Detta är andra boken som Fri Tanke publicerar om den berömde logikern Kurt Gödel (1906-1976) vilket först gjorde mig skeptisk; finns det verkligen mer att läsa? Svar ja. Historikern och journalisten Budiansky lyckas med just det. Denna andra bok om Gödel fokuserar mycket mer på tidsepoken och resultatet är en av de bästa skildringarna jag har läst. Författaren lyckas inge förundran; när jag läser den här boken känns det som om jag faktiskt är närvarande i 1920- och 30-talets Wien: jag upplever antisemitismen, upplever den intellektuella upphetsningen, den starka framtidstro som på något märkligt sätt varvades med existentiell ångest. Man ser vad som händer med ett samhälle där inflationen stiger till 13 000 procent. Personerna som skildras levde så pass dramatiska liv att man skulle kunna göra en intressant långfilm av var och ens livsöde.

Så vem var Gödel, mannen som beskrivs som den främste logikern sedan Aristoteles? Överraskande nog var logikern Gödel en kvinnokarl som hade en hel del humor. Han beskrivs av vänner som ödmjuk och någon som genuint brydde sig om sina nära. En person som såg sitt högsta mål i livet att vinna insikt.

Gödel växte upp i ett Wien som kännetecknades av intellektuell nyfikenhet och där det fanns caféer där man diskuterade allt – alltifrån de senaste matematiska upptäckterna till Tolstojs syn på religion. Det fanns cirklar som samlades för att diskutera och Gödel tillhörde en av de mest berömda, nämligen Wiener Kreis. Samtliga inom kretsen hade akademisk bakgrund. De tog den vetenskapliga metoden på allvar och förväntade sig att faktiskt kunna åstadkomma en sammanhängande världsbild med hjälp av det som inom kretsen kallades die wissenschatliche Weltauffassung, den vetenskapliga världsuppfattningen. Den intellektuella miljön kännetecknas av nyfikenhet, öppenhet och sexuell promiskuitet.

Gödels storhet kommer från att ha löst två problem som matematikern Hilbert framförde 1900. Gödels första inkompletta teorem lyder:

I varje konsistent formellt system, tillräckligt för aritmetiken, finns en sann men oavgörbar formel, det vill säga en formel, som inte kan bevisas och vars negation ej heller kan bevisas.

Gödels andra ofullständighetsteorem, är en följdsats till det första:

Konsistensen hos ett formellt system, tillräckligt för aritmetiken, kan inte bevisas inom systemet.

För den oinvigde säger det inte mycket, men dessa teorem har implikationer för datorer och gränser för vad matematiska system kan göra. Vissa har även tolkat det som att världen inte är helt deterministisk utan att det alltid kommer att finnas komplexitet som inte kan fångas i ett stringent system. Och att det finns en fri vilja. Ända sedan Leibniz dagar hade man försökt skapa ett helt logiskt konsekvent system och nu skulle det fullbordas. Det satte punkt för ett intellektuellt projekt och satte även ett högt mål som Gödel under hela sitt liv försökte leva upp till. Hans liv skulle inte sluta lika harmoniskt som det började. Han utvecklade tragiskt nog paranoia, inbillade sig att någon försökte förgifta honom och dog slutligen av svält.

Det är lätt att tolka Gödels liv som resultat av en tragisk resa från ljus till mörker då hela hans omgivning fick uppleva den europeiska civilisationens kollaps. Budiansky tar upp många anekdoter som gör att man får se andra sidor av Gödels liv och som vanligt är ett liv mycket mer komplicerat än den legend som återges i populärhistoriska böcker.

Gödels egen reflektion om sitt verk var: “Jag betraktar inte mitt arbete som en aspekt av det tidiga 1900-talets intellektuella atmosfär … utan snarare som motsatsen. [...] Mitt arbete pekar alltså mot en helt annan världsbild.” Mot förnuftets gränser är en synnerligen intressant och läsvärd bok.

