Recension

: Den gode tjuven
Den gode tjuven Hannah Tinti
2009
Albert Bonniers Förlag
2/10

Är det ens samma författare?

Utgiven 2009
ISBN 9789100101718
Sidor 304
Orginaltitel The good thief
Översättare Molle Kanmert Sjölander

Om författaren

Hannah Tinti växte upp i Salem, Massachusetts i USA och debuterade 2005 med novellsamlingen Djurverkerier. Tidigare har hon publicerats i flertalet tidskrifter och antologier, bland annat Best American Mystery Stories. Idag arbetar hon som redaktör på tidskriften One Story.

Hannah Tinti – Författarens hemsida. Med textutdrag, recensioner och nyheter.

One Story – Tidskriften Hannah Tinti arbetar för.

Sök efter boken

Efter Hannah Tintis debut för några år sen har jag inväntat nästa verk med stort tålamod. Djurverkerier, denna skarpsinniga och starkt stämningsskapande novellsamling på temat djur möter människa, återkommer jag gärna till och i vardagssituationer kan enskilda scener fortfarande plötsligt drabba mig som associationer. Till och med så, tänkte jag, att om jag blev rådfrågad om det funnes någon ny spännande författare man borde hålla koll på, då vore det Tinti. Här har vi verkligen ett hållbart författarskap på gång, skulle jag svarat.

Nu fick jag aldrig den frågan, och tack för det. Så fel jag skulle haft. Nyutkomna Den gode tjuven rymmer knappt något med fler dimensioner än att man glömt det så fort man vänt blad. Det är 1800-tal och temat är stackars pojke som far ut på äventyr och hinner lära sig något om livet innan det slutar lyckligt. Huvudpersonen Ren är föräldralös och saknar ena handen. (Varför? ska man undra.) En dag kommer en man och hämtar honom från barnhemmet. (Är det verkligen hans far? ska man undra.) De livnär sig på tjuvliv och bedrägerier innan dramatiken tätnar och det ser hopplöst ut. (Hur ska det gå? ska man undra.) Efter upplösningen har flera frågor kring Rens bakgrund besvarats genom mer eller mindre sannolika sammanträffanden. (Åh, att ödet kan sammanfläta människors liv så finurligt! ska man nog känna då.)

Vad som inträffar är ett platt fall mellan historisk socialrealism, utvecklingsroman och burlesk skröna. Som studie i hårdhetsgraden hos dåtida levnadsvillkor brister det genom ett besvärligt drag av barntillåtenhet som strax övertygar läsaren om det kommande lyckliga slutet. Inte heller utvecklas Ren nämnvärt under berättelsen – därtill är personlighetsdragen för få. Mannen som hämtar honom, ett försök till en pikareskt charmig levnadskonstnär, framträder mest som en glättig slarver som i verkligheten skulle ha gått under för längesedan (välförtjänt). Och läs här en scen vars hastiga överstökande sammanfattar hela boken, när en av karaktärerna just erkänt ett mord:

Förmaningstalet som Ren hade hållit på vägen dit hade lockat fram sanningen. Dolly hade biktat sig, fast för fel person. Ren stönade. Nu är det ute med oss. Till sin förvåning kände han snarare lättnad än bävan. Han slog sig ner i trappan, slokade med huvudet och väntade på att Milton skulle skicka efter polisen. Men läkaren slog inte larm. Han tog fram en liten anteckningsbok ur fickan och krafsade ivrigt ner något på bladet.

Med sådana lättvindiga och spontant nedkastade Nu ska det vara spännande-scener som ovan trampar romanen på mellan inpass av ”roliga” karaktärer som en harmynt tonårstjej och en dvärg som bor på taket. Jag fattar det inte. Att en så lysande debut kan följas upp av något som passerar så obemärkt.

Johan Wirdelöv

Publicerad: 2009-09-11 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 19:44

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3429

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?