För att slå ihjäl några timmar börjar jag en slö söndagseftermiddag läsa Elin Boardys Mot ljuset. Sedan kan jag inte slita mig. Berättelsen om Elly omfamnar hela min dag och kväll och lättar, märkligt nog, upp de regntunga skyarna utanför fönstret. Detta är en sträckläsningsbok; något att sluka. Jag läser fort. Hungrigt. Så slår det mig hur det kontrasterar mot bokens annars så lugna, nästen sega tempo. Tiden drar sig framåt – mot en fond av tung, fuktig djungel. Ett fruktbart möte som ger känsla av tyngd och lätthet på samma gång.

Det är 1947. Andra världskriget är slut, men luften dallrar av spänningar och konflikter. Den 24-åriga Elly har följt med sin syster och dennas man Laurids på deras smekmånad till Malaysia. Lite smek blir det allt – en hel del till och med – men Laurids förenar nöje med nytta: han ska också praktisera som läkare.

Med på resans finns också Niels, en ung idealist med ett dunkelt förflutet. Elly dras allt mer till honom och börjar ifrågasätta sig själv och det liv hon lever. Hon ser sig fångad i en värld som snurrar kring män – som snurras av män. En värld där hon är fast i en passiv kvinnoroll som endast går ut på att lyssna, behaga och försköna. Det blir upptakten till en protest, kanske inte speciellt högljudd, men tillräcklig för att omgivningen ska reagera. Med blandade känslor.

Men makten och förtrycket befinner sig också på ett annat plan. Det Malaysia som den unga kvartetten kommer till är ockuperat av kolonialmakten Storbritannien. Bland alla martinisörplande britter finns också en och annan svensk eller dansk som söker lyckan i den malaysiska myllan. Och det till vilket pris som helst. De västerländska plantageägarna går bokstavligen över lik för att upprätthålla ordningen. Något som mynnar ut i ett upplopp som vänder upp och ner på allt. När Elly ser sig fångad i denna struktur börjar tillvaron svaja för henne. Vem är hon? Vad vill hon? Vart ska hon?

Elin Boardy skriver långsamt och finstämt – med mjuka, lågmälda nyanser skapar hon en yta, så lugn och stabil att det börjar klia i benen på mig. Trots att det inte händer så mycket, svallar det desto mer dramatik därunder. Och när fasaden väl börjar spricka och kaosets vanmakt blir skönjbar blir stämning dov och tung; stundtals outhärdlig. Tack och lov hålls dramaturgin i skickliga, stränga tyglar. Förloppet stegras, men hålls in. Språk och handling löper fint längs med varandra på samma gång som de möts i ett härligt skavande.

I Mot ljuset ställs ingenting egentligen på sin spets. Det finns ingen förlösning; ingen tydlig väg till försoning. Hela tiden maler en naggande känsla av flykt från ansvar och en önskan om att slippa ta beslut. Men samtidigt är det en roman om kontraster. Om ljus och mörker. Om avstånd, närhet, yta och djup. De läggs sida vid sida, på varandra och filtreras. Allt är sammanflätat, upplyst och fördolt på samma gång. Det är att vilja vara i ljuset och samtidigt, framför sig, se det.