Similar Posts:

• Filosofisk djupdykning i fysiken
• När filosofi var ett sätt att leva
• Nytolkning av den evige optimistens verk
• Den monomaniske filosofen
• Bortom bra eller dåligt

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Han känner sig redan från början ensam och övergiven. Alla andra verkar ha någon, men inte han. Han pluggar på universitetet, har dåligt med pengar men kanske ännu mindre inspiration att skriva om sitt valda ämne. Aristoteles och katharsis – den stora reningen som uppstår efter en tragedi.
Diskussioner om det politiska läget i Grekland varvas med hemlängtan och minnen och en gnagande insikt om att kanske han kanske aldrig kommer kunna resa hem. Ett väldigt aktuellt ämne även i det Europa vi lever i idag

Livet i studentkorridoren är från ett perspektiv enkelt för Christos. Han har ett litet rum och delar kök med flera andra. Alla som har bott på det här sättet vet att det både kan vara en välsignelse så väl som en förbannelse. Allt beror på var man är själv, från dag till dag. Sällskapet är påtvingat och kan inte alltid väljas bort. Christos hanterar det med jämnmod. 

I andra aspekter är korridorslivet komplicerat för Christos. I samma korridor bor nämligen Raina med sin familj – man och dotter.. Raina är en kvinna som från första stunden fångade honom med sin utstrålning och aura av lycka. 

Han och Raina har en stark kemi mellan sig men intrycket är att hon kan aldrig bli hans. Kan Raina tillhöra någon överhuvudtaget eller är hon en person som alla har till låns en kortare tid i livet?
Det ständiga tvivlet hos Christos är ett återkommande tema, varför är han inte älskad? Varför kan han inte få ihop sina texter och hypotesen i uppsatsen?

Kallifatides har skrivit en fin och melankolisk bok om att söka efter den sanna lyckan. Han beskriver Christos känsla av den ändlösa ensamheten och den obehagliga känslan av att vara nästintill osynlig mycket fint. Lägg på ett filter av en omöjlig förälskelse och lyckan uppenbarar sig faktiskt men den är förkrossande skör.

Similar Posts:

• Strävan är åtminstone både naken och sårbar
• Demokrati! Revolution!
• Varför äter vi inte alltid goda saker?
• Det skulle aldrig kunna hända oss?
• Att söndersprängas till en helhet

Världen själv är skriven av Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Danielsson har länge forskat om universums grunder med hjälp av matematiken.

Boken är uppfriskande och helt klart en motpol till befintlig litteratur i ämnet då den rör sig i gränslandet fysik, filosofi och livsåskådning. Innehållet gav nya dimensioner till mina tankar som tidigare haft mycket mer matematiskt fokus (mycket på grund av Max Tegmarks böcker Vårt matematiska universum samt Liv 3.0).

Danielsson sätter tydligt ner foten och kommunicerar sina tankar kring liv, fysik och den teknik som vi omger oss med idag. Vi levande varelser är inte maskiner och universum är inte matematik.

Vad avser då Danielsson med att säga att allt är fysik? Jag läser in att det handlar mycket om att ta bort den komplexitet som vi lagt på hur vi ser på vår värld idag. Vi existerar faktiskt och är inte en simulering. Matematiken existerar endast utanför våra huvuden, inte inom oss.

Idag befinner vi oss i en värld där gränser mellan verklighet och fantasi helt kan suddas ut om man önskar det. Vill man så behöver man inte i dagsläget interagera med andra levande varelser.

Här kan jag själv stilla undra om alla av oss ens har behov av interaktion. Pandemin vi nu genomlever ställde allt på sin spets och många av oss har gått in i en ny fas gällande arbetssätt och sociala beteenden. Jag, och många med mig, känner en större inre frid när kraven på social interaktion närmat sig nollpunkten och något av en lättnad när det faktiskt är en självklarhet att undvika alla sociala aktiviteter som kräver fysiska möten.

Själva frågan ”Vad är liv?” tycker jag är spännande. Här resonerar Danielsson runt autopoiesis – självskapelse. Ett helt hermetiskt slutet system som upprätthåller och reproducerar sig själv. Det är här vi levande varelser skiljer oss från robotar, de har inget automatiskt sätt att leva ett liv utan behöver interaktion/träning för att uppnå detta.

Aristoteles fyra orsaker eller förklaringar ventileras också i boken. Aristoteles insikter och synpunkter om att fysik inte bara handlar om helheten utan att förstå sambanden mellan orsakerna – materiella, formella, effektiva/ändamålsenliga och till sist den teologiska är mycket fascinerande än idag. Den sistnämnda orsaken är den mest intressanta tycker jag – vad är meningen med alltihop vi ser omkring oss?

