Alla har varit med om en sådan människa under sin uppväxt. Den manipulative, som duperar de vuxna och vet att få sin vilja igenom. Som sår split mellan två kompisar för egen vinnings skull, som blir elak vid uttråkning, som alltid övertalar en till övertrampen och lika ofta lyckas slippa undan konsekvenserna helskinnad och till synes skuldfri.

Sådan är Carl, som flyttar in i området där Ben och Olly varit bästa vänner sedan treårsåldern. Han introduceras för läsaren när han börjar leka med Bens pappas nya motorsåg, och med den vassa klingan mellan sig och pappan får han honom att be snällt istället för att skrika innan han går med på att lägga den ifrån sig. Det är ett minst sagt färgstarkt intryck han gör här, pojken som går i särskild skola, vars mamma lär vara alkis och vars pappa är "gud vet var", som Bens mamma uttrycker det.

Ben själv är en rätt vanlig grabb. Han är hyfsat intelligent, han retas med sina äldre syskon och gör alla de observationer som görs när man ser världen genom ett barns ögon. Som huvudperson och berättare är han skickligt utformad: lätt att ta till sig, lätt att förstå, och de iakttagelser han gör är intressanta och påhittiga. Enda punkten där trovärdigheten brister är den som gäller språket, att det är över en tioårings nivå, men det glömmer man efter en stunds läsning.

Då triangeldramats tredje hörn, Olly, är rätt menlös och låter sig bestämmas över, är han tydligen värd att tävla om. För det är vad som avhandlas, en tävling om vem som ska få vara Ollys kompis, alternativt en tävling om vem som över huvud taget bestämmer i trion. Med Carl i sällskapet framstår plötsligt alla tidigare aktiviteter som barnsliga och fåniga, han vill spela knogpoker och hittar på allt farligare äventyr ju viktigare det blir för honom att befästa sin position. Och Ben spelar med så gott han kan.

Det är en enkel historia med en enkel uppbyggnad, på ett skönt sätt. Ett tillräckligt driv i tempot, små välfunna doser av humor och inga sega partier. Bens berättarröst blir ibland ett tilltal till ett odefinierat du, som ger intryck av att kunna vara en psykolog eller förhörsledare och därmed antyder ett dramatiskt slut. Dessutom finns ett antal sympatiska illustrationer till vissa av Bens tankar, han gör kurvor och diagram över olika saker. Till exempel är en av figurerna en tabell över Carls olika tillvägagångssätt att förstöra saker beroende på vilken syssla det gäller. En annan figur förklarar varför det är lättare att träffa någon med ekollon om man står uppe i en trappa istället för nere.

Ska det buas åt något i boken är det åt vissa övertydligheter när relationer och status ska förklaras. Det är mycket sådant här:

Så länge jag kan låtsas som om jag inte vet att Olly fortfarande umgås med honom är det jag som avgör vad som kan hända. Det är mitt val. Men när han vet att jag vet blir allt annorlunda. Då måste jag göra en markering. Jag måste dra mig undan.

Detta kan man som läsare ofta begripa på egen hand, och om inte annat hade det lyft läsningen om det gestaltats i handling istället. Det är också svårt att köpa att en tioåring verkligen är så pass medveten i sitt sociala spel att han formulerar det för sig.

Det antydda dramatiska slutet kommer som på beställning och även om man inte får bevittna själva scenen är den lätt att föreställa sig som ordentligt otäck. Ifrån sig lägger man en bok vars spänning är lättserverad men som ändå inte är platt. Största vinsten med att ha läst boken får dock sägas vara att man blir påmind om hur det är att vara barn. Hur det är att ha och inte ha kompisar, hur det är att inte förstå saker, hur det är att inte veta vem som kan svika en. Hur det är att bemöta människor som Carl. Jag minns.