaka, utan om att konfrontera en plats som både är djupt bekant och märkligt främmande. Modern finns kvar i hennes liv, men på avstånd. Relationen mellan dem är lika frostig som landskapet utanför. Det är som om hela bygden håller andan, och Lo rör sig genom den med en blandning av yrkesmässig iakttagelse och personlig desorientering.

Det är här romanens handling tar fart. Glommersträsk är splittrat av en infekterad konflikt kring Vithatten. Ska berget bli hem åt en gigantisk turistälg – Stoorn – eller åt vindkraftverk som lovar framtidstro? När ett sprängdåd plötsligt skakar bygden och lämnar en person död kastas Lo in i en virvel av misstankar, tystnad och lokala lojaliteter. Samtidigt väcks minnet av en ung kvinna som försvann flera år tidigare, och en detalj i ett gammalt reportage av Lo får en mamma att tro att det kan vara det första livstecknet på sju år. De två spåren, sprängningen och försvinnandet, börjar långsamt flätas samman och Lo blir både den som undersöker och den som dras allt djupare in i det hon försöker förstå.

Samtidigt dras Lo allt djupare in i skogen runt Glommersträsk. Det är inte en skog som bara är skog. Den bär på något, en sorts uråldrig närvaro som romanen aldrig förklarar men som hela tiden känns. Lo försöker förstå vad som händer omkring henne, men varje försök att skapa ordning glider undan. Det är som om hennes kropp vet mer än hon gör, och som om platsen vill något av henne.

Det är i den här växelverkan mellan det konkreta och det gåtfulla som Hornsplitter hittar sin form. Handlingen är tydlig nog för att bära läsaren framåt. En återkomst, en sprängning, en bygd i upplösning, en gammal försvinnandehistoria som vägrar släppa taget. Men den är också tillräckligt öppen för att låta det mytiska sippra in utan att det blir ett genrebrott. Jag tycker om hur Johansson låter Lo fortsätta vara journalist även när hennes verktyg inte längre fungerar. Hon fortsätter registrera, fortsätter försöka förstå, men tvingas samtidigt acceptera att vissa saker inte låter sig förklaras.

Språket är tätt men inte tungt. Johansson skriver med en precision som gör att varje mening känns avvägd utan att bli tillrättalagd. Det finns en råhet här, en vilja att låta det obekväma få ta plats. Samtidigt finns en poetisk ton som gör att även de mest kroppsliga scenerna får en skör skönhet. Jag uppskattar särskilt hur romanen låter det fysiska och det mytiska glida in i varandra utan att förklara varför.

Det är inte upplösningen i sig som är det viktiga, utan vad den gör med Los relation till sig själv och till modern, den människa som fortfarande finns i utkanten av hennes liv. Vad händer när platsen inte längre är neutral mark. När arvet, både det biologiska och det emotionella, börjar kräva sin del.

Det är i de frågorna Hornsplitter hittar sin tyngd. Johansson skriver fram en värld där det mänskliga och det mer än mänskliga inte är motsatser, utan två sidor av samma rörelse. Och hon gör det med en säkerhet som är ovanlig i en debut.

Det är en roman som inte ropar, men som stannar kvar. Som en dov ton i bröstet. Som en känsla av att något just har förändrats, utan att jag riktigt kan säga vad.

Similar Posts:

• “Det är inte mörkret som är farligt, det är människorna” – en pusseldeckare från de djupa småländska skogarna
• Ojämn spänning i Värmlands gruvor
• Av kärlek, brutalitet och kontroll
• Isande skärgårdsnoir
• Livslögner och livsöden

Persongalleriet, som presenteras kort och snärtigt i en medverkandelista, sträcker sig i ålder från 21 till 67 och inkluderar bland annat fyra konditoriservitriser (Agda, Asta, Aina och Alma!) från Småland med vida kjolar och aptit på livet, ett nästan nygift par, ett något äldre par, ett par universitetsadjunkter med åsikter respektive mål i mun, en präst med dotter och en läkare – och så Florrie då, en kvinna i sina bästa år (är det ett eko från Karlsson på taket?). De har alla sina egenheter och kanske hemligheter och skvallret böljar snart fram och tillbaka om några av dem.

