Vad är historia? Vad har vi historia till och hur bör den vetenskapliga disciplinen bäst fortsätta att arbeta? Det är kring frågor som dessa Eric Hobsbawms essäsamling Om historia kretsar. Texterna är hämtade från en mängd tidskrifter, föreläsningar och böcker under Hobsbawms mångåriga verksamhet som historiker och berör en rad vitt skilda ämnen. Flera texter är historiografiska, andra kritik mot andra historikers förståelse av ämnet, men centralt i boken står tre teman.

I den första gruppen texter problematiserar Hobsbawm historieämnets relation till andra discipliner, i synnerhet ekonomi och ekonomisk historia. Författaren förespråkar här ett närmande till dessa samhällsvetenskapliga discipliner. Historia har en hel del att lära av ekonomin, men framför allt bör ekonomerna ta lärdom av den kontextuellt bundna historien. Som exempel tar Hobsbawm upp de sedan 1700-talet uppmärksammade 30-åriga konjunktursvågorna. Han menar att de – trots att man fortfarande inte riktigt vet vad de beror på – är helt tillförlitliga.

Ett annat genomgående tema är den s k historie-materialismen, eller marxismen. Hobsbawm sticker knappast under stol med vare sig att han flitigt använder sig av de marxistiska teorierna i sin forskning, att de är de mest användbara eller att han själv har starka vänstersympatier. Stundtals liknar Om historia mest en apologetisk skrift för den marxistiska skolan. Trumfkortet är sista kapitlet – egentligen ett förord till Det kommunistiska manifestet som Hobsbawm skrev i samband med pamflettens 150-årsjubileum. Han gör en utförlig utläggning av Manifestets historia, betydelse för historiska händelser och politiska ställningstaganden. Det är visserligen en hyllning till Marx och Engels, men den saknar inte kritik eller reflektion och Hobsbawm räds inte lyfta fram skriftens svagheter.

Hobsbawm uppehåller sig ofta vid historians betydelse. Är historia enbart trivia och efterklokhetens högborg eller finns det någon praktisk tillämpning av historia idag?

Som en av ämnets främste vapendragare menar författaren att det självklart finns. Till stor del handlar det om efterklokhet, att försöka lära sig något av tidigare händelser. Men till lika stor del handlar det om att vara sanningssägare, att ge en korrekt bild av det förflutna – inte minst genom att sticka hål på nationalmyter. Hobsbawm värjer sig mot posmodernistiska teorier som likställer all information om historien, vare sig det är källkritisk granskade dokument eller en äldre mans minne av sin tidigaste ungdom. Det går att veta något om historien och det finns saker som är mer säkerställda än andra.

Om historia är något ojämn. Allt som oftast tappar jag, som studerat en hel del historia, intresset för de långa historiografiska utläggningarna. Vissa essäer saknar stringens och upplevs enbart som röriga betraktelser av fenomen i den vetenskapliga disciplinen. Hobsbawm hjälper då knappast till att göra historia vare sig intressant eller samhällsnyttigt. Men stundtals glimmar det till – i synnerhet artiklarna av senare datum och de som problematiserar ett praktiskt historiskt problem, som t ex det under 1900-talet ökade barbariet. Detta är enligt Hobsbawm en följd av totalkrigen – ”demokratiska” krig som involverar hela befolkningar. För att kunna legitimera sådana krig, där de civila understödjer sina pojkar i uniform, krävs det att man demoniserar motståndarna. Man slåss mot Satan och han kan bara besegras med sataniska medel.

Något att reflektera över i dagar då en viss arabisk miljardär påstås vara djävulen personifierad och världens muslimska befolkning hans hantlangare.