Det leder mig in på – vad är meningen med den här boken? Ena kapitlet var jag djupt fascinerad, andra kapitel undrade jag vart Ulf Danielsson ville komma med sin bok och sina tankar.

Det kanske precis är det som är avsikten. Att utmana vårt synsätt på världen och låta våra tankar vara mer fria än fångade.

Similar Posts:

• Att mäta mörker
• Undergången hotar överallt
• Hundra sidor poesi
• Den allmänna relativitetsteorin: En hundraåring som ödmjukar oss inför vetenskapens storhet
• Ofattbart oändligt, oändligt ofattbart

En av bokens styrkor, utöver det originella temat, är att alla fakta – vetenskapliga, historiska, filosofiska – berättas på ett så tillgängligt och lättsmält vis, även för den oinsatte. Det gäller även otroliga mängder dissekeringar, bland annat av en ung Sigmund Freud i sökandet efter – gissa vad? – ålens reproduktiva organ! Ett litet embryo till hans framtida intresseområde, månne?

Ålevangeliet består av 18 kapitel som är som mini-essäer som behandlar allt från Aristoteles teorier om ålarnas ursprung till den danske vetenskapsmannen Johannes Schmidts 20 år långa efterforskningar efter bäbisålar.

Historiska och vetenskapliga fakta ramas fint in av Svenssons egen bakgrund och hans relation till pappan, som lärde honom allt om hur ål fiskas. Det här är inte bara en välskriven faktabok om det mystiska djuret, utan det är också en känslig och rörande biografi om en relation till en pappa. Två män som ofta saknar ett delat språk att prata om känslor och vad de betyder för varandra, men som åtminstone har detta tillsammans, traditionen att fiska ål.

När pappan och sonen tar sig ner till ån för att fiska är det lätt att få intrycket att det är en lång familjetradition. Längre in i boken upptäcker vi, liksom Svensson själv, att det antagligen är pappan som startade traditionen. Kanske ville han bara ha en fritidssysselsättning. Kanske gillade han helt enkelt att vara ute i naturen. Kanske var det hans fascination av ålarna som gjorde att han började med ålfisket. Kanske var det alla de här sakerna gemensamt. Och kanske var det också så att han ville starta en familjetradition som knöt ett band till sonen.

När jag började läsa boken blev jag lite lätt äcklad av ålarna och det hjälpte ju inte att de ofta beskrevs i detalj. Jag tänkte att jag kommer vänja mig, en bit in i boken kommer jag inte känna så här längre. Jag blev ju ändå fascinerad och intresserad, och ville veta mer. Men om något känner jag vid slutet av boken nästan mer äckel inför det här ormlika djuret. Alltså, jag har inget emot ålar i sig. Det är tragiskt att de riskerar att utrotas. Men de får gärna hålla sig nere i vattnet, på behörigt avstånd. Det är ju inte som att jag behöver hålla i dem. Det jag vill säga är att trots det, trots att jag fortfarande äcklas av ålarna, trots att nu äcklats av ålar i över 250 sidor, så är det värt det. Så välskriven och läsvärd är den här boken.

Similar Posts:

• Alltings brist på fasthet
• Måsar och människor
• Suggestivt, mörkt och eldfängt
• En pappa är en pappa är en pappa?
• På zoo kan man göra vad man vill och lite till

Och en filosofisk skola handlar här framför allt om valet av ett visst levnadssätt, ett visst livsval, ett existentiellt beslut – som kräver en total livsförändring, en förvandling av hela tillvaron – och slutligen en önskan om att få leva och vara på ett visst sätt.

Platon hade inte mycket till övers för sofisterna, som han ansåg undergrävde samhällsmoralen genom sitt sätt att mot betalning lära ut bland annat retorik i syfte att studenterna skulle bli skickliga i det politiska spelet. Detta motsatt till hur de andra skolorna närmade sig kunskap, där diskussion, dialog och praktik lade grunden till studenternas individuella utveckling till sanna tänkare.

