I Livslängd tar forskaren David Sinclair med oss på en intensiv och pedagogisk resa där fokus ligger på att forska kring åldrandet som en sjukdom. Vad kan bromsa att vi blir äldre och hur ökar vi vår livslängd?

Det känns bitvis som att vara tillbaka i skolbänken. Livslängd är en bok fylld med fakta och teorier men materialet är betydligt mer ordrikt, lekfullt och lättsmält än de något torra böckerna som jag studerade för drygt tjugo år sedan.

Boken är indelad i tre sektioner – vad vi nu vet, vad vi lärt oss och vart vi är på väg och det är otvetydigt väldigt intressanta delar Sinclair tar fram i sina texter.

Uppkomsten av liv på vår planet beskrivs fantasifullt och konkret – från att vara en planet med grunda saltvattensjöar utan liv till den kemiska process som skapar de första RNA- och DNA-molekylerna. Hur de allra första primitiva delarna sedan utvecklar cellmembran som trots alla utmaningar med torka, vulkanisk aktivitet och andra extremväder överlever och fortsätter att utvecklas.

Sinclair är i sina texter övertygande om den förändring som kommer att ske nu när man lokaliserat de gener som påverkar de symptom vi får av åldrande. Det finns alltså redan både naturliga, medicinska och teknologiska sätt att sakta ner vår arts åldrande. Nya preparat finns tillgängliga på marknaden för att stabilisera de celler som orsaker att vi blir äldre.

Studier från de så kallade ”blå zonerna” redogörs för. I de områdena är det inte är ovanligt att personer lever över hundra år. Exempelvis på Okinawa i Japan och Nicoya i Costa Rica. Vad har då dessa områden gemensamt? Främst att de boendes kost överlag består av mer grönsaker, baljväxter och fullkorn. Man konsumerar mindre del kött, mejeriprodukter och socker. Men främst äter man mindre mängd mat. Detta gör enligt Sinclair att långlevnadsgenerna aktiveras och kroppen ställer in sig på svårare tider.

Boken är även fylld av Sinclairs egna forskningsexperiment som är beskrivna på en bra nivå med härledningar till statistik och grundläggande fakta.

Att reflektera över är bland annat de etiska frågorna som väcks i och med att vi får ett längre liv. Hur gamla ska vi kunna bli på en redan hårt utsatt planet där vi redan överförbrukar befintliga resurser? Och vill vi leva ett evigt liv?

Similar Posts:

• Gegget inuti
• Inget är fast, allt förflyktigas
• Lev längre och friskare
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Blod och bakterier på 1800-talets sjukhus

Tomas Bannerhed verkar inte tillhöra den kategorin av fågelskådare, och det känns ganska befriande. Trots att han vet hur underbara dessa majmorgnar är så fortsätter han att natt efter natt sova bort dem. Det brukar jag också göra, trots att jag vet att man aldrig ångrar en tidig uppstigning och en upplevd soluppgång.

För att skriva boken En vacker dag tillbringar Bannerhed ett dygn på Lovön, en ö i Mälaren som han ofta återkommer till. Boken delas upp i kapitlen morgon, förmiddag, eftermiddag och kväll och vi får följa Bannerhed när han med inlevelse beskriver de skiftningar som ett majdygn erbjuder. Hans morgon startar strax före soluppgången och han får uppleva den där morgonmagin med soluppgång och fågelkonsert. Dagen är lite lugnare och tillåter till och med en liten tupplur. Det fina för den morgontrötta är att kvällen också bjuder på magiskt ljus och konsert, om än inte en lika intensiv sådan.

De arter han ser och beskriver är inga spektakulära kryss, men han har en förmåga att fascineras av även de vardagliga arterna. Mattias Bäcklins teckningar förhöjer läsupplevelsen och jag fascineras över hur han så fint fångar varje fågelart så att jag genast kan arta dem. Jag tittar länge på bilderna och försöker se vilka karaktärer han fått fram i fågeln för att de skall bli så självklara och tydliga.

