Utgiven | 2005 |
---|---|
ISBN | 9100101729 |
Sidor | 238 |
Orginaltitel | Animal crackers |
Översättare | Molle Kanmert Sjölander |
Det finns en obehaglig scen i en av Hannah Tintis noveller där en mamma springer över gräsmattan för att få fatt i en kanin. Sonen har gömt den vid gräsklipparen, under sin t-shirt. Tidigare har pojken kastat ut husdjuret genom ett fönster. När mamman väl fångat byltet och avtäcker tyget är det en av de få gånger i boken då det otäcka skildras rakt på sak istället för att hoppas över och lämnas åt läsarens fantasi. Men detta är ändå representativt. Vare sig ett obehag skrivs ut eller bara antyds är den där känslan genomgående i novellsamlingen, känslan av en svårdefinierad oro, något illavarslande eller underliggande mörker.
Temat är djur, eller snarare djuret och människan. Eller djuret människan. På ett eller annat sätt är djuret centralt – som husdjur, som sevärdhet på zoo, som byte för jägare i Afrika – och i relationen mellan djuret och människan skapas en spänning. Tinti har fattat att djur är hur spännande som helst om bara framställer dem på rätt sätt. Man vet ju egentligen aldrig riktigt var man har djuren eller vad de tänker om en. Man vet inte om de har personligheter eller om man bara projicerar karaktärsdrag på sitt husdjur för att slippa erkänna att man köpt ännu en möbel. Och det mest tveeggade med djur är att de ofta är till synes maktlösa i människans våld, men ändå oberäkneligt instinktiva och kallsinnigt grymma helt i enlighet med naturens lag. De kan ju överfalla en i princip när som helst. Utan att behöva förklara sig. Så istället för att gå åt en studie i människans tämjande inflytande över djuret tar novellerna vägen åt andra hållet: djurets djuriserande effekt på människan.
Det är som i novellen "Hur man återuppväcker ormen inom sig", där den unga kvinnan får en boa constrictor av sin nye älskare, konceptkonstnären Fred som strax överger henne utan förklaring eller ursäkt. Känslan av besvikelse är lika primal som hunger och frustrationen måste yttra sig, allra bäst i form av ett hämndbegär i vilket ormen får ställföreträda svikaren. Det är också som i "Hem Ljuva hem", där ett klassiskt otrohetsdrama utspelar sig och världens mest sympatiska och rättskaffens fru till slut drivs till att bruka våld. Det känns så märkligt naturligt när det sker, som ren överlevnadsinstinkt. Provocerar man någon får man en reaktion. Retar du en varg hugger den.
Grejen med Hannah Tinti är också att hon är så teknisk. Hennes noveller har det där som är så tacksamt, att man känner att hon vet precis, precis vad hon sysslar med och att varenda detalj finns där medvetet vald och av särskild anledning. Inget är överflödigt och allt är viktigt för helhetsintrycket. Tidshopp och dramaturgi är utmärkt hanterade. Språket med sina korta meningar är effektivt och fängslande i sin enkelhet.
Det sker med humor, med finess och med stil. Men främst med känslan av obehag, som när en kanin ligger och darrar i en diskho, när man inte vet om man ser björnar i syne eller inte, eller när en pojke knuffar ut en vuxen man framför en buss. "Djur är också människor", har det sagts i ett helt annat sammanhang. Vänd på det, och det är sant.
Publicerad: 2006-02-12 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-31 20:55
En kommentar
Verkar vara jäla göttig bok. Ska jag genast inskaffa. Kul recention.
#
Kommentera eller pinga (trackback).