För att få en bra bild av Europa under den här tiden kan man säga att det inte bestod av suveräna nationer (som blev ett begrepp först efter Westfaliska freden 1648) utan snarare av mindre självstyrande regioner. Kyrkan var den makt som med sin administration lyckades skapa stabilitet. Som en del av det realpolitiska spelet var det därför en viktig ingrediens att hålla sig på god fot med biskopar. England – till skillnad från det tysk-romerska riket – var vid den här tiden löst konstruerat och därför ofta en måltavla för fältherrar.

Två tredjedelar av boken handlar om uppmarschen till slaget vid Hastings. Harrison skildrar den politiska situationen tämligen väl även om han ofta fastnar i detaljer på bekostnad av helheten. Det är lätt att tappa tråden bland all fakta om kungar och deras gemensamma börd. Alla har liknande namn och med många smeknamn dessutom så det blir ibland svårt att hålla koll på vilken konung han faktiskt menar. Visserligen är det intressant hur nära besläktade alla europeiska regenter var, men det kan man beskriva lite mer kortfattat. Annars blir det lätt någon form av medeltida ”gossip girl”.

Vilhelm Erövraren hade etablerat stabilitet i sin egen region (Normandie) och hade en bra relation till dåtidens biskopar. Han var en skicklig fältherre och hade nu målet att erövra England. Det området hade haft många interna strider och dessutom blivit regelbundet attackerat av Danmark. Det fanns vid denna tidpunkt ingen central administration och det skulle dröja länge innan London blev huvudstad. Harold Godwin – den dåvarande kungen för England – fick först avvärja en attack från den legendariske dansken Harald Hårdråde.

Under tiden passade Vilhelm Erövraren på att skicka fartyg över Engelska kanalen och påbörjade sina härjningar. Harrison skriver här belysande om strategi: varför lät inte Harold Godwin honom göra det tills Godwins armé hunnit återhämta sig efter slaget? Han ger flera anledningar till detta, som exempelvis att Godwin inte ville väcka allmänhetens missnöje genom att inte fullfölja sin plikt som kung, det vill säga att försvara hela regionen gentemot yttre fiender.

Harrison är ofta källkritisk och lyckas därmed få fram en mer nyanserad bild (även om det helt klart finns för få tillförlitliga källor om själva slaget vid Hastings). Det mest intressanta i boken är själva skildringen av fältslaget och hur jämnstarka de olika sidorna var. Det var verkligen inte förutbestämt vem som skulle vinna. Harold Godwins styrkor var ju försvagade av sina föregående slag samtidigt som de hade en strategiskt fördelaktig position högst upp på en kulle. Där gick det endast att göra ett frontalangrepp. Harold placerade ”hourcarls” dvs professionellt tränade soldater längst fram i sin armé för att hålla modet uppe. Till sist lyckades Vilhelm, efter tre attacker, lura ner armén från kullen och efter att Godwin stupat var slaget avgjort. Lustigt nog återvände Vilhelm till Normandie efter att han lyckats stabilisera England och var då kung för båda områdena.

Flera intressanta aspekter kommer fram i boken, exempelvis att riddarkastet skapades som ett resultat av att man tidigare inte hade något kavalleri i Europa under den tidiga medeltiden. För att kunna försvara de olika regionerna utbildades och tränades yrkessoldater, som i sin tur skapade en hel myt kring sig. All denna fakta är intressant, men en djupare analys av de geopolitiska konsekvenserna av slaget vid Hastings saknas.

På slutet tar Harrison upp varför just 1066 blev ihågkommet som ett fältslag när nästan alla andra fältslag har glömts bort. Dick hämtar en stor del av sin redogörelse för slaget från Bayeux-tapeten, vilken är en broderad vävnad som skildrar normandernas erövring av England. Dick verka inta en kritisk hållning till slaget vid Hastings plats i historien vilket jag ställer mig tveksam till: om hela eliten byts ut i ett land och en ny era av stabilitet etableras, är inte det värt då att bli ihågkommet? Sedan kan jag nog hålla med om att varje nation har en egen berättelse som enar landet och det kanske var just här berättelsen om England påbörjades och dess resa mot att bli en suverän nation.

Similar Posts:

• Mera medeltid!
• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Imponerande om slaveriets historia
• Den ständigt närvarande ofriheten
• Mäktig forskningsöversikt avslutad

Faktiskt inser jag, när jag läser andra recensioner, att också romanen först publicerats i serieformat, i en egen Belgravia-app, där text och ljud kompletteras med kartor och liknande. Det låter som ett spännande format, och den brittiska inläsningen som finns i appen är så hyllad att jag blir klart sugen.

Här är det dock den svenska översättningen och romanformatet det ska handla om, även om recensenten också har tv-serien högst aktuell i huvudet och såklart lägger märke till alla små skillnader dem emellan. Så blir det ju.

