Bee Bearhorns första skiva sålde guld. Men lika snabbt som hennes stjärna steg föll den när hon försökte hålla på sin kreativa frihet och det framstod med önskvärd tydlighet att hon bara hade en hit. Stjärna för en natt helt enkelt. Och död vid 36 års ålder.

Bees syster Ana åker från sin mentalt rubbade mamma till London för att ta hand om Bees saker. Det som var tänkt att bli en dag blir en dag till och ytterligare dagar då sakerna i Bees lägenhet visar att Bee levde ett liv som ingen visste något om. Ana börjar efterforska tillsammans med Bees få bästa vänner och inser rätt snabbt att Bee hade tunga hemligheter. Med en av Bees bästa vänner, den obotlige kvinnotjusaren Flint, hittar Ana så småningom den överraskande sanningen samtidigt som hon även hittar en del sanningar om sig själv.

Vi börjar i den bra änden. Det här är godkänd underhållning. Karaktärerna är rätt oväntade och roliga och historien är ganska tät med ett högt tempo. Inslaget av mysterielösande skapar en bladvändarvilja som gör att man vare sig man vill eller inte tar sig igenom den här boken på kort tid och undrar lite var den tog vägen. Det räddar den också från att till fullo hamna i genren ännu-en-bok-om-en-kvinna-som-flyttar-till-storstaden-och-finner-sig-själv.

Men säg den glädje som varar för evigt. Flödet fungerar ibland inte alls och handlingen framstår som närapå osammanhängande. Vissa av karaktärerna är så osannolika att de liksom inte passar in, som till exempel Anas extremt osympatiska mamma som ingen människa borde välja att ha en relation till men som är omsvärmad av alla slags män och omhändertagen av sin dotter. Eller den evige kvinnotjusaren Flint som förstås också utvecklas genom boken och osannolikt nog blir den sanne gentlemannen. Min erfarenhet är att det i verkligheten är extremt svårt att lära gamla hundar sitta. Men det är klart, alla förtjänar en chans.

Värst av allt är dock förutsägbarheten. Det enda som inte är helt förutsägbart är Bees stora hemlighet, men sedan trillar allt på plats som ett pussel med fyra bitar. De dumma blir snälla, huvudpersonen får ett självförtroende som inte är av denna världen, de som är osams försonas och prinsessan får sin prins. Jag har läst det någonstans förr.

Det är en bok som inte lämnar några bestående men. Men inte ger några direkta upplevelser heller. Läs den om du inte har något bättre för dig. Men prioritera att gå ut med soporna.