Vägen går genom konsten och konstnärerna som levt och verkat i New York, från Edward Hopper till Klaus Nomi, via Andy Warhol, David Wojnarowicz och Henry Darger. Ensamheten på ytan och ensamheten på djupet, ensamheten som syns i verken och ensamheten som ter sig som en paradox – ensamheten i sällskap av mängder av människor. Den ensamhet hon delar som en liten ö i en ocean av människor. Jag, som inte omedelbart associerar till bildkonsten, tänker på Violetta i Verdis opera La traviata, hur hon liknar Paris vid en öken och förtvivlat utbrister  ”stackars kvinna, ensam och övergiven i denna överbefolkade öken som kallas Paris”.

Hon får tillträde till speciella bibliotek och samlingar, läser brev och dagböcker, går in i de andra för att förstå sig själv.

Resultatet är en lång essä där konstnärernas biografier och verk möter Laings tankar och reflektioner. Hon är hela tiden närvarande men det är inte någon utlämnande skildring. Hon speglar sig själv och sina egna erfarenheter i dem men det är hela tiden på behörigt avstånd från att bli för privat. Hon låter detaljerna leda till något större, blickar utåt och framåt, låter tidigt 1900-tal möta 1980-tal, låter konsten möta psykologi, samhällsplanering, nutidshistoria. Allt går sömlöst i varandra.

Det finns så många sätt att vara ensam, som människorna som inte möts i Hoppers tavlor, som skådar bort i fjärran eller ned och bort även från betraktaren. De skarpa skuggorna accentuerar något svalt och distanserat men efter att ha läst om hur Hoppers fru, närmast berövad sitt eget konstnärsskap, blivit sin makes ständiga modell och taleskvinna ter sig färgerna giftigare och stämningen alltmer hotfull.

Den ensamma, som knappt talar med någon, förlorar förmågan att uttrycka sig, blir vilsen i orden, och det är så Olivia Laing finner en beröringspunkt med Andy Warhol, som viskande svarade på frågor i intervjuer, som kämpade med vad han skulle säga. En rädsla för att tala, en ovilja att göra det men med en ständig fascination för hur andra talade. Och med tiden fann han allt fler sätt att gömma sig bland sina vänner och anhängare, att gömma sig bakom tekniken då han spelade in det de sade. Mitt ibland dem, i strålkastarljuset och glittret men ändå bredvid, vid sidan av.

David Wojnarowicz försökte istället anta andras identitet, pröva sig fram i ett annat liv. I sina fotografier återvände han till platser som hade betytt mycket för honom, men oftast på ett negativt sätt. Ett skadat barn som försöker överleva, en vuxen som aldrig blir kvitt spåren av barndomen, som ständigt kämpar för att kunna göra sig förstådd, för att bli sedd på riktigt. Ofta genom korta möten i de homosexuellas fristäder, som gentrifierats bort men som främst blev något hotfullt av HIV och AIDS. Konstnärerna som levde där och hade en frihet som kringskars i dödens närhet. Och där den närhet som söktes av de ensamma kunde leda till döden, bokstavligen.

Men märkligast är kanske ändå Henry Dargers världar, myllrande av oroande gestalter. Konstverk som upptäcktes då Darger efter fyrtio år i samma lägenhet blev för sjuk för att ta hand om sig själv. Ett konstnärsskap utvecklat helt utan andras insyn och med galenskapen ytterst nära – i sina dagböcker förhandlar han med Gud och han finner sin tyngd i vad han kan utsätta sina fiktiva gestalter för. Och även här finns ett utsatt barn, hur utsatt är dock oklart, placerat på institutioner som var veritabla helveten.

Eller kanske Klaus Nomi, en sångare som blandade opera och synthpop iförd geometriska kreationer och med en synnerligen karakteristisk sminkning. En främmande fågel vars liv också togs av AIDS.

Man kan fly ensamheten genom konsten, genom att överträda egna och andras gränser. Man kan läka och hela och man kan skada. Ensamheten som stigma och som val, som det värsta man kan tänka sig men också som något att längta efter. Här är ensamheten mest av ondo, bortsett från de konstverk den lett till. Olivia Laing drar paralleller till den forskning som visat att utan närhet dör vi, skriver om de plågsamma experimenten med nyfödda apor som berövats sina mödrar och försetts med surrogat av ståltråd, ibland inklädda i päls, ibland med mekanik som förser apungen med mjölk. Hur den där mjukheten och värmen är värd mer än den livsuppehållande maten. Och hur den som tidigt berövats närhet med stor sannolikhet kommer att famla vilset efter den resten av livet, bristen leder till något bestående.