Belgravia är en stadsdel i London där det fina folket bor, och som är tämligen nybyggd när romanen utspelar sig på 1840-talet. Det är hit romanens karaktärer, de som inte redan bor där, strävar. Herr Trenchard, en byggherre och affärsman som arbetat sig upp från enkla omständigheter, har varit med och byggt området, och skulle helst velat bo där själv, men hans hustru, som är betydligt mer medveten om att de inte vore välkomna bland herrskapsfolket, har insisterat på ett snäppet mer blygsamt boende.

Vi befinner oss ju i vad många läsare förmodligen tänker på som Jane Austen-tiden (-ish), i kretsar där hårt arbete aldrig kan göra någon till en fullständigt respektabel människa. Det är ärvda pengar, lantegendomar och förmånen att rulla tummarna som gäller. Tevisiter, afternoon tea, är en ny och spännande social uppfinning.

Det är dock inte i de fina London-salongerna som romanen tar sitt avstamp, utan 25 år tidigare i Bryssel. Det är dagen innan det som ska bli det berömda slaget vid Waterloo, men det vet förstås ingen riktigt än. Napoleon är på marsch mot de brittiska trupperna och Sophia Trenchard, ovannämnda herr Trenchards artonåriga dotter, har precis säkrat en inbjudan till kvällens bal i den brittiska societeten.

Det har hon kunnat göra med hjälp av en ung adelsman och arvtagare, Edmund Bellasis, som hon i hemlighet gift sig med. Det är åtminstone vad hon tror, för när balkvällen upplöses i nyheten om den stundande striden ser Sophia den hon tror är sin make tillsammans med några av hans soldatkompisar och upptäcker bland dem den som utgett sig för att vara präst och vigt henne. Hon har blivit lurad och utnyttjad.

25 år senare påverkar den här relationen och allt som hände i Bryssel fortfarande familjerna Trenchard och Bellasis. De båda älskande, Edmund och Sophia, är sedan länge döda, men resultatet av deras förbindelse, den unge lovande Charles Pope som vuxit upp hos ett äldre prästpar utan kunskap om sitt ursprung, har hunnit bli vuxen och slå sig ner i London.
Start för diverse intriger om arvsföljd, äktenskapstycke och hemligheter.

Belgravia är en underhållande roman. Kanske inget att bli exalterad över rent språkligt, men en välvävd intrig med påtagliga såpadrag – vilket jag med åren börjat betrakta allt mindre som ett skällsord; människolivet är helt enkelt någon sorts såpa.

Ytterst lite tolkningsarbete krävs av läsaren. Fellowes skriver ut precis hur alla karaktärer känner och resonerar hela tiden, men han ger trots allt också en förståelse för hur även de mer osympatiska resonerar – åtminstone vad gäller överklassen.

Hör man till dem som ibland stört sig på den gemytliga relationen mellan överhet och tjänare i Fellowes stora genombrott Downton Abbey så får man betydligt mer sälta här. De flesta tjänare i Belgravia hyser inga varma känslor för sitt herrskap, utan är beredda att ta varje chans att tjäna en slant på deras svagheter. Det är mer eller mindre begripligt, och naturligtvis användbart för att driva intrigerna framåt.

Där har ni Belgravia – ett gott stycke underhållning i tjusig miljö, som samtidigt väcker tankar om den utsatthet de miljöerna erbjuder alla som anses lägre stående, som tjänare, icke infödda i överklassen och såklart kvinnor i allmänhet.

Similar Posts:

• Om det fina folkets kalla händer
• En guldfransad skämskudde
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Downton Abbey möter Agatha Christie
• På andra sidan välfärdssamhället

Hösten 2020 fyller dagensbok.com 20 år. Det vill vi fira genom att publicera några favoriter i repris. Ella Andrén har plockat fram denna recension från arkivet, och skriver här om sitt urval:

När man skriver recensioner professionellt får man sällan själv sätta rubriken till texten. Man bara håller tummarna för att det inte ska bli dumt. På dagensbok.com skriver vi däremot våra egna rubriker, och jag tror inget får en att känna sig fullt lika nöjd med en text som när man har fått till en riktigt smart, träffsäker och gärna lite rolig rubrik.

Varma hälsningar
/Ella, redaktionen

Det går inte att förneka att televisionens inträde har förändrat litteraturens villkor. Helt plötsligt kan våra hjältar få liv och stiga in i våra vardagsrum. Det här kan få oanade konsekvenser. Lika självklart som att Robin Hood är en gladlynt röd räv (för vissa kanske Kevin Costner, o hemska tanke) är Ivanhoe synonym med en bleksiktig Anthony Andrews i en färgglad men märkligt håglös TV-film från 1982. I denna kalkon figurerar en dumsnäll Lady Rowena med ögonbryn bröderna Gallagher hade varit stolta över, Sam Neill som den suktande tempelriddaren Brian de Bois-Gilbert och en ständigt bakfyllesvettig George Innes som Wamba, son av Witless (för övrigt historiens VERKLIGE hjälte).

