dagensbok.com » Danska författare

Dorthe Nors "Rymd"

Nadja Gollbo — Wed, 13 May 2026 22:00:42 +0000

Gunn Haven, eller Professorn som hon kallas, har flyttat ut till Magnas hus på den danska landsbygden. Hon går med riktning i steget, till vakttornen som finns däromkring, till ängarna och hagarna, för att stirra upp mot natthimlen. Det är vad hennes yrkesliv handlar om: stjärnorna, gammastrålarna och alltings början. Men vad som var tänkt att bli en tillvaro för Gunn att arbeta på Verket, blir något annat. Det blir dagar av tänkande, strövande i bygden och ständiga inkräktanden från byns invånare, vare sig det handlar om en dispyt om privata ägor eller besök från den rostluktande tonårsflickan Jenny. Det ska visa sig att Gunn som levt med blicken mot himlen större delen av sitt liv, kommer tvingas sänka den marknivå.

Dorthe Nors Rymd handlar om att leva instängd i murar man själv har satt upp, och plocka ner dem sten för sten. Nors, som är internationell erkänd och finns översatt till 25 språk, skriver stramt och med meningar som pendlar mellan tanke och handling:

Vi måste vara som redovisningskonsulter: Data kan bara tolkas trovärdigt om man inte förivrar sig, och där hade hon hinkens handtag i handen.

Vi får följa Gunn under vårhalvåret och i takt med att världen tinas upp verkar Gunn också göra det. Hon hanterar en tillvaro där hon vill fortsätta ta hand om honom som hon kallar ”pojken”, men samtidigt vet att hon måste släppa taget om – han är vuxen nu, och dessutom är han inte hennes. Gunns minnen från barndomen sipprar in i nuet, hennes blick på omvärlden är avvaktande och ibland avslagen: Gunn är en kvinna som, kan man läsa både på och mellan raderna, har blivit sviken av andra människor och som har behövt vända sig till mätbara fenomen och storheter som, i alla fall på pappret, får mänskliga relationer och problem att bli små. Under denna vår i sin gammelfasters hus lär hon sig dock att ingen människa är en satellit, och att moderskap – eller i alla fall mentorskap – kan komma i olika former.

Tyvärr är det irriterande att befinna sig i Gunns huvud, eller i alla fall i Nors skildring av hennes tankevärld. Rörelserna från det inre till det yttre, upphackandet av språket, Gunns utstuderade sätt att hantera övermäktiga känslor genom att kasta ur sig ”Betelgeuse” i tid och otid skaver och tar fokus från de teman som trots allt är stora och viktiga i den här boken. Dessutom går det för långsamt, är för långdraget. I slutet är man glad för Gunns skull när hon tycks ha kommit över sin ensamhet, men också lite för sin egen skull. Hennes tankeflöde har pågått länge då, äntligen händer något som är viktigt på riktigt.

Solvej Balle "Om uträkning av omfång 1"

Saga Nordwall — Mon, 25 Aug 2025 22:00:50 +0000

Tara Selter har fastnat i den artonde november. Vad hon än gör kommer hon aldrig till den nittonde och när den artonde återigen gryr är det bara hon som minns samtalen och händelserna och det hon skaffat under dagen har en tendens att försvinna.

Boken börjar fyra månader in i denna märkliga tideräkning och Tara har börjat tappa hoppet. Det var under en resa till en bokauktion i Bourdeaux det hände och hon märkte att något var fel när hon vid frukosten på hotellet fick gårdagens tidning och såg exakt samma saker utspela sig en andra gång. Noggrant och detaljerat berättar hon om sina första artonde novembrar, vilka mått och steg hon vidtagit, hur människor reagerat.

Hon har rest hem och berättat allt för sin man, som tycks acceptera det hon säger och hjälper henne med en mängd olika experiment för att förstå mer och för att de tillsammans ska kunna ta sig vidare till en fungerande tid. Men att förklara samma sak varje dag blir allt svårare och när tiden går blir det en allt större mängd information hon vill delge.

Så hon gömmer sig i ett rum och lyssnar till ljuden av makens steg, bläddrande i böcker, pysslande i köket – och toalettbesök. Hon betraktar vädrets växling utanför fönstret, varje stund medveten om vad som kommer härnäst. En inkräktare i sitt eget hem, en främling i den mest egna världen.

