I ett desperat försök att hänga fast vid den ryggsäcksromantik som Alex Garland lyckades förmedla i The Beach, lät jag mig för en tid sedan följa med på en tripp till Indien. Jag ångrar mig fortfarande bittert.

Kanske är det för att Sutcliffe tvingar mig hänga på Dave strumpförsäljaren. En alldeles bedrövlig ryggsäck att klänga fast vid, fylld med synnerligen ytliga reflektioner och patetiska porträtt av sina sökande landsmän. En ryggsäck vars bärare har så många cyniska kommentarer att yttra om landet han befinner sig i att han aldrig egentligen låter läsaren uppleva det.

Om det är denna ointressanta Dave eller de rinnande, eruptiva, målande beskrivningarna av magsjukdomar som får mig att må illa kan jag inte avgöra. Förmodligen är det just kombinationen av personlig röta och mänskliga avträden.

Men visst försöker han, Sutcliffe. Rökelse, tantriska centrum, hundburgare, meditation, trängsel och värme. Yoga, mantra, reinkarnation och heligt förorenade floder. Men han når aldrig fram. Skildringen leder inte till någon förståelse, varken för Dave eller för det främmande, mytomspunna land han besöker. Den exotiska miljön leder inte till att människan Dave träder fram för läsaren och att se den indiska kulturen genom Daves brittiska medelklassögon är heller ingen berikande upplevelse. I Indien, såväl som i Storbritannien, är Dave fortfarande en strumpförsäljare i själen.

Som läsare känner man sig besynnerligt bestulen på en historia. Som att stiga på en buss och sedan kliva av mitt ute i ödemarkerna. Helt utlämnad vänder man blad för att någonstans finna en person eller miljö att känna sig trygg i. Men istället denna magsjuka, cyniska misantropen Dave, som med ryggsäcken skavande på sina brittiskt glåmiga axlar helst vill vara tillbaka i England och uppleva Indien genom att dricka Ceylon-te. Symptomatiskt nog väljer den enda riktigt intressanta karaktären, en engelsk journalist, att lämna Dave och Sutcliffes roman åt sitt öde. Han anade antagligen var trippen till Indien skulle sluta.

För slutar gör den. Inga lösa trådar att spinna en fortsättning på. En tripp till Indien tar oss från te, scones och ungdomsångest till Indien och tillbaka igen. Vi lämnar Dave i sin medelklass säng. Modern vid hans sida, sjungandes ”Rule Britannia” tills sonen somnar in.

Det är ironiskt att läsa det avsnitt av Aischylos Agamemnon som inleder Sutcliffes alldeles egen tragedi:

Vishetens väg han visat oss.
Stiftat lagens stränga bud:
Lida för att lära.

Tvåhundrafyrtio sidor. Lärjungen överträffar Mästaren.