För sådan är den svenska traditionen; varje jul visas historien om Wilfred av Ivanhoe och hans hjältedåd i Rickard Lejonhjärtas tjänst. Varje år ser vi tappre Wilfred vinna tornerspelet och bli skadad, Wamba modigt ta sin herres plats i fångenskap, Brian Gilbert offra livet för kärleks skull och Ivanhoe välja blonda töntiga Rowena med ögonbrynen framför coola, snygga Rebecka med välansade dito.

Lika besviken blir man varje gång. Kanske att i år, i år vågar han släppa sargen och välja rätt, kanske i år. Men förgäves. Hjälten väljer den blonda, så är det bara.

Men det är svårt att se Andrews med de plutiga läpparna som hårdför korsfarare. Andrews är en dandy, se bara Brideshead Revisited, där är han i sitt rätta element.

Förvånande nog är bokens Ivanhoe ännu träigare än filmens. Mest ligger han och är skadad, och deltar inte i handlingen. De hjältedåd han uträttar verkar mest ske av en slump, och av kampen för Rebecka blir det inget, eftersom Gilbert dör av brustet hjärta.

Hjältarna är istället Wamba men även svinaherden Gurth och naturligtvis Svarte Riddaren.

Som romantisk hjälteroman är Ivanhoe svåröverträffad. Scott verkar under en guldålder för engelsk litteratur och betraktas som skaparen av den moderna historiska romanen. Stoffet han spinner av är välkänt: Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen, Rickard Lejonhjärtas fångenskap efter korstågen och hans bror Johns förräderi, tempelriddarnas makt och korruptionen detta medförde samt förföljelsen av det judiska folket, en verklighet även under Sir Walters livstid.

På något sätt lyckas Scott få liv i de slitna legenderna, här liksom i Rob Roy, och han gör historien till sin egen. Det han har, tar han och formar till en vacker och odödlig saga om kärlek och hjältemod.

Similar Posts:

• Släpp sargen, Pretty Boy
• Favorit i repris: Priset man betalade för rytmen
• Favorit i repris: A Starman waiting in the sky
• Favorit i repris: Odödligt om människans våndor
• Favorit i repris: När reptilhjärnan har ordet

Det är sommaren 1914 och första världskriget är i faggorna. Hemma rynkar de på näsorna åt de stridbara suffragetterna, som för sin kamp med alla tillgängliga medel. ”Lagarna i det här landet är skrivna av och för män”, säger en talare på ett rösträttsmöte i Hyde Park. ”Vi tänker fortsätta bryta mot de lagarna tills vi får rösträtt. Tills kvinnor är med och stiftar lagar.”

Lizzy kastar sig in i kampen, lika självklart som hon susar fram på sin cykel fast en del skrattar åt kvinnliga cyklister. Hon kan ta sig nästan vart hon vill, när hon vill, och hon vill ha mer. Mer frihet. Mer rättvisa. Något mer än ett likadant liv som sin mamma, hemma i byn och ständigt uppassande på män. Som en andra klassens medborgare.

Tills vi vinner är en medryckande, fin liten roman, som väcker många frågor om rättvisa och hur man kan slåss för den. De brittiska suffragetterna betalade ofta ett högt pris för sitt engagemang. De fängslades, hungerstrejkade, tvångsmatades. De krossade rutor, tände eld på saker, avfyrade bomber. De använde helt enkelt metoder som vi tycker är förkastliga – som vi skulle kalla terrorism – för en sak som numera framstår som helt självklar och rättvis.

Jag skulle önska att den här romanen var längre. Den är en munsbit bara, strax under hundra sidor, och det är så mycket jag hade velat veta mer om. Fast så träffar jag ju tillräckligt med motvilliga unga läsare – alla de som kommer till biblioteket för att de måste läsa något i skolan och som med bara en blick på en boks tjocklek avfärdar den – att jag vet att det också är en fördel att vara en munsbit.

Det här är i alla fall en munsbit som ger mersmak, som väcker nyfikenhet för rösträttskampen, dess förespråkare och metoder. En bok som vidgar perspektiven från nutidens begränsade punkt.

Similar Posts:

• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919
• Rösträtt, nej tack!
• Hjälteberättelsernas smutsiga byk
• Perfekt sommarläsning för Downton-fans
• Rymliga herrbyxor – ah, friheten!

I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – kanske till och med något att sukta efter?