Det är väldigt spännande att läsa om den här aspekten av den filosofiska tillvaron i antiken. Det finns något lockande med dygden att leva som man lär. Speciellt som denna dygd hos de antika filosoferna inte inkräktade på någon annans liv. Det var ingen som krävde att andra människor skulle följa deras läror, utan det stod öppet för folk att söka sig till de olika skolorna av fri vilja. Förvisso kunde det vara en nagel i ögat på de styrande vilket ju blir tydligt i och med rättegången mot Sokrates. Men filosofin var på ett sätt en övning inför döden, och filosofens plikt att leva i enlighet med sina dygder förbjöd honom att bryta mot statens lagar för att undgå sitt dödsstraff. Här kan man verkligen prata om pliktetik.

Detta sätt att leva, att till fullo lägga om sitt liv efter specifika dygder och rättesnören flyttades med tiden över från filosofin till kristendomen. Traditionen att leva filosofi kom i avtagande allteftersom Sokrates efterföljare och upprätthållare av de olika skolorna dog bort och endast lämnade kvar texter för framtida generationer att studera och förhålla sig till. Filosofi blev teori. De levande och nödvändiga dialogerna blev till envägskommunikation via dessa texter och en viktig dimension föll bort.

En annan fundering man kan ägna sig åt när man läser den här boken är hur den västerländska filosofin hade sett ut idag om andra texter än just Platons och Aristoteles i lika hög grad hade funnits tillgängliga för eftervärlden. Stoikern Zenon var tydligen väldigt produktiv, men hans verk har sedan länge försvunnit, och finns bara återberättade i andra hand. Nu finns det ju ett flertal stoiker som burit traditionen, och Marcus Aurelius Självbetraktelser fungerar än i dag som källa till inspiration och stoisk praktik. Men ändå, tanken är oundviklig och spännande.

Pierre Hadot ägnade en stor del av sitt akademiska liv åt att undersöka den praktiska och andliga delen av antikens filosofi, och även kopplingarna till kristendomen. Att läsa den här boken är njutbart. Han ledsagar läsaren genom antiken på ett mycket varsamt och ödmjukt sätt, boken har ett behagligt tempo och språket är väldigt exakt (tack till översättare Jim Jakobsson). Är man det minsta intresserad av filosofi tycker jag absolut att boken ska upp på läslistan.

Similar Posts:

• Vi sitter här på livstid
• Mellan Zarathustra och psyket
• Filosofi für alle
• O captain! My captain!
• Greklands sak är vår

Därför hade jag höga förväntningar då romanen Gå (eller konsten att leva ett vilt och poetiskt liv) från 2006 nu kommit i en svensk översättning. Och det börjar bra, det gör det. Jag trivs i Espedals språk och i hans sätt att berätta – hur han obesvärat förflyttar sig i tiden, hur texten rullar fram och tillbaka och hur han väver in filosofi och litteratur i iakttagandet av det ”riktiga” livet.

Gå handlar om att gå, att vandra. Om att kliva av den snurrande vardagen och de minutiöst utmejslade rutinerna och ge sig ut i naturen med bara sig själv, en uttänkt vandringsrutt, en ryggsäck och kläderna på kroppen (i Espedals fall kostym och Dr Martens). Den handlar om vad som händer med en persons uppfattning av tid och måsten i en situation då detta plötsligt inte spelar någon roll. Är det när man går, när man är så där totalt ensam med sig själv, som man kan få perspektiv på vad som verkligen är viktigt?

Espedal verkar tycka det. Och han är i gott sällskap. Rimbaud gick. Rousseau gick. Aristoteles, Wittgenstein och Kierkegaard gick. I idén om att i rörelse är tanken fri möts de, dessa vandringsmän som Espedal ansluter sig till. I Gå tar han med läsaren på sina vandringar, allt från månadslånga sådana i södra Europa där han sover under bar himmel till den dagliga turen från bostaden till affären för att köpa cigaretter och tidningen. Men lika mycket som det är en bok om hans egna vandringar så är det en bok om de som vandrat före honom, och om relationen mellan skrivandet och vandrandet. Läsandet och livet.

Jag viker hundöron på sidor med vackra formuleringar. Eller med vakna iakttagelser.

Lyxbåtarna, bilarna, de alltför stora husen, de växer, rikedomen växer, men människorna som befolkar den blir mindre, man ser dem nästan inte, de försvinner i sitt eget. (…)
Nyrikedomens idioti. De alltför stora sommarstugornas och husens idioti. De alltför många bilarnas idioti. Hur många bilar behöver en man? Hur många rum behöver ett hus? Hur många toaletter behöver en kapitalist? Hur mycket idioti tål ett samhälle?