Hon försöker förstå mönstren men de gäckar henne. Varför stannar vissa böcker kvar men inte andra? Och hon lämnar spår på ett sätt hon inte trott: det hon konsumerar är försvunnet. Vissa varor tar slut i mataffären när hon köpt dem tillräckligt många gånger.

Det är något nästan meditativt över det. Upprepningen, vändandet på orden och tankarna. Taras blick på sig själv och omvärlden fångar in detaljer som serveras som aforismer. Det är lågmält och trots ensamheten och sorgen blir det aldrig sentimentalt. Ibland blir det tvärtom oväntat roligt när man får se mänskligt beteende i ett annat ljus.

De yttre tidsmarkörerna är få, det skulle kunna vara en artonde november för många år sedan lika väl som en av de allra senaste. På så sätt är det en liten värld men det växlar mellan det stora och det lilla, det oändliga och dess motsats. När tiden går i baklås blir det overkliga ytterst verkligt.

I november kommer den sjätte delen i svensk översättning. Ja, jag väntar.

Asta Olivia Nordenhof "Djävulsboken"

Lena Nöjd — Thu, 31 Oct 2024 23:00:55 +0000

En del författare tycks fyllas av en berättarglädje som gör att historierna forsar fram utan hinder. Så var det inte för Asta Olivia Nordenhof när hon ville skriva del två i sviten om Scandinavian Star-katastrofen. I intervjuer berättar hon om tre versioner som hon makulerat. Hennes ursprungliga idé var att låta T träda fram för att visa hur livet ses med affärsmannens ögon men konstaterade att hon inte kunde vistas i en sådan människas huvud. I det fjärde försöket prövades i stället historien om en annan sjöfarare:

därför handlade den fjärde boken
jag skrev
om Christofer Columbus
han seglade förstås
över Atlanten
kunde knappt få ner en saltad sardin
av ren upphetsning
över sitt potentiellt
vansinnigt lukrativa kontrakt

Det är uppenbart att Nordenhof med denna inledning vill nyansera tidigare historieskrivning där sjöfarare dyrkats som hjältar. Men inte heller Columbus-historien är ett spår som leder rätt … egentligen har en annan fråga kommit i förgrunden. Nämligen frågan om vad kärlek är i kapitalismens tidevarv.

När boken till slut ”börjar på riktigt” möter vi kvinnan som åker till London för att besöka en välskräddad man hon stött på av en slump. Under en fjorton dagar lång karantän (pandemitider råder) bor hon i hans lägenhet. Mannen sysslar med affärer, lite fördolt berättas om Lloyds verksamheter i försäkringsbranschen. När hon är själv i lägenheten tar hon chansen att skriva en novell om en annan erfarenhet hon gjort.

De två berättelserna som berättas växelvis illustrerar att avtalad kärlek bär på en våldsam kraft. Berättarjaget cirklar kring känslan av att bli urholkad inuti trots pengarnas saliggörande möjligheter. Balansakten i erotikens köp-och-sälj innebär att hjärtat måste sluta sig.

I ett senare avsnitt presenteras en annan samhällsaktuell fråga. Hur gör vi med människors olikheter och i synnerhet med psykiskt lidande? Att ekonomisk stress kan utlösa stark ångest och leda till vård med inläggning och tunga mediciner – det är en verklighet som finns i alla de nordiska länderna.

De två prosaberättelserna som kan liknas vid noveller flankeras av lyriska partier. I dessa förmedlas en vacker vädjan om att odla kärleken mellan vänner, syskon och barn. Det går inte att leva om vi utelämnar kärleken ur våra liv.

Nordenhof satsar fullt när hon väljer stil och hur dessa kan varieras innanför bokens pärmar. Texterna bryts mot varandra inte bara formmässigt utan också i valet av brännpunkt.

Vid en första anblick är naturligtvis teman som brutalitet och kärlekslöshet inget som väcker lusten att skratta. Samtidigt minns vi väl alla hur Shakespeare i sin dramatik kunde vara en skälm utan att tappa tyngden som sanningssägare. Hos Nordenhof finns en liknande balans. Den kapitalistiska ordningen är vidrig eftersom den kräver så många människooffer, inte sant? Men medan vi inväntar revolutionen kan vi passa på att strössla luften (eller boksidorna) med lite sarkasm:

DET ÄR NATT
och månen
har rört sig runt huset
står nu framför mitt fönster
stor och radioaktivt
strålande
känner den inte
till de miljardärer
som drömmer sig upp
till dess höjder
jag tror
att den skulle skratta
om den hörde
om en man som heter jeff
”jeff” skulle den skratta
”är det verkligen
ett namn
har ni verkligen själva
hittat på det?”