Virginia Woolf, hennes syster Vanessa Bell, deras respektive, barnen Bell, diverse älskare, älskarinnor, arbetskamrater, alltsammans i en salig röra, levde och arbetade tillsammans, i varierande konstellationer, i Londonsstadsdelen Bloomsbury och på olika lantegendomar. Mest känt är nog Charleston, som konstnären Vanessa och hennes arbetskamrat (och fadern till hennes yngsta barn) Duncan Grant inredde, men där också maken Clive Bell hade ett rum.

De samlades kring Virginia och Leonard Woolfs bokförlag Hogarth Press, liksom kring Vanessa Bells och Grants Omega Workshops, som förmedlade konst och inredning. De målade på allt de kom åt, tog ljuvliga amatörfotografier och diskuterade konst såväl som livskonst. Det låter underbart konstruktivt, om än kanske lite socialt trassligt?

”Den mjuka modernismen” kallar Ingela Lind det. En modernism som handlar mer om utforskande, lekfullhet och skönhet än om avskalad effektivitet och förstörelse av det föregående. 1920-talet var kanske deras storhetstid, men ”Bloomsberries” var faktiskt verksamma under lång tid, närmare ett halvt sekel. Mer krigshetsande och nationalistiska perioder hade förstås inte mycket till övers för dem, men de fanns där. Vidhöll sin opposition och sitt andra sätt att leva. Det är betydelsefullt.

Ta sig frihet är mer eller mindre en omarbetning av Linds tidigare Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Exakt i vilken utsträckning innehållet går igen har jag svårt att avgöra, för den tidigare boken har jag inte läst, men visst går ett och annat igen, att döma av Rusmus recension av denna.

I undertiteln till Ta sig frihet har Lind valt att lyfta fram Indien som en underskattad impuls för Bloomsburygruppen. Dit hade flera av dem, som så många i det brittiska imperiet, direkta eller indirekta kopplingar, och Lind återfinner det indiska i såväl litterära teman som bildkonstnärliga impulser.

Jag tycker mycket om Ingela Linds sätt att skriva. Hon skriver personligt, funderar själv – och är uppriktig med det. Hennes position är hennes egen, den egna nutidens, inte någon för all framtid objektivt fastslagen. Hon vrider och vänder på saker. Jag gillar det hos en fackboksförfattare.

Ta sig frihet är också en mycket vacker bok, fint formgiven med många bilder: foton, målningar, skisser. Jag gillar särskilt kapitelrubrikerna, som fått en snygg egen sida med en bakgrund av exempelvis någon av Bloomsburykonstnärernas mönster. Tyvärr släpper den mjuka, limmade ryggen på mitt exemplar redan vid första läsningen, och det är ju synd på en så fin bok.

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• Flyktiga stycken
• Rena Vilda Västern
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Udda kulturhistoria

Alan Moores nya roman utspelar sig på två dagar – 26 och 27 maj 2006 – i det som återstår av Northamptons arbetarkvarter efter rivningarna på 60-talet, där en gemenskap förvandlats till tröstlöshet, där en man ska gå på sin systers nya konstutställning baserad på en dröm han kanske hade när han var liten, medan en ung crackhora i ett av grannhusen håller på att tappa taget om livet helt. Det är de tre som är huvudpersonerna.

Jo, i någon av sina många, många dimensioner är Jerusalem en enkel historia, ett kärleksbrev till hemstaden och ett långfinger till allt den fått utstå sedan romarna kom dit, men han tar den långa vägen dit. James Joyce sade en gång att om någon skulle radera Dublin från jordens yta kunde staden byggas upp igen utifrån detaljerna i Ulysses. Moore har tagit till sig det, men nöjer sig inte med hur Northampton såg ut den där enda dagen; städer är levande varelser, och även människor och byggnader som försvunnit för länge sedan har ju lämnat spår i stadens själ. Alltså måste han berätta i fyra dimensioner, både tid och rum, både verklighet och drömmar. Han måste dra in änglar och djävlar, bränder och invasioner, svikna labourlöften och teodicéproblem, kreativitet och galenskap, moraliskt ansvar i en värld utan fri vilja, död och odödlighet tills han fått med ALLT. Och alla dessa historier och öden han väver samman, som ett gigantiskt snookerparti där varje rikoschett kan påverka hela spelet och varje boll är värd lika många poäng. Denna långa rad av karaktärer från alla tidsperioder och situationer, som vid första påsyn bara har gemensamt att de alla bor där i The Boroughs, den äldsta stadsdelen i saxarnas gamla huvudstad som ingen utanför har något intresse av att rycka upp annat än när den stör de finare människorna.

Her point is that despite the very real continuing abuses born of anti-Semitism, born of racism and sexism and homophobia, there are MPs and leaders who are female, Jewish, black or gay. There are none who are poor. There never have been, and there never will be. Every decade since society’s inception has been witness to a holocaust of paupers, so enormous and perpetual that it has become wallpaper, unnoticed, unreported.

