Recension

: Tiden är inte än
Tiden är inte än Elin Boardy
2017
Wahlström & Widstrand
6/10

Gravöppning

Utgiven 2017
ISBN 9789146233060
Sidor 276

Om författaren

Fotograf: Kristin Lidell

Elin Boardy, född 1979 och uppvuxen i Majorna i Göteborg. Hon är utbildad vid Bibliotekshögskolan i Borås och är en av redaktörerna för kulturtidskriften Fantasin. Hon är tidigare publicerad i bland annat Debut (2003). Allt som återstår från 2008 var hennes debutroman.

Sök efter boken

Någonstans i Sverige, någon gång i mitten av 1300-talet. Digerdöden tar allt. En namnlös kvinna blir ensam kvar utan något att leva för, och med ingen som ens kan gräva ner henne begraver hon sig själv på det andra sättet: klipper håret av sig, drar på sig byxor, och beger sig ut i Europa som man. Hen vandrar till fots från Falsterbo till Amsterdam via Krakow, Dresden och Köln, genom ett Europa där halva befolkningen dött, där hela landsändar tömts på folk, där alla gamla idéer och trossatser kastats på vågen och visat sig väga för lätt när döden drar fram utan urskillning. Men där det fortfarande finns människor som vågar bry sig, och där nya idéer och strukturer måste börja spira i utrymmet som miljontals döda lämnar efter sig.

Jag gillade verkligen Boardys förra roman Mary Jones historia, både för att det var så uppfriskande att läsa en modern svensk historisk roman med berättar- och påhittarglädje, och för sättet hon använde historien om Long John Silvers kökspiga för att rita en skattkarta som satte X över alla möjliga små idéer som ligger osynligt nedgrävda i hur vi ser på världen. Tiden är inte än vill upprepa knepet, om än med andra grepp och i en annan tid, och ofta gör den det också riktigt bra. Genom att vår huvudperson kan byta både kön, namn och språk (ty det här utspelar sig på tiden när det var en självklarhet att alla talade ett par olika språk för att kunna prata med sina grannar) som det passar ser hen alla samhällen hen passerar igenom ur olika vinklar, upplever både stilla familjeliv och pogromer, fylleslag och religiösa diskussioner, nattsvartaste förtvivlan och glimtar av hopp, kvinnor och män, fattiga och rika … Men måste själv alltid dra vidare när någon kommer för nära det hen grävt ner djupast därinne. Det är drabbande läsning, och med de korta kapitlen och det där tysta skriket hon hela tiden har inom sig är det nästan omöjligt att inte falla i bara-ett-kapitel-till-fällan och jag dundrar igenom boken på två dagar.

Samtidigt är det ändå något som gör att jag inte riktigt tar till mig den. Boardys beskrivningar av en tid i uppror är fantastiska, men då och då slänger hon in glimtar av framtiden som ska komma i Erfurt, Oświęcim, Köln; nya flyktingvågor, nya människor som förlorat allt och ber om hjälp, nya häxprocesser, nya massdödar. Och jag förstår det, och det är snyggt gjort; Europas rötter är så mycket djupare än bara den levande historien, och lik ligger överallt. Men det känns också för övertydligt, som om den berättelse hon lägger ner så mycket arbete på inte var poängen. Kombinerat med sättet vår huvudperson driver från stad till stad utan att faktiskt lära känna någon mer än flyktigt blir det mer som att vara på turistresa; jag har hela vägen en väg ut, ett säkerhetsavstånd.

Där är jag kanske lite orättvis. Men jag vill ha mer av detta, inte mindre, och jag sitter ändå med en klump i halsen mot slutet. Och jag vill se var Elin Boardy gräver nästa gång.

Björn Waller

Publicerad: 2017-05-03 00:00 / Uppdaterad: 2017-05-01 22:47

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #6935

Inga kommentarer ännu

Kommentera

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?