Det skulle kunna vara en mycket mörk bok men det finns hela tiden glimtar av ljus och hopp. Och faktiskt finns det något trösterikt i att man aldrig är ensam om att vara ensam. Som hon avslutar:

Ensamheten är personlig, men också politisk. Ensamheten är kollektiv, den är en stad.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Kreativt och lärorikt
• Fantastiskt i flera bemärkelser
• Hitta hem
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

Historieskrivning är att blicka tillbaka och att ställa samman händelser som skett. Många anammar historien som segraren berättar. Eller historien som berättas av den som snabbast framför sina argument. Historien och samhället består nu inte enbart av vinnarskallar som vet att fakturera rätt pris för sina produkter och tjänster. Sådana funderingar kommer i rullning när jag läser serieboken United States of Banana. 

Huvudtemat är det lilla osjälvständiga landets förhållande till stormakten som befinner sig på fallrepet. Det lilla landet är Puerto Rico; ett land med knasig nationell status. Landet är varken en självständig nation eller tillhör USA:s samling av delstater. Insprängt finns många andra underteman såsom statspolitik, mellanmänskliga relationer, litteratur och konst. Konsten som vi behöver (åtminstone jag!) för att reflektera över all mänsklig galenskap som leder till allt annat än ökad sämja och samarbetsvilja. I serierutorna återspeglas konstverk av bland andra Botticelli, Magritte, Dali och Escher. För att inte tala om alla referenser till reklam och film. När jag tittar upp från boksidorna skulle jag inte bli förvånad om jag fick se Andy Warhol stiga upp ur sin grav av ren avundsjuka.                                                                                                                                   

Handlingen förs framåt av det välgörande samtalet. Det där samtalet som gör att du känner dig sedd, lyssnad på och helad. En av huvudfigurerna är Gianna Braschi själv. Hennes samtalspartners är Zarathustra, Hamlet och Segismundo. Ja, även Frihetsgudinnan som står i vattnet utanför Manhattan är en viktig rollfigur. Alla är profeter och förutspår det som ska hända. De samtalar om människors brister och marknadsmekanismer som förutsätter under- och överordning. De är beroende av varandra som goda vänner och fasar för framtiden – och ändå inte.  

För mig är konstellationen fullständigt osannolik. Men ack så lekfull. Den apokalyptiska undertonen är given men de många återspeglade klassiska konstverken i serierutorna framkallar en tsunami av lyckohormoner i min hjärna. Allkonstverket – ja, jag vill hävda att den här grafiska romanen är ett allkonstverk – ger mig lust att lära mig mer om världen vi lever i och vilka som bor här. Ena stunden slås jag av hur lite jag känner till om ön Puerto Rico. Jag kan inte med säkerhet identifiera ön bland de många öarna i Karibiska havet. Men i nästa stund uppstår varm igenkänning i mig när jag betraktar en serieruta med David Bowies skivomslag till Diamond Dogs. Donald Trump svischar förbi ett par gånger men får egentligen inget inflytande. — Puh! — Däremot refereras det flera gånger till lögnerna och det grymma händelseförloppet som utgör byggstenarna i Hamlet-dramat. Främmande? Nej, inte alls. Egentligen kunde allt yttrats av dig, din granne eller någon du träffat för länge sedan. 

Många serierutor står på egna ben som gestaltningar av filosofiska betraktelser. Ibland serverar de politiska spådomar, som här:

Jag ställs inför begripligheter och obegripligheter om vartannat och tycker om berusningen som uppstår när jag vistas i Braschis och Lindengrens värld. Ingenting är perfekt och kan aldrig heller bli perfekt. Vad den ena ser som en möjlighet är för den andra en frihetsinskränkning. Sannare än så kan ingen skildring bli.

Similar Posts:

• Min president var svart
• Röd tråd genom en oroande samtid
• ”Postsanning är prefascism”
• Burma – bortglömt land, bortglömd kamp
• Du går icke ensam

En dag återuppstår de raserade tvillingtornen från 9/11 ute i öknen. På nittiotredje våningen i det ena tornet vaknar Jesse Presley. I vår verklighet var han Elvis dödfödda tvilling – men i romanen är rollerna omkastade och det är Jesse som överlever födseln. Jesse kan inte sjunga men är ändå en stjärna. Med andra ord passar han som hand i handsken bland de andra ”superstjärnorna” i Andy Warhols Factory där han så småningom hamnar.

Under tiden har den unge Parker och hans adoptivsyster Zeba gett sig av från Los Angeles på en resa västerut där slutmålet är den frånvarande modern. I takt med att de närmar sig tornen försvinner all musik i Amerika. All musik utom den som på något märkligt sätt emitterar från dem själva, eller rättare sagt från Zeba.