Och som han gör det sen. Han drar in verkliga personer från Oliver Cromwell till Charlie Chaplin och den egna bekantskapskretsen och blandar dem med sina egna påhitt. Han skriver i parafraser, palimpsester, tesserakter. Han tvärvänder från slapstickhumor till förbannade essäer. Han drar in andras böcker och surfar på Milton, Blake, Clare, Carroll, Joyce, Beckett, och för all del sig själv också. Han byter tidsperiod och huvudperson i nästan varje kapitel, och ändå bygger varje kapitel vidare på det förra, tar upp dess idéer och ger dem en rejäl spark, belyser det en person trodde sig förstå från en ny vinkel. Han utmanar läsaren både med infodumpar som tar upp halva kapitel och med ordlekar som kräver flerspråkighet för att helt begripa, men han ger belöningar för det; det mest extrema exemplet är väl kapitlet ”Round the Bend”, om James Joyces schizofrena dotter Lucia som tillbringade större delen av sitt liv på ett mentalsjukhus i Northampton och här berättas som om hennes älskade far tvingat henne att leva på finneganswakiska:

Mighnd knot awer canseeusness hedself, uniffable ter sceeintestic scrupiny, beau a fairnuminon o’ far timersions datas foundedself contrained wittin a merdel blody end um werlt doutwit a’peer ta hove baret’ree?
Lucia penders willshe skirps alonge. Perhopes fearsum afuss, owr foursomality is consciantly outtempting to expierce itsolve inalys farfoold glarey, esperever luccinfer thort beond, thort quarner iff ourrizen dattiset wrytangles wideehighther fhree. Theos ophus howcan nevagaet disctern succinctfully wellbe estymdust bairds ound purwits, waile daiz aveers huer nit sloadroept undare taclin un meanoeuthert’ing illbe consigndered luciatics ar slimpery faals. A’curse, dorados eywool bay parcived as buth pohetic an dewrenched.

Hela det kapitlet är en otrolig prestation, med ett språk som berättar minst två-tre saker samtidigt och hela tiden också utvecklar och fördjupar resten av berättelsen, men bara de 50 sidorna tar mig nästan en vecka att bena ut. Å andra sidan kompenserar han för det med att hela bok 2 i princip är en enda lång ungdomsfantasysaga om ett gäng barn (låt vara odöda barn med sekel av erfarenheter) som reser i tiden på jakt efter en hemlighet, och hade han publicerat de kapitlen för sig hade han fått Neil Gaiman att gråta blod.

Men ingen enda del här står ändå starkare för sig själv än de gör tillsammans, för allt hänger ihop. Visst, på 1266 sidor hinner han ibland bli tjatig, hans användning av sexuellt våld för att motivera karaktärsutveckling blir lite… tja, serietidningsmässig, och det är ibland svårt att skaka av sig känslan att lite för många karaktärer är lätt förklädda versioner av Alan Moore själv. Men allt det där kan jag skita i, för Jerusalem är ändå en så oerhört total roman. Här finns oändliga detaljer, men han använder dem alla – om en karaktär ser en hundskit på sidan 300 kan du ge dig fan på att någon annan har hundskit under skorna 800 sidor senare, och att det spelar in. Här finns många stilar, men han behärskar dem alla. Här finns många karaktärer, men alla får sin plats. Det är en bok som bärs av helig vrede men är så lekfull, så fantasirik, så full av infall och människokärlek att även efter nästan 1300 sidor känns det som om boken har saker kvar att berätta länge än.

Similar Posts:

• Gud är död – här är hans barn
• ”A book about nothing”
• Tecknat i Jules Vernes anda
• Faber håller stilen
• I vinet, ölen och tequilan sanningen

Rebanks bok är ett bevis på att en annan värld och livsstil fortfarande pågår strax bortom mediakakafonin och vinstmaximeringshetsen. Att en mer småskalig och traditionell värld fortfarande är möjlig på sina håll. Åtminstone om man är oerhört envis, älskar det man gör och har en familj som varit fårbönder i hundratals år på i princip samma plats.

Lake District i nordvästra England är en naturskön, bergig, smått otillgänglig plats. Innan jag läste den här boken var jag mest bekant med området genom William Wordsworth och Samuel Taylor Coleridge som promenerade omkring i – och romantiserade om – landskapet under det tidiga 1800-talet.

Av Fårbondens dagbok får jag veta att man har bott i området och bedrivit jordbruk och fårskötsel där på ungefär samma sätt åtminstone sedan vikingatiden. En av de fårsorter som Rebanks arbetar med kom troligtvis till England med vikingarna och har tydligen trivts mycket bra med sina bergiga betesmarker sedan dess. Stora delar av Lake District är sen länge en nationalpark. Författarinnan Beatrix Potter (mest känd i Sverige för sin söta små bilderböcker om djur i kläder) var själv fårbonde i området och köpte upp stora ytor mark och gårdar som hon donerade till brittiska The National Trust. Hon stipulerade i donationen att marken skulle fortsätta brukas på traditionellt vis med stora allmänningar för fårskötsel och bete.

