Ja så inleds I stort sett mänsklig som är en rolig, allvarlig och finstämd berättelse om Hanna. Hanna är faktiskt inte så bra på det här med att vara vuxen. Det är en berättelse om att tvingas ta tag i sig själv, att växa upp. Att lämnas ensam kvar. Igen. Och igen. Och att inte ha det där pannbenet som man kanske önskar att man hade. Det är en berättelse om att vara människa, och inte en särskilt bra sådan heller.

När Hanna är 13 möter hon alkoholen för första gången. Och för första gången har hon, och bästa vännen ett mål.

”Från och med den dagen får hennes liv också en riktning – planeringen och jakten för att komma över alkohol till nästa helg.”

Utan att Hanna vet riktigt hur det gått till fortsätter livet. Hon jobbar kvar på Tallen (där hon började i väntan på att livet skulle börja). Hon anpassar sitt liv till Andreas och hans förväntningar. Hon tappar kontakten med sin bästa vän. Hon väntar. Och planerar för nästa alkoholintag. Hon döljer, gömmer, rationaliserar. Tills hon plötsligt sitter där på polisstationen och inte kan dölja mer. Hon måste ringa efter någon. Men vem?

Helena Lindegrens språk är fantastiskt att läsa, det är rappt, roligt och i bakgrunden rinner alltid älven. Det är en berättelse färgad av omgivningarna, naturen, platsen och dialekten. Ensligheten. Jag blir förvånad när jag inser att I stort sett mänsklig är Helena Lindegrens debutroman.

I stort sett mänsklig är också en förstklassig uppväxtskildring, tonårslivet, ångesten, kärleken, och återigen ensligheten. Det känns trovärdigt, men vad är det som gör att de andra växer upp och går vidare men Hanna på flera sätt blir kvar i det som varit? I väntan på nästa helg. Nästa glas. Nästa box.

Similar Posts:

• Oändliga sommarlov
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Om en mamma, och ett samhälle
• Drömskt och glasklart
• Om traumat är trippelmordet eller bara tonåren ..?

Här finns familjekonstellationerna med alkoholism, syskonliv, ensamhet men också med ett driv att komma vidare. Och Marie har lyckats. Hon har sin akademiska karriär, sin man Stefan och barnen. Den kära sommarstugan. Men hon plågas också av sorgen efter bästa vännen Vonne, hennes stöd genom unga år. Vonne som levde i Stockholm och allt för ung gick bort i cancer. Livet är mycket fattigare utan Vonne.

Här handlar det mest om Maries faster Sigrid, som lever ensam i barndomshemmet i en österbottnisk by. Här rullas hela Sigrids livshistoria upp, med moderns tidiga död, krigstider, brodern William som stupar, den yngsta brodern Rainer och deras gamla, slagrörda far, som det faller på Sigrids lott att sköta. Under lång tid. När Sigrid sen blir gammal och sjuk faller det på Marie att ordna för henne.

I unga år efter kriget var Sigrid fylld av liv och med planer på en framtid i Sverige med Kurt. Hon är förälskad. Dagarna har en mening. De brevväxlar intensivt tills Kurts brev slutar komma … Med tiden förstår hon att Kurt har återvänt, gift sig och lever i Sydösterbotten. Hon blir en hemmadotter som ”lämnats över” och som ska klara sig med ytterst små ekonomiska medel. Bitter ibland, men också stolt. Sigrid sluter sig allt mera, åren går och hon lever ett liv för Jesus och sina närmaste.

I slutet av boken, nära vår tid, då Sigrid är i 90-årsåldern, får läsaren reda på vad som egentligen hände för länge sen. Varför Kurt inte höll sina löften. Eller gjorde han?

Sigrid kan vara en sorts fasa för Marie men också trygghet. I Sigrids stuga i Lerlax är det lugnt. Stugans vind inbjuder till rotande bland gamla kläder och föremål med all sin historia. Trädgården med blommor, äppelträd, småfåglar. Köket med vedspisen, diskbaljan. Samtidigt är allt gammalt, ensamt. Marie både vill och inte vill.

