I flera scener i boken Tour de chambre går tankarna tillbaka i tiden, närmare bestämt till åren då livet levdes i studentbostad. Huset med den långa korridoren där små angränsande rum rymde det nödvändigaste. Ett delat kök och lukten av andra studenters mat kunde endera få saliven att rinna till eller framkalla illamående.

Det är en speciell tid, de där åren när man ibland överrumplas av lidelsefulla lustar som håller en vaken hela nätter. I studentkorridoren kan man ta chansen att knyta vänskapsband för livet. Föräldrarna känns långt borta, oh – frigjordheten! Allt ackompanjeras av irritationen när någon snikat åt sig mat från den egna kylskåpshyllan.

Det här är några av ingredienserna i en bok som utspelar sig i vårt grannland Danmark. En relationshistoria vecklar ut sig och läsaren får röra sig på två tidsplan, dels universitetsåren när huvudpersonerna var i tjugoårsåldern, dels nutiden när de nått trettioårsåldern. En tioårsdag närmar sig då universitetskamraterna ska återses. Dagen ska inte vara jubileum för tagna examina, utan här handlar det om att minnas en helt annan händelse.

Den hittills tioåriga vänskapen är värdefull för personerna i boken. Vännerna är inte främmande för att dela sina innersta tankar med varandra och det händer att missljud uppstår. En fnurra på tråden, att inte höra av sig – tja, så är det ofta i den komplexa process som innebär att hålla vänskap vid liv.

Berättelsen har fått en stram form och jag har läst någonstans att Tour de chambre fått benämningen diktroman. Ett fåtal rader med mycket luft fyller boksida efter boksida. En jämförelse skulle kunna göras med Marit Kaplas Osebol men de är ändå olika. De värmländska människornas röster ljuder som ett vackert körverk, medan de danska rösterna formar en trio eller möjligen en tät kvartett.

Vänskap plus någon tragedi är ofta teman i feelgoodromaner. Här blir temana minnesvärt gestaltade i och med Høegs mix av melankoli och framtidstro. Ingen kan vänta sig en sockersöt framtid, tvärtom väntar ovisshet – både för läsaren och för romanpersonen Asta 33 år. Formen bidrog till att förstärka just denna idé och resultatet är inte alls så tokigt.