Ju större strålkastare man har dessto större blir det okändas omkrets

Det verkar som om ju mer vi vet om universum och människan, om livet själv, desto mindre vet vi om döden. Fast tänker man efter vet vi inte särskilt mycket om livet heller. Alla föds och alla dör. Men vi föds med olika förutsättningar, lever under olika förhållanden och dör under olika omständigheter. Likt personerna i det galleri Alex Garland visar upp i sin senaste bok. De är gatubarn, gangstrar, hejdukar, affärsmän, psykologer, läkare och präster. Från medelklass, överklass och samhällets avgrund. Alla med det gemensamma att de bor och försöker överleva i Manila.

Vi möter Sean, som i sin nervösa väntan i ett schabbigt hotell i fel ände av stan på gansterkungen Don Pepe och hans kumpaner, håller på att bryta samman. Bakgrundshistorien och intrigen dem emellan vävs skickligt medan de går emot den oundvikliga uppgörelsen.

Sen har vi Rosa, som är läkare och bor med sin familj och mor i ett medelklassområde i Manila. Medan hon väntar på sin man som fastnat i trafiken, tänker hon tillbaka på sin ungdoms kärlek i barrion: en deformerad fattig fiskare som hon hastigt lämnade för en chans att studera i staden.

Vi har även överklasskillen Alfredo som varje dag sitter och intervjuar gatubarn om deras drömmar för sin forsking i psykologi. Han träffar där den brådmogne Vincente som gör djupa intryck på honom. Vincente, som med sin kompis Totoy bevittnar uppgörelsen mellan Sean och Don Pepe.

Det är inte för inte tankarna går till Short Cuts eller Slacker. Alla dessa människor som lever separata och parallela liv i samma heta stad (Los Angeles, respektive Austin och Manila). Liv som mer eller mindre krockar med varandra till följd av slump eller författarens försyn. Genom denna berättarteknik kan Garland visa upp stadens olika sidor och låta oväntade möten äga rum. Historien om varje person blir en liten novell, en berättelse i historien om Manila.

Alex Garland har jämförts med Graham Greene, vilket är en något överdriven komplimang. Det okändas omkrets är visserligen en oerhört välskriven och skickligt sammanvävd roman, men jag blir inte berörd. Vet inte om det är för att kontinuiteten blir lidande av hoppandet mellan de parallella berättelserna eller om personporträtten är allt för skissartade. Det är som om Garland har svårt att bestämma sig för om han skall skriva en tight underhållningsroman eller om han skall lösa upp texten än mer och på så vis låta karaktärerna bli tydligare. Denna balansgång som Greene var mästare på. Jag kan förstå parallellerna kritiker gjort mellan författarna: språket, miljön, spänningen. Men om Garland skall bli en ny Greene, är det bäst han jobbar på.