Den som har läst Steve Erickson förut (inte allt för många här i Sverige misstänker jag) vet ungefär vad som väntar: ett lyriskt och ibland något överlastat språk, historier som slingrar sig fram med skiftande subjekt i huvudrollen och experiment med det grafiska uttrycket på boksidan. I romanen Our Ecstatic days låter han en mening fortgå på tvärsen över boksidornas reguljära textblock från sidan 83 tills den sätter punkt på sidan 315.

Någonstans längs vägen i Ericksons romaner brukar i alla fall för mig frågan ”vad fan handlar det här om egentligen” uppstå.

Steve Erickson brukar associeras till en litterär riktning som kallas för avantpop, på sedvanligt vis utlyst genom ett manifest någonstans strax innan millennieskiftet. De ledande figurerna var kritikern och litteraturprofessorn Larry McCaffery och författaren och konstprofessorn Mark Amerika. Mycket kraft spenderades på att visa hur avant-pop skilde sig från ”vanlig” postmodernism. På ytan var det mycket som förenade: t ex viljan att blanda högt och lågt, förkärleken för litterära experiment och kommenterandet av det framväxande informations- och konsumtionssamhället. Webbplatsen Alt-X som drevs av Amerika var det nav som avantpopen snurrade kring.

Mycket av det som tas upp i manifestet är väldigt tydligt en produkt av sin tid, den tidiga internetåldern. Enkelt uttryckt är avantpop postmodernism tillämpad på den plötsliga förekomsten av oändlig tillgång till information. Avantpop är litteratur som inte bara avspeglar utan är en del av mediesamhället i vid mening. Den särskilt intresserade kan enkelt googla fram manifestet för att få en något tydligare bild av vad detta innebär.

Andra författare, förutom Erickson, som fick etiketten avantpop på sig (förmodligen utan att de alltid visste om det) var till exempel David Foster Wallace, Mark Leyner och Kathy Acker.

Vad som är avantpop i Ericsons romaner är kanske framför allt den associativa logiken och den vikt som film och musik spelar på bekostnad av mer traditionella element som karaktärsutveckling och dramatisk plot. För mig är Erickson framför allt en surrealistisk prosalyriker. En oxymoron så god som någon. Rastlöst frambesvärjer han Amerika, 1900-talets kollaps inför det annalkande 2000-talet och våra kollektiva drömmars inkarnerade myter. Så också i den nya romanen Shadowbahn.

Tyvärr tycker jag inte Steve Erickson lyckas så bra i Shadowbahn som han gjort i tidigare romaner att ge gestalt åt den drömlika logiken som binder samman karaktärerna med de historiska skeendena. Jag får en känsla av att maskineriet går en smula på tomgång, att det som jag en gång uppfattade som radikalt och uppfriskande har börjat stelna till manér.

Samtidigt undrar jag hur jag skulle uppfatta Shadowbahn om det var den första romanen jag läste av Erickson? Är det snarare mina egna förväntningar det handlar om när jag tycker att något saknas? Det kanske bara är dumt att läsa en författares hela oeuvre?

Det får vara hur det vill med den saken. Erickson är en unik författarröst och alltid värd att läsas – och översättas till svenska, vilket ännu inte har skett. Och är du det minsta sugen på associationsrik och svindlande prosa om den fåfänga jakten efter den amerikanska (eller västerländska) drömmen efter den här korta anmälningen så finns alla hans romaner på en nätbokhandel nära dig, och i vissa fall på bibliotek och antikvariat.

When Jesse Garon Presley wakes on the South Tower’s ninetythird floor, in his first conscious moment – not a full moment; a sliver of a moment – lying there on the conference table he sees it out of the corner of his eye, right outside the northern windows: a monstrous Boeing 767 airliner flying straight toward him lika a silver sun, roaring leviathan of death faster than can be comprehended, because once Jesse has comprehended what he sees, then it´s gone, and he has no reason to believe he saw it at all.

Similar Posts:

• Mer humor än samhällskritik
• Sökte en kvinna och fann en själ
• The Great american novel?
• Hellre dö än ha tråkigt?
• Tack Natur & Kultur!

”Based on a true story”, står det som tur är inte på omslaget till Basquiats änka. Det hade varit allt för corny. Men Jennifer Clement var god vän till Suzanne Mallouk, kallad för Basquiats änka efter att ha överlevt ett stormigt förhållande med konstnären Jean-Michel Basquiat, och i högsta grad närvarande under de stormiga år som skildras i romanen.

Basquiat, av karibisk härkomst på fädernet, var en komplicerad natur. Uppvuxen under rätt ordnade förhållanden och med viss konstnärlig skolning bakom sig gav han sig i slutet på 70-talet ut på gatorna och målade graffiti som till stor del kännetecknades av slagkraftiga one-liners. Hans konst blev så småningom populär, han själv blev vän och konstnärspartner till Andy Warhol och internationellt berömd och upphöjd som konstnär.

