Det är besynnerligt att Katie Fforde, som är en etablerad feelgoodförfattare hemma i Storbritannien med en lång rad titlar bakom sig, inte blivit översatt till svenska förrän nu. Pittoreskt engelskt byliv, gamla prylar, ett par hundar, livsstilsval och kärlekstrubbel är hennes “cup of tea”, vilket som bekant brukar gå hem bland oss anglofiler här hemma.

Själv har jag tidigare läst ett par av Ffordes romaner på engelska. De är av samma stuk som Lucy Dillons, Veronica Henrys, Liz Fenwicks och Lucy Diamonds och samtliga lånas flitigt på biblioteken.

Problemet med Ett bröllop att minnas är först och främst att jag har svårt att engagera mig i handlingen. Kanske är vi svenskar av ett mer praktiskt och jordnära slag än våra mer sentimentalt lagda anglosaxiska grannar, som tycks lägga större vikt vid ett rejält bröllop. Alla som sett filmen Fyra bröllop och en begravning vet vad det handlar om.

Romanen utspelar sig i den, vad jag förstår, fiktiva byn Chippingsford, belägen i pittoreska Cotswolds. Författaren introducerar raskt tre huvudkaraktärer, vilket blir lite väl mycket för läsaren att greppa om.

Tre kvinnor, som aldrig setts tidigare, träffas av en slump och blir snabbt intima vänner. Lindy är urinvånare och ensamstående mamma till två små pojkar. De andra två är nykomlingar i byn. Dels har vi den eleganta, nyskilda revisorn Rachel, som också är perfektionist och kontrollfreak. Dels den arbetslösa Beth, rebellen i sin familj. Hon har fått låna en liten stuga och fått på sin lott att planera sin systers lågbudgetbröllop, eftersom denna för tillfället är på resande fot.

De tre startar raskt ”Vintagebröllop” (lite väl våghalsigt i mitt tycke med tanke på att de praktiskt taget är främlingar för varandra), en firma ämnad att arrangera bröllop för folk med begränsad budget.

Kvinnorna bidrar med sina olika talanger till att ordna överdådiga blomsterarrangemang, högklassig förtäring, bordsdekorationer, bröllopstårtor, omsydda bröllopsklänningar, tärnornas utstyrsel, underhållning samt åtar sig att lugna mödrar som går överstyr. Alltsammans bestyr som inte engagerar mig nämnvärt.

De tacklar kriser och annalkande katastrofer, som om de aldrig gjort något annat och lyckas styra upp situationer där hysterin ligger i luften. Inte minst när Beths krävande mor gör sin entré i handlingen.

Här haltar resonemanget betänkligt i mitt tycke. Först ska man spara in på utgifterna och anlitar Vintagebröllop, men sedan dyker brudens mor upp och så brassar man på med lyx i alla fall. Storslaget är bara förnamnet.

De tre uppvisar hur som helst en påhittighet utöver det vanliga, vilket så småningom leder till ett uppsving för hela byn, då de bland annat leder arbetet med att renovera byns bygdegård. Den första strykningen vit målarfärg får utrymme i boken, men sedan tycks hela projektet rinna ut i sanden. Inte ett pip vidare till exempel om hur penninginsamlingen till taket avlöpte.

Persongalleriet går inte av för hackor. För egen del gillar jag Rachel bäst, vilket jag har en känsla av att författaren också gör. Men jag hade gärna önskat fler bakgrundsupplysningar om henne. Det antyds att Rachel varit gift tidigare samt att hennes nye pojkvän har ett förflutet som hjärtekrossare. Han tycks mig emellertid hur präktig som helst, en riktig svärmorsdröm. Jag tänker att det helt enkelt blir för många trådar att hålla reda på i en enda måttligt tjock bok.

Prosan flödar mestadels på fint. Men jag hajar till inför en sådan kommentar som när trettiofemåriga Rachel får syn på sin pojkvän, för dagen utstyrd som Colin Firth i rollen som mr Darcy i teve-filmatiseringen av Stolthet och fördom och utbrister: “Du äger i de där knäbyxorna, Raff”.

Inte heller romantiken går jag igång på. Tre kärlekspar, det blir rentav för mycket av det goda och jobbigt att hålla isär. Intrigen är hjärtevärmande, om än lite väl förutsägbar, vänskap ett starkt och sympatiskt motiv. Slutet är tryggt och lyckligt, som genren påbjuder.

Bäst tycker jag om byatmosfären. Det är alltid något trösterikt med miljön i Ffordes romaner. Fast just denna kändes lite väl lång, den tog liksom aldrig slut.

Summan av kardemumman är att jag skulle ha önskat att Piratförlaget hade fastnat för någon annan av Katie Ffordes fyrtiotal titlar att översätta.