Ute med kikare och anteckningsblock vill Bannerhed helst vara för sig själv, det är tydligt. Andra människor är oftast irritationsmoment när de blåser förbi på vattenskotrar eller cyklar förbi en i så hög fart att man nästan far omkull i vinddraget. Och så de där som stannar med bilen, de som frågar om man gått vilse, men ser ut som att de tror att man är en skummis.

Betraktelserna över fåglarna blandas med andra naturbetraktelser av blommor, fjärilar, sländor och rådjur. Också människor betraktas på håll. Utifrån sina naturbetraktelser gör Bannerhed också en och annan reflektion över sig själv och sin bakgrund. Han funderar över varför han är som han är och över sin relation till sina föräldrar och sin uppväxt på landet. Den som har läst Korparna känner igen en del.

Det är en vacker och tankfull bok som ger en fin bild av hur magisk en vacker dag i maj kan vara för den som tar sig tid att verkligen se och uppleva den. Boken inspirerar till naturupplevelser, men lyckas med konststycket att inte stressa upp en för att man inte är uppe i ottan hela våren, de flesta av oss har ju trots allt inrättat våra liv så att vi missar allt det där.

Similar Posts:

• Brytningstider
• Förmodligen ingen stork … kanske en sångsvan?
• En far, en massa fåglar och så Klas mittemellan
• Spännande om stilig fågel
• Från småvatten till glaciärer

Boken innehåller massor med fakta om organismer och ekosystem och när jag läser slås jag ofta av tanken på hur cool vår planet är. Ett exempel på ”fun fact” som jag lärde mig och som jag börjat slänga ur mig är: ”Vet ni att grönlandshajen inte blir fertil förrän den är ungefär hundra år?”

Vad har då grönlandshajens sena pubertet att göra med hur vårt samhälle kan bli mer hållbart? Ja, om jag ska vara ärlig så kom inte jag heller ihåg det, så jag behövde gå tillbaka i boken. Faktan stod i ett avsnitt som handlar om evigt liv, avsnittet innehöll även fakta om hur nakenråttor blir åtta gånger så gamla som övriga gnagare och varken kan få cancer eller demens. Men behöver vi evigt liv för att klara av att leva hållbart? Det tror jag inte, och det är inte heller något som författaren argumenterar för. Och det är väl just det som är grejen med boken, den tappar lätt tråden.

Den är full med häftig fakta, och man lär sig massor. Men om det på allvar ska vara en bok som inspirerar en till att känna hopp för framtiden för att biomimikry kan hjälpa till att utveckla vårt samhälle till ett mer hållbart sådant, då hade det krävts rakare linjer.

Istället sitter jag med massor av funderingar efter att ha läst boken. Det är inte så att jag inte tror att biomimikry har potential. Men jag undrar ändå hur jag inte kunde bli mer inspirerad och hoppfull efter att ha läst en hel bok om ämnet. Visst handlar boken mestadels om hållbara lösningar, som att vi kan lära av korallrevens sätt att ta hand om energi och resurser när vi ställer om till en cirkulär ekonomi. Men boken tar ju också upp hur flygplansvingar inspirerats av fågelvingar. Så min fråga blir hur styr vi biomimikryn så att vi med säkerhet vet att det blir hållbara lösningar som utvecklas? Så att inte biomimikry också bara blir en del av tillväxtkarusellen med mer produkter och en efterfrågan efter saker vi förut inte visste att vi behövde. I kapitlet om artificiell intelligens diskuterar Moberg lite vad som måste vara drivkraften i utvecklingen, men jag hade önskat mig en längre och mer djupgående diskussion.