Romantiden sträcker sig från Sigrids unga år — innan Marie kom till världen — och i slutet är vi inne på 2020-talet när Sigrid gått bort. Hennes hem ska säljas. Lösöret delas. Maries syskon träder till. Med sina åsikter och liv.

De olika tiderna skildras i kapitel med namn och årtal. Som läsare får man vara förberedd på tidshoppen. Sundqvist har sinne för detaljer som ger autenticitet åt romanbygget. Det är fältpost, fickuret som gått (går?) i arv, Nortti-tobakspaket, frontringar, Nokia-aktier, korsstygnssömnad.

Stor igenkänning för undertecknad vad gäller österbottniska miljöer, historier, språk och vanliga uttryck på dialekt (”He e gälit”, ”saft å bulla”, ”men he bleiv såde”, ”jamen veit ni hur jär sir ut!”). Det är kvinnoliv som inte allt för ofta skrivs ner. Men med sin dramatiska båge infälld i samtidens stora rörelse(r).

Sista brevet är en läsvärd roman. Jag har sett kvinnor som Sigrid leva sina ensamma liv men också kvinnor i Maries situation med krävande akademiska karriärer och familjeliv. Med en stark strävan att klara sig. Marie tänker på ett ställe: ”Det är bäst att bara jobba på”.

Enligt mig är Sista brevet Christel Sundqvists bästa roman hittills. Gärna skulle jag ta del av Maries fortsatta liv.

Similar Posts:

• Att mista sin bästa vän
• Att vända hem till något trasigt
• Elofs och Olgas bok
• Arvet blev ett liv i skuggan
• Inget danskt hygge

Det är svenskt 70-tal i södra Sverige när föräldrarna träffas och deras liv genomsyras av framtidshopp. Det visar sig att de har svårt att bli gravida och till slut väljer de att adoptera från Sydkorea, först Patrik och senare en liten flicka.

Familjen bor i ett litet hus i Sölvesborg och Patriks mamma jobbar som kontorist. Det är inget extravagant men allt är ändå bra. Birgitta jobbar deltid för att hinna med barn och hus och hem, men hon har också ett samhällsengagemang. Hon är aktiv i adoptionsfrågan och skriver en debattartikel.

Pappan däremot blir alltmer frånvarande, tills han en dag väljer att lämna familjen, och det är då problemen börjar hopa sig. Till en början i form av en något ansträngd ekonomi, men med tiden blir det allt tuffare.

Det är inte bara i Patriks liv som pappan är väldigt frånvarande, han är även frånvarande i boken. Jag läser och undrar vad författaren egentligen har för känslor gentemot pappan. Visst dyker han upp på en och annan födelsedag och det händer att han stöttar Patrik och systern ekonomiskt, men framför allt verkar alla tycka att det där avståndet han håller är rätt så bekvämt. Pappan har gjort sitt val och så är det med det.

Den stora känsla av besvikelse som genomsyrar boken riktar sig istället mot samhället som utvecklats i en sådan riktning att en person som mamman, en ansvarsfull förälder som sköter arbete och hem och barn, långsamt kan brytas ner tills hon inte har något kvar, inte ens sig själv.

Jag är bara några år äldre än Lundberg och känner så väl igen mycket av tiden han beskriver. Ändå är det inte det som fångar mig allra mest i boken, utan det är snarare författarens fenomenala förmåga att hantera text. Det är helt enkelt väldigt, väldigt välskrivet. Boken använder ett ovanligt tilltal genom att genomgående vända sig direkt till mamman som ”du”. Det är en rak och ärlig kärleksförklaring som inte skyr det komplicerade eller fula. Och inte någonstans skrivs läsaren på näsan. Bara en sån sak.

Similar Posts:

• Utanpå och inuti
• Värdet av ett liv
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Längtan, lera och luft
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Det är svårt att sätta fingret på vad som gör det. Den där sagotonen. Hur den kan infinna sig, mitt i julkommersen och diskbänksrealismen, hur det ändå kan smyga sig in någonting lite formelartat, upphöjt. Sagobetonat.