Att leva som fårbonde är varken särskilt vinstbringande eller vilsamt, istället innebär det tungt kroppsarbete utomhus, arbete varje dag, år ut och år in. Att någon ändå medvetet väljer det livet kan kanske för många verka en smula underligt. Särskilt om man som James Rebanks är utbildad vid Oxford och har alla möjligheter i världen att göra något annat. Man kan börja misstänka att småskalighet och traditioner har sina egna lockelser och belöningar, vilka de är beskriver Rebank väldigt levande och övertygande.

Hur fårbönderna i James omgivning arbetar för att fåren ska trivas är imponerande. Bortsett från att herdarna numera har fyrhjulingar för att ta sig till och från de mest avlägsna/oländiga betesmarkerna, har i princip inte mycket hänt på de senaste tusen åren. Bökigt för bönderna, härligt för fåren.

Årstidernas skiftningar och de olika perioderna i fårens liv och skötsel bestämmer schemat för herdelivet, inte bankdagar eller klockor. På vintern är det panik om det snöar för mycket, extra hö måste ut, får måste grävas fram ur drivorna, på våren är det lammning, på sommaren betestider och på hösten kreatursauktioner. Man får en hel del insikt i – och information om – de mest oväntade saker genom Fårbondens dagbok. Att förberedelserna inför fårauktioner inkluderar noppning av missprydande ansiktsbehåring på de vackraste fåren var helt nytt för mig.

Boken innehåller bortsett från de mer handgripliga delarna om årets och fårets delar även historia både om Lake District och en biografisk del om James liv. Boken inleds med ett kapitel om alienation och skolhat, som är fyllt av meningar som drar fram lusten att citera, men jag håller mig. Jag rekommenderar verkligen absolut definitivt en genomläsning och en plats i bokhyllan. Vill man lära sig djurskötsel själv, finns det nog bättre böcker att tillgå, men James skriver så kärleksfullt och levande om sina vardagar och sina får att jag nästan blir lite avundsjuk på hans våta sockar och trötta rygg. Alla borde åtminstone få valet mellan tradition och modernitet, tåget mot framtiden blir mindre jobbigt om man kan kliva av det. En annan värld är fortfarande möjlig här och där, det är betryggande att veta i dessa orostider.

Similar Posts:

• Allt det som en bok kan vara
• Ack den… ja, ni vet
• ”Jag förstår inte riktigt varför alla låtsas som ingenting”
• På andra sidan välfärdssamhället
• Maskrosor växer inte på träd

I samma veva får rättsarkeologen Ruth Galloway flera ebrev från Hilary, en före detta studiekamrat och arkeolog som nu sadlat om och blivit präst. Hilary har fått flera obehagliga och hotfulla anononyma brev från någon som hatar kvinnliga präster. När Ruth går igenom breven tycker hon sig se en koppling till vad hon hört om mordet på den unga kvinnan.

Polisen med den buttre kommissarien Harry Nelson i spetsen är redan i full gång med mordfallet och intreserar sig för de hotfulla breven. Ruth som vid flera tillfällen hjälpt polisen med arkeologiska frågor får inte mycket insyn i fallet utan uppmanas till sin stora förargelse att sluta leka polis. Samtidigt är det svårt att inte bli indragen då Walsingham med omnejd är ett litet samhälle där alla känner alla och där man hela tiden tycks springa på varann oavsett tid på dygnet.

Efter en hel del utredande och väldigt många möten med präster inträffar så ytterligare ett mord, denna gång på en kvinnlig präst. När också Nelsons fru Michelle blir attackerad av en flyende gärningsman, börjar utredningen koka.

Elly Griffiths har som vanligt (detta är bok nummer åtta i serien om Ruth Galloway och Harry Nelson) skrivit ett både spännande och underhållande pusselmysterium med en skicklig blandning av samhällsfokus, kultur, historia och en skvätt kärlek och relationer.

Här handlar det mycket om religion och religionshistoria – Walsingham är (även på riktigt) ett centrum för pilgrimer och Mariakult. En obekväm miljö för Ruth som är inbiten ateist. I det längsta drar hon sig undan kontakten med prästen Hilary och de andra kvinnliga präster som dyker upp längre fram i historien, men hennes fördomar kommer på skam.

Lika mycket som Griffiths deckare är spännande, som ju deckare ska vara, lika mycket bjuds vi på olika synsätt och medkänsla med alla karaktärer. Sconesbakande hemmafruar med klungor av barn, hund och hjälplös man gestaltas lika respektfullt som karriärmedvetna kvinnliga präster med svart bälte i taekwondo. Till och med hundar och katter får sina personligheter tecknade och utmejslade vilket borde tilltala alla läsande hussar och mattar.