Men han kunde aldrig försona sig med att han, ibland välvilligt men inte sällan med rasistiska förtecken, beskrevs som ett naturbarn, ett otyglat geni från djungeln och inte som en konstnär som verkade på samma villkor som sina vita kolleger. Detta verkar ha varit en av orsakerna till att han drogs till droger och det minst sagt nyckfulla beteende han visade upp.

Suzanne, å sin sida, uppvuxen med en våldsam far och excentrisk mor, lämnar sitt barndomshem i Ontario och drar till New York på Alla hjärtans dag 1980. I början på 80-talet är New York en farlig, vibrerande och smutsig stad men också full av kreativitet; punkmusik, new wave, konst och poesi korsbefruktar varandra. Det självförbrännande livet bland knarkare, horor, bögar och transvestiter på såväl bakgator som bland jetsetet på Studio 54 är fonden till Suzannes och Jean-Michels historia. Det är som en Lou Reed-låt.

Clement berättar deras story genom korta kapitel som oftast endast består av några korta stycken, ibland bara några ord, avdelade genom blankrader. Det är lite som Basquiats konst; på en svart bakgrund rör sig meningar och lösryckta figurer som tillsammans bildar ett sammanhang. Det är märkvärdigt effektivt när Clement skippar berättarekonomisk barlast och koncentrerar sig på hjärtat och själen i berättelsen.

Det är en mörk historia. Drogerna och, efterhand som 80-talet utvecklar sig, AIDS skördar sina offer och det understryker den hedonistiska undergångsstämningen. New York blir till ett modernt Sodom där festen pågår ända tills liken räknas in. Men det saknas ändå inte humor. Som när Basquiat kommer på att han borde lära sig att teckna:

En dag säger han: ”Jag är nästan en berömd konstnär nu, Suzanne och jag kan inte teckna. Tycker du att jag ska vara orolig?”

Hon säger: ”Du får väl helt enkelt ta och lära dig, så är det inga problem sedan.”

Senare den dagen kommer Jean-Michel tillbaka med sju stycken ”Lär dig-teckna”-böcker – Lär dig teckna hästar, Lär dig teckna blommor, Lär dig teckna landskap och så vidare.

Drogerna och berömmelsen bryter efter hand ner Basquiat. Han är ständigt otrogen och barnsligt nyckfull. Här kan man ställa några intressanta frågor. Vad innebär Suzannes medberoende? Varför låter sig Suzanne förnedras? Vad är det egentligen hon vinner på det? Är hennes kärlek sant självuppoffrande eller är hon beroende av Basquiats kreativitet mer än allt annat, även till det höga pris hon får betala?

Det ges förstås inga raka svar på det i Clements roman, som tur är. Det är en öppen och bitvis poetisk text, skenbart enkel som en punklåt, men där du som läsare ändå får ditt eventuella lystmäte av kändisar, droger och sex tillfredsställt. Språket är en fröjd, lyhört översatt av Niclas Hval på det sätt som man kommit att förvänta.

Är historier från postpunk-eran i 80-talets New York din grej är Basquiats änka förstås ett måste, men berättelsen är även intressant i förhållande till nutiden. Mycket kan på ytan verka annorlunda i dagens digitala tidsålder, men har något egentligen förändrats? Är det inte så att människor som vill och känner för mycket fortfarande går under på samma sätt som Jean-Michel?

Basquiats änka kom ut i original år 2000 men förseddes senare med ett efterord där det beskrivs hur Clement, Suzanne och några andra vänner besöker en retrospektiv Basquiat-utställning i Basel år 2010.

Vi träffas i galleriets lobby och går runt tillsammans bland målningarna. Jag hör vännernas röster omkring mig precis som när vi var dryga tjugo år och befann oss på New Yorks klubbar, utställningar, tunnelbanetåg och gator. När vi rör oss genom de stora salarna kommenterar vi målningar som vi är välbekanta med och förundras över sådana som vi aldrig har sett. Basquiats konst för oss tillbaka till våra gamla liv: våra unga liv.

Plötsligt står Clement och Suzanne öga mot öga med hennes gamla kylskåp som är täckt av Basquiats klotter. Det är en ljuvligt sublim scen där objektet på sätt och vis bevisar för dem att det som hänt verkligen hänt, de påminns om Suzannes lägenhet full av färgfläckar och kritstumpar, de minns hur det var att öppna den där kylskåpsdörren nästan trettio år tidigare. Men Suzanne punkterar effektivt nostalgin med sin replik.

”Alltså, jag behöll aldrig några souvenirer. Jag ville inte bli turist i mitt eget liv.”