Norska Ingvild H Rishøi gavs ut första gången på svenska för några år sedan med Vinternoveller. Liksom Stargate kom den ut på det lilla bokförlaget Flo förlag, ett förlag som jag helt missat, men som verkar inrikta sig på nordisk kvalitetslitteratur. Det tackar vi för!

I Stargate bor tioåriga Ronja i Oslo-stadsdelen Tøyen. Hennes pappa är arbetslös, men vaktmästaren på skolan, som fungerar som en sådan där magisk sagomedhjälpare på något sätt, tipsar om ett jobb som julgransförsäljare.

Först går det bra. Pappa är glad. Går till jobbet, kommer hem igen, och kokar spagetti till sina flickor. Storasyster Melissa är skeptisk, men Ronja börjar tro att de ska kunna få en riktig jul, för en gångs skull. Kanske till och med en julgran.

Ganska snart kommer emellertid dagen då pappan inte kommer hem från jobbet. Då han tjatat till sig ett förskott på lönen och försvunnit till stamkrogen Stargate. In i alkoholdimman.

Systrarna får klara sig själva. Sextonåriga Melissa tar över jobbet som julgransförsäljare, sliter före och efter skolan till långt in på kvällen, och snart kommer de på att alla vill köpa julkransar och –kärvar av en gullig tioåring som ropar ”till förmån för fattiga barn”. För det är ju det de är. Och livet är hårt för skyddslösa flickor, till och med i den rika norska huvudstaden.

Stargate är en klassisk julsaga i dickensk tradition, med hjärtskärande patos, skarp blick och karg humor. Den ska du definitivt läsa i jul, eller när som helst, inte bara för att minnas de barn som inte får det de önskar sig under granen i år heller, utan för att den på något märkligt sätt ändå lyckas innehålla en skopa av den där sköra, melankoliska julmagin.

Similar Posts:

• Kärlek över gränser. Och till naturen
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Fängslande mordhistoria
• Spår efter en familj
• Intellektuellt drama i Norge

Parallellt pågår sommaren 2020. En pandemi, en relation i kris och en intensiv självrannsakan.

Det genomgående temat är alkoholen och relationen till den. Triumf bjuder in oss till ett personligt utforskande av gränsen mellan bruk och missbruk. Var går den egentligen? Är man alkoholist fast man kan sluta närsomhelst? Om man lyckats vara nykter i tretton år? Om man har en karriär, en fin lägenhet, barn och en partner? Om det “bara” handlar om att man kanske dricker lite för snabbt eller tar ett glas för mycket ibland. Om man kanske blir lite för socialt intensiv efter några öl. Har man problem då?

Men det handlar inte bara om alkohol. Det är också en beskrivning av hur det är att pendla mellan ytterligheter. Dekadens eller asketism – det är allt eller inget. Den konstanta ansträngningen i att försöka hitta balansen när livet genomsyras av känslan av att man när som helst kan tappa fotfästet. Att det egentligen inte finns några riktiga ramar, bara tillfälligheter som staplas på varandra. Samtidigt formas en insikt kring att det finns mycket som är värt att kämpa för.

Mitt första intryck av Törst är ångest. Jävlar vad mycket ångest. Social ångest, relationsångest, livsångest; en hel palett av ångest. Det är bitvis så intimt och självutlämnande att jag måste lägga ifrån mig boken och varva med lite fiktion för att kunna andas ut ordentligt. Det finns ett visst mått av obehag i att bli insläppt så nära inpå. Genant på något vis. Måhända säger det mer om mig än om boken.

Språket flyter obehindrat över sidorna, ett associativt skrivande som är behagligt och drar en framåt med ett inslag av oförutsägbarhet. Jag vet att det är en självbiografi, att jag skulle kunna googla vad som hänt i Triumfs liv, ändå drabbas jag av den där känslan av att jag måste få veta hur det slutar. När sista sidan abrupt tar slut blir jag förvånad. Var det allt? Såklart det var. Livet tar ju inte slut där.