Nordenhof väjer inte för det komplexa med pengarnas roll i människornas liv. De som har gott om dem känner sig berättigade till sin rikedom och dess medföljande status. Kontakten med andra synsätt på livet slår inte an hos dem. Någonstans anar jag att författaren också bekantat sig med Pierre Bourdieus teorier om symboliskt kapital, och när jag läser om honom på Wikipedia finner jag beröringspunkter med Nordenhofs angreppssätt:

”Symboliskt våld” är ett begrepp för de former av våld som formellt inte erkänns som våld, alltså ett maktutövande vilket inte erkänns som maktutövning. Den symboliska makten är grundad i samhälleliga hierarkier grundade på historiskt arbiträra sociala, ekonomiska och politiska ordningar. Dessa kategorier blir naturaliserade och uppfattas som givna av såväl dem som tvingas underkasta sig respektive dem som härskar.
Från Wikipedias artikel om Pierre Bourdieu

Med intresse begrundar jag de olika fasetterna i böckerna Pengar på fickan och Djävulsboken. Ställda bredvid varandra hakar de i varandra och erbjuder något att ta spjärn emot i vardagen, vilket också för med sig en förbluffande kraft och livslust.

Eva Tind "Kvinnan som samlade världen"

Lena Nöjd — Sun, 29 Sep 2024 22:00:00 +0000

Marie Hammer är ett namn som var okänt för mig innan jag läste romanen som baserar sig på hennes liv. Hon föddes i Danmark år 1907 och växte upp på en bondgård. Den akademiske fadern skilde sig från modern Alma, som ensam fick fortsätta arbetet med mjölkkorna. Marie och hennes syskon gjorde bra ifrån sig i skolan och där väcktes deras aptit på att lära sig mer. Vänskapen med syskonen och studiekamraterna präglade Marie, som redan tidigt visste vad hon ville. Efter studentexamen lockade inte livet med ett fint dekorerat hem där rollen var hemmafrukvinnans.

Efter några veckor kommer det svar från universitetet. ”Till fröken Signe Marie Jørgensen”, står det med sirlig, svart handstil utanpå kuvertet. Marie sprätter upp kuvertet med fingret och läser brevet med ena ögat hopknipt. Så slänger hon upp det i luften och börjar galoppera runt i rummet medan hon tjuter som ett barn som rider runt på granris i trädgården, en indian till häst. Alma ropar upp och bankar på rören. Hennes röda täcke tar emot henne: Jag, Signe Marie Jørgensen har blivit antagen till naturhistoria på universitetet!
Hennes dröm har blivit verklighet, äntligen kommer hon hemifrån.

Mikroskopen på den naturhistoriska fakulteten avslöjade vackra vävnader – ja rent av osynliga världar. En resa till Island med tvillingsystern Aase fick henne att hungra efter mer. Hon fick följa med på den sjunde expeditionsresan till Grönland med Knud Rasmussen, som antog henne – till trots att hon blev ensam kvinna under färden. Under sin karriär tackade hon nej till fasta anställningar där kvinnor fick lägre lön än män. Med friskt mod satsade hon på en ekonomisk instabil försörjning som frilansforskare. Med jämna mellanrum tilldelades hon stipendier som belöning för sina vetenskapliga resultat.

Romanen lyfter fram Marie Hammers glödande passion för insektsforskningen. Hon gjorde månadslånga expeditioner till olika världsdelar. Med sitt insamlade material identifierade hon 1000 arter och gjorde 5000 detaljteckningar av olika kvalster. Resultaten stödde även teorin om att alla världsdelar en gång varit sammanhängande, en teori som ifrågasattes av vissa vetenskapsmän långt in på 1900-talet.

Författaren Eva Tind har porträtterat Marie Hammer som en lidelsefull människa. Relationen till tvillingsystern Aase blir symbiotiskt skildrad under uppväxten men i vuxen ålder utväxlas den till en frostig konflikt. Vidare låter författaren många scener handla om hur Marie Hammer hejdlöst förälskar sig i män som hon möter. Det är som om författaren vill ge mjukare kanter åt en kvinna som sätter forskargärningen främst. För vår romanperson fanns en lösning: hon avkrävde ett löfte innan hon gifte sig med sin man. Han fick aldrig ställa sig emellan henne och forskningen.