Det finns flera spännande delar om hur biomimikry kan användas för att spara energi. Men varför görs det inte i stor utsträckning? Jag vill veta mer om vilka förutsättningar som krävs för att implementera mer biomimikry i samhället. Inte bara ett kort stycke om hur fantastisk isbjörnspäls är som kan hållas varm på insidan men kall på utsidan, för att  sedan följas av en mening om att en teknik där pälsen efterliknas kan användas för att förhindra att solceller blir överhettade. Efter att ha läst det vill jag ju veta mer! För om det är så bra varför sker det inte? Vad är förutsättningarna och hindren? Är de ekonomiska? Tekniska? Med ett utvecklat resonemang hade jag lärt mig mer om biomimikry och dess potential, nu känns det mest som om boken består av korta stycken om något som är coolt i naturen och sen någon mening om var det skulle kunna användas i samhället, och jag känner hela tiden att jag inte vet om det är rimligt eller inte eftersom boken saknar djupare analyser.

Det är ett så intressant ämne och det märks att författaren brinner för det. Men för att boken ska kännas inspirerade och ännu mer lärorik hade den behövt gå några vändor till med redaktören. Det är synd att det inte gjordes, för det kunde ha blivit en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• Självbiografi med appell för klimatet
• Hopp för hållbarheten
• En riktigt klibbig bok
• Drömmar om ett annat liv
• Den hållbara staden

För vad är egentligen äckligt? Är det kroppsvätskorna i sig, eller beror det till exempel på i vilket sammanhang de dyker upp? Vi går ju trots allt inte konstant runt och äcklas av oss själva, trots att allt det där slemmet och slafset finns där i kroppen och fyller sina funktioner. Framför allt är det när det läcker ut, som snor när man är snuvig, som vi uppmärksammar och, mestadels, ogillar det.

Eller ta till exempel saliv. När vi kysser någon vi verkligen gillar tänker vi ju gudskelov inte på att vi därmed utbyter omkring 80 miljoner bakterier.

Kanske blev du redan här äcklad nog för att sluta läsa? Nå, i så fall är nog inte den här boken något för dig. Själv tycker jag att det är rätt fascinerande, och väljer att se det där kyssandet som romantiskt, på sitt eget sätt. Byta bakterier vill man ju trots allt inte göra med vem som helst.

Äckligt innehåller nio tydliga avsnitt om olika kroppsvätskor, så det är lätt att hoppa direkt till någon man är särskilt intresserad av. Jag gör inte det, lite för att jag ju ska recensera boken, men mest för att jag generellt är en linjär och lydig läsare. Jag föreställer mig att författaren har en poäng med den ordning hen tar upp saker i. I alla fall börjar det med saliv, följt av öronvax, talg, tårar, svett, snor och slem, bröstmjölk, slidsekret och sädesvätska.

Lite förvånande blir jag kanske allra mest tagen av öronvaxet. Här kommer Ellervik nämligen in på valars öronvax – jo, boken handlar mestadels om människokroppen, men då är ju inte sällan jämförelser med andra djur belysande – och det är fascinerande. Valar har nämligen ingen möjlighet att göra sig av med öronvax, utan samlar sin livsproduktion i vad som till slut bildar en kon av några decimeters längd. Konen får som årsringar, där man kan avläsa inte bara hur gammal valen blivit, utan också hur den har haft det, om den under olika perioder i sitt liv varit utsatt för till exempel miljögifter eller stress. Andra världskriget var en sådan stressperiod för valarna, liksom de senaste decenniernas klimatförändringar. Valar orienterar sig nämligen med hjälp av vattentemperaturen, och förändras den blir det väldigt förvirrande.

Klart värt att läsa även om det som inte vid första anblicken verkar vara det mest fascinerande, alltså. Stackars valarna.

Själv är jag annars humanist, och den här boken innehåller enorma mängder namn på olika ämnen som jag förmodligen aldrig någonsin kommer att minnas eller riktigt begripa. Säkert får den som gör det ut ännu mer, men jag tycker absolut att boken fungerar bra även för den som bara är allmänt intresserad. Ellervik skriver i en lättsam stil, och redogör tydligt för vilka forskningsfrågor som är omstridda eller helt enkelt dåligt utforskade. Själva kroppen kan knappast vara ointressant för någon att lära sig mer om – kroppar har vi ju trots allt allesammans. Och de är fyllda av en massa fascinerande gegg.

