Jag valde boken på måfå, utifrån titeln. Titeln lockade mig därför att jag intresserar mig för växter i dikesrenar. Jag intresserar mig överhuvudtaget för biologisk mångfald. För tillfället läser jag miljövetenskap och har under våren läst en metodkurs där jag fått testa olika vetenskapliga metoder utifrån samma frågeställning. Min frågeställning har rört just biologisk mångfald. När jag så äntligen tar mig tid att läsa Törnqvists upprop känner jag att: ja, det här är ju också en metod! En helt annan metod, men väl så effektiv för att öka förståelsen för vad vi gör med vår natur.

Metoden som används här är en språklig metod. Lek med ord och kreativa felstavningar ger texten flera bottnar och en finurlig mångtydighet, vem skall till exempel ta sälgansvaret? Och ”tomater” är det något att ha egentligen? Är de inte bara en blek kopia av vad tomater egentligen skall vara?

Benämnandet av olika växter och djur är ett klokt grepp för att visa på artrikedomen. Benämnandet får mig att tänka på en bok jag läste för några år sedan av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson som handlade om den svenska floran. Se blomman hette den och där diskuterades just hur viktigt det är att vi har namn för det vi ser, annars ser vi det inte. Utan benämningar vet vi inte vad vi har att vara rädda om. Eller med Törnqvists ord:

Listan över hotade och utdöende småkryp kan göras förfärande lång. Allteftersom betade och andra öppna marker växer igen försvinner dom, lika smygande som dom kom en gång. En del arter så hemliga att dom bara har latinska namn. Andra har inte ens ”upptäckts” innan dom tackar för sej (s. 44).

Även andra samhällsproblem tas upp. Törnqvist beskriver på ett ställe samhället som en förening som glömt sitt syfte och bara låter kassören ta plats. Vi får läsa om de bostadslösa, de papperslösa och de som bär bär:

Vad dom bär? Bär. Bärarna bär på bär. Bär på bär bär bärarna. Där, långt borta, bär dom bären. Inte här. Ingen medfödd inborgare i syltriket skulle komma på toktanken att bära så mycket bär som dom där, inte ens en volontär, eller fattigpensionär (s. 94).

Trots tunga ämnen som avhandlas i denna märkliga blandning av prosa och prosalyrik så blir jag alldeles som magiskt upplyft utav den. Jag blir glad, känner mig inspirerad och längtar till skogs mer än vanligt. Hela texten vibrerar av upprorslust och jävlar anamma. Kan vi inte bara ta tag i det här nu? Och rädda världen? Så känner jag!