Jag hade en del prestationsångest över att skriva den här recensionen. Dels på grund av att den är skriven av en kändis*, och dels på grund av formatet. Hur bedömer man en dagbok utan att bedöma personen som skrivit den? Jag hoppas att jag gjort den rättvisa.

* Nej, jag är inte fjorton år, men jag kom inte på ett bättre ord. Jag har lyssnat på Värvet i flera år och tycker att det är den bästa intervjupodd vi har.

Similar Posts:

• Ett land att leva av
• Att använda sin röst för andra
• Värmen från en toasits
• Världens bästa mamma (nykter)
• En sjöstjärna som drar i olika riktningar

Och mamma Tove, ja, det är ju mamma Tove hemligheten handlar om.

Att Rakel har två mammor är ingenting som direkt diskuteras i Lisa Brobergs debutroman för mellanåldern. Det är liksom inget särskilt med det. Inte heller med att Rakel blir tillsammans med Amina. Det är inte könet som spelar roll, utan relationerna i sig.

Som att mamma Tove dricker för mycket. Inte jämt. Men tillräckligt ofta för att rädslan alltid ska finnas där: Var är hon nu? Varför är hon sen? Tänk om hon gör sig illa? Tänk om någon får veta? Och inte minst: Vad kan Rakel göra för att mamma ska dricka mindre? Vara snällare? Inte bråka om kalaset mamma glömmer förbereda eller filmkvällen hon sover bort?

Rakel bor på Söder i Stockholm, och ofta passerar hon och hennes kompisar missbrukarna som hänger på bänkarna i allén.

”Tror du att de kommer sitta där tills vi blir vuxna?” frågar Tanja mig och kastar bollen åt mitt håll.
Jag fångar den.
”Tänk om de har barn”, säger jag medan jag känner med fingrarna över den skrovliga ytan.
”Klart de inte har”, säger Sabine och ser på mig som om jag vore konstigast i världen.
”Nej, såklart inte”, håller Tanja med. ”Sådär mycket skulle de inte dricka om de hade barn att ta hand om, fattar du väl.”
”Nej, det förstås”, svarar jag och känner att jag inte alls är sugen på att spela någon basket längre.

Det verkar så enkelt för kompisarna, men för Rakel är det ju inte det. Inte alls så där svartvitt som när man bara ser alkoholister på håll på en bänk. Kan man vara både alkoholist och världens bästa mamma? Åtminstone så länge man är nykter?

Det här är en viktig och inkännande bok om hur det är att ha en anhörig som missbrukar, men också om vänskap och om lättnaden i att inte vara ensam om problemen. Den bör läsas både av den som själv har missbruk i sin närhet, och av den som inte har det – så att vi kan komma bort från föreställningarna att det går vattentäta skott mellan de där människorna på bänken och oss andra. För fullt så enkelt är det ju inte.

Similar Posts:

• Högstadievänner på terapisoffan
• Att vakta en hemlighet
• Lukt av ladugård, depression och död
• Humlan Hansson
• Mystiskt skimmer över tänkbar framtid

Romanen kan växa ytterligare om något brännande tema flikats in i handlingen eller om en oväntad vändning ger drastiska konsekvenser för någon av romanfigurerna. Beroende på handlaget hos författaren har en roman möjlighet att rymma både djup sorg och innerlig glädje.

I romanen Inställd resa till Sabarmati finns en intressant person, nämligen adoptivflickan Meera – som fick tilltalsnamnet Fatima när hon kom till Sverige. Direkt efter studenten satte hon sig på tåget för en lång resa. Hennes närmaste anhöriga är släktingen och gymnasieläraren Lykke som under en tid stod för mat och rum åt Meera/Fatima när adoptivföräldrarna inte klarade det. Meera/Fatima har inte kontaktat Lykke på flera år efter sin avresa och det väcker nyfikenhet. Inledningen av romanen gör nyfikenheten större för Lykke har precis stapplat hem efter att ha blivit nedslagen när hon var ute med sin hund. Vad har egentligen hänt?