Vän av ordning kan däremot invända att boken inte alls tar upp alla upptänkliga kroppsvätskor, och kanske inte ens alla som anses mest äckliga. Nu vet jag inte riktigt hur man mäter det, men bröstmjölk slå mig till exempel inte som särskilt äckligt, medan kiss och bajs lyser med sin frånvaro. De har redan fått så mycket uppmärksamhet, menar Ellervik i förordet, men jag vet inte det. Kanske i den där boomen av tarmfloraböcker som jag inte har läst? Men mensblod, eller blod i allmänhet för den delen? Och ”ta fram en spypåse” uppmanar författaren i förordets avslutning, men här finns faktiskt inga spyor, ingen galla.

Uppenbarligen finns det utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kär i kemi
• Drömmer vi om ett evigt liv?
• Kan man sova med en hjärnhalva i taget?

Bikupan har en strikt hierarki där alla måste passa in i just sin roll. Den som inte följer modellen utan sticker ut på något sätt löper hög risk att plockas upp och avrättas av polisen. Den strikta hierarkin i kombination med det starkt religiösa samhället och perspektivet från en enskild, utsatt individ för snart tankarna till Margaret Atwood’s Tjänarinnans berättelse.

Redan från födseln utmärker sig Flora 717, dels genom sin storlek – hon är egentligen för stor för att vara ett arbetsbi – och dels genom att hon kan prata, vilket inga andra arbetsbin kan. Med andra ord borde hon ha selekterats ut för avrättning redan från början. Genom olika omständigheter klarar hon sig och hon får dessutom möjlighet att prova på olika roller inom bisamhället – ett narrativt grepp som låter oss följa med runt till de olika delarna av binas samhälle. Det blir lite som en Nils Holgerssons underbara resa fast i binas värld.

Laline har gjort ett digert bakgrundsarbete för att ta reda på hur bin och deras samhällen fungerar och sedan överfört det till romanform. Som många andra beundrar jag Lalines efterforskningsarbete och det är fascinerande hur långt hon går i att hålla berättelsen så nära verklighetens bin i stället för att använda den konstnärliga friheten till att tänja mer på binas verklighet.

Tyvärr skapar det problem för mig då jag ofta istället för att befinna mig inne i berättelsen börjar fundera på dels om den ena eller andra detaljen stämmer överens med verklighetens bin eller inte, och dels vad det är i verkligheten som den ena eller andra detaljen eller händelsen motsvarar. Jag vet helt enkelt för lite om verklighetens bin och deras samhällen för att hänga med på det när jag läser The Bees. Kanske borde jag ha läst på mer innan jag tog mig an romanen, då hade säkert min läsupplevelse blivit annorlunda.

Det är inget fel på antropomorfism – alltså att ge icke-mänskliga varelser, som djur, mänskliga attribut och förmågor. Mitt problem med The Bees är att jag inte hänger med på var gränsen mellan autentiska bi-egenskaper och det antropomorfiska går, vilket gör att jag ofta under läsningen funderar på det i stället för att fokusera på berättelsen.

Det här var kanske helt enkelt inte riktigt min typ av berättelse. Trots det är det en fascinerande bok och den har gjort mig sugen på att ta reda på mer om bin. Kanske är det egentligen gott nog.

Similar Posts:

• Intet nytt under solen
• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• Binas historia
• På spaning efter en minskande mångfald
• Skriver för den biologiska mångfalden

På samlingen har Mika något viktigt att berätta.
-Jag ska få ett syskon, säger Mika. En bäbis.
-Vad ska bäbisen heta? frågar Rut.
Det blir tyst en stund. Sedan svarar Mika:
-Den ska heta Glitterbäbisen!

Det är på förskolan som Mika berättar att hen ska få ett syskon. Kompisarna är nyfikna och diskussionen utmynnar i lekar på temat. I kuddis börjar barnen föda nallebäbisar och kuddbäbisar. Samtidigt förklaras det med hjälp av förskolegruppen hur olika syskonsammansättningar kan se ut.