Hon har gått vidare. Men för oss är det som om det är där någonstans som historien börjar.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• Du går icke ensam
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• Var är vargen?
• Patti och Robert söker livet

Den 14 april 1865 väcktes den amerikanske tidningsmannen Gideon Welles av beskedet att president Lincoln blivit skjuten. Han skyndade till dödsbädden:

Det väldiga offret låg diagonalt i sängen, eftersom den var för kort för honom. Man hade tagit av honom kläderna. Hans långa armar, som man ibland fick en skymt av var kraftigare än man hade kunnat ana för en gänglig man som han. Hans långsamma, djupa andhämtning fick lakanen att lyfta med jämna mellanrum. Han såg rofylld och vacker ut och hade aldrig framstått så imponerande för mina ögon som den första timmen jag var där. Därefter började hans ögon att svälla och ansiktet att missfärgas.

Den 24 april 384 berättar Egeria i sin resedagbok om besök vid heliga platser i Turkiet. Den 1 maj 1657 blir Clas Rålamb sannolikt den förste svensken att smaka kaffe, han är inte imponerad: ”Det smakar illa, som om det var en lag på stekta ärter.” Den 8 maj 1945 beskriver Joan Wyndham glädjeyran under fredsdagen i London. Den 27 maj 1992 beskriver Zlata Filippowic en fasansfull dag i krigets Jugoslavien.

Och så fortsätter det. Livet och historien böljar fram och åter mellan lycka och vedervärdigheter och däremellan en väldans massa vardag. Att läsa historia i ett så här spretigt format gör att människan och det mänskliga frammanas i blixtbelysning. Dagboksutdragen blir som titthål in i historien och ingångarna blir så många att denna samling bäst avnjutes i små, små doser. Optimalt är nog att läsa en dagboksanteckning om dagen.

I ett förord har Bergman och Perland skrivit om dagboken som fenomen och om vilka urvalskriterier de har utgått ifrån. De säger att personliga intressen och tillgången till texterna är något man inte kan komma ifrån, men menar att den angloamerikanska övervikten i samlingen också beror på att det skrivits flest dagböcker i denna del av världen. Som läsare tycker jag ändå att bredden och variationen är imponerande. Framförallt förvånar det mig att det finns så många riktigt gamla dagboksanteckningar bevarade.

Samlingen avslutas med ett intressant efterord där framtiden för dagboken diskuteras. Det och hur sociala medier påverkat vårt dagboksskrivande. Kan man säga att vi skriver mer dagbok än någonsin idag med allt vårt twittrande och våra statusuppdateringar? Eller är det i själva verket så att dagboken, så som vi känner den, är en utdöende textform?

Hur det går på slutet? Som vanligt ungefär:

31 december 1947. Fest hos Tom i Lunbrook, men så nedstämd jag var vid midnatt, utan någon tjej, ensam i mitt rum klinkande ”Auld Lang Syne” på pianot med ett finger. Men sedan vilket drickande, vilket liv, drack kopiöst med Jack Fitzgerald och berättade fantastiska historier och samtalade ända till morgonen – Jack Kerouac.

Gott Nytt År!

Similar Posts:

• Intressant men rörigt
• Läs och gråt
• Dramatisk dagbok från 1600-talet
• Tillvaron är oviktig och meninglös
• Anne och Nina

Patti Smith hade dessförinnan givit ut en mängd poesisamlingar men på grund av framgången med Just Kids är förväntningarna upptrissade nu när det kommer till en biografisk uppföljare.

Men M Train är av ett helt annat slag än föregångaren. Här är det nutid och kontemplation, minnen och drömmar är nyckelord. Patti Smith drar på sig sin rock och stickade mössa, vandrar över till sitt favoritkafé Cafe ‘Ino där hon skriver och minns samtidigt som hon dricker Dale Cooper-mängder av svart kaffe och äter mörkt bröd med olivolja vid ett eget bord. Beskrivningar av resor runtom i världen, gärna till poeter och författares gravplatser för att hedra dessa, flashbacks till barndomen och tiden med den numera avlidna maken Fred Sonic Smith varvas med nedtecknade drömmar. Ett genomgående drag i M Train är Patti Smiths starka vördnad för kulturpersonligheter, och då gärna författare som till exempel Sylvia Plath, Roberto Bolaño, Jean Genet och Haruki Murakami, vars mystiska roman Fågeln som vrider upp världen Smith återkommande reflekterar över.

