Recension

: Allt som återstår
Allt som återstår Elin Boardy
2008
Wahlström & Widstrand
7/10

Omsorgsfullt och sorgset om kvinnoöde

Utgiven 2008
ISBN 9789146219224
Sidor 314

Om författaren

Fotograf: Kristin Lidell

Elin Boardy, född 1979 och uppvuxen i Majorna i Göteborg. Hon är utbildad vid Bibliotekshögskolan i Borås och är en av redaktörerna för kulturtidskriften Fantasin. Hon är tidigare publicerad i bland annat Debut (2003). Allt som återstår från 2008 var hennes debutroman.

Sök efter boken

Av en slump har de två senaste filmerna jag sett på bio och den senaste romanen jag läst, stora likheter. Romanen är "Allt som återstår" av Elin Boardy, filmerna "Maria Larssons eviga ögonblick" av Jan Troell och "Kvarteret Korpen" av Bo Widerberg. Den första filmen är helt ny, från 2008, den andra från 1963, och den visades häromveckan, som inledningsfilm på Cinemateket på Filmhuset i Stockholm, när Filmarkivet firade 75 år. Thommy Berggren, som spelar huvudrollen, skulle presentera filmen, men ställde in på grund av sjukdom. Där gick man miste om ett filmhistoriskt ögonblick. När jag läser Boardys roman, känner jag hur den i mina tankar vävs samman med Troells och Widerbergs filmer. Filmerna och boken utspelar sig alla under tider i Sverige, då stor fattigdom försvårade livet för många människor, och då kvinnor fick slita oerhört fysiskt hårt och ofta födde många barn. För familjens försörjning var de också beroende av en man. Men många män använde, för att trösta sig, surt förvärvade pengar till att köpa sprit. I romanen "Allt som återstår" är maken till huvudpersonen Emma, inte någon suput, som männen är i de båda filmerna. Men hela hennes tillvaro tycks vara uppbyggd på hur stark eller svag han är, fysiskt och psykiskt. Det är både kärlek och ett alltför stort beroende.

Romanen utspelar sig under ett par decennier, från strax före sekelskiftet, till början av tjugotalet. Emma lever tillsammans med sin familj på en gård på Orust i Bohuslän. Romanen handlar om hennes relationer till sin make, far, barn, syskon, grannar med flera. Elin Boardy visar genom bokens dedikation, att Emma är hennes morfars mor. Men Emmas levnadsöde känns universellt, som ett till stora delar typiskt öde för en relativt fattig och därmed utsatt kvinna på den svenska landsbygden kring sekelskiftet.

Emmas syskon har, ett efter ett, lämnat bygden, flyttat till Alingsås, Uddevalla eller utvandrat till Amerika. Hon får brev från syskonen på andra sidan Atlanten och hon förstår att de lever ett bra liv där, att de har det bättre än hon själv, som blivit kvar i fädernegården tillsammans med sin åldrade far och sin växande familj. Hennes mor dog när hon var ett barn, men hon känner starka band till henne, förstår att hon måste känt sig på samma sätt som Emma själv gör i många situationer. Deras liv har blivit så lika, hon tar över moderns alla sysslor, hon tar vid efter henne; det är vackert skildrat. Så lever också hon ett kvinnoliv, som fortsätter i strävsamt och tungt arbete:

Ibland ser hon en rörelse i sina händer som påminner henne om modern. Hon vårdar det, bevarar det. Varje sådan känsla är värdefull, kan få henne att upprepa en rörelse gång på gång, med blicken fäst på händerna. Hur hon lärt sig vika handdukar, lakan, örngott. [...] Modern flyttar in i henne eller hon i modern. En och samma kvinna nu och hur Emma tar över allt det som burits i generationer, allt detta. Hon känner det i ryggen, känner det i vecken som breder ut sig över pannan. Fast hon inte känt sin mor, aldrig fått tala med henne som vuxen.

"Allt som återstår" är omsorgsfullt och ömsint berättad, med detaljerade beskrivningar av arbetet, som utförs i hemmet, i ladugården och utomhus. Elin Boardy vill krypa in under huden på Emma, för att kunna se, kunna förstå hur det var att leva hennes liv. De noggranna återgivningarna av hennes omgivning, av det fula liksom av det vackra, försätter oss in i hennes tillvaro på ett tydligt sätt. Det är just det som jag tycker är eftersträvansvärt med skönlitteratur: så stor tydlighet och minutiös återgivning att man med lätthet förflyttas i både tid och rum och förstår eller nästan helt förstår. Men romanen är inte nyskapande, utan skriven i en socialrealistisk tradition.

Berättelsen är mot slutet fylld av tragik. De ljusa delarna av den består av stämningsfulla möten mellan människorna. De består också av naturskildringar, som känns mycket äkta och nära, som om författaren suttit ute i naturen och skrivit under de olika årstiderna och väderförhållandena, för att i detalj kunna registrera hur allt ser ut och känns. Och havet är ständigt närvarande.

Textutdrag (Visa/göm)

Eva Björnberg

Publicerad: 2008-11-09 00:00 / Uppdaterad: 2015-11-07 19:17

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3103

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?