Alma och Viola är också syskon. De är tvillingar.
Det betyder att de låg i magen samtidigt.
Först föddes Alma och direkt efter föddes Viola.
På samma dag.

En annan förskolekompis har syskon med samma pappa, men inte samma mamma. När syskonen bor hemma hos sin mamma längtar hon så mycket att det nästan gör ont.

Mika iakttar kompisarna och ser fram emot att köra vagn och åka ståbräda. Sedan börjar hen fundera på vad Glitterbäbisen gör inne i mammas mage hela dagarna? Och hur ser den ut därinne? Och hur ska den komma ut ifrån magen? Finns det en dörr?

Mamma förklarar lugnt och pedagogiskt hur bäbisar kommer ut ur magen, och också hur de kommer in dit från början. Det är den vanliga historien med mammans ägg och pappans frö som träffas och börjar växa tillsammans. Men det finns ju andra sätt att få bäbisar på. På Mikas gård bor Hilkka som har en hund och två mammor. En doktor på sjukhuset stoppade in frön i mamma Lindas mage, men inte i mamma Saras. Mikas kusin ska också få ett syskon men det finns i ett annat land. Ingrid och hennes mamma ska åka och hämta henne. Mormor ska också följa med.

Bäbisen bor länge i mammas mage. Årstider kommer och går. Men så kommer den ut. Den har en konstig navel. Doktorn förklarar att det var genom den som bäbisen fick mat när den låg i magen. Nu äter den mjölk, säger Mika. Eller så dricker den ur nappflaska, berättar doktorn.

Illustrationerna är milda och fulla av fina små detaljer att samtala kring. Det jobbas med blickar och leenden. Historien är som ni märker inkluderande och det är något som bilderna förstärker genom olika hudfärger på karaktärerna och pappor som hämtar på förskolan. Vad huvudpersonen Mika har för kön är inte relevant för berättelsen. På slutet funderar kompisarna på förskolan på olika frågor som får pedagogiska, raka svar. Där finns också illustrationer på hur bäbisen (här förekommer aldrig ordet foster) växer i magen.

Det mesta andas förväntan, frid och fröjd i Boken om att få syskon. Men ibland blir det lite jobbigt. Som insikten i att det nya syskonet ska sova i ens gamla säng. Eller att föräldrarna inte vill att bäbisen ska heta Glitterbäbisen, utan något helt annat.

På sjuttiotalet var barnböcker om hur barn blir till fulla av fakta som kanske inte alltid efterfrågades av målgruppen. Illustrationer på styva manslemmar och uppfläkta kvinnosköten var vardagsmat. Sedan skedde en förändring och det blev flummigt och blommigt. Jag gillar att det nu, såsom i Boken om att få ett syskon landat i ett sansat mellanting. Här berättas det utan inlindande fraser om hur det går till, och vi bjuds också på olika berättelser. Det blir aldrig pekpinnigt eller flummigt. Vill barnet veta mer ställer det väl frågor under läsningen, tänker jag.

Den här boken passar från två och upp till runt sex år och bakar in frågor och fakta i historien. Det är en fin berättelse att läsa tillsammans och stanna till och diskutera det som väcks under bokens gång. Den går naturligtvis att läsa även för barn som inte väntar syskon. Särskilt i förskolan tror jag att den kan bidra till många spännande, filosofiska samtal. Att få syskon är stort, svindlande och lite skrämmande. Tro mig, jag har varit med om det fem gånger.

Similar Posts:

• Bebisar och slumpen
• Tvillingtvivel och sopgubbar
• Omvälvande om att motvilligt bli storasyster
• Tävlan och fantasi
• Syskonlängtan

Detta år, 2018, har snösmältningen varit kort och under maj månad har antalet regndroppar varit få. Mossorna är inte fullt så gröna som de kan vara där de breder ut sig över stockar och stenar. Snösmältning och livgivande regn är avgörande för mossorna. De har inga rötter, utan suger upp vattnet genom de små bladen, bladnerverna eller bålkroppen, läser jag i en nyutkommen naturbok.