Florrie spetsar öronen och när ett dödsfall inträffar är det dags för henne att pröva sina egna detektivtalanger och det gör hon i hög grad tillsammans med en av universitetsadjunkterna, som är hennes like i bildning och intellektuell kapacitet. Mellan dem spirar en möjlig kärlek som verkligen får mig att tänka på Lord Peter Wimsey och Harriet Vane.

Det är bjärta färger och solsken, det är blinkningar till Agatha Christie, Dorothy Sayers, Maria Lang och Stieg Trenter – och många fler. Det är pastisch och fan fiction med lite högre svansföring och det är puttrigt och hemtamt för oss som trivs i döda deckarförfattares sällskap och uppskattar självdistans och genredistans. Därtill en mängd ålderdomliga ord och uttryck som så gott som fallit i glömska men gör sitt till för att stärka banden till föregångarna.

Trots dödsfallet är det glatt humör, både hos författaren och resenärerna, och idag, när allt ska gå så förtvivlat fort, är det ganska skönt att efterforskningarna får ta sin tid och att frågor och svar skickas per telegram. Omvärlden i stort är mestadels lagom suddigt skildrad men vid sökandet tangeras större frågor. Samtidigt som tiden är tacksam med sina schabloner och associationer kan jag ibland bli lite fundersam över hur hon använder sig av en del av 1950-talets värderingar men det är nog jag som är överdrivet känslig och ofta går hon ju emot dem.

Nästa bok om Florrie kommer redan om någon vecka och jag ser fram emot att läsa vidare.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• En svensk Agatha Christie
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• En hyllning till brittiska deckare, byhålor och pubkulturen

I den nya romanen Inte den du tror börjar allt med ett fall vid en tågperrong. Ett ögonblick där ett liv tar slut och tre kvinnors tillvaro långsamt börjar rämna.

Restaurangägaren Paddy Swann var en sådan man som fyllde ett rum, festens självklara mittpunkt. Den som alla såg. Tills den dag någon knuffar honom framför ett tåg.

Kvar finns dottern Ash och hustrun Nina. Kort efter begravningen anländer ett märkligt paket: ett brev och en tändare från Nick Ratcliffe, en gammal vän till Paddy. Gåvan väcker fler frågor än den besvarar och snart börjar Nick dyka upp allt oftare i deras liv. Ash känner ett motstånd som hon inte riktigt kan förklara. Något med Nick skaver, och i det tysta börjar hon nysta i vem han egentligen är. En försiktig och alltmer målmedveten jakt på hans förflutna.

I samma stad försöker blomsterhandlaren Martha hålla ihop sin tillvaro, både familjen och ekonomin, medan maken Al ständigt är på resande fot. Också han bär på något som inte riktigt vill visa sig i ljuset.

När familjernas vägar korsas dras Ash, Nina och Martha in i en historia som långsamt mörknar. Sanningar glider, roller skiftar och den där obehagliga känslan i magen växer sig allt starkare.

Till slut återstår bara insikten att de borde ha lyssnat på sin magkänsla.

Det är också här Lisa Jewell visar sin verkliga styrka som berättare tycker jag. Hon rör sig i miljöer som först känns trygga och vardagliga: hem, relationer, människor som försöker få livet att gå ihop. Men långsamt förskjuts perspektivet. Något ligger fel, och det som först bara anas börjar gradvis ta form.

Jewell arbetar skickligt med den där krypande känslan av att verkligheten inte riktigt är vad den verkar vara. Hemligheter sipprar fram i små doser och sanningen blottläggs undan för undan. Det är ett berättande som bygger mer på förskjutningar än på plötsliga chocker, där spänningen växer fram ur vardagen själv.

Som läsare tvingas man hela tiden ompröva det man just trodde sig förstå. Människor visar sig vara något annat än de först verkade vara, och det förflutna kastar långa skuggor över nuet.

När boken är slut dröjer sig just den känslan kvar. Den där stilla oron över hur lite vi egentligen vet om människorna omkring oss, och hur nära mörkret ibland ligger den helt vanliga vardagen.