Författaren Majgull Axelsson har i sitt författarskap återkommande gett röst åt människor som är i underläge. Hon har flera gånger behandlat ämnen som är långt ifrån banala. Man kan inte heller beskylla Axelsson för att vara ointresserad av att vilja skildra vad som sopats under mattan i den svenska historien. Även i den här romanen förekommer ett varierat utbud av människor som inte fångats upp av samhällets trygghetsnät.

Det är dock lite överarbetat den här gången. Det spretiga persongalleriet är sannolikt en av förklaringarna. En annan förklaring är de inre monologerna som pågår hos var och en på sitt håll. Det ältas i en märkbart enformig ton med utropstecken, frågetecken och retoriska frågor. Jag tycker det är osannolikt att en alkoholiserad präst, en ung taxichaufför samt Lykkes granne och väninna skulle fnysa på samma sätt i missunnsamhetens dimma. Varje människa har ett unikt uttryckssätt och alla spetsar inte ilsket sitt språk med svordomar när de betraktar sitt förflutna.

Jag saknar inte bara skiftningar i figurernas inre monologer. Handlingen innehåller gott om omskakande händelser men är för snabbt avklarade. Den framrusande farten i skildringen är till nackdel för personporträtten, samhällsbeskrivningen och försöket att gestalta utbredd vardagsrasism. Att det dessutom dyker upp en allvetande berättare som underskattar läsarens förmåga att dra egna slutsatser är inte heller särskilt lyckat.

Allt detta kunde jag konstatera redan under den första tredjedelen av boken. Pliktskyldigt läste jag ändå ut hela romanen men på det hela taget var jag egentligen ganska ointresserad av hur det skulle gå för temperamentsfulla Lykke och flyende Meera/Fatima med flera. Synd på sätt och vis för jag hade så höga förväntningar.

Similar Posts:

• Samhällets flykt
• En oväntad vänskap
• Om en mamma, och ett samhälle
• Rörande konstnärskap
• Vård, skola, omsorg

Trots att det är många allvarliga ämnen som behandlas så har romanen en lättsam och humoristisk ton:

Att Ingemar Modig hamnade här, i en dragig tvåa på bottenplan, var i fösta hand en fråga av ekonomisk art. Hans sjukpension tillät inga extravaganser och när han väl bestämde sig för att fly från Storköping och de plågsamma minnena där fanns det inte så många orter och lägenheter att välja mellan som matchade hans magra budget och önskemål om avskildhet. I Plågan var grannarna få till antalet och den halvskumme hyrsevärden med det falska leendet visade sig ytterst sällan. Ingen vaktmästare snokade omkring och det förekom inte något tjafs om installering av bredband eller andra onödiga nymodigheter.

Boken börjar ganska långsamt, det tar till exempel ett bra tag innan Dalia kommer in i bilden. Överhuvudtaget förankras det mesta både tre och fyra gånger utöver vad som behövs, vilket gör att handlingen rör sig långsamt framåt.

Tvångssyndrom, ätstörningar, alkoholism, ensamhet, våld i nära relationer (och mindre nära) och rasism är bara några av de allvarliga ämnen som boken tar upp. Bara det faktum att de här ämnena ingår i en roman är ett plus, eftersom det är svåra och viktiga ämnen som alltför ofta skjuts undan.

Samtidigt blir det väl många trådar som tas upp, särskilt som de till övervägande del beskrivs ganska stereotypt och ytligt. Till exempel är det tveksamt om Clarissas relation till Tobbe tillför så mycket till berättelsen, särskilt som vändpunkten bygger på en våldshandling som den förlösande vändpunkten som gör att – voilà, helt plötsligt – både mor och son kommer till någon slags automatisk insikt om hur och varför de ska och kan ändra sina liv.