Men efter ett tag viker jag hundöron av en helt annan anledning – på sidor där saker irriterar mig. Och med ”saker” menar jag i själva verket den i mitt tycke ruttna kvinnosyn som författaren ger uttryck för. För en bit in i romanen inser jag att det här inte är en roman om att gå och skriva – det är roman om män som går och skriver. Kvinnor, förutom i ett stycke där han diskuterar Virgina Woolfs och Dorothy Wordsworths vandringar med en kvinnlig författarkollega, får enbart utrymme som objekt för hans begär. Männen han träffar för han samtal med. Kvinnorna, om de alls nämns, är unga och vackra. Ofta väldigt unga.

En historia ur boken skildrar hur författaren attraheras av en ung frisörska: ”Det är tre tjejer som klipper, jag sitter och väntar på en av dem, den vackraste, sån är jag.” Dagen efter ringer han upp henne och bestämmer att de ska ses, trots att hon först inte vill.

Vad säger du? frågar jag. Hon svarar något, jag hör inte vad. Hon tvekar, hon har sina betänkligheter, hon säger …
Självklart, det lovar jag, säger jag och ger henne ett löfte jag inte kan hålla.

De ligger med varandra. Efter att hon gråtande berättat att hon aldrig kan säga nej. Efter att han lovat att inte röra henne. Och sedan går han ut och går igen och funderar över livet.

Det här är inte enda passagen där jag avtänds av hans oförmåga att alls reflektera över sin syn på kvinnor. Han skriver om hur han blir sugen på att ”skaffa sig en kvinna”. Han verkar inte ha några skrupler när det gäller att köpa sex av prostituerade mer än att han egentligen inte vill betala. Och han upphetsas flera gånger av tanken på att förföra väldigt unga flickor.

Jag påstår inte att litteratur inte ska provocera, men här handlar det nog tyvärr inte om provokation utan snarare om oförmåga att reflektera över sin egen position. En man som vrider och vänder på alla tankar har plötsligt inget alls att säga om kvinnorna som kommer i hans väg eller sitt eget agerande gentemot dessa. Jag får lite samma vibbar som av Mario Vargas Llosas Den stygga flickans rackartyg, vilket kanske är den roman som provocerat mig mest de senaste åren. Det ska vara en kärleksroman – jag läser den till viss del som våldtäktsromantisk. Berättaren tvingar sig på kvinnan, gång på gång, eftersom han älskar henne så. Samma oerhört obehagliga brist på självinsikt skymtas alltså ibland mellan raderna i Gå, och vet ni: jag har inte tålamod med sådant längre. Espedal må vara en fantastisk berättare, men den här romanen gör mig till slut bara irriterad.

Similar Posts:

• Ett stycke koncentrerat liv
• Språket blir en barriär
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Klassikervecka: Lidande och leda
• He not busy dying is busy being born

Till slut väljer jag en siffra, 37, och räknar. Siffran bestämmer delen om Jan Wechsler. Jag läser, vänder sedan på boken och läser den om Amnon Zichroni, även här från början till slut. Jag kommer inte ifrån tanken på att min läsupplevelse hade blivit annorlunda om jag valt en annan väg. Om jag hoppat mellan de två delarna, om jag valt en annan siffra och istället börjat med Amnon Zichroni. Hade boken blivit bättre? Hade jag blivit mer överraskad eller hade jag istället sett samband långt i förväg? Något som slår mig är hur jag som läsare, och litteraturen i stort, är fast i en dominerande berättarstruktur. Gärna experimenterande och annorlunda berättelser, men de ska kunna läsas från början till slut och ha en välkänd kurva. Vändpunkter och klimax. Ni vet, en dramaturgi som hade gjort Aristoteles nöjd.

Nu har jag ägnat hela inledningen till att beskriva Den vita dukens utformning istället för själva historien. Att göra en bok speciell på detta sätt kan ju vara ett grepp som används för att dölja en inte alltför stark intrig, men så är verkligen inte fallet här. Snarare än att bara vara en ”cool grej” förstärker romanens två spår berättelsen. Och viktigast av allt, detta hade varit en fantastisk roman även utan uppdelningen.