Similar Posts:

• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• En opålitlig historia
• Besatthet, hemligheter och familjeband
• Hemligheternas hus

I lucianatten smiter ett tonårigt bageribodsbiträde in i stallet till bageriets häst. Den luktar hemma, för hon har som så många andra flyttat in till staden från landet. Därifrån får hon syn på något skräckinjagande: en grupp övernaturliga monster. Gastar. Gengångare som frodas i de mörka och långa vinternätterna.

Samma natt försvinner en annan ung kvinna, en dalkulla som är anställd på Skansen, där hon fått det omsusade uppdraget att gå Lucia, i vit klänning och med ljus i håret. Det här är något alldeles nytt. Skansen håller som bäst på att samla in och omforma lokala traditioner till något mer städat och nationsbetonat.

Den försvunna lucian väcker stockholmarnas intresse, inte minst privatdetektiv Pehr Fredrik Molinders, eller Fredrika Nilsdotter som hon egentligen heter. Till sin hjälp har hon de tre vännerna i Wennstams lätt omaka kvartett: Olga Laurell, änkefru efter en tidigare polisintendent; hennes före detta tjänsteflicka Edit Tapper, numera anställd på en fotoateljé, och Hildur Berggren, sömmerska på tjusiga Augusta Lundins modehus.

Att få fira jul med dessa fyra känns rent lyxigt, och det är tydligt att Wennstam inspirerats och haft roligt med de historiska jultraditionerna. En del är bekant, annat exotiskt. Inslagen av det mörka, läskigt övernaturliga är påtagliga. Och jo, som dåtidens människor menar jag fortfarande att kvällen innan julafton är rätt tid att ta in och klä julgranen. Fast jag skulle nog knappast få för mig att sätta levande ljus i den, förstås.

Allt är såklart inte frid och fröjd heller. Då som nu tvingas kvinnor tänka sig för om de behöver röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. Eller ensamma. Eller alls. Samtidigt som jag läser om den försvunna lucian i sekelskiftets Stockholm, försvinner en ung kvinna i Rönninge i Salems kommun, och hittas några dagar senare död.

Det här att läsa om mord som någon form av underhållning är något som fascinerar mig mer och mer. Vad är det vi gör när vi liksom petar i det där såret av risker och våld, av människors kapacitet för ondska? Och samtidigt vill hålla det på lagom avstånd, närmast myser med det i upplösta, hanterbara bitar? Det kan kännas på en gång stötande och hälsosamt.

I början av den här recensionen skrev jag om att sluta cirkeln kring sekelskiftet. Jag vet inte om det innebär att just den här serien är avslutad, men det innebär i alla fall inte slutet på bekantskapen med de fyra huvudkaraktärerna. I maj kommer den första av en serie spin-off-romaner om dem, Olgas bok. Den ska ta oss med tillbaka till 1880-talet, när Olga reser till London med sin make, polisintendenten, på någon form av studieresa. Det ser jag fram emot, men jag vill ju också gärna veta mer om hur det ska gå för dem allesammans i det nu som är 1898.

Similar Posts:

• Fängslande ingång till kvinnohistorien
• Mystiska dödsfall i sekelskiftets Stockholm
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Kroppen i silvervalvet, relationerna och förväntningarna
• Strapatser och förnumstighet

Ni hör ju att det här är förväntningar som förr eller senare måste komma på skam. Det är märkligt att de inte gjorde det tidigare, men romanerna om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott har faktiskt levt upp till dem för varje bok.
Utom kanske den här. Och det måste ni läsa med den här enorma hypen i ryggen, för det är fortfarande en riktigt bra roman. Jag sitter fortfarande som på nålar och skulle göra bra mycket för att genast komma åt nästa del i serien. Ändå är det något som saknas.

Det finns deckarförfattare som jag läser för brottsutredningarnas skull, och det finns deckarförfattare som jag läser för karaktärernas och relationernas skull. Robert Galbraiths (JK Rowlings) böcker om Strike och Ellacott har länge varit båda. Inte minst huvudpersonernas utdragna ”will they won’t they”-förhållande har mig (och typ alla som inte är fullkomligt känslolösa?) i ett verkligt järngrepp. Strike och Robin och deras medarbetare och bekanta är också så underbart komplexa och fina karaktärer. De lever och utvecklas, och jag lever med dem.