Det är stundtals poetiskt, symboliskt laddat, vemodigt och eftertänksamt. Smått absurda episoder, som när Patti Smith låtsas vara skribent för ett magasin om kaffe och spenderar flera dagar provsmakandes olika kaffebönssorter i mexikanska Veracruz eller när hon en hel natt i Reykjavik sitter och sjunger Buddy Holly-låtar med schackmästaren Bobby Fischer ryms också bland kapitlen. Men även deckarnörden i Smith får stor plats, vilket bland annat resulterar i en rejäl spoiler av tv-serien The Killing. De skiftande temana som avhandlas illustreras med likaledes omväxlande svartvita Polaroid-bilder tagna under Patti Smiths vallfärdslika resor. Foton av Frida Kahlos kryckor, statyer, fängelseruiner, personporträtt och Virginia Woolfs promenadkäpp är några av motiven som ramar in texten.

M Train är inte insmickrande eller speciellt tydlig i sin dramaturgi men ger kanske därigenom en desto ärligare bild av livet som den snart sjuttioåriga mångkonstnären för. Det är i många stycken en introspektiv djupdykning, ofta i melankoliska färger där nedtonade men varma reflektioner och stillsamt nyfikna tankar står i första rummet. Och om kärleken till litteraturen genomsyrar texten så nämns musiken knappt under de 256 sidorna. Något som egentligen inte är särskilt förvånande. I ett avsnitt av tv-programmet Babel säger Smith att hon ser sig själv som författare i första hand. Det är bara det att hon ofta förmedlar sitt skrivande till rockmusik inför publik. Vissa episoder i M Train lämnar inga bestående avtryck medan andra bränner till desto mer. Som när Patti Smith skriver om hur en sten tog plats i hennes hjärta när maken Fred och hennes bror Todd kort därefter dog. Men att hon hittade tillbaka till optimismen och stenen blev till en glödande värmande bit kol. Det hela är så målande vackert beskrivet att tårar samlas i ögonen. M Train är en berättelse där det omvälvande och det vardagliga samsas. Precis som livet självt.

Similar Posts:

• Att göra saker som saknar motstycke
• Patti och Robert söker livet
• Att halka in på rock’n’roll av en slump
• Ny vecka på dagensbok.com
• Stillsamt överskridande noveller

Det är talande att jag fått använda både etiketten lyrik och roman för den här boken. Jag kan inte bestämma mig för vad det är Carson egentligen har skrivit. Det finns handling, romanens framåtdriv; texten för oss obevekligt mot moderns dödsbädd. Samtidigt den lyriska förtätningen och allusionerna till bland annat Proust och Beckett. Tiden som flytt, flyr och förflyktigas.

Vi har alla stor nytta av separata fingrar i våra liv men sedan får vi (som Proust) syn på en gammal handske och brister i gråt. G gråter och tänker på Proust.

I Röd doc> utforskar Carson mytologiernas världar. Inte bara de antika myterna, utan även mer moderna. Krigets mytologi kontrasteras mot krigets verklighet, kriget som totalt nedbrytande.

så vad gör han nu / precis tillbaka från kriget / skadad / sabbad/ får han någon vård / en kille kommer förbi med tabletter i ett vadderat kuvert varje kväll jag antar det är vård

G ger sig ut på road trip tillsammans med Sad, tidigare Herakles, som är tillbaka efter ett krig, sargad och förstörd. Tillsammans kommer de till en psykiatrisk klinik där den profetiske 4NO har skrivit en pjäs om Prometheus. En klinik där psykiatern väntar på sin Warhol i en byggnad fylld av Valeries.

om en man är sargad likt ett vattendrag tvätta inte händerna i honom / en gång till […] säg till honom på havets botten finns ett havslager som aldrig har rört sig jag hörde det på BBC igår natt helt ny tanke för mig

Sad är på något sätt väntad på kliniken. Den profetiske 4NO som kan se fem sekunder in i framtiden var i armén samtidigt med Sad. Båda irreparabelt skadade. Sad som gör ständiga omtagningar i minnet av en kvinna som inte efterlämnade någon kroppsdel stor nog att begrava.

eller han nämnde något om en korsning / säg det igen / en korsning en kvinna en plastpåse en vit plastkasse jag vet inte / ett gott råd / ja / fråga inte om kvinnan fråga inte om korsningen fråga inte om plastpåsen

Huvudpersonen i Röd doc> är tiden. Antikens tid och vår i en ständig samtidighet. Tiden sprider ut sig och utlånar. Gör händelser och människor obsoleta, meningslösa. G åldras, modern dör. G frågar sig: ”Har Proust något verb för detta?” då han själv saknar språket för döden. Herakles är Sad, PTSD-drabbad i en tvångströja. Hermes springer omkring i en silverkostym. Minnena flödar genom G, men samtidigt är han distanserad från nuet. Knappast längre intresserad av den tid som flytt honom, önskar ständigt Proust och den tid som han spanar efter. Repetitionen och ledan som någon form av livsverk medan G lider av livsvärk. I väntan på Godot, på spaning efter den tid som flytt.