De inledande kapitlen innehåller beskrivningar av mossornas biologiska historia, en presentation av hur de tar upp näring och några vanliga mossarter. Jag finner en pockande lust att gå ut i skogen. Min närmaste skogsslinga på fyra kilometer blir ofta sex kilometer på grund av alla avstickare. Här ges många tillfällen till praktiska studier. Men jag inser redan efter en kort stund hur svårt det är att artbestämma.

Fortfarande idag kan vi stöta på människor som vet vad olika mossor kan användas till. I boken intervjuas en hantverkare som har mossa som arbetsmaterial och hon berättar om traditioner som var vanligare i självhushållens tidevarv.

Ingen bland mina bekanta med rabattodlingar har någonsin ropat ”Tjoho!”, när de upptäckt en liten mossfläck i den fuktigare delen av trädgården. Vad kan det bero på, egentligen? För i Japan och i USA finns mossträdgårdar, där mossorna vårdas och sköts med omsorg. Reportagen gör intryck på mig. Jag blir än mer engagerad när Nordström beskriver de bakomliggande filosofiska och andliga idealen. Mossmattorna sträcker ut sig åt alla håll och på fotografierna syns hur noggrant trädgårdsvolontärer plockat bort barren som fallit från de höga träden.

De sista kapitlen utgörs av två Gör-det-själv-avsnitt. Den som vill göra mossarrangemang i sin egen trädgård får bra tips. Lika bra tips ges till inomhuspysslaren. Mossorna från naturen kan tas hem i små bitar och fästas på jordblandningar som bland annat innehåller kattsand. De pedagogiska anvisningarna är lätta att följa och personer som har en liten kreativ ådra i sig kommer inte att bli besvikna. Lusten väcks i samma sekund som ögat möter bilden.

Balansen mellan lättillgängligt språk, högkvalitativa fotografier (av Henrik Bonnevier) och snygg layout (formgivning av Stefan Engblom) gör Mossa – i skog, trädgård och kruka till en utmärkt present för naturintresserade men också för läsare som finner skönheten i det enkla. Mossor påminner om tidens gång och låter ögonen vila på mjuka former. Den mossklädda stenen är dessutom väldigt skön att sitta på när det är dags för termoskaffe.

Similar Posts:

• Finlir i fixarverkstan
• Överkurs i lantlig charm
• Förmodligen ingen stork … kanske en sångsvan?
• ”Synd bara att jag inrättat mitt liv så att jag aldrig får uppleva det här”
• För vems skull matar vi fåglar?

Efter att på ett underhållande vis ha behandlat humlors liv och beteenden i boksuccén Galen i humlor, följt av berättelsen av vad som kan hända när man ger sig i kast med att återskapa en plats för ett myllrande växt- och djurliv på en gammal äng på franska landsbygden i den lika läsvärda uppföljaren Galen i insekter tar Goulson nu med läsaren på en varierande reseskildring där han försöker leta upp humlearter som förekommit i olika delar av världen men som blivit allt mer sällsynta, kanske till och med utdöda.

I samtliga tre böcker har ett brinnande engagemang för den biologiska mångfalden utgjort en naturlig röd tråd. Goulson knyter samman den med en rad ödesfrågor, däribland klimatförändringarna och en destruktiv matproduktionspolitik. Liksom tidigare lyckas han skickligt understryka flera av de verkligt avgörande besluten mänskligheten står inför.

Resorna som Goulson företar sig, oavsett om de handlar om att inventera en gammal industritomt, som visar sig vara oväntat myllrande av liv och väl värd att kämpa för eller en tripp till Ecuadors regnskog för att bevittna stridande humlehanar försvara sina revir, bär på budskap om vad som händer när människan på diverse sätt historielöst inkräktar och ödelägger naturområdens artrikedom. Samtidigt är texten rik på roande episoder och sidohistorier präglade av den karaktäristiskt torra humor som den brittiske biologiprofessorn besitter. Här finns beskrivningar av hur det är när fågelungar självförsvarkräks på en:

”På tillbakavägen kräktes en ung stormfågel på mig, ingen erfarenhet jag skulle vilja upprepa, men ändå värd att vara med om en gång bara för nyhetens behag.”

