När Elisabeth Åsbrinks Och i Wienerwald står träden kvar släpptes i början av hösten tycktes varenda nyhetsreporter ha gett sig av till en Ikea-parkering i närheten. Där instämde möbelkunderna i hur förfärligt alltsammans var, och fortsatte sedan glatt att shoppa vidare. Huruvida man bör bojkotta storföretag eller inte är jag inte säker på hänger så […][...]

För att slå ihjäl några timmar börjar jag en slö söndagseftermiddag läsa Elin Boardys Mot ljuset. Sedan kan jag inte slita mig. Berättelsen om Elly omfamnar hela min dag och kväll och lättar, märkligt nog, upp de regntunga skyarna utanför fönstret. Detta är en sträckläsningsbok; något att sluka. Jag läser fort. Hungrigt. Så slår det […][...]

Precis innan jag börjar skriva denna recension har jag sett Håkan Juholt tv-intervjuats som s-ledare för första gången i Agenda och får journalisternas favorit: ja- eller nej-frågor. På frågan om euro skall införas i Sverige svarar han bara nej och håller därmed på ja/nej-svarsformen så att journalisten själv får gå in och förtydliga med följdfrågor. […][...]

En sak som slår en – och som naturligtvis borde vara fullkomligt självklar – när man läser till exempel Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande De fattiga i Lodz är vilka mängder av olika människor som trängdes ihop i de judiska gettona eller i förintelselägren. Olika klasser med olika kulturer, olika språk och från olika länder. Självklart, men […][...]

Har man tillgång till kanalerna TV4 fakta, National Geographic eller Viasat History kan man mer eller mindre dagligen se dokumentärer om nazijägarna. Dokumentärerna handlar nästan alltid om någon av de tre kändaste nazisterna på rymmen: Martin Borman, Joseph Mengele eller Adolf Eichman. Det blir med andra ord ganska tjatigt, men ändå händer det allt för […][...]

Lite överraskande är det när baksidetexten vill marknadsföra en roman om en barnsoldat med att den är skriven med ”värme och humor”. Hur skulle det se ut – skojfriska upptåg där handgranater maskeras som vattenballonger? Eller har någon på förlaget förväxlat etiketten med egentligen avsedda säljklyschor som ”krigets vansinne” och ”stridens hetta”? Biyi Bandele berättar […][...]

Himlen i Bay City är grålila. Framsidan av boken har en vacker kall violett färg, baksidan är ljust jeansblå. Innan jag börjar läsa fastnar min blick ofta på boken, på just den vackra grålila färgen. Det går en skarp skiljelinje mellan färgerna, på boken rygg skiljs de båda himlafärgerna åt. Romanens huvudperson Amy lever med […][...]

För att undvika negativ rapportering från Irakinvasionen utvecklade Pentagon konceptet med inbäddade journalister. Konceptet går ut på att om journalisterna följer med en specifik enhet och även delar soldaternas vardagsvillkor, så kommer också rapporteringen att i mycket större utsträckning handla om de hemskheter som de invaderande soldaterna utsätts för, snarare än lidanden som drabbar civilbefolkningen. […][...]

Will Truesdale, engelsmannen som knappt satt sin fot i England men är en del av det ännu relativt starka brittiska imperiet, kommer till Hongkong år 1942. Han hinner knappt anlända förrän den förtrollande vackra, men vida beryktade, Trudy Liang sätter klorna i honom. Deras förhållande är passionerat och på gränsen till skandalöst. Och trots att […][...]

Så blev det 2009 och Maus återutgavs på svenska. Det förtjänar Dorotea Bromberg ett helt fång rosor för. Köp den, läs den, läs om den, låna ut den, slit den med hälsan. Men, recension? Vad finns egentligen att säga om Maus, en av det sena 1900-talets mest uppmärksammade böcker, 25 år efter att den började […][...]