Recension

: Liber Amoris
Liber Amoris William Hazlitt
2007
Alastor Press
3/10

Ack den… ja, ni vet

Utgiven 2007
ISBN 9789189633124
Sidor 173
Översättare Arthur Isfelt

Om författaren

William Hazlitt (1778 – 1830) var en av det engelska artonhundratalets främsta kritiker och essäister. Bland verken finns ”An Essay on the Principles of Human Action” (1805), ”The Spirit of the Age” (1825) och ”On The Pleasure of Hating” (1826). Hazlitt dog av magcancer, förmodligen orsakad av de trettio koppar starkt, grönt te per dag han drack.

Sök efter boken

Vad är att göra något patetiskt? Man kan, till exempel, genomleva en förtvivlad och självömkande kärlekskrankhet, sedan hjälpligt illustrera spektaklet i text och låta publicera det som en mer privat än personlig, mer biografisk än skönlitterär "självbekännelse". Detta är vad William Hazlitt (1778 – 1830) gör i Liber Amoris från 1823. Hazlitt, som idag är ganska förglömd, var på sin tid en lika ansedd som fruktad essäist och kritiker, mitt i gyttret av engelska romantiker. Såväl Coleridge som Wordsworth var givna villebråd. Inte heller tidningsomslag gick säkra, till redaktören William Gifford skriver Hazlitt:

"Det snuskiga omslaget till Quarterly Review innesluter inte en koncentrerad andemening av smakfullhet och insikt, utan är en behållare för drägget och bottensatsen av all fördomsfullhet, trångsynthet, illvilja, okunskap och allt giftigt hat som flyter runt i vår nation. [...] Att kräla runt i dyngan och slicka upp smutsen är allt [läsarna] förväntar sig av dig, och det är allt du är förmögen att göra."

När denna bittra och nedsablande själ så i Liber Amoris ska skriva så att hjärtat blöder om ohyggligheten i att kastas mellan de ack så rosenbladsröda kärleksmötena och den usch så outhärdliga ovissheten då måltavlan för förälskelsen inte kan ge raka besked blir det, tja, lite väl. Till och med för engelsk artonhundratalsromantik. Den valda formen av brevväxling – än adresserat till "den underbara lilla varelsen", än till en bekant som får utstå klagosången – är rätt illa nyttjad och ger inga av de variationer i berättarröst eller perspektiv som hade varit önskvärda. Karaktärsteckning och dramaturgi är förstås inte per automatik kriterier för bra berättande, men det är ofta förtjänstfullt. Liber Amoris borde bara intressera dagens få Hazlittintresserade, och allra främst, på sin tid, författaren själv.

Intressantare är utgåvans bonus i form av essän "Om nöjet att hata" från 1826, en klarsynt och pessimistisk utgjutelse över valda delar av mänsklighetens fel och brister. Nej, om Hazlitts författarskap får ett uppsving lär det bero på hans essäistik snarare än Liber Amoris. Men jag ska inte vara orättvis. Befann han sig i ett kärleksrusets stygga bakfylla vid tiden för författandet är patetiken inte bara förlåtlig och förklarlig, utan självklar. Kanske rör verket på så sätt något riktigt angeläget. Kanske måste man själv vara där, just då, vid tiden för läsandet, för att verkligen fatta och ta till sig.

Textutdrag (Visa/göm)

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2008-01-01 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 23:42

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #2765

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?