Amnon Zichroni är psykoanalytiker och hjälper en av sina patienter, Minsky, att minnas sin barndom i ett koncentrationsläger under nazismen. Dessa minnen publiceras sedan i en mycket uppmärksammad och hyllad bok, vilket gör Minsky till stjärna inom litteraturvärlden och en flitigt anlitad föreläsare. Framgångståget tar dock slut när journalisten Jan Wechsler avslöjar Minskys memoarer som påhittade. Han är inte alls en av Förintelsens överlevare.

Tio år senare ringer det på dörren hemma hos en man vid namn Jan Wechsler. Det är ett bud som lämnar en väska han ska ha glömt på en flygresa från Jerusalem. Han har dock inget minne vare sig av väskan, resan eller av det som finns i den.

Utan att avslöja för mycket är det en resa in i frågor om minne, identitet och sanning som tar fart. Vad händer när du totalt måste omvärdera ditt minne av livet? Minnet av den du tror att du är. Det är thrillerartat och smart. Så här positivt förvirrad av en bok har jag inte blivit sedan jag läste Illusionisten av John Fowles. Hela tiden har jag en känsla av att mattan rycks bort under mig. Jag anar hela tiden något långt där borta, något som försvinner när jag närmar mig. I slutet av båda delarna möts de två männen, men vad som tycks vara verkligt i den ena berättelsen är det inte i den andra. Jag blir lurad och kan inte lita på att något av det som händer är sant. Samtidigt kan jag heller inte lita på att det som sägs vara falskt inte i själva verket är på riktigt.

Similar Posts:

• Vecka 49: Livet i språk
• Varning för separationsångest!
• En roman om en man som går, och om männen som gått innan honom
• Lita inte på guideboken
• Tappar aldrig greppet

Men det var inte bara det. De antika grekiska dramerna hade något som jag kände saknades i omvärlden och nutiden. Där skulle man hellre vara världsvant ironisk än drastisk och dramatisk, hellre känslosval än känslosvallande. Men i de gamla böckerna fanns den: passionen. Där fanns liv och död och drama, där fanns starka stormande känslor som skreks ut utan skam. ”Å! Vilken av mina sorger ska jag börja med? Det är ju ändå lika illa, var jag börjar, och mellan slut och början finns det bara sorg” utbrister Klytaimestra i Ifigenia från Aulis. Långt ifrån blasé.

Även som vuxen, när känslorna allt som oftast har slutat svalla som vågorna på Hellas hav och mojnat precis som vindarna vid stranden av Aulis, ger läsningen av tragedierna fortfarande en känsla av plötsligt påkommen livslust. Grekerna hade ett ord för det: katarsis. Aristoteles menade att ur ett känslomässigt sammanbrott, ett klimax bestående av överväldigande, föds en känsla av förnyelse. En sorts rening.

Och hela känsloregistret ryms verkligen i Euripides verk. Mycket mer än sorg finns bland dessa mer än tvåtusen år gamla rader, fulla av ilska, glädje, stolthet, olycka och humoristisk dråplighet. Men framför allt är det nog ändå en känsla som dröjer sig kvar efteråt: orättvisa. Livet är orättvist, döden är orättvis, båda drabbar de oss människor på sätt som vi inte kan hantera. Det är något som mänskligheten alltid har och alltid kommer att behöva ge uttryck för.

I just den här utgåvan återfinns de två sista tragedierna som Euripides skapade under sin livstid. De skrevs av det grekiska dramats främsta förnyare, på sin ålders höst, under en tid då Athen var en stormakt under nedgång och fall. Euripides var lite av sin tids Strindberg: en nyskapande dramatiker, inte rädd för att kritisera vare sig gudar eller människor. En som retade den samtida opinionen och som ofta kritiserades, både för hädande och kvinnohat.

Synen på kvinnorna tycks i själva verket ha pendlat mellan förakt och beundran. I Backanterna är Ifigenia närmast att ses som en hjälte, modigare och mer rakryggad än en hel här av krigsdugliga män.

Bakgrunden är den här: Vid Aulis strand ligger den grekiska flottan overksam i stiltje och enträgen väntan på vind. Barbarerna i Troja ska straffas, den sköna Helena återerövras till sin make. Men hur ska man ta sig över till Troja utan vind i seglen? Kalchas, siaren, hävdar att oturen beror på att gudinnan Artemis är vred och att om dödläget ska kunna brytas måste gudinnan blidkas med ett offer: kung Agamemnons dotter, Ifigenia.