Marie Hammer levde tills hon blev 95 år. En del av de intima scenerna som berättas är litterära fantasier, betonar författaren Eva Tind i sitt slutord. Men det som rör själva forskningen är verklighetsbaserat och berättelsen visar även hur lätt personen bakom en vetenskaplig gärning kan glömmas bort.

Cecilie Lind "Flickdjur"

Saga Nordwall — Thu, 04 Apr 2024 22:00:45 +0000

Obehaget kommer krypande redan på den första sidan och det är som om jag vill vända mig bort. Det är julafton långt senare men det är något försåtligt och olycksbådande i idyllen.

Trettonåriga Sara var ett efterlängtat barn, en dröm, ett mirakel – och en besvikelse. Hon har aldrig lyckats leva upp till sina föräldrars drömbild, aldrig varit den solstråle och prinsessa de föreställt sig. Men hon är smal och i tävlingen med bästisen Rosa om vem som kan äta minst och vem som har smalast höfter är det hon som vinner igen och igen.

Jag har blivit smalare. Jag har ätit så lite att jag nästan inte finns längre.

Det är fantastiskt.

Hon är vacker också, och börjar märka att hon kan väcka åtrå hos vuxna män. Hon börjar leka med elden, med Lolitabilden, med den flickkvinnoidentitet som frodas i Lana del Reys sångtexter och männen omkring henne tycks inte ha några spärrar.

Försöker du locka mig i fördärvet.

Konfirmationsprästen, kompisens pappa. De tycks tro att de har snärjts av en naturkraft, att de saknar ansvar och skuld och andra runtomkring som kanske eller kanske inte förstår vad som pågår ingriper inte heller. På så sätt blir det ett vakuum kring de brott som begås och tropen om den förföriska flickan står på ett plan oemotsagd.

Det är två världar som krockar, där Sara å ena sidan är kvar i småflickornas väninnekonkurrens, å andra sidan har sex med män som är jämnåriga med hennes far. Hon är hög på sina hemligheter och den makt hon känner sig ha men gråter i ensamhet. Vilken ödets ironi är det att författarens namn är en ynka bokstav från Cornelis Wreesvijks Cecilia Lind, också hon ett barn som dansar in i vuxenskapet för tidigt och lättvindigt.

Allt skildras från Saras synvinkel och det är ibland svårt att veta vad som är verkligt och vad som bara är hennes tolkningar, vad människor faktiskt säger och vad Sara föreställer sig att de säger. Delar av händelseförloppet är också så pass oväntade att de nästan framstår som fantasier.

Jag får faktiskt inte riktigt ihop det men det känns ibland som om det är sekundärt. Kring det obehagliga finns poetisk dimma och ett religiöst bildspråk men också en skarp klarsyn. Allt berättas i fragment och korta stycken, ibland omfattar de en mening, ibland bara ett enda ord.

Makt och begär. Självutplåning och grandiositet. Svält och sex.

Dorthe Nors "En linje i världen"

Lena Nöjd — Sun, 01 Oct 2023 22:00:22 +0000

En period i livet hade jag ett tidningsurklipp i min plånbok. Då och då kunde jag läsa orden och låta dem sjunka in i mig. Lappen försvann och jag minns inte när.

”Vänskap är som spår i sanden
de måste ständigt trampas upp”

Ungefär så här tycks Dorthe Nors närma sig en linje på kartan, närmare bestämt den danska västkusten. Hon växte upp i det inre av Jylland och blickade ut över åkrar och fält. Att bekanta sig med havet var inte självklart. Men vid utflykterna under barndomens somrar började någonting gro i henne. Oberäkneliga vågor fascinerade. En gång när hon var elva år förde strömmen ut henne men mamman hann greppa hennes ben och dra henne tillbaka.

Nors berättar att hon haft perioder när staden betytt mer för henne. Studier och en ständig kunskapstörst har fyllt vardagen. En annan sida i henne längtade bort från det urbana. Idag äger hon en boning vid kusten, där hon kan fyllas av den stora respekt hon känner inför havet och dess krafter.

I 14 essäer formar sig tankar kring behovet att finna sig en plats. Inte nödvändigtvis i betydelsen att äga ett ställe utan mer att hitta sin omgivning. Där får känslan av tillhörighet breda ut sig.