Similar Posts:

• Eros triggar till läsning
• Poetsamarbete
• På spaning efter minnet av Proust
• Du-alism
• En introduktion för de initierade

Centre Pompidou hade en mer uthärdlig kö och visade en utställning med Marcel Duchamp så jag fick i alla fall se hans version av Mona Lisa, den med mustasch.

I Måla som en mästare får man en introduktion till Leonardo Da Vinci och många fler av historiens stora konstnärer. Och så får man öva sig på att själv rita Mona Lisas leende. Man kan för all del klämma dit en mustasch också om man vill. Boken inbjuder till sådan kreativitet.

Man kan fritt välja mellan att färglägga Vincent van Goghs solrosor eller göra collage som Henry Matisse. Man kan klippa mobiler med Alexander Colder eller kladda med droppmålningar och fingeravtryck som Jacksson Pollock. Man får blåsa spindlar med Louise Bourgeois och måla konservburkar med Andy Warhol. Det hela är både opretentiöst och lärorikt.

Målarboken är för barn men jag måste säga att jag, som nybliven 40-åring, också hade stor behållning av den. Jag har lärt mig en del nytt om konstnärer och fått utlopp för den där längtan man går och bär på att få kladda lite. Om man skall göra alla övningar ordentligt behöver man en hel del olika sorters material och mycket plats. Bokens mjuka pärmar gör det också svårt att böja upp den ordentligt för att måla i boken. Hyggligt många övningar kan man dock göra direkt i boken med bara en blyertspenna. Tillräckligt många för att få utlopp för lite lagom med kreativitet.

Similar Posts:

• Best of Banksy
• Du går icke ensam
• Igenkänning – with a twist
• Att vara ung och möta världen
• The Rise and Fall of J-M Basquiat

Livet i det här samhället är – i bästa fall – skittråkigt, och ingen aspekt av det är över huvud taget relevant för kvinnor. För civiliserade, ansvarstagande, spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet, införa total automatisering, och förstöra det manliga könet.

Valerie Solanas – innan hon blev föremål för Sara Stridsbergs fantastiska Drömfakulteten onekligen mest känd som den där knäppa bruden som sköt Andy Warhol – skräder inte orden i sin uppgörelse med manssamhället. SCUM utläses som bekant Society for Cutting Up Men.

”Vi kan läsa det bokstavligt”, skriver Sara Stridsberg i förordet. ”Vi ska läsa det bokstavligt. Att kvinnor slår tillbaka är helt logiskt.”

Jag läser John Ajvide Lindqvists Lilla stjärna och när våldet från de tilltufsade tonårstjejerna eskalerar och slutar i massaker bland publiken på Allsång på Skansen så känns det just så: logiskt. Inte läskigt, inte extremt, utan bara just logiskt. En lätt förundran över att sådana saker inte händer lite då och då.

Det finns så mycket uppdämd kvinnlig ilska därute. Så mycket uppdämt hämndbehov.

Jag undrar om män – åtminstone vita, heterosexuella, blabla, ni vet, män – någonsin kan förstå det. Om det inte krävs i alla fall någon sorts minoritetserfarenhet (och jo, jag är medveten om att ”kvinnor” är den skummaste, fetaste ”minoritet” man kan tänka sig), någon sorts erfarenhet av att om och om igen bara bita ihop om maktlöshet, skam, rädsla, förnedring och ilska. Av att få veta att man är mindervärdig på så många olika subtila och fetstilta sätt att det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån.

Jag önskar att jag hade läst den här boken som tonåring. Jag hade behövt den här boken som tonåring. Om jag någonsin får en dotter ska jag tills den behövs förvara den på ett säkert ställe för hennes räkning. Och jag kommer nog kika i den ibland också.

SCUM-manifestet är argsint, det är kompromisslöst och det är faktiskt ofta brutalt roligt också. På andra sidan den vitglödgade ilska finns en svart humor som värmer och peppar.

”Vi kan läsa det metaforiskt.” Stridsberg igen. ”Valerie hatar våldet. Våld är en helt manlig kvalitet i hennes begreppsvärld.” Själv har jag allvarligt talat svårare för att hon totaldissar sex än att hon totaldissar männen – och i själva verket dissar hon väl kanske snarare manligheten. Hon definierar om manligt och kvinnligt och gör mannen till det avvikande, kvinnan till normen, med samma idiotsäkerhet som manliga författare, vetenskapsmän och filosofer gjort kvinnor till avvikande i årtusenden. Läs vilken uppburen knäppskalle som helst – August Strindberg är som vanligt ett gott exempel – och kom sen inte och säg att inte Solanas kan utmana honom i konsten att pissa på lyktstolpar.

Strindberg får serva.