Och Ifigenia låter sig offras, även om hon först låter sitt vemod höras i en elegisk klagan på trageditypiskt vis. Det är också här det ovan nämnda klagoropet från Klytaimestra – Ifigenias mor – kommer in i bilden, där hon utbrister sitt ”mellan slut och början finns bara sorg”. Med tanke på att det är en tragedi behövs kanske ingen spoiler alert för att säga att det slutar med ond bråd död. (Så även i Backanterna, som i övrigt är en mycket mer komisk och också mer bloddrypande historia, där de kvinnliga anhängarna till Dionysus-kulten går bärsärkagång i religiös extas och sliter sönder både boskap och män med sina bara händer.)

Har man aldrig läst en tragedi förut kan det kanske kännas lite styltigt med versmåtten i början, men de ger också en melodiskt och behagligt rytmisk läsning som man snart kommer in i, även för den som inte behärskar jambisk trimeter eller katalektisk trokéisk tetrameter. Dessutom har dessa pjäser den praktiska egenheten att det finns en trygghet i det givna persongalleriet – samma karaktärer och historier återkommer ofta i verken, så har man väl blivit lite insatt i de antika myterna så känner man snabbt igen sig.

För övrigt kan det vara lite kul kuriosa att de sista raderna i Backanterna är exakt desamma som i tre andra av Euripides dramer, och att en av dessa rader också återfinns i början av Medea. Däri finns dessa tragediers tematik i ett nötskal:

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna väcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades form beträder en gud.
Det var detta vårt spel ville visa.

Men: kommentarerna och inledningen av Jan Stolpe lämnar faktiskt lite att önska. Inledningen för att den så tydligt riktar sig till bara en viss typ av läsare, den redan väl insatta. Kommentarerna för att de placerats längst bak utan tydlig hänvisning i texten, vilket gör att man måste bläddra fram och tillbaka konstant och lätt kommer av sig i läsningen. Vill man att dessa verk ska överleva i tvåtusen år till och inte bara bli en inbördes angelägenhet för litteraturvetare får man nog bjuda på lite mer läsvänlighet än så, fantastiska översättningar och klassiker till trots.

Similar Posts:

• Vecka 30: Light lit
• Uppfriskande respektlös hantering av myterna
• Antika verk i väldigt ny tappning
• Det grekiska spektrumet
• I kroppens främmande land – vardagen och melankolin

…Debatten runt Knausgård, förstås! För om ni tror att vågorna gått höga runt Nordens mest uppmärksammade ickesjälvbiografi på den här sidan kölen är det tydligen inget mot vad som hänt i Norge. Plats på scen för Eyvind Tjønnelands Knausgårdkoden. Med avspark från Jan Kjærstads uppläxning av den norska kritikerkårens förmenta undfallenhet inför Knausgård dyker han in i detta monumentalverk av självförhärligande, självavslöjande, okritiska åsikter… recensenternas, alltså… och försöker reda ut både varför det blir sådan debatt runt boken, och vad Min kamp egentligen är för en bok, vad Knausgård egentligen gör, vad det är för heroin han häller i sina dagboksanteckningar som gör att folk inte kan sluta läsa dem. Inte nödvändigtvis med målet att visa att kejsaren är naken, snarare för att försöka reda ut hur en kejsare kan imponera genom att gå ikring i jeans och t-shirt.

Full disclosure: jag är en av dem som plöjt alla fyra delar av Min kamp som översatts hittills, och som kommer att hänga på låset när de två sista delarna kommer ut, och det trots att det finns mycket i dem som tråkar ut mig eller gör mig förbannad. Fråga mig inte varför, det har jag fullt upp med att försöka förklara själv, och eventuellt kommer det i någon framtida recension. Men hur mycket jag än älskar smart kritik, och hur mycket jag än vill hålla med om så finns det ändå någon del av mig som blir förbannad på Tjønneland här, som tjurar i ett hörn och vill säga ”Jag skiter i om han har rätt, låt mig gilla det jag gillar! Jag vill inte se hålen i kejsarns t-shirt!” Det är en reaktion som förbryllar mig själv, och…

…och åååååh, ååååååh, nu gör jag det, nu kommer det, nu gör jag precis det som Tjønneland framför allt anklagar Knausgård och hans läsare för: Knausgård för att hela hans författarskap bygger på att skamlöst vräka ut sina KÄNSLOR sida upp och sida ner och uppmana läsarna att identifiera sig med honom, och läsarna för att de köper det. Han skäller ut hela den moderna litteraturkritiken för att den låtit lura sig in i att diskutera hur väl en bok stämmer mot verkligheten och hur väl den får oss att känna igen oss själva i stället för att berätta något vi inte redan visste.