Eller en fotnot för hur ett par andra entomologer, i någon sorts Jack ass-aktig tveksam vetenskaplig tjänst bestämt sig för att rangordna vilken insekts bett som orsakar den kraftfullaste smärtan (en fågelspindelätande vägstekel) respektive var på kroppen det gör som ondast att bli stungen av ett bi, för att nämna några exempel.

Dave Goulson anser bestämt att pratet om vilka arter som är nyttiga för oss människor genom att erbjuda så kallade ekosystemtjänster och enbart därför är skyddsvärda är ett enormt självupptaget synsätt och att vi borde vända på tanken och fundera på vad vi kan göra för den biologiska mångfalden i sig. Inom reseberättelsernas ramar lägger han också fram konkreta åtgärder som visat sig effektiva för att vända de negativa trenderna med utarmningen av arter.

Hoppas att dessa idéer får ta plats och till slut tar över som ett moln av svärmande, surrande humlor som inte längre låter sig ignoreras. De här tre böckerna formar en politisk, pedagogisk och verkligt livsbejakande trilogi, ett motgift mot monokulturernas och business as usual-synsättets destruktiva regim.

Similar Posts:

• Engagerande humor och allvar
• Ett brandtal för småkrypen
• Skriver för den biologiska mångfalden
• Om insekternas annalkande apokalyps
• Lågmält drabbande roman om människor och bin

Bilderna, som Hammar många gånger tagit efter timmar iförd torrdräkt, är kanske det allra främsta skälet att plocka upp ett exemplar. Här fångas effektivt det suggestiva i en skog av vass, klarheten och den samtidiga mystiken i en fjällsjö med lååångt siktdjup, rörelsen i forsar fulla med färgglada rödingar, det mäktiga i en vidsträckt glaciärs formationer. Jag har heller aldrig tidigare känt mig lika lockad att ta på ett cyklop och dyka ner i ett kärr ute på en myr, som under läsningen av boken.

Förutom det oerhört vackra visuella materialet är de ackompanjerande texterna klart läsvärda i sig. Skrivelser om grundvattnets rörelsemönster och sothönors boendevanor skulle i fel persons händer kunna bli tämligen torra men Johan Hammar har onekligen laddat sin text med en uppsjö (ursäkta!) av spännande information. Visste du till exempel att paddors ägg läggs i en lång rad, vilket får dem att likna mörka pärlhalsband medan grodors ägg läggs i klumpar? Eller att det i Sverige finns köttätande undervattensväxter i små dammar och diken? Eller att vissa sötvattenslevande musslors larver växer till sig sittandes på fiskars gälar? Eller att den minst energiproducerande hälften av Sveriges drygt 2000 vattenkraftverk skulle kunna monteras ned och energimässigt ersättas av 40 vindkraftverk, vilket skulle betyda allt för de vattenlevande arter som idag alltför ofta faller offer för vattenkraften?

Här och var på sidorna finns QR-koder strategiskt utplacerade. Scanningen av dessa leder till små film- och ljudklipp fångade från Johan Hammars mångtaliga fotoexpeditioner men ibland även till uppdaterade rapporter om var särskilda här omskrivna djur- och växtarter har observerats de senaste månaderna. På det sättet sträcker sig Sötvattens-projektet bortom bokpärmarna, mot en multimedialitet.

Boken avslutas med ett hoppingivande kapitel som bland annat berättar om hur lyckade återrestaureringar av vattendrag har resulterat i smärre explosioner av arter som varit i princip försvunna efter flera årtionden präglade av exploatering. En mycket passande final för en bok genom vilken fotografen och skribentens brinnande entusiasm för de olika vattenmiljöernas särprägel och betydelse för artmångfald flödar påtagligt.

