Nu blev jag besviken. Törnqvists romandebut Kioskvridning 140 grader är visserligen episodisk, mer som små noveller än en sammanhängande roman. Den utspelar sig också på landsbygden, i småländska Wästra Härad närmare bestämt, och naturen är en trogen följeslagare. Ormbunkar, skogar, myror, lingonsaft, torvmossar och lukten från sågverket följer med in som ett köksos på hemliga skogsstigar. Men varför så skojig? Vart tog det lakoniska och den underliga, kärleksfulla stillsamheten vägen?

Törnqvist flyttade till Göteborg. Kan det ha något med saken att göra?

Historiena var väl så där, rätt åsa-nissiga, Hö-hö-böckerna kallade Jyro dom [...]

Lite så, ja. Jag håller med Jyro, som för övrigt även kallas för Tryckaren, då han har något fel på sin tarm. Han måste sätta sig och ”trycka” lite titt som tätt, lite här och var. Jyro är en av figurerna i Wästra Härad, denna småländska Wästern långt från civilisation. Förutom Tryckaren får vi även bekanta oss med Hannele, Sula, Pjäta, Tjippen, Dimma och Lason, med flera. De tycker en hel del, de också, om den nedlagda pinnfabriken och om arbetet i torvgravarna, tjocka som snö. Och om korv. Hur det ska uttalas.
Kåv säger man förövrigt därifrån jag kommer. Kåv me bö.

På det hela taget är Kioskvriding 140 grader en skruvad roman. Det är Torgny Lindgrens sällsamma skrönor blandat med Sara Lidmans mystiska myrar och serietecknaren Ulf Lundkvists Nollbergabor. Det hela är allt annat än sågspånstorrt, snarare blött, brusigt och babbligt. Konsekvent är det dock, noggrant för att inte säga frenetiskt pedantiskt genomfört. I botten av romanens till synes mest lustiga för att inte säga lyteskomiska dialektmysterium lurar stora språkfilosofiska frågor. Törnqvist vet vad han gör och läser man bara långsamt och lyckas se genom all ”sketlokt” så är romanen inte bara egensinnig utan en stor arbetarroman, i helt ny tappning.

Synd bara att det inte är min sorts humor.

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Med språklig rikedom om biologisk rikedom
• Tre och en överraskning
• Augustprisnomineringar 2010
• De ä vi som ä morfar nu.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva heter Ann Heberleins välförtjänt kritikerrosade roman, en bok om att leva med bipolär sjukdom. Johan Jönsons Livdikt skulle kunnat heta det samma, men är mer Norénsk med aggressiv framvällande ordmassor och isklara analystiska stråk, knivar.

Vill du någonting då?
som slingrande
Jag vet inte.
och ringlande
Vet inte?

Förmodligen inte. Jo, jag vill leva, såklart. Eller
rättare sagt: jag vill inte dö.

Det skulle gå att läsa Livdikt som ett samtal i terapisoffan. Då skulle jag dock råda diktjaget att byta terapeut då denne snarare verkar förstärka jagets självrannsakande, uppvigla det tvångsmässiga överanalyserandet. En bra terapeut frågar inte:

Nej, det troligaste är nog att diktjaget själv försöker blottlägga sitt destruktiva, deprimerade beteende, med följden av ett aldrig sinande tuggande, nötande, vändande och barskrapande. Alla konstateranden möts med frågor, alla frågor med en känsla av likgiltighet och död. Med tiden vet han allt mindre. Men in under lögnen ska han, in i alla skrymslen, avlopp, träck och hål. Själföraktet bara jäser och jäser ju mer han tvingar sig att blottlägga. Avslöjanden om kvinnoförnedrande sexfantasier, våld, tortyr, tankar om hur Harry Martinson hugger sig själv med en sax i magen, efterkommande fråga:

Vad finns i magen?

Magen mår inte bra av att läsa Livdikt. Även för den som liksom Stig Dagerman tycker att bra dikt ska göra ont, drabba är Livdikt för mycket. Övermagad. Den ger kväljningar, olust, beslutsångest och slingrar, ringlar som i citatet ovan.
Det enda som håller diktjaget levande är hans förakt, hat, tanken att ”ingen ska få le åt mitt livlösa lik”.