Att [kvinnan] icke talar i församlingen gör hon rätt i, ty den som ljugit i 6000 år och mer, den kan icke skilja sanning från lögn. Hon som aldrig tänkt en egen tanke, aldrig gjort en nyttig uppfinning, aldrig arbetat, hon har förlorat sin talan tills hon ångrat, omvänt och bättrat sig.

Solanas tar returen.

Mannen är en biologisk olycka: Y-genen är en ofullständig X-gen, det vill säga en gen med en bristfällig uppsättning kromosomer. Med andra ord, mannen är en ofullständig kvinna, ett vandrande misslyckande, strandad redan på genstadiet. Att vara man är att vara bristfällig, känslomässigt begränsad.

Strindberg fäktar vidare.

Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!

Solanas har bollen.

Vi har nu tekniska möjligheter att reproducera oss utan mäns hjälp (eller för den delen kvinnors) och att producera endast kvinnor. Vi måste omedelbart börja göra detta.

Game, set och match.

Solanas vore kanske knappast relevant i ett tomrum, men å andra sidan – vem fan lever i ett tomrum?

Similar Posts:

• Valerie’s Chest
• Skröplighet är ditt namn, Kvinna
• Överskattad undergång
• Feministisk Strindberg?
• Manlighet i kris – redan då

Faktum är att en av mina bästa vänner kom hem just från London häromdan. Hon är lite såld på Banksys konst, och överallt på ställen där hon hängde i South Bank såg hon Banksys schablonmålade råttor på väggar och trottoarer. Hennes teori om varför Banksy använder sig av pseudonymen Banksy är just att han ofta håller till i South Bank. Fast Banksys verk kan i och för sig skådas på en hel del platser runt om i världen: Sydney, Paris, New York, Los Angeles, Barcelona, för att ge några exempel, eller på muren mellan Israel och Palestina (flickan som med ett stort knippe ballonger i handen svävar uppåt på väg upp över muren är en av mina favoritbilder i boken). Och lite sådär i hemlighet passade min vän också på att berätta om en bekant till henne som också är graffitikonstnär, som inför en utställning på en ort i Sverige fick låna Banksys originalschabloner för att spraya Banksy-budskap på kossor (ja just det, riktiga kor som betar i hagar). Så kanske är det även så att alla verk som tillskrivs Banksy inte är gjorda av Mr Mysterious himself, även om det kanske är han i egen hög person som skurit till själva schablonerna.

Wall and Piece är en coffee table-bok som faktiskt är hur snygg som helst! Ja det kan inte sägas nog så många gånger. Boken är fullmatad med stora färgfoton av Banksys konst: graffiti och mer performance-artad konst, allt i mångt och mycket en form av (ganska snäll) civil olydnad. Boken har lite av Best-of-Banksy-känsla över sig; förutom mängder av bilder av kluriga råttor och ledsna eller smarta apor, eller kyssande, pissande eller finger-räckande poliser (är man graffitikonstnär är polisen förmodligen inte ens bästa vän) – figurer som blivit något av Banksys signum, finns bilder av mer politiskt aktivistisk natur: ett svältande barn med en "Burger King"-mössa på huvudet och intill kommentaren: "Sometimes I feel so sick of the state in the world I can't even finish my second apple pie", en Guantanamo-fånge i karakteristisk orange overall och svart huva som ligger på knä med bojade händer, soldater som klottrar fredsmärken, Leonardos "Mona Lisa" med en granatkastare slängd över axeln, eller Mowgli, björnen Baloo och andra karaktärer från Djungelboken bundna och iförda ögonbindlar framför en skövlad regnskog (en poster skapad för en Greenpeace-kampanj). Ironin går inte att ta miste på.

Roligast är nog ändå Banksys "Vandalised oil paintings": van Goghs solrosor har vissnat, under bron i Monets näckrosdamm ligger två kraschade kundvagnar, och jodå Banksy har lyckats kuppa in sina målningar på både Tate Gallery och Louvren, och andra stora konstmuseum. Hans "Tesco value Cream of tomato soup" (blink blink Andy Warhol) fick hänga uppe i hela sex dagar på MoMa i New York – utan att någon på museet märkte nåt.

Flera av bilderna kritiserar både reklam och shoppinghysteri (bilden av en korsfäst Jesus med händerna fulla av shoppingkassar, och är det inte ett par Mickey Mouse-öron som sticker upp ur en av kassarna?, är bisarrt rolig), men jag säger det här ändå: Spring och köp Wall and Piece så fort du kan! Lägg boken på soffbordet. Där passar den fint.

(Varför inte bläddra lite i boken medan du äter din hämtmat från hamburgerkedjan runt hörnet?)

Similar Posts:

• Du går icke ensam
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• Kreativt och lärorikt
• None more black
• Berusande allkonstverk