Det finns ytterligare saker i boken som inte känns helt realistiska och framför allt så förblir de ofta ganska stereotypa karaktärerna just bara karaktärer, eftersom de saknar den komplexitet som skulle göra att de känns som riktiga människor. Trots det är ändå vänskapen mellan Ingemar och Dalia (med tre stavelser) fint gestaltad.

Det här är knappast någon bok man läser för de språkliga kvaliteterna, men den passar om du vill du ha en lättläst feelgood som tar sig an aktuella samhällsfrågor.

Similar Posts:

• Oväntad vänskap
• En pappas historia
• Mindre trovärdigt när alla ältar i samma stil
• Enkelt och svårt
• Berörande vänskap

Alla vidlyftiga drömmar till trots har livet inte blivit som Agnes hoppats och hon dövar sin smärta med öl och vodka i rikliga mängder.

Med romanen Shuggie Bain sällar sig skotten Douglas Stuart till den stolta anglosaxiska traditionen av självbiografiska uppväxtskildringar i arbetarklassmiljö med förebilder som Söner och älskande (1913) av D.H. Lawrence, Jag minns min gröna dal (1939) av walesaren Richard Llewellyn och irländaren Frank McCourts underbart tragikomiska Ängeln på sjunde trappsteget (1996). Min egen favorit Harry Bernstein närmade sig hundra när han debuterade med sin oförglömliga galghumoristiska barndomsskildring Den osynliga väggen (2007) om sin stora och mycket fattiga polsk-judiska familj i Manchester på 1910-talet.

Till skillnad från ovanstående sällskap har Shuggie inte en självuppoffrande ängel till mor. Det är Agnes och inte någon råbarkad far som super upp matpengarna.

I Margaret Thatchers England på 1980-talet läggs gruvor ned på löpande band och i den gudsförgätna gruvbyn Pithead, strax utanför Glasgow, yr ohälsosamt koldamm från kvarlämnade slagghögar runt. Bostäderna är trånga och dragiga. Trots att de flesta är släkt med varandra existerar knappast någon grannsämja. Det är jantelagen som härskar. Om Agnes lyckas hålla sig nykter en tid är det alltid någon illasinnad granne som kommer förbi med en frestande, klirrande spritkasse.

Sladdbarnet Shuggie har huvudet på skaft, men är annorlunda och därför grymt mobbad i skolan. Han är vek, sneglar längtansfullt på flickornas lekar och väljs sist till fotbollslaget. Shuggies gryende insikt om sin egen homosexualitet får en framträdande plats i romanen.

När syskonen flyr hemmet blir lillbrorsan ensam kvar med det tunga ansvaret för Agnes. Shuggie spejar efter illavarslande tecken och skolkar gång på gång för att kunna hålla ett vakande öga på sin mamma. Han går ständigt runt med magknip, eftersom han aldrig vet vad som väntar honom när han kliver över tröskeln därhemma. Vid ett tillfälle påträffas Agnes med huvudet instoppat i ugnen, en annan gång har hon skurit upp sina handleder.

Stunder av närhet och ömhet existerar också, som när Shuggie instruerar sin mamma i de senaste danserna eller då de delar på choklad, som inköpts med slantar som fingerfärdigt pillats ur gas- alternativt tv-mätaren. Detta avspeglas i det ena av de två engelskspråkiga bokomslagen, medan omslaget till den svenska utgåvan föreställer en ensam pojke uppflugen på en närmast korsliknande ställning. Personligen föredrar jag det förra, eftersom Shuggie aldrig ger upp hoppet om Agnes.

Jag grubblar också över valet av titel. Kanske skulle “Agnes Bain” varit mer på kornet? Shuggie själv kommer alltid i andra rummet.

Romanen innehåller en rad fina kvinnoporträtt, som är så målande och humoristiska att man måste le under läsningen, allt elände till trots. Männen däremot är som regel fula fiskar, ute efter att utnyttja kvinnorna.

Romanen utgör ett storslaget och gripande porträtt av en okuvlig och stolt kvinna, en sons ovillkorliga kärleksförklaring samt ger en övertygande bild av alkoholismens förbannelse.