Jag tycker om att läsa de 138 noterna i Livdikt, tänker att de är stilla, vackra – den egentliga boken. Det andra, det är vad många författare i ensamhet genomgår för att kunna skriva sådana dikter. Först kommer diktjagets liv, omniösa anteckningar, självhat och ångest, sedan dikterna framsprunga ur livet. Vad är det som ljuger?

Similar Posts:

• ”platsen där man får gråta utan att avbrytas av tröst”
• Ett ständigt pågående krig. Theodor Adorno – Lars Norén – Johan Jönson.
• Knappast klädsam ångest
• Augustprisnomineringar 2010
• Klasshat och bokhat blir ett

På köksbordet sipprar nektar fram
ur ett gnyende, skadeskjutet tomrum.

Kladdet, föraktet och skräcken inför intet, kastrationen däremot, det pumpas in. Filmtemat känns igen från Holmstrands, eller snarare hans pseudonym Anna-Maria Ytterboms tidigare diktsamling En film om Firman och Hannas vad. Stillbilder etc. Liksom i den tidigare diktsamlingen Myror kryper texten även i Vid mardrömmens mål. Det myllrar likt ett ostoppbart virus. På ytan till synes småskojig och finurlig, förrädiskt döljande en skräckblandad trans. Här återfinns också en stark queertematik.

Det är en suggestiv och drömsk ton i Vid Mardrömmens mål. Dödsförskräckt blir jag aldrig, mer obehaglig till mods. Känslan av att dras ned, ned mot någonting overkligt, icke existerbart infinner sig. Det är en förlorares stillestånd, att bli berövad något utan att veta vad. Är det mardrömmens mål?

Titeln ger mig kallsvett. Men Myror var dessvärre för läskigt bra. Vid Mardrömmens mål bara läskig och bra.

Similar Posts:

• Förbryllande myllrande
• En dikt som vadar i vad
• Att binda sköra former
• Spoilad av Hitchcock
• Förtjusande sommarskräck!

Darling River är så smärtsam, drömsk och sadistiskt brutal att det stundtals flimrar för ögonen. Spegelreflexen är så stark att den, enligt Stridsbergs egen encyklopedi, kan skicka ljussignaler över så långa avstånd som öknar, skogar, fält, gravar och kasernområden. Främst är det huvudpersonen Lo som står för och i detta vitvita. Stridsberg förintar i porträttet av Lo nära på totalt tanken om att en självupplevd berättelse är starkare än fiktionen, tvärtom är kanske Darling River så drabbande just på grund av Los avsaknad av seende. Lo vet ingenting. Hon ser sig själv bortifrån, med en okänd blick.

I stort handlar Darling River om hur spegeln är vänd mot flickan, hur det är att ständigt leva iakttagen och hur det, i Los fall leder till en ögonsjukdom så allvarlig att hon inte är förmögen att se sig själv. Ibland svartnar det helt.

Lo och hennes far driver runt nätterna igenom. Han kör en Jaguar genom döda skogar, krossar djur och plockar upp prostituerade. I backspegeln ser han på sin dotter som han låter andra män utnyttja. Lo kallar männen för bröder. I hennes hjärna växer det en fjäril.

Kopplingarna till Nabokov är många, fjärilarna och Lolita-gestalterna är bara några. Förutom Lo och hennes far finns en vetenskapsman, som enligt mig står för en av de mest otäcka scenerna i boken. Hans besatthet i sitt försöksobjekt; en honapa och de känslor hon väcker i honom gör det stundtals outhärdligt att läsa. I ytterligare två parallella spår skildras en slags fortsättning på Nabokovs Lolita, som i Darling River dock kallas Dolores, samt en moder som övergivit sitt barn.

Symbolerna finns där hela tiden och går in i alla spår. Ändå är de svåra att upptäcka, vilket förstås är en otroligt skicklig skrivkonst. Kanske beror det även på rörelsen, naturens förändring går i takt med Los; floden grumlas och svämmar över, tänderna förruttnar, Dolores drar hem män med avföringsrester i byxorna, apans päls blir askgrå och ögonen täcks av en mjölkvit hinna. Hon vilar huvudet mot vetenskapsmannens hand då hon inte längre orkar hålla det uppe. I takt med Los allt mer pubertala kropp slocknar ljuset. Men sjukdomen har satt sig. Fjärilsvingar i drömmen om djungeln och i hjärnan. En instängd insekt, en bugg som växer innesluten i vävnad. På samma vis flaxar Lo och många av de andra honbarnen och kvinnorna i inneslutna kapslar; bilar, livmödrar, flickrum, burar och celler.