I The Hallmarked Man blir detektiverna kontaktade av en kvinna som är övertygad om att en kropp som hittats i samband med en silverstöld är hennes nyfödda barns far som försvunnit spårlöst. Polisen tycker sig veta vems den mördade och vanställda kroppen är, och är till en början inte intresserade av att utreda saken vidare.

Ofta när detektiverna i Strike och Ellacott-serien tar sig an ett fall utöver det vanliga (till skillnad från de otrohetsaffärer och annat som alltid bevakas lite i bakgrunden och som de numera har anställda som kan avlasta med) så beror det på att det berör dem. Här har Strike snarare ett privat motiv: han vill helt enkelt få en anledning att tillbringa mer tid med Robin. Hennes förhållande med polispojkvännen Ryan Murphy tycks bara bli mer seriöst. Strike känner att klockan tickar. Han måste få Robin att förstå hur han känner och dumpa ”Ryan fucking Murphy”.

Kanske har det med detta att göra att inte heller mitt hjärta riktigt hittar hem i fallet. Det känns omständligt och krångligt, och jag bryr mig inte riktigt om alla inblandade karaktärer som jag brukar göra. Rowling är helt enkelt en författare som sätter ribban väldigt, väldigt högt för sig själv.

Kanske kommer jag att känna annorlunda vid omläsning. För det här är inte sista gången jag läser The Hallmarked Man, det vet jag. Jag kommer att lyssna på ljudboken. Jag kommer att försöka läsa den i takt med podden The Strike and Ellacott Files (som i sin tur kräver omläsning), och jag kommer att misslyckas med att stanna upp gång på gång.

Det är i alla fall vad jag förväntar mig.

Så ni hör ju.

Similar Posts:

• Detektiver i maktens korridorer
• Det förflutnas långa skuggor
• Farlig fangemenskap
• De svekfulla vackra och rika
• In i sekten

Seriens fjärde bok, Sista ordet, är därför ett kärt återseende. Här är Harbinder själv lite mer perifer, och vi är istället mestadels tillbaka hos vännerna i Shoreham. Om de tidigare mest råkade bli indragna i Harbinders mordutredning, så har de nu fått mersmak och söker upp brotten. Eller ja, kanske mest otrohetsaffärerna. Natalka och Edwin driver numera, vid sidan av hennes vårdföretag, en egen detektivbyrå. Benedict bor tillsammans med Natalka, men känner inte riktigt att han är tillräckligt hårdhudad för att bekämpa brott, utan försöker hålla sig till kaffeservering.

Edwin och Natalka blir opassande, men på något sätt ändå helt charmerande, nöjda när detektivbyrån får i uppdrag att undersöka ett dödsfall – och sedan ett till. Det är två äldre författare som har dött, kanske av naturliga orsaker, men kanske inte? Dessutom utreder Harbinder i London ännu en död författare. Den gemensamma nämnaren verkar vara en skrivarkurs på något som heter Battle House, och Edwin och Benedict bestämmer sig för att åka dit på en helgkurs och snoka. Fler dödsfall följer.

Det är inget fel på intrigen i Sista ordet. Det är en klassisk, märkligt mysig – jo, för nog är det konstigt att mord kan kännas mysigt? – pusseldeckare, full av människor som läser och skriver inte minst just deckare. Precis som med den långa serien om rättsantropologen Ruth Galloway, som Griffiths slog igenom med, läser man (eller jag åtminstone) den ändå mest för karaktärerna och deras relationer.

I den här boken har Natalka (”den blonda lönnmördaren”, som Harbinder och hennes flickvän tänker på henne som) familjen på en gång för nära och för långt borta. Hennes mamma Valentyna bor hemma i Natalkas och Benedicts lilla två, medan brodern Dmytro rest tillbaka till Ukraina för att strida. Benedict kommer irriterande bra överens med sin svärmor, och Edwin gör en ny bekantskap under spaningsarbetet. Dessutom får vännerna en ny, motvillig allierad i den yngre polisen Liv Brennan, som i sin tur har Harbinder lite som en hjälte.