”Se, her har du meg, hvis du kan bære meg og tåle meg. For jag har ikke tenkt å forandre meg, nei. Og nu er du min medskyldige!”

För allt ordbajsande, alla oändliga detaljbeskrivningar och vägran att redigera sig till trots är det förvånansvärt sällan som Knausgård faktiskt säger något intressant, menar han; det är ett evigt betraktande på yta och konstaterande vad det får unge herr Karl Ove att… ofta rentav bara att det får unge herr Karl Ove att känna något, oklart vad. Åååååh, åååh. Och läsarn ba ”Ja! Jag har också varit 13 och känt mig osäker! Jag har också varit olyckligt kär! Jag har också tyckt att folk är idioter! HAN SKRIVER OM MITT LIV!” Min kamp blir bara en duk där folk projicerar sina egna känslor. Efter 100 år av socialrealistisk Litteratur i Skandinavien kan vi inte spjälka sån kost, verkar han mena, och resultatet blir ungefär detsamma som att släppa loss en svältande statare på en kinabuffé: vi vräker i oss en jävla massa stärkelse och socker och tycker det är gott, men inte får vi i oss mycket näring. ”För tidig sädesavgång som litterär metod”, muttrar han surt efter volym 4.

Det er egentlig ikke normalt å være sint, glad eller trist i Norge. Slikt bør man legge lokk på inntil man eventuelt står frem på TV og bekjenner at man har vært deprimert (…). Det normale er en emosjonell flathet som kanskje kan oppnås hvis man spiser valium regelmessig. Dette skaper grobunn for sentimental litteratur der leseren får lov til å grine over personer som er skapt for at vi skal få emosjonell utladning.

Det är inte det att Min kamp är dålig litteratur, säger han sig mena (även om han ger anmärkningsvärt få positiva omdömen om den). Men mitt i all fascination för den, för självbiografin som performance, som debattföremål snarare än som litterärt verk, måste det finnas plats för att diskutera hur den faktiskt fungerar, vad den faktiskt säger. Hur det eviga vacklandet mellan exhibitionism och skygghet, mellan verkligt och påhittat, mellan ärlighet och provokation, mellan skavaller och litteratur blir en enorm dubbelbluff som friskriver författaren från allt ansvar att göra något annat än att fortsätta stapla ord på hög.

Som kritik av Min kamp, och av både läsarens och kritikerkårens brist på immunförsvar mot den, är Knausgårdkoden rejält matnyttig; 25 år från nu vill jag gärna läsa Tjønnelands förord till jubileumsutgåvan av Knausgård. Men samtidigt, om vi nu prompt ska peta hål i kejsarjeansen, finns det intressanta vinklar som jag tycker han ignorerar eller dribblar bort; frågan om den politiska aspekten av Min kamp reducerar han till exempel till frågan ”Är Knausgård en Hitler?” och besvarar den med ett rungande ”Nej!” Vilket är svårt att argumentera mot, men inte heller direkt säger så mycket. Det finns andra vinklingar, både inåt och utåt, som jag gärna skulle se honom tackla också; Min kamp som antilitteratur, medvetet sabotage av romangenren? Knausgård som en produkt av det nuvarande kulturlandskapet? Etc. Men möjligen är det återigen jag som projicerar vad jag vill se i boken och därmed vill se i kritiken av den också… som man anar när Tjønneland för tredje gången drar fram Aristoteles och Freud är kanske kritiker inte immuna mot att projicera saker på Min kamp heller, och det vore väl mycket begärt av en 150-sidorsbok att den skulle täcka allt som kan sägas om ett mångtusensidigt verk som antingen innehåller allting eller ingenting.

Similar Posts:

• Ett samtal mellan Karl Ove Knausgård och Per Svensson – Internationell författarcen den 6 december
• He not busy dying is busy being born
• En pakt med djävulen – Karl Ove Knausgård på Internationell författarscen
• Och väntandet, det var livet
• En ärelös jävel