Är då Darling River en feministisk roman? Frågan är om Stridsberg genom att skriva genom en blind fläck, att inte förstå någonting gör det förståeligt för den som aldrig upplevt denna känsla. Jag vet inte. Risken är att ett predestinationstänkande förstärks, mannen som den seende, kvinnan som objekt. Någonting säger mig ändå att det inte går att blunda för trycket av de miljontals flickor och kvinnor som har känslan i nackhåren, varje dag, varje minut. Frågan skulle lika gärna kunna vara; hur botar man ett samhälle blind för sin sjukdom?

Similar Posts:

• Augustprisnomineringar 2010
• Society for cutting up narratives
• Turkish delight
• Annas bokhylla
• Evigt motstånd och uppror

Men Hundarna är bara första delen i Ola Nilssons planerade romansvit. Det gör mig orolig. Hur kan om möjligt nästa del bli lika bra? Slaktmasken är inte bara till för hunden, det är ett som är säkert. Romanens fem tonårskaraktärer tycks dömda att gå under. En eller flera av dem kommer inte klara sig, inte igenom ännu en bok av vodka, broräcken, fäbodsex, psykotiska föräldrar och hundögon. Någon kommer att kollapsa.

Det kan vara Kalle, Filip, Sanna, Ida eller Nicklas. För hänger du upp ett gevär på väggen i första akten, då ska det avlossas innan ridån går ned. Det tyckte i all fall Tjechov. Ola Nilsson draperar gevärspipor i skogsdimma, blåmärken, fiskelinor och systemetkassar. I den lilla norrländska orten samlas krutdammet på hög. Det är sommar. Det morrar.

Stämningen bultas in i hjärnan som en plugg redan på första sidan.

Då kommer vinden över sjön och tar tag i cykeln. Han kliver av och leder den mot den första bropelaren. Här, i början av överfarten, tar asfalten luft och tycks kasta sig över sjön. Och den grå bågen av stål som välver sig över bron är ett av världens underverk.

Hundarna är en melankolisk, långsam och farlig berättelse. Den rör sig över och under bron belägen i Västerbottens inland. Som myggor ut från skogens skugga söker karaktärerna efter något att fylla sina kroppar med. Ute i solen finner de endast varandra. Bedövningen sker med hjälp av vodka, whisky och vodka. Ruset går aldrig riktigt ur. Besvikelsen ligger tung. Bron väntar.

Nilssons poetiska, karga ton tillsammans med perspektivbyten skapar en mångbottnad berättelse. Bilderna böljar, karaktärernas förhållande till varandra hakas fast som masken på metkroken. När masken är uppäten sätts en ny mask på. Det är romanens styrka, att varje karaktär tillåts ha sin bild av de övriga, bilder som tillsammans skapar människoflockens komplicerade makt och beroendestrukturer.

Vad som saknas är det utomstånde perspektivet av tonårstjejerna, de kommer i skymundan. Blir som så många gånger förr personer till för att framhäva och förklara andra. Tyvärr. Det gör att jag önskar ännu en bok. Tidsmässigt är också berättelsen svår att placera. Här finns inga mobiltelefoner och ingen pratar någonsin om att tatuera sig eller åka på festival eller bara lifta in till Umeå. Papporna kallas ömsom för far, pappa och farsan. Det ordnas till ”dans” och ölen är glasflaskor med kapsyler. Glesbygden förtjänar sina tidsmarkörer. Jag ser dem inte och tvingas pendla mellan sextio och åttiotal som en annan idiot.

I övrigt är jag sällsamt förundrad. Trots alla gevärspipor lämnar mig Hundarna med ett stilla, betänksamt ljus. Under bron är Kalle helt ensam. Enda sällskapet är en likkista och en gammal filt. Men ändå:

…när en mygga sätter sig på pekfingret så är tummen där och motar bort den, varsamt och försiktigt utan att skada den.