Nors essäer är varken självupptagna eller högtravande. Hon är en jordnära berättare utan krusiduller. Resorna gör hon högst konkret i en bil som tar henne till danska småstäder. Fingret följer linjen på kartan i en vägatlas hon fått av föräldrarna. På några utflykter har hon med sig Signe Parkins, vars illustrationer smyckar inledningen till varje essä. Nors träffar personer som kan öppna fyrtorn, visa konstverk i säsongsstängda byggnader eller berätta anekdoter.

De personliga betraktelserna vävs samman med inslag från naturvetenskapliga, konstnärliga eller politiska ämnesområden. Saker är inte alltid som de ser ut på ytan. Gifter har dumpats och övertäckts med betong. Kyrkvalvens medeltida målningar visar på konstnärens brinnande intresse för ett motiv men nonchalans för annat. Att bli del av lokalbefolkningen tar tid. Vilka frågor hon som ”utifrån kommande” kan yttra sig om är ingen enkel historia.

Många gånger påminner Nors essäskrivande om Bodil Malmstens betraktelser av livet i Finistère. Ett visst systerskap ser jag också med Kerstin Ekman, som dessutom är citerad på ett ställe. I deras anda formar Nors sina tankar i en ton av frustrerad vänlighet. Närheten till människorna och kustlinjen tar sig många uttryck. Den ömsesidigt visade omsorgen mellan föräldrarna och henne är fin läsning.

Jag tycker om texternas blandning av trivsamhet och vässad analys – att Nors inte nödvändigtvis vill stryka alla medhårs. Volymen i sig är vacker både utanpå och inuti. Att vilja slå rot på en plats med vidsträckta vyer är fullt förståeligt och även lusten att vilja skriva om det.

Bente Klarlund Pedersen "Yngre med åren "

Barbara Strand-Blomström — Fri, 07 Jul 2023 22:00:45 +0000

Om jag inte läst Bente Klarlund Pedersens förra och första bok, kanske jag inte skulle läst Yngre med åren. En bok om hälsa – för ett friskt liv med flera goda år. Titeln lovar verkligen mycket. För mycket?

Men som sagt, jag läste och recenserade här hennes Gå-boken. Promenera för ett hälsosammare liv (2020). Bente Klarlund Pedersen är forskare, överläkare och professor vid Rigshospitalet i Köpenhamn. Hennes sätt att presentera sin livsviktiga forskning gjorde starkt intryck på mig. Tipsen var enkla, jordnära, ofta självklara och ständigt med forskning som grund. Inget dyrt eller asketiskt.

Den här boken består av åtta kapitel med underkapitel. Innehållet förstärks av illustrationer, forskningsdiagram, skyltmeningar, listor, sammanfattningar och till sist författarens “Mitt råd”.

I förordet kritiserar Bente Klarlund Pedersen dagens kommersiella hälsoindustri och kändisskap i sociala medier som omsätter miljarder. Syftet med boken är att vara “en vetenskapens röst” och ge hälsoråd utan att locka oss att slösa stora summor på ibland ren humbug i form av meningslösa produkter eller rent av farliga behandlingar.

Tidigt tas begreppet KRAM-vänlig livsstil upp; det vill säga kost, rökning, alkohol och motion. Att äta hälsosamt med mycket grönt, undvika all form av tobaksprodukter, använda alkohol med måtta och motionera regelbundet bidrar till att du kan leva utan sjukdomar långt upp i åren. Här lyfts vad en hälsosam livsstil gör med våra utseenden. Som exempel tar hon klassfoton (och foton från återträffar). Med blotta ögat ser vi vilka som lever och har levt friskare. Det här kanske vi anat men inte vågat tänka högt. Bente Klarlund Pedersen lyfter fram undersökningar som påvisar faktum.

Forskning kring våra telomerer presenteras, det vill säga de yttersta ändarna på kromosomer som hos barn är långa och hos gamla korta. Bente Klarlund Pedersen liknar dem vid klippkort och för varje celldelning sker en avkortning. Största hotet är kroniska inflammationer som får celldelning att ske allt snabbare. Kroppen åldras och sjukdomar får fästa i inre organ.

En av pristagarna i Nobelpriset i medicin år 2009 var Elizabeth Blackburn som forskar kring telomerer, livsstil och livsinställning. Bente Klarlund Pedersen sammanfattar Blackburns nio teser för att leva friskare ungefär så här: rör på dig så att du får en rejäl pulshöjning minst tre gånger i veckan, ta ansvar för ditt liv och visa viljestyrka samt entusiasm, avsluta dåliga relationer, lär känna dina grannar, vistas utomhus året om (kom ihåg solkräm), ha goda sömnrutiner, ha sex oftare, använd alkohol måttligt och drick kaffe dagligen. Efter denna lista i inledningen följer bokens innehåll i liknande följd med en fördjupning.

