Först och främst så känner jag mig tvungen att erkänna något … nämligen att jag dömer böcker efter dess omslag. Min första tanke när jag såg omslaget var förutsägbarhet; det subtila saknades och efter en snabb blick på det nästan filmaffischliknande omslaget insåg jag att jag redan läst boken. Jag förstod att jag redan mött alla karaktärer och att jag redan rört mig i alla miljöer och att jag redan hört alla tänkbara vändningar i den här historien, för jag är en sådan där!!!

En sådan vadå? tänker ni…

Jo, en sådan som bott där bokens handling utspelar sig – London – och där jobbat som bartender whatever och som verkligen levt i London och som verkligen pratat engelska på riktigt med riktiga sådana där värsta snubbarna från London som bara finns på TV. Jag är en sådan där medlem av den exklusiva skara på så där en halv miljon tjejer och killar från Sverige under tjugofyra som också gjort detta de senaste två åren. Och det är nog för alla oss, plus de som nu bor i London, som denna bok är menad för.

Människorna som vet att i London finns en tunnelbana för vi har åkt den… minst flera stationer. Människorna som på väg ner till perrongen ser en bok – som att döma av dess omslag ser ut att handla om just de som rusar ner mot perrongen – i en bokmonter och bara känner sig tvungna att köpa den.

Vi är ju en del som alla kan tänka att så där är det ju … Precis så där är det ju.

Killarna är så där och tjejerna är nog så där och livet de lever är nog också så där. Det här vet vi, inte för att vi bott där och sett dessa på riktigt, utan för att vi sett allt på entimmesserier på TV. Och i de här serierna är alla precis så där.

Ni vet de där serierna från England med trettionåntingfolket som delar en skabbig lägenhet i Bethnal Green trots att de alla jobbar i glamorösa och välbetalda yrken. De där trettionåntingfolket vilka alltid är tre av vardera kön varav minst en, minst en, är öppet homosexuell och där minst en, minst en, är tveksam på sin bisexualitet och vars allas tillvaro verkar gå ut på att shagga absolut alla de andra i lägenheten. Något som de också alltid verkar lyckas med. Här är nästa serie från England, för det skulle förvåna mig ofantligt mycket om BBC inte redan köpt upp rättigheterna och nu as we speak är i preproduction.

Vad kul… premiär till hösten och William Sutcliffes bok var egentligen bara ett manus. Nu ska jag inte vara orättvis bara för att min referensram placerat sig kring anglosaxiska oväsentligheter. 6 x kärlek funkar rätt bra för vad den är, relationshitochditaffärer med alla inblandade. Sutcliffe skrapar lite på ytan av det rent relationspsykologiska och ibland finner jag mig flina till då jag inser att så där är det – killar fäller aldrig ner toalocket – och förfäras. Inte många sidor senare förfäras jag återigen, fast nu över att jag förfäras över någonting överhuvudtaget i den här boken. Inget homosex, inga rasistiska påhopp, inga skämt om handikappade, inga skämt om homosexuella rasister som råkar vara handikappade och inga haltande skottar med överbett.

Förlåt nu är jag så där överlägsen igen. Som om det skulle vara kriterier för bra litteratur – oh vad det tog emot att skriva det där – att skriva om socialt utmanade grupper.

Kan dock inte hjälpa det att jag bara ser dollartecken i William Sutcliffes ögon. Marknaden för den här sortens litteratur måste ju vara enorm och allt kan mätas i dollar… förlåt… pund.

Som tvåtusentalets Harlequin.

Som tåglitteratur.