En smärre invändning är att det blir ganska många turer under utredningens gång och alltför många personer att hålla reda på. Upplösningen känns aningen långsökt – ändå slår jag ihop boken med en suck och undrar, när kommer nästa deckare med Ruth?

Similar Posts:

• Deckarmys med humor och spänning
• Bara skeletten är nya
• Mysdeckare om ond bråd död
• De sista kvarlevorna?
• När mysdeckare är som bäst

Detta faktum utgör någon sorts utgångspunkt eller grund för Terry Eagletons biografiska – eller vore kanske ”kvasibiografiska” en bättre beteckning? – pjäs Oscar den helige. Liksom Wildes sexuella läggning gör hans nationalitet honom till en slags gränsvarelse, till någon som tillhör men ändå inte tillhör den värld han rör sig i, den dominerande kulturens.

Om det språk man skriver på, som i Wildes fall, är den koloniala förtryckarens språk är det osannolikt att man kan undvika en starkt språklig självmedvetenhet: språket kan framstå som det enda kvarvarande rum där man tillfälligtvis kan vara fri och pressa fram en pyrrhusseger över den obönhörligt härskande historien. Det koloniala subjektet, instängd i en evig identitetskris, låter sig inte alltför lätt imponeras av den klassiska litterära realismens stabila och symmetriska personer, utan känner sig flytande, diffus och provinsiell; och samma provinsiella känsla gäller sociala former och konventioner och ger upphov till en ironisk medvetenhet om att de är fiktiva och saknar fast grund.

Ja, Eagleton är litteraturprofessor och filosof och det är kanske framför allt som undersökning av ett kreativt och politiskt utanförskap som Oscar den helige fångar mig, det får erkännas. Han menar att Wilde på många sätt föregriper moderna litteraturteorier och att hans ställning (som irländare och homosexuell) är central i det. Dessutom sticker han inte under stol med att Wilde för honom också blir ett medel att utforska den egna dubbelpositionen som iriskättad oxfordakademiker genom.

Detta är inte allt Oscar den helige är, och man behöver verkligen inte vara bevandrad i litteraturteori för att ha utbyte av själva pjäsen. Den är skriven med samma lätta, kvicka hand som Wilde själv förde och gestaltar fritt en rad möten med viktiga personer i Wildes liv före, under och efter rättegångarna och straffarbetet som bröt ner honom fysiskt och psykiskt. Han talar bland annat med sin mor och med älskaren Bosie (lord Alfred Douglas), vars far, markisen av Queensbury, var den som drev rättssaken emot honom.

Trots att pjäsen faktiskt innehåller såväl dessa karaktärer som en hel kör, som i klassisk grekisk anda (eller brechtsk, om man så vill) kommenterar händelserna i sång, har jag svårt att inte mest hela tiden tänka på Oscar den helige som en monolog. Med huvudpersonens egna ord:

Den här kvällen har jag vikt åt mig själv. Då och då kommer några andra figurer att promenera in och ut i denna lilla charad, enbart för att skapa illusionen av dramatisk handling. Jag vill inte gå så långt att jag kallar dem personer. De finns med för att skapa en smula visuell omväxling, ifall ni skulle tröttna på mig. Inte för att det någonsin har skett.

Det är förstås avväpnande skrivet av Eagleton, men också symptomatiskt för pjäsen och, tror jag, för Wilde själv. Kanske ser vi verkligen alla andra människor i våra liv som skugglika bikaraktärer, men vi skulle knappast erkänna det så här öppet. Det är på en gång poserande ytligt och öppenhjärtigt, en avslöjande falskhet eller en sann chimär. Som det där med att tillhöra utan att tillhöra; att passera, men att göra det iögonenfallande.

Similar Posts:

• Carpe Noctem
• En berättelse för vår tid
• Ars moriendi – konsten att dö
• Faktaspäckade snabbkurser med underhållningsvärde
• Den hotfulla dubbelnaturen

Äntligen hade jag mandat att styra på alla nivåer. Det kändes som om jag gick sida vid sida med Ödet, och att hela mitt liv hittills bara varit en förberedelse för denna stund, denna stora prövning.

Det var som om det hade varit förutbestämt att just han skulle vara den, som fanns på plats och som med sin okuvliga vilja, sitt mod och sin styrka skulle leda kampen mot Adolf Hitler och det nazistiska Tysklands arméer. Churchill insåg tidigt att det inte gick att lita på Hitler och varnade för honom i sina tal. Om detta berättar Bengt Liljegren i andra och sista delen av den välskrivna biografin om Winston Churchill. Churchills ”grandiosa självförtroende, handlingskraft och övertalningsförmåga var exakt vad Storbritannien och Europa behövde. Han kunde som ingen annan inspirera sin omgivning” skriver Liljegren.