Vad fäster jag mig som läsare särskilt vid? Till exempel detta med att vissa människor faktiskt ser yngre ut än sina år. Ungdomligt utseende och livsglädje möts positivare i sociala sammanhang. Det är inte (bara) gener – mera beror följdriktigt på livsval.

Rökning förorsakar kroniska inflammationer i kroppen och därpå en snabb delning av celler som till slut går under. Motståndskraften mot sjukdomar blir mycket lägre jämfört med icke-rökare. Livsstilssjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes-typ-2) uppträder i nätverk; får du en, får du flera. Rökfria samhällen har garanterat friskare medborgare så här är fortsatt upplysning bland barn och unga viktigt.

Fysisk träning är ett mycket starkt antiinflammatoriskt medel. Därtill minskar den på det farliga bukfettet som omger inre organ och som samtidigt utsöndrar farliga inflammatoriska ämnen och som gärna leder till stroke, diabetes, blodproppar och så vidare. Ditt midjemått ska maximalt vara ungefär hälften av din längd. Fysisk aktivitet ger också en större, starkare hjärna med bättre minneskapacitet och stresstålighet.

Ett annat handfast råd är att röra på sig direkt efter en måltid vilket stävjar just bildning av bukfett. Bente Klarlund Pedersen råder att inte äta oss proppmätta. Hon förespråkar även periodisk fasta; från tidig kväll till nästa morgon. Fastan kan vara åtta, tio, tolv timmar. Matsmältningsorganen får därmed en välbehövlig vila. Hungerkänslor kan i början ge stresspåslag men kroppen vänjs och mår i längden bättre. Just den här typen av “liten fasta” är ett särskilt kraftigt verktyg mot bukfettet.

Fåfänga kallar Bente Klarlund Pedersen för överlevnadsmekanism; som hjälper oss – om än tillfälligt – att glömma förgängligheten. Fåfänga i lagom mängd visar att människor känner omsorg om sig själva och sin omgivning. Stil är något personligt som vi alla kan odla. Här serverar författaren forskning (University of Chicago sedan 1995) om personer som vårdar sitt utseende med tiden har högre inkomster än övriga – vilket har att göra med livsinställning. Ett driv inte att förakta.

Bokens innehåll är rikt. Klarlund Pedersen skriver om handtvätt, vitaminer, vinterbad, virus, vila, tarmen, omega-3-fetter, mörka bär, nyttigt omättat fett, nordisk kost, kosttillskott, fullkorn, förundran, familjemåltider, asfaltblommor och sociala relationer. Med mera. Allt med en lätt personlig och filosofiskt touch.

För att runda av: jag värdesätter Bente Klarlund Pedersens bok. Inte för inte är hon en av Danmarks mest inflytelserika personer. Hennes råd är inspirerande och tankeväckande. Livskloka.

Naturligtvis är författaren medveten om livets lotteri; allt påverkar vi inte, ibland har vi rejäl otur och morgondagen har ingen sett. MEN: vi kan faktiskt göra en del för vår egen hälsa och framtid. Ingen annan kan röra på sig åt oss, ta en tupplur eller äta mindre. Det kan vi bara göra själva. Gärna med glädje. Och vi blir gladare när vi mår bättre.

Similar Posts:

Att gå varje dag

Pest, kolera, och mycket mer

Besatt av den sociala gradienten

Gammelmansgnäll

Tanken var god – men utförandet håller inte måttet

Karl Aage Rasmussen "Att närma sig Mahler"

Mikael Palm — Mon, 10 Apr 2023 22:00:01 +0000

Hur vill man leva? En del av mig skulle svara: som en Mahlersymfoni. Den är oförutsägbar, naiv, paradoxal och i grund och botten outgrundlig. Kort sagt: Sturm und Drang.

Kompositören och författaren Karl Aage Rasmussen har skrivit en liten bok om Mahler(1860–1911), som lyckas ge en översikt av den motsägelsefulle kompositörens liv och verk.