Liksom med den helt nypåbörjade serien om den tidsresande (!) polisen Ali Dawson känns det som om Griffiths haft riktigt roligt med Sista ordet. Det är en glädje som smittar av sig på mig som läsare, så jag hoppas verkligen att detta inte är sista ordet om det här förlästa, ljuvliga gänget.

Similar Posts:

• När mysdeckare är som bäst
• En deckare som lovar mer än den håller
• Läsning är farligt
• De sista kvarlevorna?
• Det bubblar i Brighton

Intrigen har drag av thriller, men med ett slags medveten haltning. När kollegan Bengt dör, beger sig Nina till Dalarna. Ett landskap som visar sig vara laddat med skuld snarare än arv. Karaktärerna uppför sig som om de vet att de blir betraktade: stora gester, överdriven mimik, en aning grotesk. Men det är i just det där, det nästan teatraliska, som någonting oväntat uppstår. En värme, en ömhet, som inte ber om ursäkt för sig.

Miljöerna, kyrkogården, prästgården, borgen, är inte kulisser utan tryckkokare. De rymmer mer laddning än yta. Och så har vi Diana. Draken. Hon är något slags moraliskt vakuum med ett permanent flin. Hon är närmast obscen i sin brist på nyanser, men behövs som kontrapunkt. Som en påminnelse om vad som händer när makt får stå oemotsagd för länge.

Det här är en berättelse som litar på sin läsare. Titeln må vara ett öppet kort, men narrativet bluffar inte. Det vet att vi kan hantera det simultana: skratt, skav, komik och förtvivlan. Död man på rymmen är feelgood, feelbad och kulturpolitisk absurdism, serverad med en vass penna och varm blick.

Similar Posts:

• Smart gripande nagelbitare
• Skåpmat och intriger
• Prinsar och personlig hämnd
• Recensionen, ditt as
• Trivsamt

Det visar sig också att huset de köpt på ön bär på en mörk och läskig historia. Men Louise syster Lina kommer puttrande i sin bedagade folkabuss. Lina extraknäcker som privatspanare och får i uppdrag av Malin att spana på vem som utsätter henne för stalking. Det visar sig att det finns många tragedier och mörka historier som nu kommer upp till ytan.

Ni som känner era poddare fnissar kanske till när Malin och Sigge på Gotland dyker upp. Det gör även jag. Men där upphör likheten. Det här är den tredje delen i Morden på kartan och jag fortsätter att njuta av miljöerna och den goda maten plus drycken vi bjuds på. Sedan har vi även pusslet som läggs ut och som får det att pirra i magen. Det här är den mest isande och spännande boken hittills i serien och antagligen den bok där systrarna Louise och Lina tar minst plats. Men det gör ingenting då själva spänningshistorien är olidligt spännande.

Det är ruskigt obehagligt och fruktansvärt fel med stalking och förföljelse. Det kan aldrig rättfärdigas eller betraktas med milda ögon. I denna bok får vi verkligen en insyn kring hur läskigt det kan vara. Det byggs upp på ett otäckt vis, och det känns otroligt olustigt. Ett gediget författararbete som gör att allting känns på riktigt. Det förekommer även en del romans, om än bitvis motvillig. Det här är en deckare fylld av vänskap, spänning, god mat, flödande dryck, vackra vyer och såklart massor av olidlig spänning. Jag längtar redan efter uppföljaren.

Similar Posts:

• Mat, mys och mord
• Systerskap, försvunna flickor, mat och dramatik
• Är det farligt att umgås med deckarförfattare?
• Girighet och galenskap
• Creepy vid Vänerns kant

Precis som många andra idag fascineras Fitzgerald Campbell av true crime-genren med allt från böcker, serier och podcaster. Hon bestämmer sig för att gå till botten med det här intresset, hon vill förstå varifrån det kommer och vad det egentligen handlar om.