Similar Posts:

• Änglarna, människorna och det hårda livet
• Ungt par i klaustrofobisk bygemenskap
• Ge mig mitt liv. Nu.
• Vecka 16 på dagensbok.com – En enda stor orgie i yttrandefrihet
• Barndomslandet

I Bang om Bang får Barbro Alving själv, främst genom sin dagbok och avsända brev, själv berätta om sig och sin karriär. En evig slitning mellan den oerhörda rastlösheten och prestationsångesten uppdagas, så även en dragning mot ett destruktivt leverne. Den berömda kicken, att alltid vara där det händer, känna kravet att leva upp till epitetet ”stjärnreporter”, att alltid säga ja, ja, ja och hamra text; bang, bang, bang. Det är Barbro Alvings lott. Inte konstigt att inbördeskrig och baksmälla drabbar henne då och då. Något som gestaltas bra och tydligt i Bang om Bang. Efter att med lugn blick sett bomber och granater och inmundigat för mycket sherry i Madrid 1936 kommer hon till Paris:

Jag fick ett snyggt nervsammanbrott en dag, har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Grät som en idiot, kunde inte tänka, du vet, så där så man håller om huvet och tror man ska bli tokig. Måste ändå skriva hela tiden, det hela var inte vettigt.

Nervositeten och rädslan är en mänsklig reaktion. Ett avslöjande som väcker empati och förmänskligar. Något jag ofta saknat i andra självbiografiska verk av kända journalister, till exempel hos den legendariska Ryszard KapuÅ›ciÅ„ski.

Genom Bangs brev får man dessutom en inblick i hur jounalistiskt arbete kunde te sig på 30-, 40- och 50-talet. Bilden är inte alls de öppna kontorslandskap med ”news deskar” och automatiska kaffemaskiner som finns idag. Nej, den tid då Alving verkar i tycks innehålla betydligt mycket mer inrökta kontorsrum, trycksvärta, ölflaskor, skrivmaskinsknatter och spring upp och ned för trapphus och portar. Hela den tekniska utvecklingen är något att fascineras och kanske förskräckas över. För vem vill inte ha en anställd tecknare som går runt med bläckfärgade fingrar på sin redaktion. Eller få handskrivna lappar istället för elektroniska snabbmeddelanden?

Hundra år efter att Bang föddes har hennes Bang-barn fått boken om henne utgiven. En dotter som redaktör väcker vissa frågor om urvalet och objektiviteten. Vinsten är en värme och personlighet, kanske främst då i Bangs brev till sin älskade avkomma.

Slutligen har Bang om Bang många andra förtjänster. Den rekommenderas inte bara till den medieintresserade utan till alla som vill läsa en god stilist och brevskrivare, alltid med ett stänk av ironi och bitsk humor. Är du dessutom feminist är den en självklarhet. Bang har trots allt gett namn åt en tidskrift.

Similar Posts:

• Att skilja på sport och politik
• Boyes brev berör
• En svensk Agatha Christie
• Konsten att splittra ett folk
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!

Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför pratar de om så konstiga saker? Varför säger han Uppsala minst sjutton gånger varje dag? De säger; ”När jag bodde i Uppsala…” och ”Min mamma tycker…” och ”Vi hade fest på korridoren i fredags…”

Ja, just det. De är unga. Jag är, eller börjar bli gammal. Fara vill är en ungdom, en ungdom som navelskådar sig själv i förhållande till världen. Tiden när man arbetade på café, den är viktig när man precis fyllt 20. Det är den enda tiden man arbetat, någonstans. Ett vykort från Texas är nästan som att vara i Texas, en hyresvärd är livet, mellanstadiets kvartsamtal fortfarande i ältningsstadiet. Fara vill kommenterar sig själv och diktjaget berättar om saker som författaren/diktjaget skulle vilja skriva. Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv. Saker som:

Jag har blivit ful

Eller

För allt jag vet ibland, är hämnd

Och ingen erkänner det, i alla fall inte då, mellan flickrummet och andrahandkontraktet, men igenkänningsfaktorn är stor i:

Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag
har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte
hörs när jag börjar gråta.