Man skulle kunna säga att Mahler är den ultimata romantikern då man hos honom bland annat hittar en naturkärlek och snabbt skiftande känslolägen à la Unge Werthers Lidande. Nietzsche och Schopenhauers idéer är inspirationskällor medan Wagners operor tillfredsställer ett nästan religiöst behov hos Mahler. Vid nitton års ålder skriver han ett brev till en skolkamrat som är så kännetecknande för Mahler att det är värt att citera:

Den glädjefulla livskraftens högsta glöd och den mest förtärande dödslängtan – bägge tronar de i skift i mitt hjärta; ja, ofta skiftar de timme för timme. – Ett vet jag dock: så kan det inte fortsätta! När det moderna hyckleriet och lögnaktighetens avskyvärda tvång driver mig till att förakta mig själv, när det obrottsliga sambandet mellan konst och livsvillkor får mig att av hjärtat känna vämjelse för allt det som är mig allra heligast, konst, kärlek, religion, vilken annan utväg finns då än självutplåningen? […] Med våld sliter jag sönder de band som binder mig till tillvarons förfärliga, andefattiga träsk, med förtvivlans styrka klamrar jag mig fast vid smärta, min enda tröst. […] Så ler solen mot mig, borta är isen i mitt hjärta, på nytt ser jag den blå himlen och de vajande blomstren och mitt hånskratt upplöses i kärlekens gråt.

Mahlers eget liv påminner om en bildningsroman från 1800-talet där en pojke ”från provinsen kommer till huvudstaden och erövrar världen […] utan någon hjälp än från försynen, sin talang, sin arbetsförmåga och sitt kolossalt läraktiga musikhuvud, la en okänd son till en sprithandlare från landet steg för steg hela det musikaliska etablissemanget för sina fötter.” Om man sedan tänker på den skakiga relationen han hade till sin blivande fru – Alma Mahler – så blir hans livsdrama ett lika starkt konstverk som hans musik. Det inre livet förblir dock nyckeln till verken.

Mahlers värld var i hög grad en tänkares och en litteraturläsares; ända sedan barnaåren var han som nämnts en verklig bokmal, och den tankemässiga bakgrunden till hans musik var högeligen präglad av såväl litterära modeller som av hans känslomässiga och intellektuella förhållande till en konkret verklighet. Bruno Walter nämner Jean Pauls vid denna tid ännu omtyckta berättelser, hans gränsöverskridande, surrealistiska ”drömdiktning”, under hela livet tilltalade Mahler på grund av deras oförutsägbara handling.

På grund av denna inspirationskälla skulle man kunna säga att lyssnaren får tillgång till det kollektiva undermedvetna; Mahler blir en sorts musikens David Lynch.

Det är anmärkningsvärt hur många stora kompositörer som kom ur den tysk-österrikiska traditionen som började med Bach under 1700-talet och som – om man har standardrepertoaren i åtanke – kan sägas sluta med Richard Strauss död efter andra världskriget. Det är nog ingen tillfällighet att en så modern kompositör som Mahler kommer från den kultur som på så många sätt banade vägen för modernism och postmodernism; Wittgenstein, Freud, Popper och till och med Hitler. Det är därför inte märkligt att Mahler försökte utvidga den symfoniska tonvärlden och göra detta bland annat med hjälp av folkmusik.

Spänningsförhållandet mellan högre och lägre musikformer var en central sida av Mahlers uttryckspalett, och för honom var de alla fullvärdiga, allmänmänskliga sidor av fenomenet musik – faktiskt gav han uttryck för en föreställning om att hemliga broar förband folkmusiken med konstmusiken.

Jag ställer mig frågande till huruvida detta var kontroversiellt då romantiska konstnärer ofta fann inspiration i folkmusik, exempelvis orkestrerade Brahms ungerska danser och även Liszt inspirerades av folkmusik. Ohämmade konstnärer försöker alltid förnya sitt skapande, ofta genom att hitta outforskade inspirationskällor. Jag undrar hur Mahler hade arbetat idag: hade han kombinerat symfoni med dubstep exempelvis? Mahler som person är så sammanbunden med den tid och de former han arbetade med att det är svårt att säga hur det skulle kunna se ut. En sak är säker – det hade varit fascinerande. Karl Aage betonar stundvis hur Mahler stod utanför traditionen (till skillnad från Strauss) och hur han därför kontinuerligt kände sig som en outsider. Detta kan ifrågasättas givet hur stor del av hans symfonier som blivit en del av standardrepertoaren.

En symfoni ska innehålla en värld sa Mahler en gång till Sibelius. När vi kommer till den sista fullbordade symfonin så finns det överhuvudtaget ingen organisk utveckling.