Bengt Liljegren har i den andra delen av sin biografi en kanske ännu svårare uppgift än i den första. På färre än 200 sidor redogör han för andra världskrigets viktigaste händelser, som det ju skrivits oändligt många böcker om. Han skildrar Churchills offentliga göranden, uttalanden, påverkan och roll, och ger en mångsidig bild av hans personlighet. Därtill kommer Churchills politiska gärning under efterkrigstiden och 1950-talet, då han vid 76 års ålder återigen blev vald till premiärminister. Under denna tid fick han även ta emot Nobelpriset i litteratur. Churchills sista tjugo år, från 1945 och framåt får plats i en femtedel av boken. Det är omöjligt att pressa in allt på ett så relativt begränsat utrymme.

Om man därför efter läsningen inte nöjer sig, utan vill ha ännu mer detaljerad kunskap om Churchills förehavanden bland annat under andra världskriget, utan att just för tillfället läsa ytterligare en bok, kan jag rekommendera dokumentärfilmen Churchills livvakt, som handlar om Walter Thompson och det som hände under de arton år som han arbetade som Churchills livvakt. Dokumentären finns att köpa på fyra DVD:er. Vill man dessutom få en inblick i hur många böcker man skulle kunna läsa om Churchill, om det fanns tillräckligt med tid, så är det bara att klicka på fliken Shop på Churchill Central, den splitternya hemsidan, som jag länkar till här.

Bengt Liljegren tecknar ett mångfasetterat porträtt av Churchill, och visar på hans goda, såväl som hans sämre sidor. Churchills arbetskapacitet var häpnadsväckande, jag har beskrivit denna även i min recension av första delen av biografin. Han var något av en övermänniska. Periodvis kunde han vara sjuklig och mycket trött, men tillfrisknade åter och arbetade energiskt vidare. Han hade en önskan att få saker uträttade, det var en stark drivkraft. För sitt barnbarn Winston, född 1940, berättade han:

Varje kväll innan mitt huvud landar på kudden frågar jag mig själv: Vad har jag åstadkommit idag? Har jag skrivit tillräckligt mycket? Har jag förberett ett tal? Har jag börjat på ett nytt kapitel i en bok? För om jag inte har skapat något konkret skulle det kännas som att gå och lägga sig utan att borsta tänderna.

En av hemligheterna bakom Churchills arbetskapacitet var att han varje dag brukade sova en timme efter middagen. Detta gjorde att han orkade arbeta fram till klockan två på natten eller längre, och att han ändå kunde börja nästa dag mellan klockan åtta och nio på morgonen. Tack vare detta kunde han pressa in en och en halv arbetsdag per dygn. ”Denna vana följde jag under hela kriget och jag rekommenderar den till andra som behöver anstränga sig till det yttersta” skrev han i The Second World War. Kanske inte något att rekommendera vem som helst i detta utbrändhetens tidevarv. Churchill måste ha haft en urstark fysik och ett urstarkt psyke, eftersom han klarade detta höga arbetstempo och den stora press som medföljde hans uppdrag, därtill kom att han rökte många cigarrer och drack mycket alkohol.

Det som bland annat särskilt utmärkte Winston Churchill var hans skicklighet som talare. Han hade ingen talskrivare, utan skrev själv sina tal. Däremot kunde han ta råd av sina medarbetare, och göra omarbetningar. Han la ner mycket tid på sina tal. Enligt en av hans sekreterare krävdes det en timmes förberedelser för en minuts anförande – trettio timmar förberedelser alltså, för en halvtimmes tal. Det blev lysande, högstämd retorik av detta, men också slagfärdig humor. Churchill är känd för att mycket av det han sa, blivit bevingade ord, som lever vidare som klassiska citat. Liljegren inleder varje kapitel i biografin med ett citat av Churchill.

Mycket finns att kommentera och lyfta fram i denna välskrivna, faktaspäckade, spännande och gripande biografi, särskilt alla svåra politiska och militära beslut, som måste fattas under kriget, men det medger inte detta recensionsformat. Främst borde biografin läsas av de som är riktigt unga just nu. Det är ytterst viktigt att ha kunskaper om historia och om enskilda personers agerande. I ett tal Churchill höll 1944, sa han: ”The longer you can look back, the farther you can look forward.”

I morgon, den 24 januari, är det 50 år sedan Winston Churchill avled, 90 år gammal. Se länk här ovan till en artikel i tidningen The Independent om hur han kommer att hedras i sitt hemland.

Similar Posts:

• Om mannen som (fortfarande) förkroppsligar Storbritannien
• Lukacs lyfter på hatten
• Vecka 39: Dan före dan före dan före dan…
• Dissektion av USA-imperialismen
• Kungar för korsordslösare!