Jagformen och det dagbokslika berättandet i Fara vill vore outhärdlig om jaget i sig inte hade humor, en något frän översittarton i krocktest med självbilden. Färden blir villrådig, ömsom en nöjestur, ömsom med växeln i fel läge. En handlingsförlamad utvecklingsroman är verkets benämning enligt förlaget. Jag känner mig orolig, många gånger. Kurvorna kommer fort och snävt. Jag hinner registrera meningar och upptäckter som: ”min mamma är en människa.” Nej – sväng där:

Pappa är ett märklinlokomotiv.

Puh. Haha, det var nära ögat. Till nästa gång önskar jag dock att Ruuth tog ett stadigare tag i ratten och regelbundet använde sig av sidospeglarna. Jaget hoppas jag, om det ska finnas ett sådant, istället för att samtala med passagerare tvingas trycka gasen i botten och tvärnita för medtrafikanter.

Similar Posts:

• Vårens debutanter
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara
• Roligt och rörande om Mannen
• Bokmässans 10 i topp
• Vägen till ett barn

Faktum är att du måste spela i något av ett A-lag, eller i alla fall ha ambitionen att göra det, för att uppskatta Alla är vi stora romaner. Beckman är visserligen underhållande, men spelar inte för skojs skull. Jag vill sätta Beckmans texter i händerna på varenda kulturjournaliststudent. Verksamma kritiker ska förstås också läsa dem. Släng Kulturjournalistikens grunder! Vanliga reportrar och mediekonsumenter kan förresten också läsa den, liksom de sju författarna till det nu nygamla manifestet. Läs åtminstone detta stycke ur recensionen med namnet Alla är vi stora romaner, om Sigrid Combüchens Värme:

Alla är vi stora romaner, i varje ögonblick. Att vi inte blir skrivna beror på svårigheten att få ned massan av intryck, minnen, åsikter på något beständigare material än blotta medvetandet. På eget eller andras papper. Ingen levande människa är så tankefattig som en romanfigur. I text är ingenting helt sant eller fullständigt.

Beckman som författare och kritiker känns allt annat än gammal och sliten. Hans kritikertexter är kaxiga, nonchalanta och charmigt fåniga på samma gång. Mest av allt är de dock allvarliga och granskande. De är också oväntade, men genomtänkta. Texten sparkar de mest omöjliga bollar in i mål, lurar alla – men vinner ändå. Ganska ofta är Beckman negativ. Alltid konstruktiv. Han är en spårhund, sticker ut näsan och sniffar upp svagheter och rostar vilket rosat stjärnskott som helst. Se där, nu gjorde jag mig skyldig till minst två svagheter i en mening.

Beckman säger:

1.

Det är alltid fråga om moral i dikt. Allt för många poeter säljer sin sanning för en god formulering att investera i.

(det gäller förstås kritiker också, i än högre grad skulle jag säga)

2.

…metaforer är överhuvudtaget livsfarliga för pedanter. I den konsekvent genomförda bildens namn genomförs de värsta osanningarna.

( eller med andra ord:)

3.

Dikt är inte liv. Dikt ska lyda det faktiska livet.

Det är svårt att säga hur mycket arbete Malte Persson lagt ned på att kategorisera Beckmans texter i tematiska block istället för kronologiskt. Jag har inget emot det, tycker tvärtom att det är intressant och nog främjar hans omöjliga idé om att boken ska vara till även för nya Beckmanläsare. Efter Perssons goda introduktion, och kanske några onödiga kortintroduktioner till de olika avsnitten, står så Beckman i farstun. Under kritikerarbetets gång har, eller formulerar, han en (läs: sin) poetik. Moral, realism och sanning står i hans främsta rum. Det står klart efter att jag har läst, skrattat, grubblat och dubbelgrubblat mig igenom omkring 100 recensioner. Varför skriver jag egentligen det här här? Vad menar jag att jag vill säga? Varför?

1986 tar Erik Beckman offentligt avsked från kritiken (för att återkomma bara vid enstaka tillfällen) och blev ”författaren som hatar romaner”. Jag önskar han var med oss idag och återigen sa, med ett post- framför modernistiska:

Fan ta den som försöker förringa den modernistiska poesins konstfärdigheter.

Nu får jag säga det själv:
Fan ta er!