[Det] är frestande att använda ett uttryck som ”öppen form”, även om det hör till en långt senare tid. Där de första takterna i en symfonisats av Beethoven så att säga betingar allt i det vidare förloppet, ger Mahler avkall på varje samlande, enhetsskapande ”logik”, därför att något sådant uppenbarligen inte föreföll honom vare sig bärkraftigt eller trovärdigt.

Så vad håller ihop musiken? Författaren lämnar inget svar. Min gissning är att Mahlers uttryck är så pass starkt att hans personlighet genomsyrar allt. Klangvärlden som han skapar liknar inte någon annans utan den är lika fascinerande som den är egen. Uttrycket är innehållet.

Karl Aage Rasmussens bok är ett välkommet bidrag till Mahlerlitteraturen. Charmen med Mahlers musik består i att han vågade möta livets rena känslor och hade talang nog att fånga vår motsägelsefulla värld i fantastiska kompositioner.

Kirsten Thorup "Intill vanvett, intill döden"

Lena Nöjd — Wed, 29 Mar 2023 22:00:48 +0000

Jag blev inte jättesugen på en tågresa Köpenhamn – München när jag läste den första sidan i romanen Intill vanvett, intill döden.

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Bjarke Schjødt Larsen "Inte den du tror"

Ella Andrén — Thu, 27 Oct 2022 22:00:59 +0000

Linn är en sådan där person i klassen som ingen riktigt lyssnar på. Som blir ignorerad eller tystad med taskiga kommentarer. ”Ingen har frågat dig, Linn” kan de säga och himla med ögonen.

Men såklart har hon också saker att säga, och när hennes äldre kusin Emma berättar hur folk luras med falska identiteter på nätet får Linn en idé. Hon skapar en ny identitet på Facebook, Selma, lägger upp snygga bilder, skaffar en hög vänner och går med i gruppen där de andra på skolan umgås.

Snart är Selma allt det där som Linn vill vara. Någon som blir lyssnad på. Någon som är rolig och cool och till och med får uppmärksamhet från Noa, killen i klassen som Linn allra helst vill ha kontakt med. Men Selma är ju inte Linn – eller är hon?

Bjarke Schjødt Larsens Inte den du tror är första delen i en ny serie, Kaos, som ska fånga ”det kaos som livet som ung kan innebära”. Det är en lättläst bok, satt med hyggligt stor text och med varje ny mening på en ny rad (nytt stycke markeras istället med blankrad). Boken har klassningen Hegas-nivå 2, det vill säga ”enkelt språk med korta meningar”.

Handlingen är också avskalad. Här finns inga distraherande sidoberättelser, inga miljöbeskrivningar eller bakgrund. För en van läsare känns det såklart tunt, men det finns många unga läsare som behöver lättlästa och angelägna berättelser. Då känns Inte den du tror väl disponerad och fokuserad. Den målar upp en situation, ett problem, ett sätt att hantera det problemet, och delvis de konsekvenser som huvudpersonens agerande får.

Slutet är öppet – och ja, jag kommer att spoila det nu, så sluta genast att läsa om du inte vill veta! Jag gör det eftersom jag föreställer mig att du som läser den här recensionen kanske snarare än bokens tänkta målgrupp är en vuxen omkring den unga person som i första hand ska läsa boken. Kanske en förälder, en lärare eller skolbibliotekarie?

Så småningom väcker den populära Selma misstänksamhet bland Linns klasskompisar. Vem är hon egentligen? Varför hänger hon i deras Facebook-grupp? Misstänksamheten drivs inte minst av Anna, en ganska taskig och uppenbart svartsjuk tjej som vill ha Noa för sig själv – och Noa gillar ju Selma.

Linn känner sig alltså tvungen att berätta sanningen om sin identitetsstöld och där låter Schjødt Larsen berättelsen sluta:

Kan de förlåta mig?
Kan jag förlåta mig själv?
Jag vet inte …

Skulle du förlåta mig?

Som synes är den här berättelsen som gjord för att väcka diskussioner – i ett klassrum, mellan förälder och barn eller helt enkelt inom den unga läsaren. Den ställer angelägna frågor om både nätets möjligheter och risker. Man kan göra och testa så mycket, men hur vet man vad som är rätt? Hur skulle du själv känna om personen du börjat gilla på nätet visar sig ha ljugit om vem den är? Kan det vara okej att ljuga ibland? Kan Linn riktigt själv säga var Selma egentligen slutar och hon själv börjar? Det är så mycket lättare att börja ljuga än att sluta.