Hon delar intresset inte bara med vänner och syskon, utan framför allt med sin mamma (som fick intresset från sin mamma, som i sin tur fick intresset från sin mamma). När Fitzgerald Campbell var 16 år såg hon David Finchers Zodiac på bio tillsammans med sin mamma och syster. Under filmen inser hon att Zodiac-morden skedde i den del av Kalifornien där de befinner sig och där de bor. Allt blir på samma gång skrämmande och fascinerande.

Förutom att analysera sin fascination för mord utifrån sin egen uppväxt och familj, sätter Fitzgerald Campbell även in vårt generella ökade intresse för true crime-genren i ett större sammanhang och ser utvecklingen av genren parallellt med att reality drama vuxit fram som koncept i olika medier.

Jag är ungefär tjugo år äldre än författaren men dras lätt med i en 30-någontings nostalgi kring 70-talets estetik. Jag är inte helt insatt i alla seriemördare som avhandlas, och inte heller i alla serier och podcaster som nämns – och inte är jag heller längre någon stor true crime-fantast – men Fitzgerald Cambells bok engagerar och drar mig med ändå. Jag vill redan läsa fler böcker av henne.

Similar Posts:

• Engagerande och respektfullt om Jack the Rippers offer
• En författares besatthet, och en läsares krossade hjärta
• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Inget nytt, men spännande ändå när dansk polis jagar mördare

I det stora hela är det tjejer som väljer killar och inte tvärtom. Tanken att Jean-Claude någonsin skulle ha gjort Åsa närmanden är direkt komisk.

Röststarka personer som kväljer dom med plattityder. Det är osnyggt. I synnerhet i dessa tider av oförblommerad fascism.
Därpå följer en ytlig och ointressant betraktelse av den svenska deckarexplosionen, eller vad man ska kalla det. Jan Guillou nämns. Visserligen skriver han inte deckare utan agentromaner och historiska romaner, påpekar Stig Larsson helt korrekt, men ändå är Jan Guillou en betydande utvikning i texten om deckare.

Stig Larsson anser att divergenser från ämnet, ofta av mer bisarrt slag, fungerar som en krydda. Jag är beredd att hålla med honom, så kan det absolut vara. Ibland. Men bara om författaren lyckas ta sig tillbaka till det egentliga ärendet igen. Det lyckas inte Stig Larsson göra. Så den här recensionen, som ska utmynna i ett betyg mellan ett och tio; så ser reglerna ut, börjar luta mot rekordlågt. Det är ett planlöst mumlande.

Men så kommer jag till sista avsnittet i Högt och lågt. Det bär titeln ”Att göra sig ett namn”. Stig Larsson rannsakar sin skrivkramp och sina vedermödor med berömmelse och (eventuellt) alkoholmissbruk samt den där relationen som kraschade. Här berör han mig. Förstå mig rätt: jag är fullständigt okunnig i ämnet Stig Larssons privatliv. Jag bryr mig näst intill inte alls om kända människors tillvaro utanför offentligheten. Det är snudd på analfabetism från min sida, men det är vad det är.

En gång fanns det för mig en lätthet när jag skrev. Fram till diktsamlingen Uttal 1992. Eller kanske Natta de mina 1997. Det kom bara. Jag plockade ner det som dammkorn i luften.

Ett sådant eteriskt förhållande till skrivande har jag aldrig upplevt. Så avundsvärt! Och tänk att sedan förlora den förmågan och behöva leva vidare.

Stig Larsson funderar kring vilka slags höga krav inför evigheten som författare kan tänkas bygga upp. Han grunnar över mättnad på bekräftelse. Till slut vänder och vrider han på fenomenet att vi människor ljuger för oss själva. Hur som helst, detta till sist förhållandevis målinriktade mumlande leder fram till konklusionen att högmodet bar med sig Stig Larssons fall. Det kan låta högtravande, men det är så jag läser det.

Mellanböcker, jag är svag för dem. Nyligen recenserade jag en av Lina Wolff och en av Sven Delblanc. Stig Larssons Högt och lågt är en utpräglad mellanbok. Frågan är bara mellan vad och vad den befinner sig?

Similar Posts:

• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Slavisk i sin uppriktighet
• Första numret av 10-tal
• Blek läsdramatik
• Ett genis dagbok