Similar Posts:

• Fulsmart
• Är det synd om kulturbarnen?
• Poesi für alle
• Ordhat är också ett ord
• Rädd att glömma

Carina Dahl skriver på sin blogg att hon inte riktigt är bekväm med att boken kallats en blandning av Saltkråkan och Gökboet. Jag undrar vad hon skulle säga om en blandning av Arto Paasalinna, magisk realism och Björn Ranelid. Det stora svenska vemodet är som en burlesk familjesköna förpackad i ett sagoskimmer som vill tala vackert om den stora kärleken, själen och ja, vemodet.

Persongalleriet är imponerande och innehåller såväl tigertämjare som sierskor, homosexuella elithockeyspelare och militanta veganer. I Det stora svenska vemodet är det sonen Erique Fernádez-Jonsson eventuellt Hultman, även kallad Skipper i Gökbo-familjen som står i centrum och till viss del även hans syster Pierina. På var sitt håll upplever de kärleken och erotiken. I en dramaturgi som så småningom får sidorna att flyga som vita brevduvor får vi följa Skippers flykt från sig själv och jakten på Det stora svenska vemodet. Ett dödsfall i Gökbofamljen får honom dock att resa hem från sin långa utlandsvistelse som krigsfotograf. Något som får både väntade och oväntade konsekvenser.

Det stora svenska vemodet är en slukar-roman. Ibland lite väl skojig, ibland lite väl smäktande och naiv i sitt freds- och kärleksbudskap, men på det hela taget en lyckad och skickligt komponerad bok. En bok räcker dock. För mig i alla fall.

Similar Posts:

• Fartfylld familjeskildring
• Tonsäker saga
• En avsaknad av nyanser
• Medkännande om det oförklarliga
• Vecka 9 på dagensbok.com – Ranelid, feministserier, mord och korruption!

Berlin är som att hålla ett trasigt vinglas upp mot ljuset och titta genom det, tycker Aleš Šteger.

Man ser kanten, förskjutna ytor. Det är staden som tillhör preussarna och turkarna, ryssarna och judarna, drömmarna och snobbarna, polackerna och amerikanerna, den tillhör salsadansarna, de homosexuella, den tjocke arbetaren, den arbetslösa konstnären och den utarbetade svindlaren. Babels torn har rasat och därför kan ingen lära sig något och inget kan heller växa ur ruinerna i glömskan i Berlin.

I ett år går Aleš Šteger runt på Berlins gator. Medan hans författarkollegor världen över sitter inne på sina rum i den så kallade poetvillan och skapar fiktion, eller likt författaren till Elementarpartiklarna kollar på porrfilm, då går Šteger ut på jakt efter Berlins navel. Med hjälp av ett stipendium tillbringar han ett år i staden. Han tar alltid baktrappan till sitt rum i poetvillan. Villan är ett före detta SS-högkvarter.

Det är en vacker guidebok, en bok där Berlin verkligen lever och förändras. Tv-tornmasten kommer kanske alltid vara 368 meter hög, Checkpoint Charlie stå på samma plats, floden heta Spree och Alexanderplatz vara Alexanderplatz. Men lukten av bagerierna, lappen på en bil, de två homosexuella männen som kysser varandra i ett gathörn och hur berlinarna stoppar händerna djupt i fickorna, håller om sina plånböcker. Det står inte i Lonely planet. Berlin är i Štegers skildring en smärtans och melankolins plats, men här bor också humorn och nyckelpigorna och lindarna. Det är en bok att känna igen sig i om man varit i Berlin, men den ger också ett nytt hjärta åt staden. Berlin klär ut sig. En man blir till en kvinna, en kvinna till en man. Berlin äter 25 ton kebab om dagen.

Berlin väcker lust att resa inte bara till Berlin, utan också i tiden, historien och fantasin. Till stor del känns Berlin som en mellanbok, en skrivkrampsbok i väntan på Štegers nästa storslagna projekt. Ändå är det den jag skulle stoppa ned i resväskan på väg till Berlin. Ingen annan.

Similar Posts:

• Jag är en syltmunk!
• Postpunk och spöken i Berlins underjord
• Ting med sting
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Berlin från fönstret på ett rivningshus