Similar Posts:

• Vindlande och tankeväckande havshistoria
• På spaning efter en minskande mångfald
• Det nordiska djurlivets hänförande skönhet
• Utdöda djur livfullt tecknade i svartvitt
• I gammelskogen hänger allt samman?

I Ina Rosvalls debutbok Harungen är Miman ett laboratorium där man undersöker hjärnaktiviteter på olika försöksdjur. Rosvalls Miman skulle kunna tolkas som ett slags artificiell intelligens som hela tiden växer med sitt eget nät av nervbanor och som innehåller försöksdjurens samlade erfarenhet av liv. Den är alltså en skapad och okontrollerbar organism som ska tolka människans experiment, och i bästa fall kommer säga något nytt om världen.

Det är också som om Miman i sig själv är en metafor för den mänskliga hjärnan och dess plasticitet. När vi är unga och friska, pigga på livet, bildar våra hjärnor snabbt nya nervceller och synapser. Men med åldern avtar utvecklingen och de nervbanor som inte används dör.
Erfarenheterna som formar hjärnan får oss också att uppfatta världen snävare.

I denna bok är det som om den kvinnliga huvudpersonen, en sann anhängare av biologismen måste man väl säga, är trött på sin egen tråkiga hjärna. I sakligt registrerande dagboksanteckningar redogör hon för sitt liv som psykolog och tvåbarnsmor i Malmö.
På dagarna genomför hon djurexperiment i sitt laboratorium, på kvällarna lever hon ett vardagsgrått kärnfamiljsliv.

Det är en suggestiv och kroppsnära bok, som tillslut sitter som ett litet kliande plåster på min hud. Den kryllar av detaljer som liksom klibbar fast i mig. Det kan vara hur huvudpersonen beskriver den hjärna hon fått ta i, under en obduktion på psykologutbildningen. Den känns stum. Det kan vara hur mensblodet kommer utan förvarning. Eller hur det kalla vattnet när hon tvättar sina händer får huden att strama.

Den 28 december testar hon en mullvads färgseende. Den har som bekant inte så bra syn, men när hon håller i den märker hon hur den istället reagerar genom kroppsvärme. Hur mullvadens värme sprider sig upp i hennes arm, och tycks bli mest lugn av de dova färgerna.
Det får henne att tänka på hennes egen pappa. När hon var tjugotvå år gammal och gick fjärde terminen på universitetet. Då fick han en hjärtinfarkt. Han låg sövd och nedkyld under tre dygn för att inte få hjärnskador.
Sjuksköterskorna vid fotänden sa att de kunde prata med honom, det var inte säkert han kunde höra, men det skadade inte att försöka. När dottern var ensam med honom la hon en hand på hans arm.
Hon berättar för honom vad som hänt, att de var på sjukhus, att de älskade honom och att de ville att han skulle komma tillbaka.
Hon försökte prata som vanligt men rösten höll inte. Den var gäll och egendomlig. Hon höll ögonen på pappa hela tiden, men han låg helt orörlig. Det såg ut som färgen i hans ansikte steg lite, som han ville säga att han hörde henne men inte kunde.

Då känner hon samma slags värme, som från mullvaden, fast full av kärlek, lugn och oro. Senare visar det sig att av allt det alla sa till honom de där dagarna, är det bara det dottern sa han kommer ihåg. Han minns det ordagrant. Ingen tror på honom eftersom han fick det mesta återberättat innan han mindes det själv. Dottern vet inte om hon ska tro på det heller, den där ordlösa värmen och allt den hade att säga.

Det är då jag börjar känna hopp. Det är en av de starkare scenerna i boken, och även om man skulle kunna beskriva hela boken som en skräckhistoria om det strikt biologiska perspektivet på människan och det mänskliga psyket, så är det som om scener som den ovan, som får en att tänka:
- Om vi inte är mer än vår biologi blir världen tom och kroppen ett fängelse.

Similar Posts:

• Nytolkad klassiker
• Något är ruttet i staden Malmö
• Varje mening känns som noga avvägd poesi
• Göransson – så tycker han
• Vems språk är det vi talar? Vems liv är det vi lever?