Summa summarum den bästa bok jag läst på väldigt länge!

Similar Posts:

• Grått och gråt i Glasgow
• Sorg ur barnperspektiv
• Att bli en ”mamma”
• Dolt under ytan
• Varning för teaterregissören

Graham Greene jobbar med en driven ”show, don’t tell”. Huvudpersonerna är en präst och en polislöjtnant. Den senare är på jakt efter den förre. Myndigheterna har förstört eller stängt alla kyrkor. Präster som inte lyckats fly tvingas avsäga sig tron och gifta sig. Många som vägrar blir summariskt skjutna mot någon vägg.

Biografiskt vet vi att Graham Greene konverterade till katolicismen. Men han visade även sympatier för socialistiska och kommunistiska åsikter. Han hjälpte Fidel Castro. Han uttryckte också sympatier med den sovjetiske spionen Kim Philby. Kanske slets författaren själv mellan katolicismens och socialismens värderingar? Det är inte orimligt att läsa Makten & härligheten som en skildring av inre kamp.

Men det är i så fall en ojämn kamp. På samma sätt som våldsutövandet är ensidigt är det främst prästens sammansatta själsliv läsaren får följa. Polislöjtnanten framstår som mer endimensionell. Hans livsfarliga ideologiska förblindning är i jämförelse med prästens tvivel mer enkelt åskådliggjord som just livsfarlig förblindning.

Löjtnanten sträckte ut armen för att uttrycka ömhet – en beröring, han visste inte vad han skulle ta sig till med den. Han nöp pojken i örat och såg honom rygga tillbaka av smärta: de skingrades allihop som fåglar, och han fortsatte ensam över plazan till polisstationen, en liten prydlig figur som längst inne i sitt hat bar på sin kärleks hemlighet.

Polislöjtnanten vill rädda folket, i synnerhet barnen, undan vidskepelser till ett liv i materiell frihet. Men han är beredd att begå massakrer för att nå sitt mål…
Här finns ytterligare en dimension. Prästen är alkoholist, men myndigheterna har i sin iver att förbättra folkhälsan förbjudit rusdrycker – så var det i det verkliga mellankrigstida Tabasco. Missbruket fångas väl av Graham Greene som själv lär ha kämpat med suget. Många fina kontraster kommer i dagen. Den fattiga befolkningen visar sin ”whiskeypräst” vördnad och förråder honom inte trots att det försätter dem själva i livsfara då polislöjtnanten tar gisslan. Samtidigt är prästen, när han lyssnar på bikten, främst inriktad på ytterligare ett glas.

En oförvitlig man kan nästan sluta att tro på helvetet, men han bar helvetet med sig överallt. Ibland drömde han om det på nätterna. Domine, non sum dignus… Domine, non sum dignus… Ondskan rann som malaria genom hans ådror.

Modernista ger ut ett par stycken av Graham Greenes mest lästa romaner på nytt. Klassikern Makten & härligheten, ibland hyllad som författarens främsta verk, är en idéroman och som sådan läsvärd. Men idéerna tar, den goda gestaltningen till trots, överhanden. Det är ett problem att allt och alla runtom prästen förblir kulisser som syftar till att synliggöra dramat som pågår inuti denna trons tjänare.

Ett annat problem är att en postkolonialt medveten läsare kommer att identifiera andra dramer i berättelsens marginaler som är minst lika stora som prästens. Kommer till exempel bönderna att få det bättre genom den rättvisare fördelningen av jorden? Kommer fler nyfödda nå vuxen ålder? Kommer de att kunna läsa och skriva och rösta? Sådant kunde förbli i utkanterna av en berättelse fortfarande på 1940-talet, men kanske inte på samma sätt längre. Förtjänsterna till trots stör problemen så pass att ett riktigt högt betyg uteblir.

Similar Posts:

• 224 sidor tristess
• Skickligt, men utan nerv
• Lusten slocknar, men jag småler
• Iakttagaren Naipaul
• Otro mescalito. Un poquito.